bloggen.fi/yvonne

Ibland är det väldigt bra att kunna ta till citat för att uttrycka något man gärna vill säga, men som någon annan redan sagt så bra att det känns onödigt att uppfinna hjulet på nytt. Det kan förstås verka tjatigt och allt annat än kreativt, men en av livets bistra sanningar är att ”vad som har varit är vad som skall komma, intet är nytt under solen”. (Läs Predikaren i Bibeln om du inte gjort det förr, där finns mycket värt att begrunda.)

Just nu tänker jag på två citat av okänt ursprung. Det första:

I’m not lazy. I’m just on my energy saving mode.

Det betyder ungefär ”jag är inte lat, jag är bara i energisparläge” (eller om det heter ”på”? Prepositioner är min stora svaghet när det gäller språk.) Det passar väldigt bra som beskrivning på mig under det senaste året. Och ändå håller jag med vännen ari, som hävdar att det är betänkligt att per definition se lättja som någonting negativt. Varför skulle det vara negativt att vara lat?

Jag antar att det beror på vad man läser in i begreppet, även denna gång. Om man är negativt lat kanske det handlar om att man utnyttjar andra och inte gör rätt för sig. Hur man nu sen kan avgöra när man har gjort rätt för sig. Vad som är rimligt. Det får mig också att tänka på ett citat, eller vad jag nu ska kalla det. Det var för över 30 år sedan, då en tant frågade mig om min mammas jobb, som speciallärare, vad det innebar. Och jag förklarade att mamma jobbade med elever som hade läs-, skriv- och talsvårigheter. ”Så di ji int bara ilak å int vill lär si”, konstaterade tanten. (De är alltså inte bara elaka och inte vill lära sig.) – Nej, bekräftade jag. Och föreställde mig i mitt inre hur man månne är beskaffad om man är elak och inte vill lära sig. Att man på pin kiv låter bli att ta åt sig undervisningen och stänger öronen för att absolut inte fånga upp något? Nåja.

Men sen tänkte jag på skillnaden mellan energisparläge och lättja. Jag tror faktiskt att det är så att jag måste komma över behovet av att befinna mig i energisparläge innan jag kan vara lat. På ett positivt sätt lat, alltså ta det lugnt och inte ta åt mig alla världens måsten och sorger att bära på mina späda axlar. Energisparläget tvingar mig, vänligt men bestämt, att ta det lugnt, och det är liksom inte samma sak som att frivilligt välja att vara lat. Intressant. Jag ser fram emot att vara lat. Sen, nångång.

Det andra citatet:

Everything happens for a reason, but sometimes the reason is that you’re stupid and you make bad decisions.

Det var bland det roligaste och mest träffande jag läst på länge. ”Folk” tröstar sig tappert med att det finns en mening med allt. Och ibland är visst meningen att man ska se att man är korkad och har fattat dumma beslut och därför får lov att ta sig igenom konsekvenserna av detta

Hårt men förmodligen sant. Och ”this too shall pass”.

I lövsprickningens tid, min favoritårstid…

Idag skulle jag ringa i ett litet ärende till hälsostationens sjukvårdsrådgivning. Det tycks bli mer och mer invecklat. Förr ringde man ett lokalnummer direkt, och var det upptaget så var det. Man fick försöka på nytt om en stund. Och det kunde rent av hända att någon svarade fastän det inte var telefontid, även om det är lite betänkligt att göra så, eftersom det inte är riktigt rätt mot vare sig patienten man har i mottagningsrummet och patienten i telefonen att man diskuterar så att saker som kan sortera under tystnadsplikten hörs. Nå, i ett mellanskede har det varit så att man har fått höra ”ni är i kö”, sagt av en automatröst, och så har man fått lyssna på musik tills någon har svarat.

Nu är det tydligen inte längre så. I stället svarade en automatröst något i stil med att om du vill tala med någon vid hälsostation x på svenska, tryck 1, om du vill tala med någon vid hälsostation y på svenska, tryck 2, jos haluat puhua… osv. – Oj nä, tänkte jag, plötsligt pinsamt tekniskt okunnig. Min telefon har en sån där stor display, där man förvisso kan få fram siffror som man kan blippa på, men hur gör man mitt under ett pågående samtal för att få fram dem? Jag glodde på telefonen och missade en hel del av det som automatrösten rabblade upp, och så tänkte jag att jag förstås kan dra ut det fysiska tangentbordet som finns på telefonen och knappa in siffrorna där….. men vad var det nu jag ska välja för att komma till hälsostation x och på rätt språk (onödigt att besvära dem med att prata finska med mig)… månne jag måste ringa upp på nytt så att jag får höra budskapet från början… Men så hörde jag att automatrösten föreslog att man kan tala in ett meddelande efter pipet och ange sitt telefonnummer, så ringer någon upp efter kl 12. Lättad gjorde jag så, jag talade in ett meddelande och väntade snällt i tre timmar, varefter en trevlig hälsovårdare mycket riktigt ringde upp. Visserligen från ”fel” hälsostation, kanske jag hade missat nåt då jag i min förvirring inte lyssnade  på hela budskapet, men jag fick vänligt och gott bemötande och ärendet reddes ut så långt det gick för tillfället (fortsättning följer i morgon, för det fanns ju inga läkartider kvar till i dag, och så fanns det andra omständigheter som måste beaktas också….). Det var ju tur att jag fick hjälp och inte blev ombedd att ringa på nytt i morgon och göra rätt då

Nåväl. Det är säkert väldigt bra att sortera samtal så där och tanken är väl att man ska få hjälp på sitt modersmål och från rätt ställe. Men om det var så där förvirrande för mig, hur råddigt ska det då inte vara för äldre personer eller för personer som hör dåligt… eller är ännu o-tekniskare än jag…

…jag fick en sån här

av Lillsickan Det var oväntat, jag som är så o-flitig på bloggen nuförtiden… tack i alla fall! Jag tycker fortfarande om att skriva och läsa bloggar, även om jag använder mina krafter till annat nu.

Att ha fått en sån här utnämning medför tydligen att man själv ska rekommendera fem bloggar Jag minns att jag gjort något liknande för rätt länge sen, så nu gäller det att ta en funderare och rekommendera fem andra än de jag gjorde då, tänker jag. Det blir inte bloggar från bloggen.fi den här gången.

1. Kristinas blogg http://litenhimmel.blogg.se/ Jag har känt Kristina sen hon var liten, och det är trevligt att följa med när hon skriver om sitt liv och sin lilla familj. Dessutom har hon födelsedag idag, grattis!
2. Evelinas blogg http://evelinaknipstrom.com/ Evelina har jag också känt sen hon var liten. Jag gillar att läsa om Evelinas liv och tankar. Både Evelina och jag tycker mycket om att skriva, men Evelina har satsat mera på ett skönlitterärt författarskap medan jag tycks ha hamnat i det akademiska skrivarfacket. Det vi däremot INTE har gemensamt är Evelinas passion för skräckfilmer, jag är livrädd för såna
3. Carstens blogg http://www.carstenschalesreflektioner.n.nu/ För den som gillar underfundig prosa och filosofi.
4. Tomas blogg http://tomaskarls.wordpress.com/ En föredetta bloggen.fi-are som jag har haft förmånen att lära känna också IRL efter att vi ”träffades” här i bloggosfären. Tomas skriver inte så ofta längre, men när han gör det, skriver han underhållande och intressant.
5. Bambis blogg http://bambinapiccola.papper.fi/ Jag träffade Bambi för några år sedan, då hon gav sig till känna som en av mina bloggläsare. Trevligt <3 och numera har hon alltså själv också en blogg. Att ha fått bli bekant med människor i olika åldrar tack vare bloggen är en verklig överraskningsbonus.

Jaha, det var väl den lunchpausen, det… man ska inte äta framför datorn, sägs det, men faktum är att det är riktigt avkopplande och trevligt att göra så ibland (om man bortser från allt skräp man får mellan tangenterna och alla fläckar man får på skärmen…)

Undrar om man ska säga att man läser en ljudbok eller att man lyssnar på den? Det är ju en bok, böcker läser man, men… Nå, hursomhelst läser jag ljudböcker. I någon eller några timmar per dag. Det har jag gjort ända sedan i somras. Det är liksom så tungt för mig att läsa pappersböcker, och jag tycker ju väldigt mycket om att läsa, så det är oerhört fint att biblioteken har börjat tillhandahålla möjligheten att låna ljudböcker och lyssna på dem via datorn. Läsa dem, menar jag

I ljudboken jag för närvarande håller på att läsa, ”Pojken i hiss 54″ av Karin Alfredsson, funderar huvudpersonen Ellen på varför man talar om äkta mattor. Hon befinner sig på besök i en mycket rik familjs hus i Dubai, och konstaterar att vad det än som är äkta med vissa mattor så är mattorna i det huset säkert äkta.

Och det där är något som jag faktiskt också funderat på, då jag sett reklam för att man säljer ”äkta mattor”. Finns det falska mattor? Jag trodde att det man placerar på golvet och kallar en matta också är en matta, men det kan tydligen vara nånting annat också som ger sig ut för att vara en matta. Mattorna jag vävt, är de oäkta för att de inte kommer från Persien eller varifrån det nu är äkta mattor kommer ifrån?

Det är intressant att göra tillvaron lite mer komplicerad genom att fundera på motsatser. Som yngste sonen också gjorde häromåret, då han visade på en flaska där det stod ”with real orange juice” och funderade på det där ”real”, verklig, äkta. Det skulle knappast vara så säljande att skriva ”with fake orange juice”, konstaterade han. Så sant. Så varför räcker det inte med ”with orange juice”? Och inte har man ju sett någon marknadsföra falska mattor heller…

Nå, jag får väl lov att Ta Reda På än en gång. Om de där mattorna åtminstone.

Aha. Det är tydligen så att om en matta är äkta, så är den orientalisk och handknuten. Mattorna jag har vävt är alltså falska Jag som tycker att de är hur äkta som helst…

Men hur är det då med den där falska juicen… Aha. Det tycks vara så att det där med real är ett förtydligande som kan behövas eftersom det finns ett otal drycker med snarlika namn, som inte innehåller ren fruktjuice utan ”junk fruit beverages” . Där ser man. Det trodde jag alla fattade utan att man skulle behöva sätta till det där ”real”. Men faktum kvarstår, det finns alltså en massa fake juice som man kan tycka är äkta juice (saft)….

Jaja. Det börjar påminna mig om den där ena av mina favorithistorier, den om att man inte kan vara säker på att en snödroppe är ett vårtecken om inte blomman är försedd med vidhängande etikett: ”Droppe. Av snötyp.”

Undrar om det finns en infinitivform av ”måste”? Heter det i så fall ”att måsta”? Det låter jättekonstigt, men för ovanlighets skull har jag inte lust att slå upp ordet för att kolla. Och man måste inte slå upp om man inte vill

Det här med måste, borde osv. är en outtömlig källa till funderingar. Så här är det, har jag tänkt. Man måste inget annat än dö. Med borde är det en annan sak. Man väljer kanske att göra det man ”borde”, och hur man än väljer får valet konsekvenser, både på lång sikt och på kort sikt.

Igår diskuterade några arbetskamrater och jag det här med att liksom fösas in i sådant man inte riktigt är beredd på. Sånt som man föralldel är intresserad av, men inte riktigt än, inte riktigt just nu osv., men låter sig övertalas till. Sånt stressar, även om det också har sina  goda sidor att bli uppmuntrad till det ena och det andra och komma sig för att våga satsa.

När jag tänker tillbaka, finns det mycket sånt i mitt liv. Sånt som jag liksom puffades in i, trots lama protester (åtminstone invärtes). Så jag fick lov att börja tänka på vad jag faktiskt har börjat på utan något sådant yttre skyfflande. Glädjande nog finns det många saker jag har valt själv, utan yttre påtryckningar. Att göra en sån lista i tankarna kändes bra, så bra att jag gärna också skriver ner något av den listan.

• Jag gick i Värdinneskolan, helt på mitt eget initiativ, snarare trots än tack vare omgivningens åsikter. Det var en underbar studietid och jag är verkligen glad över att jag gjorde det.
• Jag utbildade mig till kontrollassistent som en fortsättning på den studietiden. Det är jag också glad över, även om jag inte fick jobb som kontrollassistent efteråt. Men jag gjorde det helt av eget intresse, och utbildningen var till nytta när jag sedermera jobbade som lantbruksavbytare och som jordbrukare med egna mjölkkor.
• Jag avbröt mina klasslärarstudier. Det var helt och hållet mitt eget beslut, ett beslut som fordrade råg i ryggen och som jag aldrig ångrat. Att bli klasslärare var helt enkelt inte min grej.
• Jag jobbade som lantbruksavbytare. Det hade ingen förväntat sig. Det var tungt och bekymmersamt, men trevligt på många sätt. Jag gillar djur, det var roligt att få jobba med djur som yrke.
• Jag förlovade mig och gifte mig, helt av egen fri vilja. Hoppas att maken också gjorde det
• Jag sa upp mig och började jobba med vårt eget jordbruk, också det helt frivilligt och snarare emot omgivningens åsikter än pga. dem.
• Jag ville få, och fick barn. Fyra barn, eller minst två och högst sex hade jag önskat mig. Jag fick fyra. De är en verklig välsignelse, det käraste jag har och det bästa jag har gjort.
• Jag började blogga.
• Jag började dansa samba.
• Jag började gå på gym.

Allt det här har jag alltså gjort för att jag verkligen ville det, ur djupet av mitt hjärta. Tio saker, och det finns säkert fler. Jag får försöka tänka på de här sakerna, och bearbeta de saker jag forcerats in i,  för att bättre lära mig leva med dem. De är ju ändå också resultat av mina egna val, trots yttre påverkan.

Vad har du gjort för att du verkligen vill?

Idag igen hade vi fått en hel hög med reklam i postlådan. Antagligen hade någon delat ut reklambladen i går kväll, för det kan väl ändå inte vara så att reklamutdelare är mera morgonpigga än tidningsutdelare? Vi hade nämligen inget Vasablad i lådan.. Det tycks ha blivit knappt med tiden för Bladutdelaren, det händer nästan var och varannan dag att Bladet inte har hunnit uppenbara sig i lådan innan maken örväntansfullt är där och snopet får vända tillbaks och avvika från sina önskade morgonrutiner med Blad vid frukosten. Jag brukar inte ge mig tid att gå ut till postlådan på morgonen om jag ska till jobbet, så om inte maken har fått in Bladet får Bladläsningen anstå.

Men nu var det ju reklam jag skulle skriva om. Och det är möjligt att jag har någon minnesgod läsare som har läst om mina postbekymmer för, och inom sig suckar över att inte tanten har fått gjort något åt saken. Det har hon alltså inte

För det är förenat med flera funderingar som liksom inte har lett till någon slutsats än.

1. Jag har ju sett att folk har ”ingen reklam, tack”-skyltar både på postlådor och på dörrar i höghus. Men jag har aldrig sett såna skyltar till salu nånstans. Då har det inte heller blivit något köp.
2. Och OM jag skulle köpa en sån, hur fäster man den då på sin gamla plåtlåda? Det skulle definitivt inte funka med någon självhäftande skylt, den skulle lossna direkt. Kanske den måste skruvas fast? (Nå, det skulle säkert maken fixa, förstås…)
3. Ibland händer det ju faktiskt att det är bra att man får ett reklamblad, om reklambladet råkar innehålla något som man funderar på att skaffa. Men är den ”servicen” värd alla de andra reklambladen, om man slänger 97 % av reklambladen i pappersinsamlingen för återvinning utan att läsa dem?
4. Maken läser nog mer än 3 % av reklambladen… så kanske han inte skulle vilja skruva upp den där skylten när allt kommer omkring…
5. ”Ingen reklam, tack” lär också leda till att man inte heller får information från t.ex. kommunen i postlådan. Det kan ju vara lite förargligt.

Så jag fortsätter vela och bannas över alla resursslösande reklamblad. Visst är det dumt att vela så här?

Det är knepigt, det här med ork och med att inte orka. När man är (relativt) frisk säger man ju ofta ”ojoj, jag skulle inte orka” om man menar att man inte har någon större lust att göra det och det. Antar att det är därför man kan bli missförstådd då man lider av depression och försöker förklara eller påminna om att man inte orkar med det och det. För det handlar inte om att inte ha lust, eller om att man skulle tycka att det är tråkigt, eller att man inte skulle uppskatta det som andra har gjort eller att de ställer till med fest osv. Det handlar om att faktiskt inte orka, på riktigt, och rent fysiskt. Att man blir så slut att man bara måste få lägga sig ner och inte längre kan koncentrera sig på någonting. Åtminstone är det så då det är utmattningsdepression man drabbats av.

Jag drabbas inte så ofta av denna o-ork längre, men den ligger hela tiden på lur. Jag har lärt mig att hantera den någorlunda, och att säga nej i tid och otid, att inte ställa upp då jag vet att jag inte orkar. Men det finns ändå dagar som omfattar mycket program, så mycket att jag gruvar mig för hur jag ska ta mig igenom dagen. Som idag. Det är inga huvudlösa mängder med aktiviteter, om jag skulle vara frisk skulle det vara piece of cake. Men att ha program från 08.30 till 16 utan möjlighet att fara hem tidigare eller att ta någon egen extra paus är på gränsen till vad jag klarar av. Och det betyder inte att jag skulle tycka att det jag gör är ointressant och ovidkommande, tvärtom.

När man lider av depression är man rätt egocentrisk. Jag vet med mig själv att jag varit irriterad på deprimerade personer förr, och inom mig suckat över att de bara talar om ”jag” hela tiden. Men den bistra sanningen är att man är tvungen att se om sitt eget hus. Om och om igen, för att klara av tillvaron. Det som kan kännas som egoistiskt gnäll är sund självbevarelsedrift. Och man behöver omgivningens stöd för att inte klappa ihop totalt. På många olika plan.

Du som läser det här behöver inte förstå. Jag tror att man inte riktigt kan förstå, om man inte varit med om samma sak. Men jag önskar att du skulle respektera då en deprimerad person säger att hon eller han inte orkar. Att du inte tar illa upp, eller tycker att vederbörande borde skärpa sig. För skärpa sig, det kan han eller hon inte. Den tiden är för länge sen passerad.

Kram på er, and may the Force be with us today!

Antar att de flesta sett Ronja Rövardotter på bio eller på tv, och kommer ihåg hennes vårskrik. Ett skrik som hon liksom bara måste släppa ur sig när hon kände att det var vår. Jag minns att jag var lite besviken när jag hörde vårskriket första gången, för det lät inte som jag föreställt mig att det skulle låta när jag läste boken. Så är det ju ofta, den som läst en bok blir lätt besviken på filmatiseringen av boken därför att man redan bildat sig sin egen uppfattning om hur personerna ser ut, hur de låter osv. och det är inte alltid filmen motsvarar den bilden. Jag tror att det är därför jag tycker bättre om att läsa än om att titta på filmer. Jag är ju lite obstinat och vill gärna bestämma själv. Efter att jag drabbades av utmattningsdepression i somras orkar jag tyvärr inte läsa så mycket, men det går rätt bra att lyssna, så jag har nog läst ett stort antal ljudböcker under dessa månader då jag inte orkat göra så mycket annat. Först bara sov jag, sen vilade jag och lyssnade på ljudböcker, och så småningom började jag varva vilandet med att sticka. Så numera stickar jag mera än vilar medan jag lyssnar på ljudböckerna. Det är förstås också en vila i sig. Det är terapeutiskt att sitta och titta på stickorna, att se att jag åstadkommer något fastän det inte är så krävande eller märkvärdigt. Tv klarar jag inte av alls nu.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu, utan om vårskriket. Trots att jag är lite världsfrånvänd och apatisk, får jag nämligen nog en hel del såna där vårskrikskänslor den här årstiden. Samma känslor som när jag var sisådär 35 år yngre, kanske ännu yngre än så, men mina första minnen av vårskrikskänslor är nog från högstadieåldern. Det pirrar liksom av frihet i hela kroppen, jag känner mig lätt och skulle vilja springa, lite så där som Forrest Gump utan egentligt mål. Jag skulle vilja resa, ut i världen, sitta på en uteservering och bara dra in känslan av frihet och vår och förväntan i lungorna. Helst ensam. Bland folk, men inte i sällskap med folk.

Nå, jag får väl nöja mig med en och annan promenad… tänk om jag skulle ta och skrika till i alla fall

Över lag är jag gästfri, tycker att det är trevligt om folk kommer på besök. Jag har också alltid tyckt att det är lättare att ha gäster än att själv vara gäst. Men det gäller alltså folk. ”Gäster” i form av spindlar, myror, flugor osv. är däremot inte välkomna. Alla sådana ovälkomna gäster har satt sin sista potatis om jag bara får tag i dem.

När jag var barn, var jag förfärligt rädd för spindlar. Vet inte varför. Det lär ju vara rätt vanligt att folk är det. Jag minns en gång när vi var vid sommarstugan, jag var väl en 7-8 år och låg i den utdragbara kökssoffan och skulle till att somna, när jag såg ett par långa svarta smala ben komma upp över kanten på madrassen, åtföljda av resten av kroppen på en stor spindel. Jag gallskrek, for upp som ett skott och pappa fick komma och slå ihjäl spindeln. Gissa om jag hade svårt att somna sen…

Nå, alla de år som jag jobbade i ladugård botade mig från denna spindelfobi. Inte för att jag gillar spindlar nu heller, nejdå, men jag är inte precis rädd för dem längre. I fähusen satt det spindlar i alla vrår, man blev liksom van vid att de satt där i sina nät och glodde, det var liksom inte läge att börja gå runt och slå ihjäl dem. Dessutom är flugor ett mycket större problem än spindlar när det gäller djurhållning, och spindlar äter flugor, så de kan gott få finnas i fähuset.

Men inte i människornas bostad, där går gränsen. I går jobbade jag hemma, och passade på att, i enlighet med min natur sova lite längre på morgonen. Sönerna är på praktik respektive prao med sin far, och de hade alla tre gett sig iväg strax efter sju, så jag hade det lugnt och skönt. Och vaknade av att en spindel kröp på min kind Antar att det fanns en viss risk att jag spontant skulle ha ylat och ropat på pappa av bara farten. Men det gjorde jag inte. Jag sov så tungt att jag, när jag vaknade av krypandet, reflexmässigt smällde till det jag trots mitt yrvakna tillstånd identifierade som en spindel, och slängde den på golvet. Det var faktiskt en spindel som låg där halvdöd på mattan. Jag tog en bit hushållspapper och mosade eländet.Och steg upp, ja, det fick vara en tillräcklig sovmorgon och faktum är att jag inte var särskilt upprörd ens, det tyder nog på att jag inte riktigt är mig själv än, vilket jag förstås visste redan

I går kväll, när vi gick och lade oss, sa jag till maken att jag hoppades att inte den där spindeln har en familj liggande nånstans i sovrummet. – En familj som kommer för att hämnas sin släktings död, bredde maken på. Så jag tog en slarvig koll på golvet för att eliminera eventuella blodshämnare. Faktum är att jag hittade en yttepytteliten spindel i ett likaledes yttepyttelitet nät. Så var den lilla spindelns saga all, och jag kröp till kojs och släckte lampan.

Efter en liten stund tyckte jag att det kröp på halsen, och tänkte att jag nog fått det här med spindlar på hjärnan. Jag har för övrigt drabbats av ett besvärligt soleksem, så det kliar och bränner å det gruvligaste på halsen, och den är alldeles rödflammig, så jag tänkte att det nog var det kliet jag förväxlade med kryp. Men tror ni inte att det kröp på nytt efter en stund. Jag sopade till med fingrarna, och den här gången mosade jag faktiskt Någonting mellan fingrarna och slängde det på golvet. Men jag var så likgiltig ändå att jag lät bli att tända lampan och kolla vad det var, så vad-det-nu-var, antagligen en sån där blodshämnande spindelsläkting, ligger fortfarande där nånstans…

Inte förstavelsen post den här gången Utan sån där post som kommer i postlådan, brevlådan säger man visst i Sverige (även om det kommer allt möjligt annat än brev i den också). Jag var på arbetsresa ti-to, och visst hade det kommit mycket post under den korta tiden. Orkade inte ta itu med att titta igenom högen på fredag kväll, det fick anstå till lördagen. Då sorterade jag högen i Slängas direkt utan att läsa, Makens post, Min post, Räkningar och Sparas. Varje gång jag gör en sån där sortering suckar jag över att jag aldrig kommer mig för att skaffa en sån där ”ingen reklam”-lapp att sätta på postlådan. Fast ibland händer det att familjemedlemmar vill läsa Slängas direkt utan att läsa-saker. Som Ykköset (en finsk reklamtidning, tjock sådan). Jag har lite svårt att förstå tjusningen med att läsa om specialerbjudanden i Tuuri, kontaktnummer till spåkärringar och tvivelaktiga damer, var det kommer att ordnas humppadans nästa veckoslut och sånt. (Ja, ni märker att det har hänt att jag har bläddrat i Ykköset någon enstaka gång.) Inte förstår jag riktigt tjusningen med att läsa alla annonser på Findit heller, flera gånger om dagen. Men det finns ju folk som inte förstår tjusningen med att läsa bloggar och Facebook-uppdateringar heller, för att inte tala om allt möjligt annat som jag gillar att göra, så det är ju bra att vi är olika, var å ein me sett.

Min post-högen är fortfarande inte riktigt genomgången. Jag ser att en räkning med mitt namn på kuvertet finns i den högen också, så jag var tydligen inte riktigt konsekvent. Den måste jag väl öppna idag, söndagskvällar brukar vara mina betala räkningar-kvällar.

I Min post fanns bl.a. tidningen PardiaNyt från facket. I den finns bl.a. en debattartikel (antar att den ska tolkas som ett debattinlägg då den finns under temat ”Puheenaihe”, det betyder samtalsämne) som handlar om stresshantering. Rubriken lyder ”Kesytä stressi”, det betyder ungefär ”Tämj stressen”, med underrubriken ”Elämä turbovaihteella nelikymppisenä voi kostautua vuosien päästä sairautena”. Underrubriken är svårare att översätta, men det handlar om att ett liv på överväxel i fyrtioårsåldern kan straffa sig med sjukdom senare i livet. Jodå. Antar att det är något som ”alla” egentligen vet, men som det ibland är svårt att lära sig hantera. I artikeln finns också en intressant tabell med stressymtom (gammal skåpmat) och strategier för att bemästra stressen (egentligen riktigt handfasta och goda råd, även om de också är bekanta).

Ja, råden är väl bra, även om de inte alltid är så lätta att följa. Dels för att man kanske drar sig för att vara till besvär, man vill så gärna vara duktig och orka, dels för att man inte bestämmer allt här i världen själv. Den första punkten, en nog så viktig sådan, handlar om att man ska dela sina bekymmer med sina närmaste, eftersom problemen ofta är gemensamma. Visst är det viktigt att man säger hur man har det, men om man inte får gehör? Är det inte just en av de vanligaste orsakerna till bekymmer inom familjen eller parförhållandet, att man värdesätter olika saker och inte vill ge efter, eftersom man anser att man har rätt till att följa sin väg och leva sitt liv? På något sätt blir det ju då fråga om att en måste foga sig, eller så kompromissar man så att ingen blir nöjd. Och måste leva med det. Eller?

Men jag tror absolut att det ligger mycket i det som lyfts fram ur artikeln, att när vi är stressade gör vi korkade val och fattar dumma beslut som gör oss bara ännu mer stressade. Åtminstone ibland är det så.

Att ge efter och befinna sig bortom stressen och släppa fram all svaghet är på sätt och vis behagligt. Men svagheten kräver en oerhörd styrka, paradoxalt nog.