bloggen.fi/yvonne

Antar att jag skrivit om ansvar förr också, men av förekommen anledning är det inte så lätt att kolla upp alla tidigare teman då jag inte haft vett att arkivera alla inlägg som försvann…

Ämnet arbetsro i kombination med att jag håller på att skriva ett bokkapitel om bl.a. välfärd och värden har fått mig att fundera mycket på det här med ansvar. Vad har vi ansvar för egentligen, och hur långt sträcker sig ansvaret? Och nu tänker jag på flera typer av ansvar: ansvar för mig själv, ansvar för mina närmaste, ansvar för mina medmänniskor, ansvar för mitt arbete, ansvar för den organisation där jag är anställd, ansvar för miljön… listan är oändlig. Och hur förverkligar man sitt ansvar, vilka uttryck förväntas det ta? Listan på tänkbara svar kan också bli oändlig.

Inom hälso- och socialvården är ansvar ett centralt begrepp. Det kan också utgöra ett grundvärde i en organisation. Men hur ansvaret förverkligas, var det börjar och var det tar slut, det är inte lätt att fastslå. Vem har t.ex. ansvar för människans hälsa? Hon själv? Hennes föräldrar som lade grunden till hennes hälsa i barndomen? Hennes familj? Hälsovården? Arbetsgivaren? osv.

Den nuvarande formen av ansvar inom hälso- och socialvården betonar individen. Den formen av ansvar är också kopplad till autonomi, självbestämmanderätt, och kan förmodligen anses ha en grund i respekt för människovärdet. Samtidigt är det inte alldeles enkelt att skylla ifrån sig och föra över allt ansvar på den enskilda människan. Hur mycket kan man vänta sig av hennes familj? Hur långt sträcker sig t.ex. vårdarens och läkarens ansvar?

Inga lätta frågor. Inte blir det lättare om man går ut i ett större sammanhang – i närsamhället, i landskapet, i nationen, i Norden, i världsdelen, globalt… Jag råkade höra på radion då man diskuterade nödhjälp till det översvämningsdrabbade Pakistan. En radiolyssnare tyckte att man inte ska skicka dit några pengar eller nån hjälp. ”Inte skulle de heller hjälpa oss om vi drabbades av en katastrof.” Ett sånt tänkande gör mig mållös. Det tyder på att den radiolyssnaren och jag har vitt skilda värderingar. Att man skulle fråga efter om den man hjälper skulle göra motsvarande sak… näää…

Idag har höstterminen inletts officiellt med inskription vid ÅA i Vasa. Många andra skolor har också olika former av inskriptionshögtider eller -ritualer så här års. Själv fick jag inviga doktorshatten under dagens inskription

ÅA:s rektor i Vasa reflekterade kring arbetsro i sitt inskriptionstal. Hon talade kring olika sätt att uppfatta och uppleva arbetsro. Det var tänkvärt. Jag håller med henne om att många tänker sig arbetsro som att de ska få pyssla på med sina uppgifter utan störande moment runt omkring. Vilket man väldigt sällan får. Är det inte den ena förnyelsen så är det den andra, nya dataprogram, nya rutiner, nya uppgifter, ny organisation osv. På alla möjliga arbetsplatser, inte enbart inom universitetsvärlden.

Vad man då kanske behöver är ro mitt i kaos. Att befinna sig i stormens öga. Vi människor har olika sätt att hantera stress, osäkerhet, otrygghet och kaos. En del av oss klarar det bättre, och kan ta det lugnt trots yttre stormar. Andra klarar det mindre bra, och blir sjuka eller får diffusa stressymtom. De flesta befinner sig nånstans mittemellan, alltså man klarar stressen periodvis riktigt bra, andra perioder håller man på att flippa ur.

Jag föreställer mig att jag ska ha arbetsro nu när jag inte längre behöver fila på nån avhandling. Därmed inte sagt att jag inte skulle ha potentiellt stressande arbetsuppgifter. Jag har ju också dålig stresstålighet, den återhämtar sig inte. Om jag får göra en sak i taget i lugn och ro och enligt min planering går det utmärkt. Om jag däremot har glömt vad jag har lovat, eller om folk har glömt att tala om för mig att jag ska ha hand om det ena eller det andra, eller om det uppstår oväntade situationer som kräver rask handling, då kan det vara värre. Då är jag stirrig och ofokuserad. I någon timme till flera dagar eller i värsta fall veckor. Hoppas att jag kan undvika sånt detta läsår. I varje fall det där med att vara stirrig och ofokuserad i veckor.

Arbetsro kan också vara förknippad med att ha tryggheten i att ha ett tillräckligt långt arbetsförordnande. Jag har två år nu. Det känns bra. Det ger arbetsro. Att ha en stimulerande arbetsplan, som känns rimlig, är också bra. Det borde också kunna bädda för arbetsro. Jag vet vad jag ska göra under läsåret, och också ungefär när det ska göras. Nu hoppas jag bara att jag inte ska råka ut för något i stil med att artiklar ska omarbetas under sommarlovet eller så.

Det finns många andra intressanta arbets-begrepp: arbetsglädje, arbetstillfredsställelse, arbetslöshet, arbetsbörda…

Önskar alla läsare en trevlig fortsättning på veckan vare sig den innehåller ett lönearbete eller inte! (För det där om vad som egentligen är ”arbete” är en diskussion för sig…)

Sisådärja, här är jag igen… Det blev ingen frukostfacebook idag, för man kommer inte in på sidan, så jag gjorde slag i saken och registrerade en ny blogg i stället. Nu gäller det att så småningom komma igång med något att skriva också. Fast kanske inte just nu, mitt i frukosten.

Hjärnan tänker nog i bloggar fortfarande ibland, jag får lov att aktivera den funktionen i stället för att dämpa den nu då