http://bloggen.fi/vilseilivetslabyrint/

Igår var en konstig dag. På morgonen jobbade jag efter att barnen och Mannen åkt till dagis/jobb. Jag trodde att jag inte skulle vara nervös inför psykiaterbesöket, men det var jag nog. Mer än jag hade räknat med, faktiskt. Fast inte gårdagens besök i sej själv skrämde mej, är besöken där så kopplade till det byråkratihelvete jag råkat ut för, så de känslorna ploppade upp igen. Jag hade hela dagen en känsla av att det är nåt jag glömt. På eftermiddagen satt jag där i väntrummet, kallsvettig och darrig. Där slog det mej som en blixt från klar himmel: Terapeuten! Jag hade helt glömt bort att jag skulle ha haft terapi på morgon. Samma tid som i över ett år nu ren.. Det är första gången jag glömt bort en så viktig sak. Så märkte jag dessutom att jag glömt telefonen hemma, så jag kunde inte skicka meddelande åt Terapeuten och be om ursäkt för att ha uteblivit utan att meddela.

Nå, jag kom in till psykiatern vid utsatt tid. Jag kände hans granskande blick på mej, och han kommenterade också mitt utseende. Alltså i hälsosyfte. Han tyckte att jag såg välmående och frisk ut. Så konstaterade han också att man ser att jag inte väger under 50 kg mer..

Jag satt i en timme och berättade om hur jag mår idag, vad jag går igenom i terapin, om nya jobbet, om min lyckokänsla för tillfället. Också om mina rädslor och känslor som fortfarande håller mej i sitt grepp, men i ett lite lösare grepp.

Han sade att han ser förändringen. Jag har mimik, jag ler, jag gestikulerar och har ett normalt kroppsspråk.

Nu är jag i princip friskförklarad då. Visserligen har jag många problem som jag ännu måste reda ut, och medicineringen fortsätter. Vi testar dock med en ”normalare” dos nu, jag borde inte behöva maxdos nu längre.

Efter besöket där hämtade jag barnen från dagis. På kvällen skulle vi ha föreningsmöte, och en timme tidigare än vanligt. Jag kände själv att jag gick på varv, och Mannen såg det också. Jag kan riktigt tänka mej hur jag såg ut, stirrig blick med uppspärrade ögon och nervöst yrande hit och dit. Jag kände ju själv hur hjärtat bankade, blodet pumpade i ådrorna och kroppen var i extremt spänt läge. Huvudet värkte och nacken var spänd. Jag drack lite vatten och försökte lugna ner mej. Det kändes helt fel att köra till mötet, men det var lite måsta på, för jag hade lovat ställa upp med en sak där. Mannen sa att jag inte får ta hans bil, för han menade att i det skick jag var kan han inte lita på att jag kommer hem med en hel bil…

Jag kom till mötet och kände mej utanför. Sådär som att jag var där men ändå inte var där. Dessutom var det home-party av diverse produkter, och det känns alltid obekvämt då jag inte har råd att köpa nåt. Ännu när jag gick och tog mat åt mej kände jag mej yr och darrig, var rädd att tappa glaset eller tallriken i golvet. Jag satt ganska tyst hela kvällen, klarade inte av att gå in i alla ”sjuka barn-diskussioner”. Senare på kvällen blev det tal om mobbning, och då försvann det lugnet jag lyckats uppnå för en stund. Allt kom tillbaks, och jag blev helt spänd och svettig igen. Jag tänkte att jag inte tänker säga eller kommentera något, för jag har inte kontroll över situationen, jag klarar inte det. Slutligen bara måste jag öppna min mun och kommentera, men inte så mycket som jag hade velat. Jag vet inte om någon annan märkte det, men jag darrade på rösten, kände hur blodet rusade och jag blev het om kinderna. Händerna fick jag hålla hårt knäppta i famnen för att de inte skulle darra hejdlöst.

När jag kom hem satt jag en stund med Mannen i soffan och pratade, jag lyckades få lite kontroll på mina känslor och tankar och vi kunde gå och lägga oss. Idag har jag haft riktigt svårt med jobbandet, som tur är var det inte mycket kvar att göra. Jag är trött och ”råddig” i huvudet.

Jag önskar så att den dagen kommer, då jag kan leva igenom olika händelser och kunna hantera dem utan sådana här känslostormar som rubbar mej totalt. Jag frågade psykiatern också om han tror att jag nånsin kommer av att leva utan att analysera allt till minsta beståndsdel, utan att forska i varje känsloskrymsle, utan att försöka hitta förklaringar till det som sker, utan att reagera så starkt på känsliga saker, utan att tänka så hårt konstant.

Han menade att det nog brukar jämna ut sej, men att jag är så inne i min terapeutiska process att jag därför håller på så. Han menade också att jag ska se det som en rikedom. Att inte som vissa bara springa genom livet utan att stanna upp och fundera vad hur varför. Att mitt liv blir rikare då jag väl insett vem jag själv är och varifrån jag kommer, även vart jag är på väg.

Det ska jag göra.

Nu ska jag fira påsk, på det sätt jag vill, inte som mina föräldrar alltid gjort. Jag tänker inte stå hundra timmar i köket för att få till stånd någon Martha Stewart-påsk. På söndag tar vi fram en hjortfilé från frysen. Så ska vi baka nåt gott med barnen. Och så ska förstås barnen gå på påskäggsjakt. Annat än det är inte planerat, och så tänker jag hålla det. Vi är för en gångs skull hemma hela familjen, och det ska vi njuta av. Inte stressa, inte en massa måsten. Och så tänker jag lyxa till det hela med en flaska gott rödvin. Så det så!

Glad och rofylld påsk!

Jag talade med en person häromdagen, och vi tangerade min sjukdom. I samma veva konstaterade personen att den tror att vi nuförtiden tänker för mycket och känner efter för mycket, och börjar må dåligt av det. Personen menade att det var bättre förr, då knegade man på och gjorde det som måste göras och var nöjd. Personen menade att vi bara borde vara, jobba, uppfostra barn, laga mat och göra vad vi nu gör om dagarna och inte fundera på hur allting känns.

Jag var så paff att jag inte kom på nåt vettigt svar just då. Men jag har funderat mycket på det efteråt. Och hur jag än vrider och vänder så tycker jag att den personen har fel. Många mänskor lever visserligen utan att fundera desto mer, och kanske de trivs så, alla är vi ju olika. Men jag skulle inte kunna leva så. Jag tycker att det ska finnas en mening med allt, jag vill känna till mitt förflutna, känna efter vad jag tycker att är rätt i olika situationer. Jag vill känna efter hur min partner mår och diskutera hur vi känner. Jag vill veta hur mina barn känner sej, hur de mår och vad de tänker. Inte bara laga mat och se till att de har rena kläder. Jag vill känna efter hur jag hade det i min barndom, vad jag vill ge åt mina barn och vad jag inte vill ge vidare. Jag vill känna efter vem jag verkligen är och vad jag verkligen vill av livet.

Klart man inte ska bli och grubbla, det vet jag med min sjukdom redan att är mer skadligt än nyttigt. Men att bara rusa genom livet utan att fundera varför man gör vad man gör – det känns bara inte rätt. Dessutom tror jag inte att folk var nöjdare med sina liv förut, jag tror att lika många mådde dåligt men det fanns inte samma sätt att uttrycka det på som det gör idag.

Hur mycket funderar ni på ert liv? Är ni nöjda med era liv? Och om inte, är ni beredda att verkligen göra nåt för att förändra saken?

Jag känner mej smått tudelad. Eller det räcker inte med tudelad, snarare känns det som om jag var flera olika mänskor i samma kropp emellanåt. Det är både positivt och negativt. Positivt därför att jag känner att jag verkligen gjort framsteg. Små saker som ändå är ofantligt stora för mej. Tex då vi var med barnen till en inomhus-äventyrspark där de kunde klättra, rutcha, hoppa och allt möjligt. Jag gick med och klättrade och kröp i ställningarna! Tidigare hade jag inte vågat det. Jag skulle ha fått panik, ångest, hjärtklappning, svettningar. Tänkt att alla tittar på mej och undrar vad dendär otympliga mänskan har att göra i klätterställningarna. Tänkt på hur jag ser ut från vilken vinkel varifrån sett. Helt enkelt känt (med 100% säkerhet) att ALLA tittar och kritiserat allt. Nu kröp jag omkring i nät-tunnlarna och hade skoj. Jag minns att det slog som en blixt från klar himmel, mitt i en tunnel av nät som jag kämpade mej igenom: tänk, jag gör dethär!

Nu skall jag på veckoslutet åka på en happening som min syster deltar i. Jag kommer att åka dit ensam. Där kommer att vara några av hennes kompisar som jag känner, men ingen av mina närmare bekanta. Det skulle jag aldrig ha gått med på tidigare. Visst är jag lite nervös, och jag vet att jag kommer att smyga lite omkring då jag kommer dit, innan jag ser nån bekant, innan jag fattar vart man skall lämna rocken, fattar vart jag ska gå. Nervös för att träffa systerns kompisar, vad ska de tycka, vad ska jag prata om..  Ändå ser jag samtidigt fram emot det, ser det som en utmaning, som jag nu vet att jag garanterat klarar av. Lite  masochistiskt, kanske?

Så har jag blivit tillfrågad gällande en tjänst, jag vet inget närmare ännu, men det skulle vara ett helt intressant jobb, och ca två dagar i veckan. Låter ju som drömmen. Kan det vara så bra? OM det blir något av det, säljer jag i princip mina tjänster via Mannens företag, åtminstone till en början. Sen får man se efter det, med alla FPA och försäkringsbolag och övriga detaljer. Jag tänker inte gå närmare in på sånt innan jag vet mer. Jag har hört av mej till personen och vi ska träffas och diskutera närmare. Känner mej faktiskt lite förväntansfull, och inte bara nervös!

Mitt i allt detta positiva kommer ändå alltid något och drar ner mej. Mannen är på arbetsresa nu i helgen, och jag åker till föräldrarna så jag kommer iväg till lördagens tillställning. Redan tanken på att vara hos föräldrarna väcker en storm av känslor. Samtidigt är det skönt att få vara, och att få avlastning med barnen. Och härligt att se vilket nära förhållande mina barn har till mina föräldrar. Och att se annat än bitterhet och trötthet i föräldrarna, de lyser liksom alltid upp då mina barn anländer. De gör skojiga saker ihop, barnen får springa fritt ute på den stora gården, de åker omkring till stan, till olika ställen. Får alltid något gott till kaffet..

Men jag känner mej alltid så kritiserad där. Då mamma ska styra allt.. och försöker jag styra åt ett annat håll vrider hon med våld ratten åt sitt håll, men håller jag fast blir hon till slut sur och går bort. Det är svårt att förklara, men minsta lilla vardagshändelse kan bli en stor maktkamp som ingen annan än vi känner. Att töma diskmaskinen, hänga upp tvätt, koka potatis. Vad som helst. Det ska plockas ur i en viss ordning, tvätten ska hängas upp i en viss ordning: strumpor och underkläder i den ändan av torkrummet, byxor i den andra osv.. Potatisen ska kokas i en viss kastrull, först ska vatten kokas i vattenkokaren för att det ska gå snabbare osv. Hon har sina egna system, vissa som jag vet om och försöker göra enligt, vissa som ingen annan än hon känner till. Det blir oerhört svårt för henne då jag sätter käppar i hjulet, även om jag gör det omedvetet. Och nuförtiden försöker jag att se mellan fingrarna, låta det gå in i ena örat och ut i andra, försöker att inte bry mej. Men då jag inte ens får laga barnens smörgåsar utan att hon ska lägga sej i. Jag lägger för lite smör, sätter osten och skinkan i fel ordning, jag skär inte smörgåsen i mindre bitar. Jag kan inte göra minsta sak utan att hon måste komma och säga hur jag borde göra. Och så känner jag mej som en usel mamma, det känns oerhört sårande att bli kritiserad av sin egen mamma, speciellt då det gäller hur jag sköter mina barn. Hon förstår ju inte själv hur hon sårar, och det är svårt att formulera mina känslor till ord. Så är det ju också såna händelser att de sker snabbt, och alltid hinner jag inte ens fundera på att svara, innan situationen är över.

Det att jag försöker undvika alla situationer och inte säga högt allt vad jag tycker (jag vill ju inte heller att mina barn ska behöva lyssna hur mamma och mommo ”strider”) leder till att mamma och pappa tycker jag är tyst och flegmatisk. De har utrryckt sin oro för min syster, och frågat om hon vet om jag blivit sämre/sjukare. Men de frågar alltså inte mej hur jag mår eller varför jag drar mej undan och undviker ”närkontakt”. Det kommer mer fram i kritisk ton, just som i pappas yttranden om att ”får du något gjort överhuvudtaget”. Det öppnar inte precis några dörrar till öppenhet..

Nu ska jag försöka suga åt mej lite av barnens förväntansfulla glädje över att åka, packa ihop grejorna och åka iväg. Vet inte vad jag ska ha på mej på tillställningen, det finns inte många festtoppar som inte är för små.. Har ju gått upp 15 kg sen jag blev sjukskriven och har inte haft råd att köpa nya kläder.. Fast hellre sätter jag på mej en gammal t-skjorta och väger och ser ut som jag gör nu, än att se ut som jag gjorde då. Usch, så jag såg ut, äcklas riktigt då jag ser foton från ”den tiden”.. En som är 173 cm lång ska bara inte väga 45 kg..

Jag tycker det är en evighet sen jag skrev något i min blogg, det har hänt en hel del efter mitt förra inlägg. Den stora FESTEN som Mannen och jag ordnade blev mycket mer lyckad än jag nånsin kunnat önska mej. Allt vi fixat och planerat funkade bra, maten och vinerna var perfekta, bandet vi hyrt in spelade otroligt bra musik och folk verkade ha roligt. Mest glad är jag ändå för min egen skull. På festen märkte jag igen hur mycket som verkligen har ändrat. Tidigare skulle jag ha varit rena nervvraket om jag hade varit tvungen att stå och ta emot flera tiotal gäster och hälsa dem välkomna. Nu gick det hur fint som helst. Jag pratade ledigt med alla som satt nära mej vid bordet, jag satt inte hela tiden och tänkte på hur andra ser på mej och hur de ser hur jag äter, håller i glaset, hör på vilka dumma saker jag säger osv. Till och med vissa spontana saker lyckades jag åstadkomma, som tex då snapsen tillfälligt var slut på bordet. Jag dricker inte snaps (inte Koskenkorva, skulle det vara vodka skulle jag dricka), men mannen till höger hade druckit upp sin. Jag slängde ur mej nåt halvroligt och hällde över min orörda snaps i hans glas. Det låter som en löjlig och intetsägande händelse, men det var det inte för mej. Tidigare hade jag inte vågat. Jag hade varit rädd för att han skulle tycka att jag är äcklig som häller min snaps i hans glas, eller rädd för att jag skulle spilla på duken, rädd för att andra skulle titta snett på mej, rädd att nån skulle fråga varför jag själv inte dricker osv osv. Jag skulle ha suttit och tänkt tanken på att hälla över snapsen, men det skulle bara ha blivit ett evighetslångt funderande och överläggande med mej själv, att det aldrig skulle ha blivit av…

Likaså en annan händelse. Det finns en som alltid pratar om dagis med mej. Det hände på vår förra fest, och då blev jag så trött på det pratet att jag fick urskulda mej och säga att jag behövde gå på wc. Sen passade jag på att byta plats och hastigt involvera mej i någon annan diskussion om nåt helt annat. Nu stod jag ute på gården för att ta en nypa frisk luft, och denna typ kom till vårt sällskap. Så började typen fråga om vilket dagis jag tycker bättre om och vilka skillnader jag märkt (vi har haft barn på samma dagis tidvis). Jag funderade en bråkdels sekund, och så tog jag mod till mej. Jag sade vänligt men bestämt, att denhär kvällen skulle jag helst inte tala så mycket om barn och dagis. Typen blev ganska perplex, och försvann in efter en stunds tystnad. Jag hade lite dåligt samvete, men samtidigt var jag glad att jag hade vågat säga så. Jag kan liksom ta för mej av allt möjligt nu. Jag går inte med på vadsomhelst, jag går inte in i diskussioner som inte intresserar mej om jag inte måste. Jag ville verkligen njuta av festen, och det gjorde jag. Jag klängde mej inte heller fast vid Mannen som jag gjort tidigare, och han märkte nog också skillnaden. Vi dansade en hel del han och jag, och njöt. Vi var båda avslappnade, och jag skrattar då jag tänker på hur vi var på dansgolvet under de sista låtarna, kysstes och kramades som tonåringar.. och det kändes härligt!

Lite minnesluckor har jag härifrån och därifrån från festen, men det beror inte på alkohol, utan på det att jag helt enkelt filtrerat. Såna diskussioner som inte gett mej nåt har jag glömt bort, och sånt som varit roligt och givande kommer jag ihåg. Månne det är så det ska vara?

Jag tror jag ska försöka hålla mej till denhär goda känslan som jag har nu när jag tänker på festen, och sätta punkt här. Får skriva ner det svåra en annan gång.

Jag var med barnen hos mina föräldrar över helgen. Nu lämnade jag barnen där, för de är sjuka och kan inte gå till dagis, och jag och Mannen har så mycket att fixa inför helgens fest att det var bäst så. Jag frågade barnen, och de sade att de vill bli där. Skulle de ha velat komma hem med mej skulle de nog ha fått det.

Fredagen gick suveränt. Jag var först hos syrran och pratade bort några timmar. Efter det åkte jag till min mormor, och mitt besök drog ut till några timmar. Mormor vågade fråga rakt ut hur jag mår, och berättade om när hon var ung och också drabbades av svår depression. Hon frågade också om jag vet vad som bidragit till min sjukdom, och jag berättade. Jag berättade och berättade. Jag har inte berättat åt andra än Mannen och Terapeuten och min syster om det, att jag suttit i bilen och tänkt på att stänga ögonen och trycka på gasen. Men jag berättade det åt mormor. Jag berättade också om vårt första barn som vi miste. Hon visste inget om den saken, och jag sade att mina föräldrar rått mej att inte berätta åt henne.. Vi satt där i mormors kök, med lamporna släckta, och hon lät mej prata. Jag sade också hur ont det gör fortfarande att mamma och pappa inte kom till sjukhuset efter operationen. Mormor förstod, svarade, frågade, var tyst. Med hela sitt väsen utstrålade hon en enorm värme och förståelse, och framförallt trygghet. Mormor är troende, och hon sade att hon ofta ber för mej och min familj, och att hon ska fortsätta med det. Det känns tryggt och tröstande. Hon frågade också hur Mannen tar det hela, och jag berättade att det var han som skrev brev till psykiatern då han tänkte skriva mej som arbetsförmögen utan att ha träffat mej (vilket ledde till att han träffade mej och insåg hur sjuk jag var och skrev lång sjukskrivning). Jag berättade att jag har ett enormt stöd i honom och att han har en djupare förståelse, kanske dels för att han bevittnade sin egen mammas svåra sjukdom (som ledde till döden alltför tidigt), dels tack vare hans egen allvarliga sjukdom. Hon har alltid sagt att jag hittat en bra karl åt mej, och hon sade det nu igen.

Jag är så tacksam över min mormor, och jag kan inte fatta att hon fyller 90 i år..

Jag körde till föräldrahemmet lite försenad, och visste att mamma skulle fråga varför jag var så sen. Jag kände mej ändå så upplyft och styrkt av dagens diskussioner, så jag kände att jag skulle kunna förbise hennes kommentarer och försöka njuta av stunden. Och jag hade rätt, hon frågade var jag varit så länge, att barnen hade väntat på mej. Jag sade helt lugnt att jag satt hos mormor och pratade några timmar. Sen gick jag raka vägen till barnens rum och sade godnatt, och frågade om de väntat på mej. Barnen sa att de nog visste att jag alltid kommer och säger godnatt, och så frågade de bara om gammelmormor hade skickat med nånting åt dem (vilket hon hade). Jag sade åt barnen att jag hade suttit hos mormor och pratat, och att jag därför kom lite senare. Så sade jag godnatt åt dem, gick till mitt gamla rum, satte på nätradion och stängde dörren. Så satt jag där för att slippa höra eller se nåt som kunde förstöra min fina känsla.

Idag på eftermiddagen packade jag ihop mina saker för att åka hem. Då harklade sej pappa, och frågade: ”får du nånting gjort där hemma nuförtiden?”

Jag stelnade till, och kände klumpen i halsen växa. Jag stod med ryggen till och sade att det nu inte är meningen att jag för tillfället ska få så mycket gjort. ”Jamen nog har ni väl en massa att städa och fixa där hemma?” fortsatte han. Jag svarade att jag nog sköter hushållet, sen gick jag ut ur rummet, och låste in mej på wc och började gråta. Jag har försökt berätta om min sjukdom, jag har gett ett tiotals sidor långt info-kompendium om min sjukdom. Ändå förstår de inte alls. Och varför är det så svårt att säga de tre små orden som jag hellre skulle vilja höra: Hur mår du?

Och mamma. Hennes väninna ligger på sjukhus, har gjord det någon vecka nu. Hon berättar ingående vilka ingrepp som gjorts på väninnan, hur nere hon känner sej, hur ofta mamma varit och hälsat på. Och det river så i mitt hjärta. Varför mamma, varför kunde du inte komma och hälsa på din dotter då hon hade mist sitt första barn och själv svävat i fara? Varför? Varför fanns du inte där när jag behövde dej som mest? Varför kunde du inte prata om händelsen, utan bara säga att det nog var bäst det som skedde, för jag och Mannen är ju inte ens klara med våra studier?

Hela bilresan hem på knappa två timmar grät jag så jag fick stanna ett par gånger och torka ögonen och snyta mej. Jag gråter fortfarande. Jag mår illa. Jag vill inte vara i denhär känslan, men vet inte vad jag ska göra för att få bort den. Jag vill bort, men har ingenstans att ta vägen. Jag mår för illa för att äta. Dricker ett glas vin för att dämpa gråten. Lyssnar på musik. Tänker att dethär aldrig tar slut. Tar det nånsin slut?