Fortfarande finns dessa skriverier lite här och där. Att depression och även andra psykiska besvär klassas som ”välfärdssjukdomar”. Att samhället gör fel som låter dessa ”lata” mänskor få sjukersättning eller sjukpension. Att personerna bara ska rycka upp sej och ta sej i kragen. Jobba hårdare och sluta lata sej. Hårena reser sej på min kropp då jag läser sånt.

Inte visste jag mycket om psykiska sjukdomar då jag var yngre. Inte visste jag heller att min mormor hade lidit av svår depression i sin ungdom. Jag visste inget om mediciner, annat än vad man nu hade hört om ”lyckopiller” och sånt. Inte heller kände jag nån som hade någon psykisk diagnos, inte förrän senare i gymnasiet. Men inte heller då fattade jag alls vad det handlade om.

Ibland talades det om nån person som var lite ”ding-dong” och så skrattade man och skakade på huvudet.

Grovt sett kan man ju kalla en massa sjukdomar för välfärdssjukdomar. Knappast skulle diabetes heller finnas i lika stor utrsäckning om folk åt och levde enligt vissa dieter. Inte heller skulle hjärt-och kärlsjukdomar vara så allmänna om folk lämnade bort lite mer grillkorv och öl. Men likväl handlar det om riktiga sjukdomar. Som kräver riktig vård.

Jag vet tyvärr idag vad det är att ha svår depression. Jag vet hur det känns att ha en panikångestattack. Jag vet hur det är att vakna på morgon och bara tänka på att man vill att det blir kväll så man får sova igen. Jag vet hur det känns när den enda utvägen verkar vara att dö. Jag vet hur det är att gråta så mycket att tårarna tar slut. Jag vet hur det är att vara så knäckt att man inte ens kan gråta. Jag vet hur det är att ha kognitiva besvär pga depression. Att inte kunna läsa sin favoritbok för att hjärnan inte hänger med. Jag vet hur det är att ha social fobi, ha svårt att vara med mänskor och helst dra sej hem i den egna vrån. Jag vet hur det är att ljuga. Jag vet hur det är att ha en anorektisk kropp, men utan anorexi. Jag vet hur det är när det är som svartast. Jag vet hur totalt hopplöst det känns. Jag vet också hur bra man kan bli på att låtsas och gömma sina problem. Jag vet hur man blir expert på att hålla uppe fasaden. Jag vet också hur känslig den fasaden är. Jag vet också hur det känns när man har en brinnande längtan efter att någon ska riva fasaden, själv vågar man inte. Eller kan inte. Jag vet hur det känns när man inte längre vet vem man själv är. Jag vet hur det är att känna sej totalt misslyckad och värdelös. Jag vet hur det är att bli bollad mellan olika instanser. Jag vet hur det är att leva under alla fattigdomsgränser. Tror någon att man vill göra det av fri vilja?? Jag vet hur det är att måsta kämpa för sina rättigheter. Jag vet hur det är att inte orka. Jag vet hur viktigt det är med en anhörig som orkar kämpa och fylla i blanketter då man själv inte klarar av det. Jag vet hur förnedrande det är och jag önskar det inte till min värsta fiende. Varför skulle jag då önska det till mej själv?

Jag vet mycket annat idag. Jag vet att det inte handlade om min ”svaga personlighet”. Jag vet att det inte handlade om lathet. Inte heller om vilja att ”bara gå hemma”. Det handlade om helt annat. Både alla händelser som hänt i livet och blivit obehandlade. Men till största del var det alla ämnen i hjärnan som det inte fanns tillräckligt av. Jag vet idag att jag har varit allvarligt sjuk.

Jag vet idag hur effektiva dagens mediciner är. Jag vet också hur lite biverkningar de har, i alla fall i mitt fall. Jag vet hur det känns när man börjar märka att man lever. När blicken blir klarare. Jag vet hur det känns att få tillbaka energi man inte visste att man haft. Jag vet hur det är att sova en hel natt. Jag vet hur det är att sova utan att vakna i full panik, kallsvettig och kroppen på övervarv. Jag vet hur det känns när man är lycklig. Det är jag nu. Jag vet hur glad man kan bli av att se vårens första citronfjäril. Jag vet hur man känner. Bara känner. För nu känner jag. Jag vet hur det känns när man börjar se vem man är. Jag vet hur det känns att efter flera år i terpi börja märka vad som har berott på vad. Jag vet idag vad det betyder att leva. Inte bara överleva. Jag vet hur det känns när den man delar liv med säger att den märker att man börjar komma tillbaks till det man varit.

Jag vet också vilken skepsis det råder mot mänskor som jag. Och det gör lika ont varje gång. Svår depression är inget man väljer, lika lite som man väljer en hjärtattack eller MS. Svår depression är en allvarlig sjukdom som ofta ger uttryck också som fysiska sjukdomar.

De som säger att depression bara är nymodigt påhitt och att vi bara är vana att ha det för bra och därför gnäller över smått vet inte vad de talar om.

Jag har fått kämpa för min vård. Jag har levt med inkomster under alla minimumgränser. Jag har fått vård och blivit bätter, det är jag evigt tacksam för. Men jag vet att sjukdomen ligger där nånstans. Jag äter mediciner för att hålla den borta. Jag vet att risken alltid finns. Jag blir aldrig helt ”frisk”. Men jag har lärt mej om mej själv. Jag ser varningssignalerna, och jag måste ta dem på allvar.

Jag njuter av livet och njuter av att få känna mej bättre och starkare dag för dag. Jag värdesätter de små sakerna i livet. Jag njuter av att få vara en bättre mamma till mina barn. Jag njuter av att se att Mannen är glad att jag håller på att komma tillbaka från det svarta. Jag värdesätter mitt jobb. Varje dag jag orkar jobba är en gåva.

Jag har många gånger tänkt skriva ner tankar om hur det var när det var som svårast. Men det är så nattsvart att jag inte vet hur jag ska göra det. Men kanske en dag…