Nu har jag fått varva ner lite igen. Jag antar att jag har mina värsta dagar för månaden på gång som gjorde att jag inte lyckades hålla nerverna i styr häromdagen. Vi hade en riktigt trevlig ”sista” dag med barnen med parkutflykt och annat innan vi förde dem till mina föräldrar. Idag åkte Mannen iväg på en veckas arbetsresa. Så jag sitter fastklistrad i arbetsstolen och försöker få så mycket jobbat som möjligt, så att jag med gott samvete (och förhoppningsvis med lite pengar i bakfickan) kan ha semester sen.

Då vi körde hemåt från mina föräldrar (Mannen var med) berättade jag åt honom om det som ”plågat” mej länge ren. Jag lider av en otroligt stark babyfeber! Det är helt nytt för mej, jag har aldrig upplevt liknande! Vårt första barn kom ju lite som en glad överraskning, och det andra mitt i allt kaos med cancer, operationer och allmän tumult. Jag brinner av en längtan att få vara gravid, att få vara med om en förlossning och att få ett skrikande härligt knyte på magen. Att få vara mamma till en bebis. Med alla sinnen.

Det tråkiga är ju att jag inte var helt frisk då jag väntade mina barn, inte efter att jag fött dem heller. Nu vet jag att allt skulle vara ganska annorlunda. Jag var så bortdomnad då, nu har jag så mycket större känsloskala.

Jag är inte dum, jag vet att vi inte kan ”skaffa” barn just nu. Vi måste komma på fötter först. Vi måste få ett normalt liv till stånd först. Bort från dethär kaoset med osäker ekonomi, osäker hälsa och allt skit som samlats i knutarna. Men sen… jag hoppas så att jag fortsätter min väg till att bli ännu friskare och starkare. Att jag behåller mitt jobb och orkar med det som förr, eller mer. Att Mannen hålls frisk och orkar.

Mannen har alltid sagt att två räcker. Men jag tror att han kanske innerst inne också vill ha ett till.. jag frågade rakt och han sa inte nej åtminstone. Han pratade mest just om att vi måste få alla praktiska saker i skick först. Så vem vet.. ;)

Jag tar inte barn för givet, och vem vet om jag ens skulle lyckas bli gravid. Barn är inga självklarheter för mej, men det är inte föräldrar heller för den delen. Jag förstår att Mannen är rädd för sin egen hälsa, och förstås för min. Men det finns aldrig en perfekt tid för ett barn. Det blir nog perfekt ändå, sen då barnen kommer.

Jag har väninnor som väntar barn, som snart ska föda och som har fött barn. Det hjälper inte precis. Inte hjälper det heller att mycket jag gör i mitt jobb handlar om graviditet, förlossning, barn och familj. Varje dag ser jag bilder av nyfödda och gravidmagar. Jag läser bebisbloggar. Jag ser bebisar på stan. Jag ser barnvagnar på stan. Jag brinner snart upp av denhär febern. Klockan tickar, jag vill att den orkar ticka en tid till, innan klockan slår för mycket.