UuPees garage

Det var tänkt processen med att tillverka en ny avgasserie till båtmotorn skulle ta långa steg detta veckoslut. Takräcket* monterades på bilen för att kunna transportera en lagom lång bit vinkeljärn och färden ställdes mot järnaffären i Liselund. Väl framme konstaterades att man har stängt på lördagar! Vad är det för sätt? Nu får du lov att lov att skärpa sig herr Hartman!

Eftersom en affär vid namn K-Rauta har öppnat en ny fin butik i staden for jag för att kolla om butiken gjorde skäl för namnet. Det gjorde den inte. Efter att ha pikat delar av personalen för detta generande faktum var det bara att åka hem med tomt takräcke. K-Sisustus skulle vara ett korrektare namn för den boden.

*
Takräcket på min bil har för övrigt en designmiss av kolossala mått. En närboende profil påpekade detta strax efter inköpet. Han tittade på bilen och uttryckte sin förfäran över att det originalmonterade takräcket är monterat precis fel väg. Lägger man bräder på det takräcket så måste man lägga dem tvärs över bilen i stället för långsmed. Det enda som hjälper är att skaffa en sats med delar som gör att man kan montera tvärgående balkar över taket. Bara utgifter hur man än vänder sig…

När jag inledde mina studier till elmontör i gamla ÖCY förvånades vi elever över att vi som skulle bli elmontörer fick stå och fila järnbitar hela första året. Först filade vi till en U-balk som skulle ha vissa mått och dessutom vara vinkelrät i alla hörn och kanter. Efter det skulle vi tillverka en hammare på samma sätt. Som om inte det var nog vek vi dessutom ihop en traditionell verktygsback i plåt.

Intet ont skall sägas om verktygen. Hammaren har jag kvar än i dag och den fungerar utmärkt som sådan. Även verktygsbacken finns kvar, den är dessvärre så kraftigt byggd att ingen vettig människa släpar en så tung pjäs med sig när man skall på jobb.
I något skede av allt filade och plåtvikande ifrågasatte jag våra pedagogers omdöme eftersom jag inte riktigt förmådde se hur allt detta filande skulle göra oss till framgångsrika elmontörer. Jag betvivlade också starkt att vi någonsin som yrkesmän skulle tvingas tillverka våra verktyg. Min salige pedagog sänkte i det skedet mitt betyg i uppförande och förklarade att ”en vacker dag kommer nog Nyman att ha nytta av sina kunskaper i filande”.

Så här tjugonio år senare kan jag konstatera att jag under min yrkesbana inte använt en fil i något avgörande skede och framförallt inte till att framställa verktyg.
Men lite rätt fick han i alla fall den numera framlidne pedagogen. Detta veckoslut har jag inlett tillverkningen av en vattenkyld avgasserie till min båtmotor. Att göra fyrkantiga hål i 16mm tjock stålplatta krävde faktiskt att jag fixade till det sista med en fil. Så första året i yrkesskolans verkstad var kanske inte till spillo givna ändå…

Eftersom jobbets negativa inverkan på fritiden medförde att jag inte kunde åka på båtmässan i Helsingfors såg jag mig tvungen att i görligaste mån försöka kompensera med något annat. När det nu i veckoslutet ordnades båtmässa i Åbo såg jag min chans. I går morse satte jag mig i bilen tillsammans med en kompis och åkte ner till det avsides belägna Åbo. Mässan i Åbo är ju inte lika stor som den i Helsingfors, men både jag och kompisen fick se det vi ville. Kompisen köpte trimplan till sin sportfiskebåt och jag fick se lite närmare på en sol/hybriddriven elbåt som verkade intressant.

”Tritolyte” har solpaneler monterade på ett tak som täcker stora delar av den 25 fot långa båten. Solpanelerna laddar en stor batteribank. Redan detta gör att båten torde vara helt oberoende av yttre energikällor. I mörker kan båten köras ca fyra timmar bara på batterierna. Dessutom finns ett fossildrivet (bensin) elaggregat monterat under akterdäck, så någon risk att bli utan ström lär inte föreligga.
Båten i sig är byggd i kompositmaterial, ett finare namn för fanerskiva skyddad av glasfiberarmerad epoxi. Det medför ju att båten får träbåtskänsla. Insidan var vacker med mängder av lackerat trä även om träarbetet inte riktigt håller österbottnisk toppklass. Skrovformen med sina skarpa slag och tvära akter är kanske inte det optimala om man skall ha ett lättdrivet skrov. Men bygger man i fanerskiva kommer man inte ifrån det problemet så lätt. Skall bli intressant att se hur det hela fungerar när vattnet mjuknat så pass att den går att testa.

En annan favoritbåt på mässan var franska Rhea. Den får tills vidare läggas under kategorin ”båtar att drömma om tills stora lotterivinsten hittar rätt”, men vacker är den…

Man kan inte ha varit på åbomässan utan att nämna de två båtarna som Chris Craft hade utställda, en Lancer 22 och en Corsair, den ena i turkos och den andra i ”volvonsininen”, som kompisen uttryckte det. Inga båtar man landar en slemmig gös i, snarare en båt att imponera på kollegor, affärsbekanta, grabbarna och eventuellt en älskarinna med. Med andra ord inga nyttofordon, men vackra…

Efter ett lättsamt och nederbördsfritt veckoslut visade sig min svurne fiende snön åter igen från sin värsta sida. Hittills har snön bara lagt sig på platser där den gjort mig nedstämd, en aning modstulen och mör efter en massa skottande. Så brukar det vara med vinter och snö för min del. Som läkaren brukar säga; normaltillståndet går det tyvärr inte att göra någonting åt. Det är ett lyte som jag lärt mig att leva med.

Att snön lägger sig på hustaken så man får skyffla ett helt veckoslut kan jag ta. Att man denna vinter fått skyffla gården var och varannan dag får man leva med. Att man får slira sig iväg till jobbet var dag får lov att gå an.
Men nu är det krig, nu har kung Bore skitit i det blå skåpet, nu har skiten träffat fläkten, droppen har fått bägaren att rinna över och tuvan har stjälpt sitt lass!
Det sista av snön som låg på garagetaket hasade i dag ner och landade på den halvannan meter höga snöbröte som redan tidigare lagt sig mellan garaget och båtskjulet. Detta fick båtskjulet att luta betänkligt.

När snön hotar min båt, då är måttet rågat!

Nu har jag i stjärnornas (och en gatlyktas) ljus skyfflat en korridor mellan garaget och båtskjulet för att inte skjulet skall rasa. Sju meter långt en halvmeter brett och som mest en och en halv meter djupt. Eder har svurits, ovårdat språk har lämnat mina läppar. Ilskans svett har stänkt vida omkring och frusit till isbark hårdare än någon skare. De sista spadtagen togs utan spadskaft, ty det brast när jag skulle kasta en monumental snöklimp till grannbyn, jag siktade på Singsby, men den hamnade troligen i Gerby. Det är förresten spadskaft nummer två denna vinter. Den väna frun bröt av det första redan tidigare i vinter.

Efter dessa mödor och besvär har jag beslutat att i görligaste mån inte pinka på toaletten mera denna vinter. Jag skall gå ut och föraktfullt pinka på snön tills den smält bort! Medan jag sluter gylfen skall jag med inlevelsefull avsky spotta på den helvetiska nederbörden.

Ett lyckat veckoslut lider mot sitt slut.

På fredagskvällen såg vi oravaisrevyn. Den bjöd som brukligt är på skratt och njutning. Förutom mer allmänna företeelser så fick den förestående kommunsammanslagningen en del utrymme. Och så konstverket på kyrkbacken förstås. Man behöver inte vara infödd oravaisbo för att kunna hänga med i svängarna.

I garaget har framgångar uppnåtts. Arbetet med att tillverka motorfästen till båtmotorn är påbörjat. Jag tänker tillverka en gigg som exakt motsvarar båtens motorbädd. Då kan jag passa in allt bekvämt i garaget utan att behöva baxa motorn in och ut i båten bara för att prova. Båten är dessutom insnöad i sitt skjul och att dra in tunga grejer dit är inte kul.

Det leder mig in på varför den här helgen varit alldeles förtäfflig; jag har inte behövt skotta snö! Ingen nederbörd! Fantastiskt!
Det enda skottande jag gjort var när jag skulle ta mig till båtskjulet. Men några meter skottande längs garagegaveln ter sig minimalt i jämförelse med förra veckoslutets tak och gårdsskyfflande.

Verkar som om det inte är bara i Stockholms skärgård som fartygen har problem med isen. Även i Kvarken ser det ut att ha stannat till ordentligt. Mängder av fartyg gör hastigheter på under 1 knop.
Det hela kan ses på siten Marinetraffic Där kan man orientera sig fram till sina favoritvatten och se hur fartygen tar sig fram. För man muspekaren över en fartygssymbol kan man se fartygets namn, hastighet och bäring. klickar man på fartygets symbol får man fram mera data. Öster om Holmön finns just nu en klunga på åtta fartyg som gör 0 knop.

Planerna för nästa vinter smids redan. Frestelsen att köpa första bästa frontlastarförsedda traktor hålls tillbaka under uppbjudande av enorm självbehärskning.
Men lite småsaker kan man ändå planera. Som det här med fåglarnas gula idylliska matbod till exempel. Nästa år skall den få ett teleskopiskt fundament som går att höja upp vartefter snötäcket tilltar. Stången som den lilla stugan står på är gott och väl 170cm lång, men det räcker inte! Snart kan kråkorna äta frön ståendes på snödrivan.
Att fylla på mera frön innebär också en del fysiska uppoffringar. Man får helt enkelt kasta sig på mage över snödrivan för att nå fram.

Jag brukar inte visa någon större entusiasm gentemot de snöskoterförare jag möter på cykel och gångbanan här i byn. Fast nu börjar det väl bli så mycket snö att inte ens snöskotrarna kommer fram annat än på plogade områden. Skotern på bilden for dock fram på ett lugnt och försiktigt sätt och skotern var väl för ynklig för att ta sig över snövallarna…

Efter en skön arbetsdag i ett värmefördelningsrum i Kauhava njöt jag i stora drag av vintersceneriet som passerade framför bilens vindruta under hemfärden.
Allt, allt var så underbart vitt!
Ibland såg man inga andra färger än vitt. Snön yrde så vackert att man stundom helt slapp se den tråkigt gråa vägytan. Man slapp också se den vita Mercan som körde femtio meter framför vars förare tyckte att det var helt onödigt att tända lyset en dag som denna.
Jag njöt i fulla drag på Rutoslätan när firmans paketbil plöjde sig genom drivsnön som lagt halvmeterhöga drivor över hela körbanan. Det gällde att hålla precis rätt fart. Fort nog för att bilen inte skulle stanna i drivorna och långsamt nog för att man inte skulle kastas handlöst in i kön av bilar i den mötande filen. Helt underbart! Länge sedan man haft en så ljuv vinterupplevelse!

Så jag kommer att sakna denna ljuva vinter när våren sprider sin sliskiga värme och äckligt klorofyllgröna färg över landskapet! Huvaligen!

Skriver jag inte ett inlägg under loppet av de närmaste dagarna är jag inlåst på lämplig anstalt och bär en vackert snövit tvångströja…

Ack den som vore snöblind och således slapp se eländet. Det är väl så snöblindhet fungerar? Man ser alltså inte snön?

De kommande veckorna skall jag mest jobba borta i Kauhajoki, det för med sig att jag kommer att spendera ungefär tre timmar per dag längs vägarna. Denna vecka har inletts med ymnigt snöande. Det betyder att jag är tvungen att åka via Kurikka i stället för den kurvigare och trevligare vägen via Jurva. Jurvavägen är helt enkelt för marig att köra när det är mycket snö. Att åka via Kurikka är rakt och oftast välplogat, men guuuvatråkot!

Vår tomt börjar vara mer än lovligt snötyngd. Området vi skyfflar upp för att få in bilarna på gården är omgett med snövallar så höga att man inte längre mäktar skuffa upp snön ovanpå drivan.
Bakgården som ses på bilden är en deprimerande syn. I mitten av bilden syns lite av vår grill. Den liknar mest en svamp från helvetet. Snöformationen till höger om uthusets dörr täcker vår skottkärra. Vid den vänstra uthusknuten syns litet av det åttio centimeter höga staket som omger hundens fria domäner. Hon får nöja sig med att vandra omkring i de kanaler som grävts i snön. Inte mycket till utsikt för en hund som knappt når upp till knähöjd på en dvärg…