bloggen.fi/yvonne

Det börjar snart kännas som en klyscha att skriva ”oj, vad länge sen jag skrivit något blogginlägg”, men jag kan ändå inte låta bli att tänka så. Jag hade för mig att jag inte skrivit ett enda inlägg sen jag började jobba efter sjukledigheten, och det stämmer. Tyvärr har jag inte kommit mig för att läsa många blogginlägg heller, bara något enstaka, när jag sett att skribenten länkat till sitt inlägg på facebook. Jag som är en vän av många ord, har tydligen kunnat anpassa mig till facebooks kortare formulär med små trevliga uppdateringar om att folk har druckit morgonkaffe och att det regnar i Närpes och att lillen har börjat gå. Nej, jag är inte ironisk, jag gillar det faktiskt, det är ett utmärkt sätt att hålla kontakt med många. Och jag uppskattar det vardagliga och för det allra mesta ”snälla”, att man på ett vänligt och ofta humoristiskt sätt delar små glimtar av sin vardag med varandra. Jag uppskattar också humoristiska bilder och tänkvärda citat som cirkulerar både där och här.

Jag mår bra, men orken är fortfarande begränsad. I februari-april jobbade jag 40 % och var 60 % sjukskriven. Från och med maj och två år framåt har jag beviljats deltid om 50 % och anhållit om delinvalidpension för viss tid, dvs. för de samma två åren. Det låter värre än det är, det kallas också rehabiliteringsstöd, men man anhåller alltså om den där pensionen som en ersättning för den tid man inte klarar av att jobba, när man inte längre har möjlighet till deltidssjukskrivning. ”Invalid” låter väldigt drastiskt, det får mig (och andra) att tänka på någon som är rörelsehindrad, och det är ju inte jag. Men min sjukdom är invalidiserande såtillvida att den i dagens läge omöjliggör heltidsjobb, och då ska vi inte tala om att man dessutom vill ha ett liv utanför jobbet och orka med det…  Jag tycker att det är fint att den här möjligheten finns, att det inte måste vara allt eller intet som gäller. Det är roligt att jobba lite, och se att det går bra. Men att jobba heltid känns som en fullständig utopi i dagsläget, det återstår att se hur det känns sen om två år. De två första veckorna i maj har ju dessutom varit kortare än vanliga arbetsveckor, så det är först inkommande vecka (är det en finlandism? men ni vet vad jag menar) som jag faktiskt ska jobba hela den där 50 procenten. Jag jobbar tre dagar per vecka, varav en dag hemifrån. När jag jobbade 40 % var det ungefär 5 timmar per dag, plus pauser, och nu blir det ungefär 6 timmar per dag plus pauser. Jag brukar ta en eller två rejäla pauser, vilket innebär att dagen tidsmässigt blir en full arbetsdag om man räknar från det att jag börjar tills jag slutar för dagen, men det är alltså inte lika intensiva dagar som när man jobbar heltid. Jag håller mig också för mig själv och deltar inte i gemensamma kaffe- eller lunchpauser. Jag har bara föreläst en gång i vår. Jag råkade ha turen att ha nätkurser inplanerade, så jag behöver inte undervisa i klass. Jag blir nämligen fortfarande fort väldigt trött och lätt förvirrad om jag måste umgås med många människor någon längre stund. Det gäller t.o.m. om det är familjemedlemmar och släktingar jag ska vara tillsammans med. Att umgås med en eller två, eller möjligen tre personer går bra, men blir det flera än tre blir det för många stimuli. Att läsa och ge feedback på uppgifter på nätet är en helt annan sak, då kan jag ta det i mindre portioner, liksom, och stänga av när jag inte klarar av mer.

Annars så äter jag och sover och går ut med hunden. Och gillar fortfarande att koppla av med att lyssna på ljudböcker och sticka sockor. Jag brukar försöka komma mig till gymmet två gånger per vecka. Ibland lagar jag lite mat eller gör någon annan hushållssyssla, men det blir inte mycket sådant. Orken är så begränsad. Jag har inte ens gått på sambatimmarna detta läsår, endast deltagit i någon enstaka övning för att kunna vara med om sambakarnevalen i Helsingfors, för sista gången, föreställer jag mig. Den infaller den 8.6 i år.

Men jag mår alltså bra, för det allra mesta. Och tänker att det är precis som vi lärde oss när jag började i ”sjukis” i tiderna – man kan uppleva att man har hälsa trots sjukdom. Jag har ju för länge sedan resignerat, och planerar inte in att jag ska orka med det ena och det andra, jag vet att det inte funkar så nu. Visst händer det att jag får lust att göra allt möjligt, jag har ju så lätt att bli ivrig och ryckas med, men jag försöker lägga band på mig och det går i regel bra.

För närvarande befinner jag mig i skären med hunden, och ska snart njuta av ett bastubad. Senare under dagen kommer familjen hit för att tjuvstarta morsdagsfirandet. På riktiga morsdagen ska vi till min syster för att fira tillsammans med våra föräldrar, men alla har inte möjlighet att närvara då, därför börjar vi redan i dag. Önskar alla en fin morsdag!

Mina läsare har knappast kunnat undgå att jag är fascinerad av språk och av ord. För närvarande prenumererar jag på två finska tidningar. Det gör att jag lär mig nya finska ord då och då. När jag fick nr 1/2013 av Hyvä Terveys funderade jag en god stund på en rubrik på pärmen (heter det pärm när det inte är en bok?…). Det står ”Karsi hiilarihöttö”. Karsi förstår jag, det betyder ungefär att man ska rensa bort (utan att jag har kollat synonymer eller översättningar till ordet). Hiilari är ett slanguttryck för hiilihydraatti, alltså kolhydrat, har jag förstått genom att ha läst ett antal såna här finska tidningar. Ungefär som om man skulle kalla kolhydrater för ”kolisar” på svenska. Det låter roligt. Undrar om någon säger så? Men höttö? Jag tittade på tidningen och funderade. För mig skulle det antingen ha kunnat betyda att man ska rensa bort en massa överflödiga kolhydrater ur sin diet eller att man inte ska låta sig ryckas med av den rådande hysterin kring kolhydrater. Nå, när man läser artikeln ser man att den handlar om att rensa bort onödiga, onyttiga kolhydrater ur sin diet. En läsare får hjälp med att utveckla sitt ätande i en sundare riktning. Det intressanta är att också hennes nya matsedel innehåller en stor del kolhydrater, så nån LCHF-diet eller motsvarande är det verkligen inte fråga om. Men om jag skulle äta som hon tydligen har ätit (om det faktiskt är på riktigt, så märklig har hennes mathållning varit) skulle jag vara vrålhungrig, argsint och hur yr och svag som helst. Kan nån faktiskt äta två smörgåsar till frukost (dessutom först kl 10.30) och sen inte äta mer än fyra frukter på eftermiddagen och en bit äppelpaj och 100 g chips med dipsås på kvällen… Där behövdes det verkligen en kostrenovering, oavsett vad man anser om kolhydrater.

Tillbaks till det där höttö-ordet. Jag googlade på det, och fick veta att det också finns i formen hötö med ett t, och att det kan vara både ett adjektiv och ett substantiv. Som adjektiv betyder det kuohkea, alltså pösig eller fluffig. Och som substantiv tycks det förknippas med lådrätter och efterrätter.

Det gjorde mig inte så mycket klokare. Hur ska man översätta hiilarihöttö? Kolhydratfrossa?

Nya ord kommer till i språket, och gamla ord faller i glömska eller används allt mera sällan. Men ibland får man lära sig ord som inte är så nya, som man ändå inte hört.

Periodvis är jag en rätt flitig korsordslösare. Det här med vad som är lätt, medelsvårt eller svårt när det gäller korsord är synnerligen godtyckligt. Det beror så mycket på vilken typ av kunskap man har. Korsord med en massa kändisar eller geografiska platser är svåra för mig. Ofta är det ju någon ruta som man inte kan få en bokstav i om man inte kan exakt rätt ord, det går inte att komma på sånt som man helt enkelt inte känner till. Eftersom jag är dålig på geografi, vet jag t.ex. inte om ett geografiskt namn står för en å eller en ö, så då hjälper det inte hur jag än skulle fundera, jag måste slå upp (googla, numera) vad t.ex. Ätran är för att veta det.

För någon vecka sedan löste jag ett korsord som visst var rankat som svårighetsgrad ”två älgar av fem möjliga”, det borde alltså ha varit ganska lätt. Men där fanns ett ord som jag verkligen inte kunde. ”Bondtur”, stod det i rutan. Fyra bokstäver, och jag hade bokstäverna RÖ_A. Det såg ju ut som att det skulle bli ”röta”, men jag tyckte inte att det lät klokt. Faktum är att när jag kollade synonymer till bondtur, så var röta faktiskt en sådan. Och när jag sedan kollade synonymer till röta, så visade det sig att röta, förutom att det betyder förhållandet då något har ruttnat, också betyder ”oväntad tur”.

Visste ni det? Är det bara jag som saknade denna bit i allmänbildningen?

Jag är extremt lättstörd då jag ska sova, och sover alltid med öronproppar, annars skulle jag väl inte kunna sova alls. Eller, alls och alls, man somnar väl av utmattning förr eller senare, antar jag, men jag skulle sova oerhört mycket sämre utan dessa hjälpmedel. Nackdelen med dem är att de fungerar ljuddämpande, inte ljudavlägsnande. Man hör alltså fortfarande, men inte riktigt varje litet prassel.

I går kväll var det stört omöjligt att somna, då maken är lite förkyld och låg och snarkade lite diskret. Jag klarar alltså inte ens av diskreta småsnarkningar, att sova med någon som drar timmerstockar skulle alltså vara totalt omöjligt. Jag försökte försiktigt puffa på honom för att han skulle byta ställning, i hopp om att snarkningarna skulle tystna. Men raringen sov så tungt att han inte bytte ställning alls. Och jag tyckte lite synd om honom, han skulle ju till jobbet idag, medan jag fortfarande är sjukledig, så jag ville inte knuffa honom så hårt. Jag bestämde mig: tio snark till, så byter jag rum. Och så blev det.

Vi har en extra säng, som vi ska ta till villan, stående i rummet bredvid vårt sovrum, det som har varit faffas vardagsrum. Jag tog mitt täcke och min kudde och evakuerade mig till extrasängen. Det betydde att jag fick dela rum med hunden, men det är jag van vid att göra vid villan, så det borde inte vara något problem. Hon vaknade förstås av att jag kom ut ur sovrummet, kom svansviftande fram och hälsade, och sen traskade hon iväg till köket, antagligen för att dricka vatten. Jag väntade mig att hon skulle komma och lägga sig på mattan nedanför sängen för att vakta mig, så brukar hon göra när vi sover vid villan. Alternativt att hon skulle gå tillbaka till mattan i hallen och lägga sig utanför sovrumsdörren (som alltid är stängd) för att fortsätta vakta sin sovande husse.

Men det gjorde hon inte. Uppenbarligen blev hon sugen på lite nattamat, och tog ett tuggben och började bearbeta det, med en hel del oregelbundet slamrande som följd. Tuggbenet fick hon för ett par dagar sedan, och hon har mest flyttat det lite hit och dit, inte tuggat nämnvärt. Mitt i natten smakade det tydligen utmärkt. Oregelbundet slamrande av hund som gnager på tuggben var faktiskt ännu mer enerverande än lätta förkylningssnarkningar. Jag övervägde att evakuera mig till dotterns sovrum, hon sover sällan hem-hemma numera, så där fanns också en ledig säng, och framför allt ett rum som man kan stänga in sig i. Men jag var liksom för trött, jag tänkte att hunden väl slutar förr eller senare med sitt gnagande, senast då benet är slut, för man (hundar) kan äta upp de där benen, fast de är sega och räcker länge. Efter en stund (vet inte hur lång) slutade hon faktiskt slamra och kom mycket riktigt och lade sig på mattan bredvid sängen där jag låg.

Trots att det var tyst sov jag oroligt resten av natten. Utan att bli stressad, för jag har inget särskilt på gång som skulle kräva att jag skulle vara pigg och alert idag.

Visst är det konstigt att en gift fyrabarnsmor, med tre husdjur, inte kan vara mer härdad än så här när det gäller ljud

Jaha, och hur kan Året Då Jag Fyllde 50 År redan vara över???

Men det har varit ett bra år. Ett jobbigt, men bra år. Om jag väljer ut fem bra saker som inträffade under 2012, skulle listan kunna se ut så här: (nej, det måste bli sex saker. Nej, sju Nej åtta… Nej, nio….)

1. Jag fick en hund <3
2. Jag fick uppleva en fin Islandsresa i trevligt sällskap
3. Jag blev sjukskriven och fick äntligen… mandat, eller vad jag ska kalla det, att verkligen släppa taget. På riktigt. Eller var det jag själv som äntligen gav mig ett sådant mandat?
4. Jag beviljades FPA-stödd psykoanalytisk psykoterapi, den är en stor kraftkälla, även om den tar ner mig mer eller mindre fullständigt till förvirringens gräns två gånger per vecka…
5. Jag fick ägna mig åt massor av lugnt och skönt skäriliv
6. Jag fick uppleva en romantisk kryssning på tumanhand med maken
7. Jag fick, tillsammans med min familj, köpa en lägenhet i stan. Ett privilegium att ha en sådan tillflyktsort för den som behöver.
8. Jag fick en nystart för ett tränande som verkligen passar mig, just nu. Det är så skönt att se att jag orkar åtminstone NÅGOT och har potential, trots allt jag har tvingats släppa.
9. Jag fick dansa som passista, solodansare, i karnevalsamban. Det gick inte perfekt, men med tanke på mitt hälsotillstånd gick det BRA.

Den svåra och jobbiga saken avstår jag från att diskutera i offentligheten. Men just nu känns det som att det är bara en om man tänker 2012. Och DET, mina vänner och läsare, är väl verkligen något att glädjas över. Det positiva vs det negativa 9-1!

Och det här gällde helt och hållet och übersjälviskt bara mig. Sen har det hänt allt möjligt bra och dåligt överallt i världen. Människor med depression är och behöver få vara just så här egocentriska ett tag.

Gott Nytt År!

Idag kan jag inte låta bli att storle och känna mig hur gammal som helst och… tja, överlägsen? nä det låter väldigt osympatiskt, men något ditåt. Överseende, kanske, då jag läser kolumnen i Bladet: ”Nyårslöften är så 90-tal, skriver Linn Jung”.

Ur unga människors synvinkel kan det säkert kännas så. Även om jag inte hann lägga märke till att nyårslöften skulle ha varit mera inne under 90-talet än annars. Men, som jag tidigare konstaterat (och det är inte min idé, men jag minns inte var jag läste det): unga människor tror att de har uppfunnit allt, i synnerhet sex. Jag tycker ju att 90-talet var typ igår eller förra veckan och inte alls särskilt länge sen och har liksom inte riktigt hängt med att det ena eller det andra skulle ha förändrats särskilt mycket sen dess. Annat än möjligen datorerna och telefonerna.

Nå, trots att nyårslöften mig veterligen har avlagts under hela min livstid och förmodligen längre än så (äsch, nu blir jag ju så där petnoga igen och måste kolla)…. ok, de har avlagts längre än så http://sv.wikipedia.org/wiki/Ny%C3%A5rsl%C3%B6fte tror jag faktiskt inte att jag ska avlägga något sådant detta nyår. Fast jag brukar kunna lova att jag inte ska börja röka eller spela fotboll, och det brukar jag också kunna hålla.

Men jag tycker faktiskt inte att det är någon dum idé att avlägga nyårslöften. Eller att börja om. Det är ju därför jag gillar måndagar också. Varje måndag är liksom en nystart. Vem börjar med något nytt på… en torsdag, eller den 14 maj? Säkert någon, men ändå… Det mänskliga påhittet att dela in tiden i år, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder kan faktiskt vara ett hjälpmedel för att lyckas ta sig i kragen. Om och om igen.

För man lyckas ju inte alltid hålla sina föresatser, trots att de avlagts på nyårsafton eller på en måndag. Det intressanta är att det inte gör så mycket att man inte lyckades. För det kommer nya nyår. Nya måndagar.

Sen är det en helt annan historia om omgivningen inte står ut med att man inte lyckades, och att misslyckandet därför får konsekvenser man inte skulle vilja ta. Vad kommer att vara viktigt för dig under 2013, oavsett om du helt lyckas hålla det eller inte? Och varför? (Du kan svara tyst för dig själv om ditt svar är för privat för att delges ”världen”…)

Att stå för det man verkligen vill och tänker, det kan vara ett kärt besvär, något som gör en glad då man ges möjlighet att på olika sätt tala och handla för Saken. Det kan också vara ett besvär som känns alldeles för jobbigt, och som gör att man drar ut på att göra något åt en situation som upplevs ”fel” på olika sätt. Man kan rent av bli handlingsförlamad eller så resignerad att man bara fortsätter som förr, trots att situationen får en att må dåligt.

Jag tänkte på det här, dels i anslutning till det ”lagom” jag var inne på i min sista adventslucka, och dels i anslutning till en artikel jag läste i tidskriften Hyvä Terveys nu under julen. Artikeln handlar om den finska författaren och översättaren Antti Nylén och hans åsikter om vad nutidsmänniskan skulle behöva för att må bättre. Nylén var en ny bekantskap för mig, och trots att jag inte i allt delar hans åsikter – eller hans vardag, för den delen – känner jag igen och nickar instämmande åt mycket av det som sägs i artikeln. Att vi inte behöver så mycket. Att nutidsmänniskan jobbar för mycket och konsumerar för mycket. Om vi jobbade mindre och konsumerade mindre, skulle vi få tid över till att t.ex. se till att ingen blir mobbad i skolan.

Idealistiskt, javisst. Men jag är ju också idealist och kommer att så förbli. Utan ideal stagnerar världen, och stagnation leder förr eller senare alltid till tillbakagång och förfall.

Nylén berättar om när han blev vegan i 30-årsåldern, att det svåraste var att förklara för mormor att han inte kunde äta bullarna som hon bakat. En liten detalj, som säger ack så mycket om just besvären med att fatta sina egna val. Om man är beredd att bli vegan, på heltid, måste man alltså kunna stå för den Saken även när mormor ställer sig oförstående och kanske t.o.m. tar illa upp för att man inte äter hennes goda, med kärlek bakade bullar. Alternativen är att vara vegan för det mesta och tillåta sig små undantag, t.ex. när man är hos mormor (vilket förmodligen inte känns bra om man är tillräckligt övertygad om det viktiga med att vara vegan); att ljuga för mormor och säga att man inte mår bra och därför inte kan äta bullarna (underförstått just i dag, vilket leder till framtida problem eftersom man förmodligen utsätts för mormors bullar fler gånger, och då kan mormor bli ännu mer oförstående och ledsen för att man inte bara lät bli att äta bullarna förra gången, utan dessutom inte hade förtroende för hennes förmåga att ta en sanning utan LJÖG); eller att avstå från att följa sitt hjärta för att inte stöta sig med lilla mormor. Och må dåligt själv för att man inte står upp för eller förverkligar det man innerst inne vill. Det finns säkert fler tänkbara alternativa utvecklingar, men jag tror ändå att det bästa i ett sådant fall är att göra som Nylén – att bli vegan och ta konflikten med mormor trots att det skär i hjärtat. Eller kanske snarare hugger till i magen, det är oftast i magen det ilar när man utsätts för obehagliga situationer.

Personligen har jag aldrig funderat på att bli vegan. Men samma mönster av val och konsekvenser förekommer i de mest olika situationer i livet. Och ju närmare den person eller de personer står en, som ifrågasätter ens val, desto jobbigare blir det att ta besväret. ”Nej, men menar du verkligen det…” ”Har du faktiskt tänkt igenom det här….” ”Är du inte riktigt klok…” ”Och VAD har du tänkt göra i stället…” ”Kan du verkligen ta det ansvaret, vad är det du utsätter dina barn för…”

Varför gör vi så mot våra medmänniskor, när det skulle gå att förvånat tänka ”åhå” och (bildligt talat) bjuda någon annan på bullarna och lära oss baka vegebullar till nästa gång vi träffar barnbarnet?

När den här luckan skrivs är det redan den 25.12, julafton är förbi och juldagsmorgon har glimmat. När jag tittar ut genom köksfönstret är allt just så fridfullt som det brukar vara på juldagen.

Jag tycker egentligen om att gå i julottan, men i år tänkte jag inte ens tanken, av flera orsaker. Den fysiska vilan var viktigare, och jag har tagit och kan fortfarande ta del av julens budskap på många sätt. Den tid är (förhoppningsvis) över, då jag så lätt fick dåligt samvete om jag inte ställde upp på det ena och det andra. Fortfarande vill jag förstås att folk ska kunna lita på mig. Även om jag ibland backar ur eller tackar nej eller gör fel eller gör bort mig.

Julens budskap, det kan vara många olika saker, och komma via de mest olika kanaler. Det där med Jesusbarnet, som föds, tror jag är viktigt för många människor. Att man år efter år påminns om Jesusbarnet, är att år efter år påminnas om att man alltid kan få en ny chans. Inte en ny chans så att det som redan hänt skulle kunna göras ogjort, men så att det finns en ny chans till något som kan bli verkligt bra. Sen beror det på hur vars och ens liv ser ut, vilken den nya chansen är. Att ta emot det nya som ett barn, och sedan växa till att förvalta det som en vuxen, med sitt förnuft. Det barnsliga är ändå viktigast, också när det gäller att ta emot Guds rike, det sa Jesus själv. Att förbehållslöst ta emot det goda. Eftertanken och förvaltandet kommer sedan, men man kan ständigt behöva påminnas om det förbehållslösa.

Gåvorna påminner om glädjen i att både få ge och att få ta emot. Har man riktigt tur, kan man få se ögon tindra, så där som de ”borde” på jul, hos både liten och stor. Men om man kan hålla sig från att kräva så mycket tindrande, gör man sig själv en stor tjänst. Allt måste inte vara lysande, det räcker med lite lagom mysande.

Granen påminner om livet, som finns trots den frusna marken. Om livet som finns hos oss människor också, trots att hjärtat eller sinnet kan kännas fruset ibland. Och allt det vackra pyntet påminner om livets sköna glädjeämnen, som finns också i vardagen, bara vi har förmåga att se dem.

Jag önskar att du får ha en jul med lagom mycket gemenskap och lagom mycket avskildhet och ro, lagom just för dig. God fortsättning på helgen!

I kyrkan är dagens tema visst ”Herrens moder”. Det har skrivits mycket om henne, om Maria. Hon hade en stor uppgift. Men jag funderar mera på Josef, hennes man.

Traditionerna var säkert annorlunda i den kulturen och på den tiden. Jag har i alla fall lite svårt att förstå Josefs resonemang. Han och Maria var trolovade, det var alltså meningen att de skulle gifta sig. Hon blev gravid, och han visste att barnet inte var hans. Så han tänkte slå upp förlovningen i hemlighet och tyckte att det skulle vara en bra lösning? Alltså, vad? Matt. 1:19: ”Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke utsätta henne for vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne.”. Ville icke utsätta henne för vanära? Hade det på något vis varit bättre om hon hade varit helt ensam med sin graviditet, liksom mindre vanärande då än om hon var trolovad? Och när folk skulle fråga ”Var är Josef?” så skulle hon ensam ha fått bortförklara att han hade lämnat henne

I Matt. 1 låter det som att de gifte sig efter att en ängel hade sagt åt Josef att han inte skulle lämna henne. Men i Luk. 2 låter det som att de fortfarande var bara trolovade när de begav sig till Betlehem för att skattskriva sig. Det vettigaste tycker ju jag, på gammaldags västerländskt manér, skulle ha varit att de skulle ha gift sig så fort som möjligt för att trygga barnets uppväxt, inte att Josef skulle lämna henne.

Nå, de höll ju ihop och Jesusbarnet fick sina jordiska föräldrar. Och vem är jag att ifrågasätta gamla judiska traditioner…

Inte hade Maria det lätt!

Hoppas det inte blir en ny tradition. Jag har varit oförskämt frisk (fysiskt iaf) i höst, och skämtat om att ”alla andra är sjuka, det är bara jag som är sjukskriven som är frisk”. Jag tror att jag var förkyld i februari, men det är åtminstone ett par år sen jag haft magsjuka eller feber. På fredag kväll slog förkylningen till. Jag försökte mota bort den med Echinaforce och glögg, men under gårdagen tilltog den. Värre förkylningar har jag haft, men det är helt klart en liten ”flunssa” jag har, med värk, snuva och irriterad hals.

Jag tror faktiskt inte att jag har varit sjuk på jul nån gång. Men när jag var barn och tonåring blev jag nästan alltid sjuk till nyår. Varje år hade jag angina (halsfluss) ett par tre gånger, och öroninflammation nån gång, och just på nyår hade anginan en förmåga att uppenbara sig. Ibland brukar jag skoja om att jag är uppfödd på penicillin, otaliga är de kurer med V-Pen Mega som jag glupat i mig under årens lopp. Men det blev bättre.

Nå, lite förkylning har ingen dött av. Granen är inne, det är lugnt och skönt. Maten är inhandlad och klapparna inpaketerade. Hunden, som är konvalescent efter att ha blivit steriliserad i torsdags, ligger och suckar lite uppgivet med sin inte-slicka-såret-tratt kring halsen.

Hoppas du också har en lugn dag, oavsett om krämporna ansätter dig eller inte. Ledsamt känns det att läsa på nätet att den försvunna 8-åriga pojken har hittats död i en snögrotta. Mitt hjärta gråter för hans familj