Vonnes välsignelser och vedermödor

För en stund sen vattnade jag blommorna. Jag har en något ambivalent inställning till krukväxter. Innan jag fick barn hade jag massvis. När jag bodde ensam hade jag stora, präktiga grönväxter, och mina pelargonior var inte av denna världen. I något skede var jag emellertid tvungen att slänga sisådär 35 krukväxter pga bladlössinvasion. Minns inte om det var då som intresset började svalna, eller om det kom senare. I alla händelser blev det så att orken så småningom inte riktigt räckte till pysslande om blommor.

Varje år tänker jag ändå att jag kanske håller på att få nyvaknad energi för att återuppväcka mina vissnade gröna fingrar. Och så tänker jag att bara det blir februari, då ska jag plantera om blommorna och så ska jag sköta dem bättre än förra säsongen. Hm. Nu har det redan gått 8 dagar av februari, och saken är inte åtgärdad. Ibland tröstar jag med min väninnas ord: hon brukar plantera om dem först på våren, då man kan göra det utomhus, så skräpar det inte lika mycket. I fjol gjorde jag så. Fast jag tappade sugen innan jag hunnit med alla. Ändå har jag bara ett 15-tal krukväxter numera.

Men visst är det roligt när det grönskar, och om de också blommar, eller blommar om… Annars är jag jättedålig på att hålla liv i blommande krukväxter. Azaleor och cyklamen ger upp andan efter någon vecka i mitt sällskap. Ett tag hade jag massvis med saintpaulior… undrar varför de också ”gick ut”. (Du ska lägg oåtär dörin, sa en tyvärr numera avliden lustigkurre till bysbo, om man klagade att blommorna bara går ut.)

Pelargonior skulle jag gärna ha igen. Men jag tror att de trivdes mycket bättre där jag bodde då det begav sig: i en dragig gammal stuga. Här är blombänken placerad ovanför värmeelementet i vardagsrummet, och de flesta blommor gillar inte det ständiga bastubadandet under vinterhalvåret.

Och sen blir det så småningom vår och sommar, då kan man plantera i nån urna och balkonglåda åtminstone, fastän man inte riktigt har humör med trädgårdsskötsel i allmänhet…

Jag gillar som bekant att baka och laga mat, och sitter ofta och bläddrar i recept. Ibland prövar jag flera nya recept under samma dag, ibland går det längre mellan varven. Idag satt jag och bläddrade i häftet Recept från värdinneskolan, och blev som så ofta lite nostalgisk. Jag minns hur vi lärde oss laga mat av rena råvaror och undvika halvfabrikat. Hur vi lagade stabila maträtter, av lantlig fest- och söndagsmiddagskaraktär, med efterrätt varje gång. Massor av kärlek och grädde i såsen, liksom. Det ingick väl i temat att maten skulle vara sådan, vi skulle ju lära oss att bli ”värdinnor på lantgårdar”, och passa upp karlar, som vi lite förtrytsamt morrade mellan tänderna ibland. När vi måste städa, för att det ingick i vår utbildning, och pojkarna som bodde på internatet inte behövde städa hos sig. Fattades bara att vi skulle få städa åt dem, fnös vi. Så långt sträckte sig dock inte utbildningsansvaret, tackochlov. Inte kokade vi åt pojkarna heller, bara åt oss själva. Och sen serverade vi, åt festmat mer eller mindre varje dag och de flesta av oss kom väl att lägga på hullet, i alla fall några kg. Jag hade precis trimmat mig efter att ha gått upp under sommaren, då jag tröståt för att jag hade så leidon. De nertrimmade kilona kom tillbaks som en bumerang inom en månad. Men, jag var ju fortfarande slank, om än lite rundare om kinderna.

Vi lagade bl.a.

Biff ála Baehrendtz (som oss emellan påminner starkt om Biff ala Lindtröm, och nu vet jag faktiskt inte var accenten ska placeras eller vilken väg den ska vara vänd, kommer jag på)

• 500 g malet kött
• 2 ägg
• 1-2 tsk salt
• svartpeppar
• paprikapulver
• 2-3 dl hackade inlagda rödbetor
• 1 finhackad gul lök
• ½-1 dl vatten

Rör in kryddorna i färsen. Tillsätt äggen ett i sänder. Finhacka rödbetor och lök, rör ner hacket i färsen. Späd med litet vatten. Färsen ska vara ganska lös. Forma färsen till biffar och stek dem. Se till att det inte är för varmt i stekpannan. Servera dem gärna med ugnsbakad potatis och sallad.

Potatismos passar också bra som tillbehör i stället för ugnsbakad potatis.

När jag sedermera gifte mig med en bonde, och jobbade med vårt jordbruk tillsammans med honom, bestod en stor del av mina dagar av matlagning. Och av bakning. Dagarna var väldigt inrutade, till en del årstidspräglade, men vårt liv styrdes av kornas och våra egna mattider. Vi steg upp kvart över 6, åt lite, gick ut till korna halv sju, mjölkade och skötte om dem, gick in, åt frukost. Ibland vilade vi en stund efter frukosten. Sen gick maken ut till sitt och jag fortsatte med hushållssysslor och sånt. Klockan 12 åt vi lunch, kl 14 var det eftermiddagskaffe, och kl 16.30 åt vi middag. Sen gick vi ut till korna kl 17. Efter kvällsturen med korna gjorde jag ibland lite hushållssysslor (helst så lite som möjligt), vi drack kvällskaffe/te och tittade på tv medan jag handarbetade. Sen gick vi och la oss ca kl 21.30-22 under den mörka årstiden, under sommaren ungefär en timme senare. Sommartid var jag också med i jordbruksarbetet under dagen och kvällen, framför allt med ensilageskörd och höbärgning, men under höst, vinter och vår hade vi en väldigt traditionell arbetsfördelning så att jag var ”där inne” och skötte hemmet, medan maken var ”där ute” och skötte… vad som nu var aktuellt. Sådd, skörd, skogsarbete och sånt.

Det var ett gemytligt liv vi förde då. Under morgonturerna i fähuset hann vi prata mycket medan vi jobbade. Om kärleken, och Livet, och sånt. Dagtid kunde jag visserligen känna mig en smula frustrerad. Jag hade liksom föreställt mig att vi skulle dela mera på sysslorna, så att båda skulle vara ”ute och inne”. Inte var jag syssolös, det är jag aldrig. Och långtråkigt har jag inte haft sen jag blev vuxen. Man har inte roligare än man gör sig, och det finns alltid saker att göra. (Sen är det en annan sak om man inte har lust att göra dem. Då får man ”skaffa sig ett liv” och se till att man har andra saker att göra, så man liksom får prioritera bort de där sakerna man inte vill göra. Åtminstone så långt de låter sig bortprioriteras.)  Men ibland kände jag mig som en hemmafru som gick i fähuset, och det var inte så jag hade föreställt mig en tillvaro som heltidsjordbrukare. Fast när barnen kom, blev det annorlunda. Då fick jag ju ännu mera att göra, och saknade inte ”karaarbetet” lika mycket.

Ingenting varar för evigt, inte heller den tillvaron. Med risk för att låta bitter och gnällig, vilket jag ju ändå inte är (väl), saknar jag den många gånger och har väl aldrig helt kommit över att livet ställde om sig så totalt. Inte för att jag nånsin haft det dåligt, långt ifrån. Visst har vi det bra nu, med bättre ekonomi och så. Och vi hjälps åt mera ”där inne”. Fast till vilket pris, kan man fråga sig…

Nå, fortfarande har man inte roligare än man gör sig. Det gäller att göra även det nya livet till sitt, och ta vara på glädjeämnena i tillvaron. Som att laga mat…

Jag vill minnas att man brukar säga att folk är ”i kyrktaket” om de är på bröllop då de snart ska gifta sig. Undrar om man är i akademitaket då, när man förhoppningsvis snart ska disputera och själv är på disputation? I morgon är jag i akademitaket i så fall, för jag ska delta i en disputation och hjälpa till med praktiska saker som jag brukar, och om allt går väl är jag följande som disputerar inom vår enhet. Det närmar sig

För övrigt är jag slut i hjärnan efter en arbetsresa till Helsingfors, har huvudvärk. Och förlovningsdag också, kom jag på.

En sak som jag har övervägt att skriva om tidigare, men inte kommit mig för, eftersom jag tänkt att ämnet är så känsligt att det förbigås med pinsam alternativt iskall tystnad, aktualiserades för några dagar sedan, så jag tar risken att ingen har lust att kommentera. Frispråkig som jag är, får jag ju skriva ändå, man måste inte kommentera

Ämnet gäller kroppsbehåring, framför allt könsbehåring, och behovet av att raka bort eller frisera densamma. Jag lyssnade på radion (som ni har märkt är jag mera radio- än tvkonsument) och hörde den förträffliga Vappu Pimiä tala om temat ”Paljonko saa olla karvoja?”. Fritt översatt: hur mycket hår på kroppen får man ha? Läsarna fick mejla eller ringa och kommentera, och härkkas, vilken kommentarskörd det blev! Ämnet var tydligen inte alls så pinsamt. Tyvärr hörde jag inte inslaget riktigt från början, men det handlade bl.a. om att Vappu tyckte att det är helt klart att man ska ta bort kroppsbehåring lite här och där, oavsett om man är man eller kvinna, inte minst med omtanke om sin partner. Hon berättade att hon för en tid sedan befunnit sig i en bastu med andra kvinnor i åldern ca 30 och lite över, och till sin förvåning kunde konstatera att många av medsystrarna inte hade friserat sin könsbehåring ett dugg. Varpå hon en smula förundrat hade slängt ur sig en fråga i stil med att ”men vilken uppsättning bäverbon det sitter här på bastulaven, har ni inte alls tänkt på att trimma era trädgårdar?” Och vad förvånad hon blev, då flera av hennes väninnor blev skitsura och sa att det är helt naturligt att se ut så här, och vad är det för idé med att ha en sån där liten konstlad tofs som du har? Radiolyssnarna delade sig också helt klart i två läger, ett läger som förespråkade det naturliga, ett som tyckte att man naturligtvis ska avlägsna behåringen.

Det finns säkert många åsikter om den här saken, och många nyanser gällande hur mycket hår som är acceptabelt. Personligen anser jag att det beror på situationen. Om man är påklädd, angår det väl ingen hur mycket kroppsbehåring man har innanför. Och att det på något sätt skulle vara förknippat med omtanke om sin partner, begriper jag inte alls. Om min man skulle börja förvänta sig att jag ska raka bort könsbehåringen, skulle jag bli synnerligen stött, och illa berörd. Vuxna kvinnor har könsbehåring. Det har inte småflickor. Mina tankar går i pedofil-riktningar, om jag hör att en karl förväntar sig att kvinnan ska vara hårlös. Däremot tycker jag att det är osnyggt att visa upp håriga armhålor, så dem rakar jag nog. Och så tycker jag att det är osnyggt om man är klädd i baddräkt eller bikini och det sticker ut en massa behåring utanför baddräkten, så sommartid tar jag nog bort en del hårstrån i den s.k. bikinilinjen. Eller om jag ska till simhallen. Men det är sällan aktuellt i mitt fall. Inte är det väl så snyggt med håriga ben på kvinnor heller, och när man t.ex. dansar samba och uppträder, hör det till sambakulturen att inga extra hårstrån ska sticka ut vare sig här eller där. Jag råkar ha väldigt få hårstrån på benen, så det är inte ett ”problem” i mitt fall.

Däremot är jag könsojämlik i mina åsikter gällande det här och tycker att det är manligt med hår på bröstet och här och var, om man är karl, och tycker snarare att det skulle verka fjolligt om min karl skulle raka bort det.

Men jag har märkt under mina gymbesök att det är många kvinnor, framför allt yngre kvinnor, som de facto friserar sin ”trädgård”. Och jag har alltid undrat varför i all sin dar? Tyvärr hann jag inte höra desto fler förklaringar i radion, annat än den där flummiga motiveringen att det skulle ha med respekt för och omtanke om partnern. Inte har jag heller velat fråga av någon ”varför har du gjort så där?” Det skulle onekligen kännas lite påfluget

Ja, och av Voices lyssnare som hade besvarat frågan ”Huollatko puutarhaasi säännöllisesti?”, alltså om de trimmar behåringen regelbundet, svarade 57,4 % ja och 42,6 % nej. Vilket kanske motsvarar mina högst osystematiska, diskreta observationer.

Så nu väntar jag med spänning på om nån törs svara och förklara här på bloggen…

När jag skulle lägga mig den där blogginläggsglömska kvällen för några dagar sedan kom jag faktiskt på vad jag hade tänkt skriva om. Men alla de där underfundiga formuleringarna jag hade tänkt ut hade förstås flugit sin kos, så det var liksom inte lika kul längre. Hursomhelst ska jag återkomma till det temat, skojigt eller inte.

Saken gällde nämligen behovet av belysning i olika situationer. I gymmets duschutrymme finns fem duschar utan mellanväggar. Duschutrymmets belysning är försedd med en dimmer, eller vad det nu heter, ni vet, en sån där steglös ratt som man kan skruva på så att belysningen blir mera dämpad eller klarare. Jag brukar aldrig skruva på den där, men har märkt att graden av belysning varierar. Så för en tid sedan när jag duschade efter ett träningspass, kom en person som tydligen gillar mysbelysning, för hon vred på dimmern så att det blev halvmörkt. Och då märkte jag att det inte var helt lyckat ur min synvinkel sett. Jag har tydligen drabbats av en lätt ålderssynthet, så att jag inte ser riktigt lika bra som förr, när det gäller att läsa små bokstäver i skum belysning. Det blev nämligen jättesvårt att läsa vad som stod på mina små shampoo- och balsamflaskor. Men med viss möda lyckades jag lista ut vilken som var vilken. Och sen memorerade jag att trots att de i övrigt ser exakt likadana ut (åtminstone med svaga ögon och i skum belysning) så står det ”shampoo” på den ena och ”rinse” på den andra, så nu kan jag nöja mig med att se vilken flaska det längre ordet står på så vet jag vilken jag ska ta först

Den där morgonen, då flickan med det långa håret kom in i duschutrymmet medan jag stod och duschade, hände det motsatta. Hon vred på allt ljus, så att det nästan kändes som att någon skulle ha tänt en sån där antidepressionsmegaljuslampa inne i rummet. Så ljust minns jag inte att det skulle ha varit tidigare. Och jag märkte till min förtjusning att jag då kunde läsa allt det finstilta på mina små flaskor. Inte för att det behövdes, men ändå. Jag behöver nog inga läsglasögon än. Vad jag behöver är belysning.

Jag har faktiskt märkt något av det där hemma också. Om jag t.ex. ska trä en nål på en tråd (eller är det tvärtom man gör? tråd på en nål?) måste jag ha jättebra belysning. Så var det nog inte förr. Nåja, ålderdomen kommer ju inte ensam.

Men det här med belysningen är intressant. Vad är det månne som gör att en (typ i min ålder, ett par år yngre) kvinna vill ha mysbelysning när hon duschar, medan en sisådär 20 år yngre kvinna vill ha fullt ”dagsljus”? Kanske det inte alls är åldersrelaterat, utan individrelaterat. Vi har inte dimmrar (nä, så kan det väl ändå inte heta i pluralis?) hemma, annat än på två golvlampor, så jag är inte van att använda såna i hela utrymmen.

I släkt- och bekantskapskretsen varierar det också hur mycket belysning folk vill ha. Vet inte hur de vill ha det när de duschar, men t.ex. när man stiger upp på morgonen är det vissa som inte alls tål mycket ljus utan bara vill sätta på nån liten lampa, medan andra smäller på full belysning för att piggna till. Det påminner mig om att det finns väckarklockor som väcker en med ljus. Nån läsare som har erfarenhet av en sådan? Jag skulle nog inte vilja ha en sån, jag vill bli väckt ”pang på” och snoozar aldrig och skulle inte gilla ”så småningom-väckning”. I övrigt gillar jag mysbelysning om jag ska mysa, men mycket belysning om jag ska uträtta något

award

Ser man på, jag har fått en sån här fin utmärkelse av Miapia

Tack för den! Miapia skriver att hon alltid läser min blogg, men inte kommenterar så ofta. Så är det med mig också, jag läser många blogginlägg utan att kommentera. Däremot har det faktiskt varit lite klent med mitt bloggläsande och -skrivande under 2010, delvis pga allt ”IRL-ande”, delvis pga facebook, det går snabbare att skriva och  läsa där eftersom mitt bloggande alltid har varit långrandigt och mångordigt.

När man får den här utmärkelsen är man också utmanad. Man ska

1. Kopiera awarden på din blogg
2. Länka till personen som gett dig awarden
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till
5. Länka till deras bloggar
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award

Sju intressanta fakta om mig själv… vad är intressant, och finns det mera att berätta, jag som redan är så frispråkig? Allt med reservation för att jag, glömsk som jag är, redan berättat det ena och det andra här på bloggen.

1. Jag lärde mig läsa som fyraåring. Mamma och pappa började plötsligt misstänka att jag kunde läsa. Först hade de trott att jag bara kunde böcker utantill, men så fick jag komma ”upp till bevis” och läsa ur en vuxenroman och det gick flytande. Då hade jag nyss fyllt fyra år. Ingen hade medvetet lärt mig läsa, jag hade bara insett hur man gör.
2. Jag var däremot trögare när det gällde att lära mig cykla. Nuförtiden tycker jag att man (tanterna och farbröderna på barnrådgivningen i alla fall)  förväntar sig att små barn ska börja cykla jättefort, en bra bit under skolåldern. Det fordras en cykel för det, förstås. När jag var barn var det kanske ovanligare att småbarn hade cyklar. Jag fick  min första cykel då jag började skolan, och det var också det året, på hösten när jag var sju år, som jag lärde mig cykla.
3. Ännu trögare var jag när det gällde att lära mig simma. Jag var 12 år innan jag kunde simma 25 meter i sträck. Jag kan fortfarande varken crawla eller dyka.
4. Jag har alltid varit dålig på och ointresserad av idrott och bollspel.
5. Jag har aldrig haft någon moped. Mina i övrigt förträffliga föräldrar ville inte att jag skulle ha någon   Det var följaktligen inte tal om nån motorcykel heller.
6. När jag sökte in till samskolan (jag är så antik att jag har gått i folkskola och lyceum, grundskolan var inte införd i Gamlakarleby då än) hade jag högst poäng av alla sökande det året.
7. Jag har aldrig blivit underkänd i något prov eller i någon tentamen.

Jag vill ge awarden till följande bloggare, som själva får välja om de vill anta utmaningen:

1. Mollalena. Jag är en stor beundrare av hennes stilistiska förmåga. Mollalena har flera bloggar.
2. Borre. Hon har också en fascinerande förmåga att lägga ut texten.
3. Yvonne O. Ytterligare en välskrivare som har minst två bloggar…
4. Malin. Hon har finurliga texter, vackra bilder och även en matblogg med goda recept.
5. Uupee. Jag uppskattar hans underfundiga utläggningar.
6. Mammvaranaviko. En av de första bloggar jag började följa med. Då skrev mamm på dialekt, och det var en extra krydda, men det är fortfarande roligt att följa med hennes funderingar fastän de numera är skrivna på standardsvenska.
7. Stig. Att skriva som en frass och även hitta på ett frasspråk är otroligt kreativt och resultatet är synnerligen underhållande

I morse, då jag befann mig vid gymmet, kom jag på en bra idé till ett blogginlägg. Jag skulle genast ha velat skriva ner det jag tänkte, men hade inte tillfälle till det då, förstås. Och nu när jag sitter här, är den idén som bortblåst. Det är inte klokt. Jag har grubblat och grubblat, men nehej, tanken återvänder inte.

Ibland när man har glömt nåt, hjälper det att gå tillbaks till det ställe där man var då man tänkte på saken. Just nu kan jag inte gå tillbaks, men i morgon bitti ska jag dit på nytt. Kanske tanken återvänder då? Fast jag har en känsla av att tanken egentligen inte hade med gymmet att göra, den bara poppade upp då och där. Och jag minns var jag stod, jag skulle just gå in på wc. Fast jag tror inte heller att tanken hade med wc att göra. Och jag minns att jag tittade bakåt och såg en flicka med långt hår, och jag log. Men åt vad? Och vad tänkte jag??? Jag minns att jag hade formulerat flera meningar, minst ett stycke, i mina tankar.

Usch, vad sån här temporär minnesförlust är förarglig…

Förmodligen var det inte ens nån särskilt rolig idé

Men det är glädjande att mitt doktorsavhandlingsmanuskript äntligen har gått till förgranskning idag!!!

Idag läste jag i en finsk veckotidning något i stil med att ”det är nog bra att vara ärlig, men man behöver inte bli grym för det”. Det var klokt sagt. Jag har också tidigare berört det här med ärlighet, och framhållit att man inte alltid behöver vara 100% ”ärlig” – om t.ex. ens väninna har köpt en ny tröja, och man egentligen tycker att den är urful, behöver man inte förstöra hennes glädje över tröjan, hon gillar ju den och det är hon som ska ha den, utan man kan dra till med någon mera neutralt uppskattande kommentar som att ”färgen klär dig verkligen” och så har man följaktligen inte kanske varit helt ärlig, men man har också undvikit att vara grym.

Samma sak gäller nog inom många områden när det gäller mänskliga relationer. Om man faktiskt blir riktigt vansinnigt störd på något som den andra människan gör, kanske det är på sin plats att så finkänsligt som möjligt påpeka detta. Men över lag är det nog bättre att ha överseende med saken, om det bara går.

Svårare är det nog när det gäller människor som står en väldigt nära. När ska man säga till om man ogillar en förändring  hos den andra (eller avsaknad av förändring) och när ska man låta honom/henne hållas… Det överlåter jag till var och en att avgöra i det enskilda fallet. Men kom ihåg att försöka undvika att vara grym.

Och när det gäller människor som inte står en nära tror jag nog fortfarande att ”med ärlighet kommer man långt, med oärlig artighet ännu längre”

Igår gav maken mig ett uppslag till ett blogginlägg, då han tittade på sin telefon, såg att den var inställd på ”högljudd” profil och konstaterade rakt ut i luften att det varierar mellan oss människor, det där också, vissa är inställda på ”högljudd” mest hela tiden. Det tyckte jag lät skoj, och min fantasi började genast sväva iväg och jag kunde tänka mig både en och annan medmänniska, känd men icke nämnd, som är inställd på ”högljudd” för det mesta.

Jag vet faktiskt inte om jag uppfattas höra till den kategorin, jag också. Ibland, kanske. Fast kanske mer när jag var yngre. Jag tror att det var när jag gick i gymnasiet som en skolkamrat sa till mig att man genast hör när man kommer in i matsalen om jag är där. Det kändes föga smickrande, och gav mig en tankeställare om att jag kanske inte alltid behöver tala så högt. Vitt och brett talar jag ju ändå för det mesta men  med åren har jag förhoppningsvis lärt mig att dämpa mig en smula, trots att jag fortfarande inte har särskilt mycket emot att höras och synas. Det bor allt en liten exhibitionist i mig, som ni säkert har märkt om ni har följt med min blogg ett tag.

När man ska ställa in sin profil på min telefon börjar man med att välja Personligt. Under den rubriken kan man sedan välja Profiler, Teman eller Startsida. Det slår mig att jag inte har experimenterat med vare sig teman eller startsidor. Hmmm, nåt nytt att fingra på…  Min telefon har ingen högljudd profil. Jag kan välja mellan Allmän, Ljudlös, Möte, Utomhus, Personsökare och Offline. Egentligen använder jag bara Allmän och Ljudlös. Allmän för det mesta, och ljudlös när jag inte vill att telefonen ska ringa, men att jag ändå ska se senare om nån försökt ringa, helt enkelt. Vill jag vara riktigt 100% säker på att den inte ringer, som t.ex. när jag är i kyrkan, stänger jag av den helt och hållet.

Profilen Allmän tror jag heter Normal på vissa telefoner. Allmän låter mera sympatiskt, i synnerhet om man gör jämförelsen med olika typer av människor. De flesta av oss är väl rätt allmänna. ”Vi föds som original och dör som kopior”, eller hur det nu var, hujedamej. Jag hoppas få vara ett riktigt original under hela min jordevandring, trots att jag också under mitt liv har haft perioder då jag velat vara mer diskret och som alla andra. Visst vill jag fortfarande vara som andra i vissa avseenden, t.ex. genom att byta språklig diskurs beroende på vem jag talar med. Det går rätt automatiskt. Men i övrigt gillar jag att vara originell, även om det skulle innebära att jag ses som en smula egen, vilket kan ha en lätt negativ klang. Det är bara bra att vara lite pöllo, man har mycket roligare då.

”Normal” är ett begrepp som man borde undvika när det gäller människor. Vem är egentligen normal… normalfördelning är endast ett statistiskt begrepp utan reell, objektiv förankring i verkligheten.

Ljudlös, då. Finns det ljudlösa människor? Jo, i varje fall nästan ljudlösa. Fast man brukar kalla dem tystlåtna, kanske. Men det finns faktiskt människor som man uppfattar som närapå ljudlösa, på olika sätt. Att vara tystlåten och diskret är inget fel, så länge man inte lider av det, eller så länge inte ens liv kompliceras av ljudlösheten.

När det gäller ljudlös funktion på telefonen, kan det vara riktigt lömskt då man har köpt en ny telefon. En av mina söner råkade t.ex. ut för att telefonens Ljudlös-funktion var inställd på att spela Nokia tune, hur idiotiskt det än kan verka, så när han trodde att han hade telefonen på ljudlös i skolan började den spela Nokia tune under en lektion och han fick skäll och var jätteledsen. Så nästa gång nån i familjen hade en ny telefon granskade jag inställningarna minutiöst och märkte att även den telefonen skulle glatt ha ringt  fastän den var på ljudlös. Obegripligt. Vissa telefoner vibrerar också när de är inställda på Ljudlös, om man inte går in och ställer av vibrerandet separat. Det är ganska irriterande, det också, då man t.ex. under en föreläsning börjar höra ”vvvvt-vvvvt-vvvvt” i någons väska.

Hm, undrar om det finns människor också som är inställda på… nåja, kanske inte Nokia tune, men nån form av ljud när tanken är att de ska vara tysta? Jodå, såna finns det gott om. Kanske också sådana som vvvt-vvvt:ar Jag kanske rent av är en sån. Jag har svårt att sitta stilla och ändrar ställning hela tiden. Det kanske verkar lite vvvvvt-vvvt:igt och stör andra?

Jag brukar inte ha med mig telefonen om jag sitter i något viktigt möte, eftersom jag inte har någon tjänstetelefon och jag inte kan se någon som helst anledning för människor att ha på sin privata telefon under möten, om man inte väntar ett livsviktigt samtal eller så, och det gör man sällan. Så Möte-profilen använder jag inte. Men jag har för mig att den går ut på att telefonen bara piper lite diskret i stället för att ringa. Kanske det finns såna människor också. Som bara piper diskret när de egentligen har mycket mer på hjärtat. Då gäller det för oss andra att vara uppmärksamma och inte bara strunta i pipet…

Antar att Utomhus-profilen motsvarar den högljudda. Högljudda telefoner och människor som är som gjorda för att höras utomhus, över hela bygden

Men Personsökare, då? Jag har ingen aning om vad den går ut på. *kollar* På min telefon tycks den innebära att telefonen bara vibrerar. Ok. Lite vvvvt-vvvvt, alltså. Så man kan vibrera också, när man söker personer… det påminner mig om det inlägg jag tidigare skrev om ”bra vibrationer”. Man sänder ut såna, så får man kontakt, elä nåå.

Den sista profilen, Offline, begriper jag mig inte på. Varför skulle man vilja ha på sin telefon i smyg? Man lär inte kunna ringa heller om man har på den. Nåja, kanske om man vill vara onåbar och ändå spela spel eller lyssna på musik på telefonen. Finns det människor som är offline? Alltså inte offline så att de inte svarar i telefon eller låter bli att kolla e-post eller så, utan helt enkelt är onåbara fastän de är vakna? Jo, visst finns de. Ibland kanske man vill vara onåbar, ibland kanske det är sjukligt. Jag tror offline är den knepigaste människotypen att bemöta.

Vad bra det är om man som människa inte är bunden till en sån här profil utan också kan variera sin profil beroende på situationen

Så är vi då hemma igen efter en trevlig tur norröver med revybesök och övernattning hos mina föräldrar. Visst var det roligt att få gå på revy. Och roligt att höra min barndoms tungomål, som alltså inte är mitt modersmål men den dialekt jag växte upp med i skol- och kamratkretsen. Jag frågade mina pojkar om de förstod vad som sades i revyn, och de menade nog att de förstod det mesta. Sen är det förstås en annan sak att många sketcher anspelade på (lokal)politiska händelser, som jag inte följt med riktigt in i minsta detalj, och pojkarna har förstås följt med dessa ännu mindre, så vi missade säkert en del poänger pga denna okunskap.

I programbladet finns också en förteckning över tidigare revyer med årtal och allt. Det var intressant läsning. Efter att ha sett denna förteckning kan jag konstatera att jag såg alla Karlebyrevyer mellan 1974 (eller möjligen 1975, jag är inte riktigt 100 på det där, det kan hända att jag bara hört mycket berättas om revyn 1974) och 1982, och så var det den där senaste gången då jag var på revy med nuvarande maken, dåvarande fästmannen, och det var 1985. Ett hopp på 25 år, alltså, så det började nog vara på tiden att få återkomma

Jag uppskattade speciellt mycket alla sång- och dansnummer, och håller inte med Vbl:s recensent om att det avslutande numret om evolutionen skulle ha varit plattare än de andra. Och jag har väl lite omogen humor, när jag tyckte att det var kul att spermierna mötte tandtroll i stället för äggceller.

Det är svårt att välja ut vad som var roligast. ”Keskipohjanmaa i diitji” var kul, då ett par motionerande damer såg ett nummer av den finska lokaltidningen i ett dike. Sketchen häcklade anonyma sms-hatinsändare mot finlandssvenskar. Och strippan var suverän. Och Rakådantte himself var strålande.

En sak som var skojig var att flera av ungdomarna såg så bekanta ut, fastän jag inte känner någon av dem. Antar att de liknar sina släktingar, det skulle ha varit så roligt att få veta vems pojkar och flickor de är. (Hehe, snacka om värsta tantvarning… men jag är ju en tant, fast jag är så cool ) Åtminstone en av pojkarna och två av flickorna såg ”precis” ut som vissa som gick i högstadiet/gymnasiet på min tid.

Hoppas det inte dröjer 25 år tills jag får gå på revy nästa gång