Nu har båtprojektet kommit så långt att det behövdes insatser av en elektriker. Båtägaren steg åt sidan när elektrikern drog på sig overallen och halade fram tänger och en välförsedd ask med kabelskor och krympslang. Han höll bara på och drog kablar en halvtimme. Sedan mumlade han något om att ”måste skaffa lite grejer”
Jaja, tänkte båtägaren när elektrikern försvann i sin röda Citroën, honom ser jag knappast något av mer i kväll. Men efter en trekvart dök elektrikern upp igen med en Motonet-kasse i handen och ett belåtet flin på läpparna. Ett par timmar senare var motorns manöverpanel inkopplad och det övriga elsystemet stod så gott som klart, inte mindre än två säkringar i hela systemet! Men är det lite kvar av sommaren så är det… Bara det nödvändigaste behöver fungera. Länspumpen fick en säkring som är oberoende av vilket läge huvudbrytaren är i. Den andra säkringen är vigd åt lanternorna.
Men nu säger elektrikern att han skall ha något att dricka och ett par skivor Malaxlimpa med ost. Det lär komma någonting om båtmänniskor på tv se…
Det veckoslut som många kallar villaavslutning är till ända. Själv brukar jag se villaavslutningen mera som början på den färggranna och stillsamma delen av stugsäsongen.
En villaavslutning utan raketer finns inte på min karta. Under årens lopp har jag ändå förändrats när det gäller mina raketvanor. Förr köpte man ett paket med mängder av raketer och smällare. Under årens lopp har jag ändå så sakteliga tröttnat på att skicka iväg ett par dussin raketer som säger pffffsssssch-puff samtidigt som de knappt når över albuskagen i stranden. Har också tröttnat på raketerna i fooouuuusssssch-pang-klassen. Resultatet av denna mognadsprocess är att jag numera endast köper några få raketer i den största SCHWOUUUUUUUUUUSCH-KABOOOOM-klassen.
Årets raketköp gjordes i en bilaffär med en tillfälligt inrättad rakethörna. Lite märklig bransch den där raketbranshen. När man köper ett paket raketer; oberoende om det är SCHWOUUUUUUUUUUSCH-KABOOOOM-klassen eller pffffsssssch-puff-klassen så får man en påse med grejer på köpet. I mitt fall så medföljde ett par handskar i barnstorlek och inte mindre än två (2) ficklampor! Det gick heller inte att byta detta paket med prylar mot ett par skyddsglasögon som såldes för ett skapligt överpris. Skyddsglasögonen som säkerhetsmänniskor i media noggrant påpekat att man borde använda vid sina avskjutningar borde enligt min mening varit det som var det mest väsentliga i tillbehörspaketet som följde med på köpet. Men så här verkar det nu vara i raketbranshen numera.
I övrigt bjöd veckoslutet på det normala ute vid stugan. Läste ut en A Paasilinna och fixade en ny öl- och vinkällare. Källaren består av en nedgrävd mjölkkanna inhandlad på Juthbackamarknaden. Havsörnen kollade in oss och vår ö både på lördag och söndag. Han verkade inte bry sig i människorna som glodde nere på marken utan svävade vidare på sina vida vingar.
Efter mycket om och men har båtmotorn funnit sin plats i livet. Jag övervägde länge mellan att låna en bysbo och hans frontlastare eller att hissa upp 250 kg båtmotor i takstolarna i biltaket. Det blev till slut det senare alternativet. När motorn hängde som högst var det bara att backa in båten under. Som tur är har Den Röda Fransyskan justerbar fjädring. Det behövdes, för jag fick inte motorn högre upp under taket och motorns oljetråg tog då i akterspegeln när jag backade emot. Det räckte med att höja bilens fjädring till max för att båtens akter skulle sänkas tillräckligt. Sedan var det bara att backa i läge och vinscha ner motorn.
Nästa steg är att justera in motorns position gentemot vinkelväxeln. Blir alltså lite jobb med brickor och mellanlägg.
I helgen var vi på förlovningskalas. Förlovningen hade skett redan tidigare och om jag känner paret rätt så företogs det hela antagligen under iakttagande av alla tänkbara romantiska procedurer. De lyckliga tu har gjort ett riktigt kap när det gäller att välja partner.
Detta fick mig att minnas en förlovning som företogs under helt andra omständigheter. Det skedde när jag jobbade som serviceman på regionens mentalsjukhus. Detta var på den tiden när den öppna vården bara var en glimt i våra politikers gnidna ögon.
En dag stegade ett par av patienterna in i verkstaden/pannrummet, en man och en något yngre kvinna. Mannen frågade om vi råkade ha några kopparrör och en bågfil. Lite undrande visade vi honom var vi förvarade rören. Han tog sin tilltänkta i handen och måttade hennes finger mot raden av olika dimensioner av kopparrör. När han fann ett av en dimension som motsvarade hennes ringfinger sågade han en bit på några millimeter av röret. Därefter valde han en dimension passande hans eget finger och gjorde en likadan ring.
I det skedet insåg vi vad paret skulle ha kopparrör till. Vi ville naturligtvis inte stå i vägen för kärleken, vi lät således mannen låna en rundfil och slipduk så han kunde göra kanterna på rörbitarna runda och fingervänliga. Efter en stunds filande och slipande var han nöjd.
De stegade ut i solskenet och förlovade sig framför dörren till pannrummet på Roparnäs sjukhus.
Man kan inte med bästa vilja påstå att jag är hästintresserad. Ändå vårdar jag ömt minnet av hur jag som barn deltog i höbärgningen på min morbrors ägor. Höet lades då på traditionella störar och morbror Levi använde sin häst till att dra de olika redskapen och köra höet till ladan. Han hade visserligen en blå Fordson Major, kallad Majoorin. Men i hösvängen var det ofta hästen som fick dra sitt strå till stacken.
Under senare år har jag fått se hur hästarna krymper, numera finns hästar som är mindre än en större hund. Kanske är det kul och praktiskt med ett sådant kreatur om man bara har hästen för att man vill ha en häst. Mitt språkintresse har fått mig att fundera på vad denna lilla hästtyp skall kallas. Jag har visserligen hört dem kallas minihästar, men det låter lite fantasilöst. Ibland kallas hästarna vid sina rasbenämningar, detta är naturligtvis mer korrekt men det är hopplöst för en icke insatt att veta vad som menas.
Jag har nu med hjälp av omåttlig logik kommit fram till den benämning på dessa små hovdjur som härmed kommer att vara den allenarådande. Låt mig illustrera mitt resonemang med hjälp av bilder.
En rejäl traktor
Trädgårdstraktor
En rejäl tomte
Trädgårdstomte
En rejäl häst
Trädgårdshäst naturligtvis!
Härmed har jag gett månadens bidrag till etymologin!
Båtmotorn är nu så klar den kan bli före ilyftandet. Den har körts sammanlagt ungefär en halvtimme med hela kylsystemet inkopplat. Efter det har ventilerna fått en noggrannare inställning och ännu återstår fininställning av tändningen.
Man kan ju inte annat än sätta in en liten videosnutt filmad med mobilen. Att den låter lite ”trimmad” på gången beror antagligen på att tändningen inte är justerad, motorn startade direkt med min från höften skjutna grundinställning. Sökandet efter mitt tänd-oscilloskop har inletts…
En mycket god vän till mig har en reflexmässig vana att avgastrimma alla sina åkdon, ja alla. Antagligen är det av rent trafiksäkerhetsmässiga orsaker. Det sägs ju att ”loud pipes saves lives”, andemeningen är att ett högljutt fordon hörs på långt håll och potentiella överkörningsoffer hinner rädda sig i god tid.
I samma anda har jag nu försett min båt med ett något grövre avgasutsläpp. Simmare i Västerviks strömmen torde tack vare denna modifikation höra mitt annalkande fartyg och därigenom bjudas möjlighet att undgå att bli skivade av propellern.
En annan orsak är att den nya motorn är något större än den gamla och det gamla avgasröret var till dimensionen blott något grövre än ett sugrör. Men det är en mer sekundär orsak…
Det hela kommer på exakt rätt nivå i vattenlinjen för att åstadkomma det där underbara gurglande ljudet när båten står och mumsar på tomgång!
Det är inte lite vedermödor att skruva fast en ny avgasgenomföring. Först skulle den gamla bort, det blev att ta till vinkelkapen och en medelstor slägga för att få bort den. Sedan förstorades hålet med en hålsåg. När jag sedan letade genom min låda med rostfria skruvar gick det upp för mig att sortimentet inte var komplett. Detta skulle i normala fall vara enkelt löst. En sväng till järnaffären bara. Men nu är det så att Den Röda Fransyskan har ett lite trasigt urtrampningslager och jag vill inte belasta henne med onödiga färder. Den Gröna Fransyskan var på utflykt med Min Älskade och Barnaskaran. Återstod alltså Den Svarta Finnen, den är tvåhjulig och framförs medelst förarens vevande benrörelser, riktningen regleras med ett tvärställt rör med handtag i båda ändar. Med det rudimentära fordonet tog jag mig in till staden för att köpa rostfria skruvar i dimensionen 4x38mm. Det hela blev en tur på dryga sjutton kilometer!
Nu håller jag på att städa upp i båten och göra motorrummet klart för sin nya innevånare. Tänkte städa upp och måla hela utrymmet innan motorn lyfts på plats. Ett drygt jobb med tanke på att glasfiberytorna har varit helt obehandlade sedan sent femtiotal. Planen är att i nämnd ordning skrapa rent, dammsuga, ångtvätta, torka upp med aceton, slipa upp ytorna, tvätta med aceton igen och slutligen måla med vit topcoat.
Pysslandet på båtmotorn har varit i lågsäsong under semestern. Det ovanligt fina vädret har gjort att jag inte riktigt förmått mig att vara i garaget i tillräcklig utsträckning. Nu har jag ändå spenderat två goda dagar i min egen lilla myshörna (kvalitetstid) och därmed är motorn så gott som klar. De senaste dagarna har jag anpassat manöverreglaget från en Evinrude och en bättre begagnad instrumentpanel till motorn. Nu kan man starta med nyckel, gasa lägga i växlar och se varvtal, temperatur, oljetryck och laddning. Nu är panelen och reglaget tillfälligt uppställda på arbetsbordet, en tillfällig bensintank är tillkopplad. Dessvärre visade en längre testkörning att kopplingens oljekylare läcker. Något som i och för sig var bra att upptäcka under ”torrkörning”. Det tråkiga är att en ny måste beställas och följaktligen inväntas.
Under tiden får jag väl göra det som är nödvändigt för att få båten i sjödugligt skick. Det arbetet omfattar montering av nytt avgasutsläpp, rengöring av motorrummet, montering av länspump och en mängd andra detaljer.
Hoppas jag hinner få sjösatt och provkört innan isen lägger sig i Västervik strömmen…
För ett tag sedan såg det nästan ut som om vår gräsmatta skulle torka ut. Något som man nästan betraktar med en lätt förnöjsamhet med tanke på all tid som sparas in när man inte behöver skuffa florabekämparen över alltihopa. Av någon anledning är de icke önskvärda arterna betydligt livskraftigare än de som vi sått med avsikt. Därmed får man likväl springa sin länk över området för att hålla tillbaka de lite spretigare delarna av artrikedomen. Något som blir allt värre att klippa ju längre sommaren framskrider är området under äppelträdet. Tyngda av rikligt med maskangripen frukt hänger grenarna allt lägre ner och orsakar därmed en vinglig färd med det gula morrande redskapet. Man får böja både rygg och knän för att komma sig under grenarna och ändå får man skrapmärken av dem på armarna.
Frågar man de nogräknade så borde ju trädet beskäras å det hjärtlösaste för att få både frukt och fason, men det är inte trädets primära funktion. Tillsammans med den stora stenen som finns bredvid har platsen sett fler barnalektimmar än lekstugan någonsin fått. Dottern och kompisarna älskar att klättra och leka vid stenen och äppelträdet. Och så länge det är på det viset får trädet växa fritt och vilt.
För att göra klippningen uthärdlig brukar jag plugga i MP3-spelaren och avnjuta lämplig musik. I dag tog klippandet så länge att jag hann avnjuta Pink Floyds utmärkta album ”Dark side of the moon” och en god bit av ”Wish you where here” Jag hann ända till ”Welcome to the machine” innan sista strået låg:
Efter några dagar på resande fot är det skönt att åter få sova i den egna sängen och återgå till normala semesterrutiner. Tre dagar vid Pite Havsbad har satt vissa spår i hudfärgen. Och så det där med sanden, den är överallt. Sanden bär antagligen släktdrag med julgranens barr som dyker upp ännu minst ett halvår senare.
Havsbadet bjuder på möjligheter till en del olika aktiviteter både inomhus och naturligtvis finns den långa sandstranden som är nästan väl långgrund.
Om badtemperaturen kan nämnas att jag vadade ut tills vattnet nådde en bit ovan knäna. Jag återvände när jag insåg att knälederna frusit ihop och jag måste vagga fram med raka ben. Vattnets låga temperatur underströks av att den isbrytare som låg vid kajen i närheten hade motorvärmarkabeln ikopplad.
Att åka med RG-line är ju alltid ett vågspel. Vi hade tur och båda resorna avlöpte utan mankemang. Man kan ju ha åsikter om de något asketiska förhållanden som råder ombord. Men å andra sidan är priset det samma som en tågresa till Helsingfors. Resan räcker dessutom lika länge och i jämförelse med VR´s (Vasa Räls) så är komforten ungefär den samma och driftsäkerheten skiljer inte så mycket heller. Och havsutsikt slår alltid utsikten över förbirusande skog och industribakgårdar.
