Arkiv för april 2011

Det är märkliga saker som händer i mitt huvud för tillfället. Många bra saker, många mittimellan och en hel del dåliga. Jag känner mej också splittrad. Är jag frisk, halvfrisk, halvsjuk, eller vad är jag? Jag har börjat jobba deltid, och det är roligt. Samtidigt är jag astrött och slut, och vågar inte lita på mitt kunnande. Jag slarvar med medicinerna fast jag vet att det är viktigt att jag tar dem för att orka. Jag var hos Terapeuten idag och det bara bubblade ur mej allt möjligt, och det kändes att vi blev helt på hälft med alltihopa.

Mitt största problem angående jobbet är att jag inte litar på mej själv. Och att jag ställer ribban alltför högt och kräver alltför mycket av mej själv. Alla arbetsskeden blir och snurra i huvudet, också efter att jag skickat in material till kunden för granskning. Då kan jag ju inget åt det innan jag fått feedback, men ändå kan jag inte släppa saken. Gjorde jag det, satt jag det som attachment, skrev jag si, gjorde jag så… osv osv.. Så när jag får bra feedback dementerar jag det själv och säger att inte var det nu så bra, det kunde vara bättre om jag satt ner mer tid på det… Varför gör jag så? Och fast vi kommit överens med uppdragsgivaren att jag får fråga vadsomhelst och närsomhelst, gör jag det inte. Är det nåt jag inte förstår, chattar jag med Mannen och frågar om råd och vägledning. Min rädsla är väl den, att jag tror att jag ska verka dum och ovetande om jag frågar, och då får jag sparken. Så istället biter jag ihop, jobbar så svetten och tårarna sprutar. Sen då jag får frågan hur jag tyckte arbetsuppgiften var, ler jag och säger att det gick så fint så.

Men som sagt finns det bra saker också. Jag fattar saker och ting, det liksom funkar där uppe nuförtiden. Annat var det för ett år sedan då jag inte ens kunde titta på nyheterna och säga vad de handlat om efteråt, det liksom sparkade tomt bara. Jag har ju hela tiden vetat att mitt intellekt inte försvunnit och att jag inte fördummats, och det känns så otroligt häftigt att märka att man faktiskt kan och vet en hel del. Och att jag lär mej nya saker, och vågar prova på sånt jag inte gjort tidigare, och dessutom lyckas med det mesta!

Men krafterna tar det på, något otroligt. Jag är så trött på kvällarna att det inte är sant. Och emellanåt då jag jobbar känner jag att det börjar slira, det blir för mycket tankar i huvet på en gång. Då får jag helt kallt ta paus, gå och dricka eller äta nåt, meditera några minuter. Sen går det någorlunda att fortsätta. Ett heltidsjobb skulle jag inte klara av för tillfället, men det är okej. Jag är stolt över mej själv för tillfället, och det är ganska nytt för mej. Jag jobbar med sånt jag faktiskt tycker om och får ganska bra betalt för det. Och jobbar på mina egna villkor och egna tider, och kan sitta hemma i pyjamas och flottigt hår och göra det. Lyx, säger jag! Dethär är faktiskt första gången i hela mitt liv som jag kan säga att jag tycker om mitt jobb, och mena det!

Jag är nog lite i obalans med alltihop för tillfället, men definitivt på väg åt rätt håll.

Oj vad länge sen jag skrivit nåt igen. Det händer och sker på alla fronter nu känns det som. Helt oplanerat och oväntat fick jag ett jobb som jag inte kan beskriva som annat än ett drömjobb! Jag jobbar bara 16 timmar i veckan, och jag får själv bestämma hur jag fördelar de timmarna. Dessutom får jag jobba hemifrån. Lönen är dessutom lika bra som jag tex fick för mitt senaste heldagsjobb, så det säger väl nåt det också. Jag har nu varit på några skolningstillfällen och gjort lite smått, men jobba börjar jag i maj, sådär på riktigt. Då tar ju min invalidpensionsperiod slut.

Inkommande onsdag ska jag träffa min psykiater som ska ta ställning till mitt hälsotillstånd. Jag tänker ansöka om deltids invalidpension, för det känner jag, att jag verkligen inte är redo för ett heltidsjobb. Och fast lönen är ok, är det trots allt bara en sån lön att vårt tragglande för att få alla räkningar betalda fortsätter. Skulle jag få deltidspension skulle vi kanske ha råd att ens nångång ha råd med något extra, som tex cafébesök, nya kläder åt barnen etc.

Jag är nog ganska slut i huvudet efter allt lärande av nya saker, men jag älskar det ändå. Jag känner mej mer levande än på länge. Terapeuten brast ut i ett stort skratt då jag skulle förklara hur det känns, och jag sade att jag bara kommer på en massa klischéer som att ”jag känner mej levande”, att jag ”kommit ut ur skuggornas dal” och liknande. Jag tror bestämt att det var första gången vi skrattat under en terapisession.

Jag får nu göra sånt jag är intresserad av, och som jag delvis behärskar, och gärna vill lära mej mer av. Mannen är också med på ett hörn i detta projekt, och det känns tryggt att ha honom att ta till om det kniper. Han var med på de två första mötena, så han vet också vad allt handlar om.

Men, som vanligt finns det faktorer som tar ner en på jorden. Jag ringde och berättade om jobbet för mamma. Hon blev glad, och jag hörde i telefonen att det var äkta känslor, att hon var lättad. Nu var jag hos föräldrarna under veckoslutet, och hade tänkt att pappa skulle ha frågat något om nya jobbet. Men nej. Det gjorde han inte. Men han påpekade nog att han fortfarande är besviken på det jobb han gjorde för att hjälpa till med mitt examensarbete, och till ingen nytta och att det var totalt bortkastat (jag hade inte ens bett honom hjälpa,, inte åtminstone med att skriva hela kapitel som han gjorde). Efter att han sagt det tappade jag lusten att berätta. Om de hellre gräver i allt gammalt och pekar på saker jag misslyckats med istället för att glädjas över mina verkliga lyckanden, fine. Jag var sjuk då jag skrev på slutarbetet, och min examen blev otagen. Men jag tror faktiskt att jag kommer att klara mej i livet utan den examen. En examen som jag idag vet att var fel för mej från första början. En examen mina föräldrar ville att jag skulle ha. En examen som är ganska långt från det jag kommer att göra nu och verkligen är intresserad av. Ändå är jag helt nöjd över att jag gick utbildningen, mycket fick jag lära mej under de åren i skolan.

Jag började nu efteråt fundera ifall mamma alls sagt åt pappa om jobbet. Skulle han inte annars ha frågat? Men det brukar nog vara så att då jag berättar åt ena så berättar de automatiskt åt varandra. Jag vet inte vad jag ska tänka och tro.

Oberoende av vad de vet och vad de eventuellt tycker, känner jag mej lycklig och lyckligt lottad för tillfället. Jag kan ännu inte heller riktigt tro att hela situationen är helt verklig. Jag är rädd för att allt är en dröm och att jag snart vaknar…

Just nu känns allt härligt. Jag hade ett otroligt lyckat och genomroligt veckoslut, och idag fick jag goda nyheter. Kan livet verkligen vara såhär gott? Kan jag verkligen ha en sån svintur ibland? Är jag värd det jag nu har blivit erbjuden?

Jag får nästan dåligt samvete över att jag är så lyckligt lottad. Och är rädd för när bubblan ska spricka. För det brukar den, förr eller senare. Eller har jag kommit så långt att jag lyckas hålla ihop bubblan nu?

Jag är helt omtumlad och vet varken ut eller in. Men såhär mycket lycka och äkta glädje och förhoppning har jag inte känt på länge!