http://bloggen.fi/vilseilivetslabyrint/

Jag har funderat mycket på min blogg och vad jag ska göra med den. Ännu har jag inte kommit på någon vettig idé, så jag fortsätter skriva här iallafall. Kanske mer sporadiskt än tidigare, och kanske jag lämnar bort alltför personliga saker härefter. Men skrivbehovet finns kvar, och jag vill inte öppna en helt ny blogg. Inte heller vill jag ha en lösenordsskyddad blogg. Tiden får utvisa vad som känns bäst.

Det har varit några oerhört tunga veckor. Jag har varit orolig för missfall, och mått något fruktansvärt illa. Jag spydde inte såhär massivt under någon av mina tidigare graviditeter. Jag har också haft mindre blödningar, som givetvis startat igång en fullskalig panikkänsla. Huvudvärk och förstoppning har jag också lidit av, det senare något som jag aldrig nånsin i mitt liv haft erfarenhet av. Fast det har varit fruktansvärt jobbigt, har jag ändå ”njutit” varje gång jag spytt, för jag har sett det som ett tecken på att allt är som det ska. Jag blev sjukskriven pga det kraftiga spyendet i två veckor. Vikten har ju också rasat, då inget har hållits nere. Nu har det ändå börjat lätta, och när jag inte mår jätteilla äter jag som en häst. Det går alltså lite i vågor.

Nu har vi passerat de magiska 12 veckorna, och varit på vår andra ultraljudsundersökning. Nervös och blek satte jag mej i det så bekanta väntrummet. Barnmorskan var bekant från tidigare, och kände till hela vår historia. Vi diskuterade lite först, men sen påbörjade hon undersökningen ganska snabbt, för hon visste hur nervösa och oroliga vi var. Så fort bilden ploppade fram på skärmen, såg man tydligt en liten filur som låg där och sprattlade med små ben och armar! Allt såg bra ut, det fanns ögon, öron, ben, armar, ryggrad, urinblåsa, näsa, och allt som ska finnas i en så liten individ. Barnmorskan försökte få en ordentlig titt på den, men den bestämde sej för att riktigt leva om och gjorde kullerbyttor och viftade med armar och ben så det blev omöjligt. Barnmorskan skrattade och sa att det var en ovanligt livlig typ, en riktig buse. Hon kollade upp nacksvullnader och övrig anatomi, och ville sen försöka ta bilder när den var i olika ställningar, så att vi kunde visa åt barnen. Nej då vägrade den att röra på sej, och låg blickstilla och sög på sin tumme. Jag försökte hosta, barnmorskan ”puffade” med ultraljudsapparaten, men nej. Antingen somnade den plötsligt, eller så ville den bara ”bråka” med oss.

Vi fick våra bilder, och en ny tid till följande undersökningar. Det går inte att beskriva hur det kändes att gå ut från sjukhuset denhär gången. En sådan lättnad och lycka!

Vi berättade åt barnen på kvällen. Vi visade ultrabilderna och frågade om de har nån aning om vad de kan föreställa. Efter några sekunder visste de precis att det var en bebis! Nu talar de inte om annat, och de vill hela tiden känna och pussa min mage. De har funderat ut sovplatser, namn på bebisen, och tillochmed vem som först ska få sitta bredvid bebisen då vi åker bil.

Nu i helgen åker vi till mina föräldrar, och barnen får berätta åt dem. De vill göra likadant, dvs visa bilderna och fråga om mommo och moffa vet vad de föreställer.

Nu ska jag försöka njuta av denhär tiden, oberoende av hur jag mår. Och försöka lita på att det kommer att gå bra denhär gången.

Jag tror knappt det är sant, men jag bär på ett nytt liv. Jag kände på mej igen för två veckor sen att nåt är på gångs i kroppen. Det blev ett väldigt tydligt plus på teststickan igen. Symtomen har varit ytterst få och dessutom lindriga, ända tills för några dagar sen. Jag fick remiss till tidigt ultra, och bestämde mej för att inte alls tänka på graviditeten innan jag vet om det finns liv eller inte. Jag har försökt tänka på alla alternativ, både dåliga och bra. Inte vågat hoppas alls.

Sen några dagar har jag mått dåligt. Jag har haft kraftiga magsmärtor och en ohygglig huvudvärk, varit trött och kallsvettig, haft råddig mage.

Idag var det dags för undersökningen. Jag blev väldigt besvärad då det fanns 3 personer i rummet, två läkare och en sköterska. Ena läkaren var med som studerande. Inte så farligt i sej, men det var en bekant! Vi har tex varit på samma fester som han, och vi har gemensamma vänner. Det var bara att klä av sej och lägga sej på britsen. Så undersökte de turvis, och diskuterade sinsemellan hur allt ”ser ut” och vad som är vad. Jag var ju grymt nervös och ville ha ett svar, men sen skulle denhär bekanta prova ultrat också först. Han höll på och höll på, och läkarna diskuterade igen sinsemellan vad som är äggledare och vad som är vad. Sköterskan (som varit på plats alla andra gånger också och verkligen är en empatisk person) såg läget, och sade högt: ”Nu är hon nervös!” Så kom hon och ställde sej bredvid mej, tog min hand och sa att jag skulle andas.
Då bytte läkarna plats, och den erfarna läkaren tog över. Efter några sekunder svängde de skärmen mot mej, och jag fick se en liten prick, med ett hjärta som pickade starkt och fint! Allt såg perfekt ut. De tog lite prover för att utesluta infektioner. Jag har haft kraftiga smärtor som de funderade över, så vi utesluter allt nu i alla fall.

Vi firade med ett besök till ett café. Större utsvävningar än så vågar vi oss inte på ännu. Nu måste jag ta det lugnt, bara hoppas på det bästa, och vänta. Ännu kan vadsomhelst hända. Vi tänker inte berätta åt någon heller på länge ännu. Vi fick med oss ultrabilden, men den tittar bara vi på, lite i smyg..

På veckoslutet ska vi på fest. Får hitta på nån förklaring till varför jag inte dricker. Dumt jo att måsta förklara såna saker, men på dessa fester brukar ingen nånsin vara nykter. Så det är iögonenfallande ifall någon tackar nej till alkohol.

Nu fortsätter jag vila i soffan, värken släpper då jag är stilla, och börjar så fort jag rör på mej.

Om den lille nu bara hålls med på färden, får vi en vinterbebis. Hoppas hoppas..

Vi kom överens med mina föräldrar att de hämtar barnen till sej över veckoslutet, då Mannen är på arbetsresa. Så att jag får vila upp mej ordentligt i lugn och ro. Sagt och gjort, de kom, vi åt mat och drack kaffe, och så vinkade jag av dem. Hann tänka på vägen in i huset att jag ska fixa ett par jobbsaker och sen bara ligga i soffan och äta choklad. Jag kom innanför dörren, och så bara brast det. Jag hasade ner längs väggen och blev halvliggande på tambursgolvet. Kroppen började krampa och rycka, jag fick inte ens ytterkläderna av mej. Där låg jag och krälade, skrek och grät, ryckte och vred mej. Jag har alltid tyckt att filmer där kvinnor gör just sådär är löjliga. Men jag gör det inte längre. Det var någon primitiv kraft som tog mej i besittning, och all sorg, frustration, bitterhet, vrede och ångest kom över mej och ut ur mej på en gång. I två timmar låg jag där i tamburen med rock och mössa på. Efter det spydde jag upp all mat och allt kaffebröd som vi ätit innan barnen åkte.

Resten av kvällen grät jag. Riktigt fulgrät, skrek, hulkade och snörvlade. Jag lät det komma, för jag förstod ju själv att trots att vi sörjt tillsammans som familj, har jag ändå hållit känslorna i styr för barnens skull. För att få vardagen att snurra trots allt. Nu hade jag ingen här som begränsade mina känslor, utan jag vågade släppa fram dem.

Nu är jag helt utmattad, dels för att jag inte fått mat att hållas nere, dels av alla känslostormar. Igår kväll var jag hos väninnan, hon bjöd på kaffe med tilltugg. Jag fick ner kaffet och tilltugget, så det börjar väl ta sej. Hemma har jag också fått i mej lite bröd, jogurt, lite frukt. Har redan gått ner i vikt, har inte råd att gå ner mer.

Nu måste vi snart fundera vad vi vill. Vill vi försöka ännu? Vad om jag får ännu ett fjärde missfall? Blir jag gravid överhuvudtaget? Om jag får ett till missfall blir det utredningar, vill vi det? Borde jag återuppta mina mediciner? Många frågor och inga svar. Vi känner att vi verkligen vill ha detdär tredje barnet, men vet inte om vi orkar med denhär rumban flera gånger. Det är så fruktansvärt påfrestande, både fysiskt och psykiskt.

Det jag känner nu är i alla fall, att om jag blir gravid och får ett till missfall, vill jag inte bli utredd. Jag är ändå över 30 år ren, och har två härliga friska barn. Tror inte jag orkar med utredningar. Jag tror också att jag har lättare att acceptera att vi inte får flera barn ”naturligt”, tror det är tyngre att höra en dom av en läkare om kromosomavvikelser, fysiologiska problem eller liknande. Eller ännu värre kanske, att det inte hittas en orsak, utan det bara är så att jag får missfall..?

Nu tar vi den tid det tar att komma över dethär, kanske frågorna får svar av sej själva så småningom.

Oj vad tiden gått fort. Strax är året 2012 slut, och vi går in i ett nytt år. Och vilket spännande år det blir!

Vi var på första ultraljudsundersökningen ganska snabbt efter plusset på stickan. Mannen tyckte igen att jag såt ut som ett lik där i väntrummet, och det gjorde jag säkert. Så nervös, orolig och rädd, och alla gamla obehagliga minnen som tränger sej på. Läkaren undersökte grundligt, och kunde konstatera att det fanns en graviditet, och att den var på rätt plats! Något foster syntes inte ännu, det var för tidigt för det. Men allt såg ut just som det ska se ut sådär tidigt, och som sagt var huvudsaken att graviditeten fanns i livmodern och inte utanför.

Den värsta oron försvann, och vi tänkte att dethär kan nog gå vägen. På julen berättade vi åt alla våra släktningar att vi kanske är en till vid julbordet nästa år. Mannens släktningar blev glada och pratade och frågade en hel del. Då vi var hos mina föräldrar och berättade samma sak, blev det tyst. Knäpptyst. Inte hade jag väntat mej att de skulle stiga upp från bordet och komma och krama och gratulera, sånt händer inte i min familj. Men ett ”jaha?”, eller ”Va, e det sant?” eller ens något. Men nej. Röra om i kaffekoppen var viktigare och det enda de kunde göra. Jag slängde ur mej att något kan de väl säga, men att det tydligen är för mycket begärt. Min pappa fick sen sagt nåt, om att han måste smälta nyheten lite, och efteråt har han nog faktiskt frågat om undersökningarna och allt möjligt annat också, det känns bra. Men mamma. Inte ett knyst. Inget. Varken då eller nu efteråt. Det känns ganska jobbigt.

Men i alla fall, efter julen fick vi gå på ett till ultraljud, och då var jag nog nervös igen. För jag har inte just kännt av några symtom, och har tänkt alla möjliga tankar om det ena och det andra. Men, där på skärmen syntes ett hjärta som pickade precis som det ska! Vilken lycka! Allt såg perfekt ut, och nu borde det inte vara mer risker med min graviditet än vad det ”normalt” är. Så nu behövs inga extra kontroller, utan nu kan jag följa det vanliga programmet.

Vi ska förhoppningsvis bli tre nu äntligen! Vi kunde inte låta bli att berätta åt barnen, min mage är redan så svullen att jag fick gräva fram mina gamla mammabyxor. Så det skulle inte ha dröjt länge innan de hade märkt det åtminstone. Så barnen blev glada! De ska hjälpa med babyn, sköta om den, och undrar var den ska sova när den kommer. Äldre barnet hade igen sina funderingar, om bla hur babyn kan andas där inne i magen, hur den kommer ut osv. Vi svarade på alla frågor, och de verkade nöjda. Nu vill barnen hela tiden känna på babyn, så de kommer med jämna mellanrum och petar och pajar på min mage. Och så funderar de på namn. Bättre storasyskon kan ingen baby få! Och det känns otroligt fint!

Jag är så lyclig nu, att jag nästan inte vågar skriva det. I rädsla för att det då tas bort från mej. Jag mår bra, trots att jag tvärt slutade med mina depressionsmediciner då jag plussade. Jag sover bra och känner mej pigg och energisk. Graviditetssymtomen har börjat visa sej, och igår spydde jag första gången. Jag tar emot allt sånt med glädje och tacksamhet, även spyendet. Det bevisar bara att allt är som det ska där inne i magen. Jag spyr fast dygnet runt, bara jag kommer till den dagen att jag får hålla den lilla babyn i min famn.

Nu ska några jobbtimmar skrapas ihop, sen ska vi fira nyår med bästa vännerna. Jag lämnar bakom mej ett intressant och händelserikt år. Ett år som har innehållit förluster, glädje, sjukdom, rädsla och ångest, men också lycka, framgång, framtidstro och glädje.

Nu ska jag ta hand om mej själv och babyn, som för tillfället är stort som ett risgryn (fatta att ett risgryn på 8 mm redan har ett hjärta som slår och syns på ultra, jag kan inte själv fatta det!), och njuta av vårt liv som det är.

Gott nytt år alla! =)

Mannen fick brev från sjukhuset. Han ville läsa det själv först, jag stod bredvid och nästan darrade. Hans första kommentar var: ”Hur ska man tolka dethär då?” och i mitt huvud hann tankar om tilläggsundersökningar och allt möjligt fara flygande. Så läste han brevet högt för mej. I det stora hela stod det att alla organ mår bra, alla provsvar var bra. Ingen transplantationskö, ingen operationstid, nada. Fortsatt medicinering som förut, och de sedvanliga blodproven med ca 3 månaders mellanrum, som tidigare. Mer undersökningar först efter två år. Två år!

Den svarta manteln som både Mannen och jag har burit sen våren har nu försvunnit.  Eller inte försvunnit, men tillfälligt flyttat bort i alla fall. Den tynger oss inte längre, den fyller oss inte med ångest och sorg. Förr eller senare kommer operationer och vem vet vad, men inte nu, inte idag, inte nästa vecka, inte detta år. Världen är öppen igen.

Jag vet inte vad jag ska skriva ens, så lättad och glad är jag. Mina egna biverkningar av medicinen har nästan gått om, snart ska jag höja dosen till normaldos.Vet ni, jag mår faktiskt ganska bra!

Livet, här kommer jag!