Arkiv för oktober 2010

Tjoho! Nu ska jag bryta mitt mönster och skriva ett positivt blogginlägg. Det ni! För det har varit en härlig dag idag. Inte var det något fel på igår heller. Sedan torsdagens meditation har allt bara varit trevligt. Vi har haft det riktigt mysigt med barnen, och så kom vi överens med den goda vännen som har barn i samma ålder som våra, att vi skulle fira lite halloween hos oss idag. Våra barn vet inget om hela halloween, men jag visade lite bilder på nätet och berättade vad vi kunde fixa för mat och annat gott. Igår då jag nattade barnen sade jag att de följande morgon skulle få plocka undan i sitt rum, så att gästerna kan komma dit och leka. Nå, halv sju imorse blir jag väckt av en ivrig 4-åring som står och rycker i mej och frågar: ”får jag inte börja städa nu ren?”. Jag fick muta med Muminfilm i sovrummet (tack gamla hederliga VHS som funkar där) för att få lite lugn och ro och låta den andra sömntutan få sova ifred.

Så fick barnen välja morgonmål, det blev cornflakes med mjölk och hallonsylt. Sen plockade vi lite undan, och så började vi med maten. Äldre barnet var väldigt viktigt med bordsplaceringen, och klippte, limmade och skrev små lappar med allas namn på och förde dem till bordet. Bordet hade vi dukat med gamla svarta satinpåslakan och lite pynt.

Så fixade vi en orange soppa (med batat, lök, vitlök, potatis, morot, kokosmjölk), med rostade pumpafrön och turkisk yoghurt som tillbehör, svarta spök-kex (digestivekex med lakrits-tjinuski gjord av kick-stänger och grädde, spritsade vita spöken och spindelnät ovanpå), marängspöken med ögon och mun av smält choklad, en maräng- citronkräm-kaka, och så hade vi köpt lite godis också, och gästerna hade med sej härliga halloween-muffins, halloween-godis och en flaska rött.

Kvällen gick fint, barnen åt tills de var sprickfärdiga, och lekte och stojade resten av kvällen. Inget bråk, inget gråt. Härligt att se då barnen trivs så bra med varandra och kan leka utan att man måste agera polis hela tiden. De fick dansa till Muminsånger, bygga en koja i vardagsrummet, och också ha med sina led-ljus in i kojan. Lite akrobatiska konster i ringarna som hänger i tamburen, lite sitta-på-madrassen-och-vila, lite mer kex mellan varven, så lek igen.  Jag och mamman fick sitta och smutta på varsitt glas rött och prata.

Jag försöker hitta nåt negativt med denhär dagen, men gör inte det. Ja förutom att min laptop strejkar och jag till slut inte ens fick igång den. Som tur är, har vi flera datorer i huset.

Ja, vi hade ju faktiskt annat besök idag också. Det ringde på dörren mitt i kexlagandet. Jag trodde att det eventuellt var trick-or-treat-barn, men inte. På trappan stod ett välklätt par, och innan jag hann säga nåt, frågade de vilket problem i världen jag skulle utplåna om jag hade den makten. Utan att blinka svarade jag ”religiös fanatism”. På basen av deras blickar och besvärade kroppsrörelser gjorde jag antagandet att de var Jehovas vittnen. Mycket riktigt. De frågade lite hur jag menade, och så ville de börja läsa citat ur någon liten bok. Jag sade vänligt men bestämt att jag har en sås i köket som snart kokar över. De sade att de gärna återkommer om mina funderingar och hur jag riktigt menar. Jag hoppas de inte gör det alltför snart. Inget illa mot Jehovas vittnen eller just dessa två som var helt trevliga och artiga, men många av deras funderingar strider så totalt mot mina egna uppfattningar att jag inte vill ge mej in i desto djupare diskussioner med dem.

Nåja, något desto mer negativt kommer jag inte på. Det känns riktigt bra att få skriva om något annat än elände och misär mellan varven. Men, jag märker redan nu att denhär dagen med alla förberedelser och mat och bakverk helt sugit musten ur mej, så jag kommer att vara som en urkramad disktrasa de närmaste dagarna. Det är konstigt hur saker som jag så tycker om att göra kan äta upp alla mina krafter. För jag älskar att baka och laga mat, det är bland det bästa jag vet. Ändå känner jag nu redan hur det spänner i bakhuvudet och nacken, kroppen känns tung och trög.

Men nu njuter jag av stunden, den lilla slurken rödvin jag har kvar i glaset, och av att barnen sover sött. Kommer den totala tröttheten imorgon är det inte så farligt. Söndag brukar ändå vara lite av slappar-dag hos oss, så vi tar det bara lugnt. Så kommer ju Mannen hem också. Barnen var hemskt viktiga med att vi skulle spara några kex och spökmaränger åt honom också, så det gjorde vi. De blev överlyckliga då jag sade att vi kan ha lite halloween-kaffe ännu imorgon och att de nog kan få äta lite godis sen, även om det inte är lördag. Åh vad det är roligt att se sina barn glada och lyckliga. Inte förstås bara av godis, utan bara sådär allmänt. Kanske jag inte är en så usel mamma, trots allt?…

Hittade en dikt som jag tycker passar in just nu (vet inte vem som skrivit den).

Vilse
ibland så går jag lixom vilse, inuti mig själv, går runt i labyrinten, som varken har en början eller slut

Känner igen mig stundtals, för att sen se något nytt

som inte känns behagligt och känslan blir förbytt

från trygghet till rädsla, från rädsla till smärta

från sorg till ensamhet, som sten i mitt hjärta

Tider som kommer tider som går

allting är evigt och lämnar ett spår

ett spår som förändrar, ett spår som går rätt

ett annat går vilse och ett annat hamnar snett.

Livet är här, nu och i morgon, men även igår och i framtiden

vi måste lära oss att lämna det onda, att fånga det goda

och sen låta det leda oss rätt

Vi måste våga, söka och finnas

vandra i mörker för att leva och minnas

Minnas allt som vi lärt oss nått av

lämna det som skavsåren gav

finna en väg som är lätt att gå

en väg som bara förunnas oss få

som lidit i massor, som sorger har sett

som levt i en smärta som andra oss gett

Nån gång så måste det onda ta slut

och det vackra börjar igen

det växer sig sakta men säkert starkt

de vackraste blommor på osäker mark

Kliva ur skorna som givit oss sår

ta nya steg, gå i kärlekens spår

vandra på stigen mot lycka och frid

gå hela vägen utan känslor på glid

utan att tveka, utan rädsla och smärta

nu ska lugnet fylla mitt hjärta

Nu ska jag leva och älska mig själv

ge mig den tid som det tar

förlåta och gömma, acceptera och glömma

och minnas allt det vackra som finns kvar

Är nyss hemkommen från ytterligare ett tandläkarbesök. Det känns nog för eländigt då till och med hon skakar på huvudet och tycker synd om mej då jag haft så mycket problem med mina tänder. Det är magsyrorna som fått härja fritt såpass länge, att de frätt sönder tandemaljen, och så har tänderna bara fått tacka och ta emot alla bakterier. Det har inte synats utåt, annars skulle jag förstås ha sökt vård lite tidigare. Nu har jag tre olika rotfyllningar på gång, två tänder är infekterade, och en tand måste eventuellt opereras. Jag vågar inte ens tänka på den summa som kommer att stå på räkningen då den kommer..

Jag har varit ganska trött den senaste tiden, vet inte om det är sviterna av veckoslutets fest eller det att jag varit så länge hemma med de turvis sjuka barnen. Hursomhelst funderar jag på att imorgon föra barnen till mina föräldrar och bara ta tid för mej själv inkommande veckoslut, då Mannen också är på arbetsresa. Igår var jag hemma med äldre barnet, och vi höll på och pysslade hela dagen. Jag hittade några glitterpennor, en mönstersax och lite överblivna kartonger och silkespapper som jag satt i en papperspåse. Då vi ätit morgonmål och plockat undan sade jag att det finns en påse på bordet. Mer tindrande ögon får man nog leta efter, då barnet tittade in i påsen! Mitt mammahjärta höll på att svämma över igen då jag fick en stor kram o en puss och jag fick ett stort tack. Barn har en så ljuvlig förmåga att glädja sej för saker som i våra ögon är ganska små. Vi hade en jättemysig dag på tumanhand, och jag fick en hel del klipp-och-klistra konstverk med hjärtan och luckor man skulle öppna och allt möjligt fint. Sedan kollade vi tillsammans igenom en mattidning och funderade på vad vi skulle äta på eftermiddagen. Vi hittade en bild på tortillas, och det ville vi ha. Så vi for på tumis till butiken och handlade mat för dagen och veckan. Väl hemkomna fortsatte klippandet och klistrandet tills vi lagade mat och den övriga familjen kom hem.

Nu har jag ett par timmar på mej tills jag ska till Terapeuten. Förra mötet med henne var ganska otroligt. Vi talade mycket om festen jag varit på, och hur jag upplevde den. Jag förklarade bl a att jag var irriterad på vissa samtal med vissa människor men inte andra. Vi började bena ut vilka som var vad. De diskussioner som störde mej mest var de som handlade om mina barn och deras framtida ”dagis-karriär” och vart de skall och varför och vad vi tycker osv. Blandat lite med ”motpartens” erfarenheter och vad de tycker. Den ena av dessa diskussionerna fick jag faktiskt ursäkta mej och sa att jag måste gå på wc, bara för att jag helt enkelt inte ville prata om det mer. Terapeuten frågade mej vilken som var den mest givande diskussionen. Utan att tveka var det den, som handlade om whiskysorter, vinsorter, och allmänt om drycker, dess ursprung och hur vad passar till vad. Nu efteråt ser jag glasklart vad som var vad, men det krävdes Terapeutens frågor och funderingar för att jag skulle se svaret. Jag ville vara på festen som mej själv, inte som min mans sambo, och allra minst som mina barns mamma. Jag har i så många år varit tvungen att sätta mej själv och mina behov åt sidan, att jag är trött på det. Nu har jag fått möjligheten att stanna upp och tänka på mej själv, och vill också bli behandlad som mej själv. Det finns ett självständigt Jag, men det har inte fått synas och höras på länge. Nu vill jag både synas och höras, för den jag är. Jag hade köpt nya örhängen och lite nytt smink, och kände mej faktiskt riktigt snygg på festen. Det är inte det att jag söker acceptans eller att nån ska säga att jag är snygg osv, men jag kände mej bra helt enkelt. Så blev det liksom platt fall då man skulle sitta där och diskutera dagistanter.. Terapeuten undrade om jag kunde sätta något tidsperspektiv på den tid jag ”bara gått på” och satt mej själv åt sidan och levt för andra. Bara skött om andra som varit sjuka, små barn, bebisar i magen osv. Svaret kom snabbare än jag trott, och jag sade ”sedan 2006″. Hon nickade sakta och sade att det då nog är på tiden att jag får stanna upp och försöka hitta tillbaks till mej själv. Åren sedan 2006 är väldigt dimmiga för mej. Jag har svårt att placera många händelser, och minns nästan ingenting annat än sjukdom och elände och besvärliga jobb. Jag har aldrig tidigare riktigt tänkt på hur länge jag hållit på ”som en dåre”, orkat och kämpat för alla andra och låtit mej själv förfalla. Nu kändes det som ett slag i ansiktet, fast jag egentligen har vetat det länge. Jag ångrar inget av dessa år, det är klart. Jag skulle närsomhelst göra om allt. Men oundvikligen tog det ju ut alla mina krafter, både fysiska och psykiska.

Jag försöker intala mej själv att jag har rätt att vara trött, rätt att vara deprimerad, rätt att vara sjuk. Ändå känns det ”fel” att ”bara gå hemma”. Hur kan det vara så svårt att tillåta sej själv något gott, något bra, något hälsosamt? Att stanna upp och acceptera att dethär är mitt liv just nu, jag har fått en chans att hitta mej själv igen. Mannen stöder mej på alla vis, jag har många vänner som ger mej ett enormt stöd. Varför kan jag inte stöda mej själv?

Det får jag jobba vidare på..

Vad skönt att bara få vara! Vi var på fest igår, och det var riktigt uppfriskande och roligt! Som tur är, märkte jag att efterrättslikören smakade lite väl bra och så tog jag till vattenlinjen efter det. Vi tog en sväng till krogen också, så jag fick ge lite utlopp för min danslust. Trångt och svettigt och dålig musik, men jag har alltid gillat att dansa, och får jag ingen med mej till dansgolvet kan jag tom gå ensam.. Så var vi på en sängfösare hos vännerna vi delade taxi med, och hemma var vi först nångång 5-tiden imorse. Med tanke på att jag korkade min första cider 16-tiden och festen kom igång kl 18 orkade vi riktigt bra!

Ingen bakfylla hade vi heller, tack och lov igen för vattenlinjen (som höll på krogen också förutom för en drink). Så det var skönt att ta upp laptopen till sängen, och ligga där och äta godis och kolla på gårdagens idol. Jag var nog uppe mellan varven, men steg upp ordentligt först nångång 15-tiden. Då for Mannen på en golfrunda han lovat (är faktiskt lite förvånad att han orkade, jag skulle inte ha gjort det). Mannen har köpt ny datorutrustning till jobbet, och har installerat de ”gamla” datorerna och skärmarna i vårt arbetsrum hemma. Nu passade jag på att installera mitt högtalarsystem till arbetsdatorn, och så fixade jag lite projekt som jag lovat, till härlig musik. För tillfället har jag haft en playlist med Hurts, gillar deras musik skarpt. Låten ”wonderful life” har dånat här uppe i några etapper redan, Mannen var nyss och justerade baslådan lite grann..

Imorgon ska jag åka iväg till föräldrarna och hämta hem barnen. Fast det är skönt att få egen tid och bara slappa enligt egna önskemål, saknar jag nog barnen varje gång de är borta. De berättade i telefonen åt mej att de igår ”jättesent” på kvällen fick gå med mommo och moffa till Trollskogen (ett litet skogsparti på mina föräldrars tomt) med varsin ficklampa, och efteråt fått dricka varm kakao och äta moffas nygräddade våfflor. Så jag vet att de har det bra, och försöker verkligen att inte ha dåligt samvete för att ha ”skickat iväg” dem för själviska ändamål.

Vi har länge talat med min syster om att jag skulle tillbringa en helg med henne, och att vi skulle fara och dansa hon och jag, hon är en likadan dansfantast som jag. Men det vill aldrig bli av, det dyker alltid upp förhinder. Man borde kanske helt kallt slå fast ett datum och sedan hålla fast vid det. Annars är risken stor att det rinner ut i sanden.

Nu sitter jag här och lyssnar på musik och njuter, och skulle helst sitta kvar här. Men jag borde gå och sova så jag kommer iväg efter barnen i vettig tid imorgon. Bara några låtar till..

Virrvarr. Kaos i hemmet, kaos i mitt huvud. Jag har massor av känslor som snurrar runt, men jag får inte tag i dem. Jag är arg, frustrerad, ledsen, trött, bitter, orolig, misströstande, tidvis hoppfull, allt om vartannat. Jag har hållit på med allt möjligt sedan onsdag förra veckan, och inte alls fått vila. Minstingen är fortfarande sjuk, så jag lär inte ska få vila förrän på torsdag. Nu är barnen i säng, men jag har svårt att slappna av. Jag sitter nog stilla, men jag varvar ändå. Jag är stressad över allt som är ogjort, men har inte ork att göra nåt. På onsdag för jag barnen till mina föräldrar, de ska vara där ända till söndag. Jag och mannen ska på fest på fredag. Hur jag nu ska orka med fest. Jag har inget fräscht att sätta på mej till festen, inte heller har jag råd att köpa nåt. Mitt hår är för långt för att vara kort och för kort för att vara långt, ränderna har vuxit ur och det ser allmänt slött ut. Allt detta bidrar till att jag inte har nån festlust, fast det säkert blir en kul kväll.

Jag behöver vila, jag behöver uppmuntran, några vänliga ord. Hur ska jag få det? Jag blev bjuden på lunch på onsdag (åh vad himmelskt), men jag kunde inte tacka ja, för jag är hemma med sjuklingen. Det känns som att allt är emot mej igen. Små ljusglimtar försöker kika in genom springorna, men så är något och drar för igen så det blir svart. Jag gillar mörker när jag sover, men livet kunde nog vara lite ljusare emellanåt.

Jag har sån skrivlust igen, men får ändå inget skrivet. Det frustrerar mej oerhört. Jag blir galen (fast det är jag ju redan) på dethär eländet!