Svala träskvatten med skuggor av fisk
I granarna kring tjärnen blåser vinden frisk
Känner ett nyp i min tå
En abborre kikar fram
Kallt är vattnet i denna damm
Bubblor stiger upp från bottnens sand
En fågel piper vid skogens strand
Men vad är det, en orm?
Snabb blir min fot
Men nej, det var bara en rot
Sittande på stenen torkar jag mitt hår
Känner mossan mot mina nakna lår
Tittar på trädens grenar
Deras skuggor dansar
Vassen vajar som kattsvansar
Kallt är vattnet i denna tjärn.
I full blom, de tusen plommonträden stå
Och fälla sina vita kronblad ängarna uppå
Rad på rad
på rad på rad…
Likt snö de faller, deras vita kronblad.
Likt stjärneregn beströ de blommorna mitt hår
Likt ängladans kring jungfrubarnets tår
Likt älvavingar rivna ner ur träden av en vind
Och stryka lätt som ejderdun invid din mjuka kind
Virvla, virvla, blommans blad
smeka kjol och nudda vad
Som om världen inte alldeles just hade vaknat ur sin tö
skrudas det till vinter igen med vår vackra plommonsnö
men hundratusen fåglar så långt örat kan nå
besjunga solens värme, lyckliga som få
Lysande i kronan, små stjärnor som av is
som att vandra genom molnen, i plommonblommans dis
och med tusen små blad, deras parfym regnar ner på mig
när jag böjer undan en kvist och letar efter dig
Tusen miljoner små blad!
Regna regna, tusen små blad.
Dawn is rising in the east
Sun comes down to warm the wheat
So dance in meadows with bare feet
The dawn is rising in the east
So scatter mist and drops of dew
The day is dawning now anew
She warms the meadow just for you
So dance now, girl, the sky is blue!
So dance now, girl, the sky is blue
The sun is shining just for you
She bless the meadows with her heat
To see you sing and move your feet
To see you sing and move your feet
The lamb is chasing butterflies
They woke up with the sun in rise
The sun was rising as they woke
They saw its first golden stroke
So dance in blooming meadows, you
And flowers in your long hair too
As if the elves came to our world
So shall you dance, you darling girl
And flowers in your flowing hair
Show off your beauty, young and fair!
And move your bare feet in the dew;
The sun is shining just for you.
I recall the rock on which we played
In shade of willow trees
Beneath my sister young was laid
And there my mother weeps
To think that sorrow would unchanged flow
In so many years to come
That shades on mother’s face would show
When mentioned, tomb so glum
It’s hard for me to understand
How hard a child’s death may strike
Or how it helps to hold her hand
In this sorrow none alike
I’ve never met my sister dear
I am for that too young
But never will I spirits fear
Or to wander them among
For what I fear is to be like them
My mourning parents dull
Life is for me a precious gem
I’ll live it ’til it’s full.
Emptiness and cries in pain
nothing more can soothe your soul
when all you done feels as in vain
you’re dark and empty like a hole
a light in the tunnel
it’s just the bulb hanging in the cracked roof of your mind
cry, cry louder than you can
until you vomit up your guts
all in vain
still so lonely
Of what I thought be in my heart
this passionate lust was not
But when I look, yes there thou art;
a fire fuming hot.
How did you find me in this world
where I’m so insignificant
Suddenly into love I was hurled
like a little frightened lamb
Enchanted by your witty play
and trapped in I knew not what
Suddenly a warmth was laid
in the heart that once was shut
An open door, to you my love
a joyful life of two
As if the paradise above
has come to me and you.
Kan man bli sjuk av saknad och ensamhet?
Ja, det tror jag! Efter att ha frågat mina bekanta, både gamla och unga, efter att läst om psyket och kroppens samverkan, och av att ha tittat på alla möjliga bloggar kom jag fram till att det är allra högst möjligt.
Dessutom talar min egen erfarenhet; har just fått något slags magkatarr och pojkvännen har varit på resa i mer än en vecka, dessutom kommer han att vara borta 9 dagar till. Magproblemen började inte förrän han hade varit borta i fyra dagar. Visserligen drack jag väldigt mycket kaffe innan jag blev sjuk.
Så om man tycker riktigt mycket om någon och denna rycks ifrån en på ett eller annat sätt, om än bara tillfälligt, är det inte då som att förlora en kroppsdel? Och borde man inte bli sjuk av det? Kroppen och sinnet är trots allt oskiljbart sammankopplade; den ena kan inte existera utan den andra.
Om något påverkar sinnet borde det rimligtvis också påverka kroppen, för om någon slår dig får du ju ont och blir arg eller hur? Så om du får ett psykiskt slag (t.ex. något skrämmande händer) borde det väl kunna göra ont även fysiskt (t.ex. du får ont i magen av att se en läskig film)?
Man har också lagt märke till underliga kroppsliga symptom man kan få vid olika typer av depression. Huvudvärk, trötthet, förkylningar och allt möjligt liknande kan ha sin förklaring i nedstämdhet, stress eller sorg.
Och saknad är ju en typ av sorg, inte sant? Den ägnas bara mycket mindre vetenskaplig uppmärksamhet än andra psykiska tillstånd. Det är inte ovanligt att förlora aptiten och ha problem med att sova när någon man tycker om reser iväg. Djur kan visa saknad på mycket fysiska sätt; det sägs ju att svanen dör om dess partner dör, och hundar har ju otaliga sätt att visa sin saknad på.
Ensamhet är en annan sak, dock. Man kan sakna någon utan att vara ensam, och man kan vara ensam utan att sakna någon. Dock är ensamhet i för stora mängder troligtvis också mycket skadligt för kropp och sinne. För det första kan man i och med ständig ensamhet förlora sina sociala förmågor; man vet alltså inte hur man ska bete sig bland folk.
Ensamhet kan också leda till olika psykiska sjukdomar som exempelvis depression, destruktivitet eller psykoser.
Så om man saknar någon är det nog bäst att inte vara ensam.
En klar sång i vinden
I grenarna på linden
I ljuset av den sol som vänligt lyser
I skuggan av den plats där allting fryser
Av kyla och av skugga
Av storm och regn som dugga
Av solsken och av lärkor
Hon alls inget märker
Hon har blott ett i huvet sitt
Störs ock ej av minsta kvitt
En yngling hennes hjärta stulit
Hon evig trohet svurit
Där går hon i sitt eget ljus
Utan hem, utan hus
Dock hon lycklig är som få
I sin egen värld hon gå.
Jag går den månbelysta stigen genom nattens skog.
Havets brus förföljer mig sedan den stund då vinden dog.
Faror lurar i varje skugga; mina fötter snavar över en rot.
Men jag skräms ej av vilsamt mörker; räds ej dess diffusa hot.
Välkommen är natten; en mö med stjärnor i sitt hår.
Hon kysser frost på markens blad och sveper skuggor där hon går.
Jag följer hennes månes ljus på stig i hennes skog;
och ser på trädets frusna grenar vilken väg hon tog.
Mjölken är varm och köttet är kallt.
Men jag vill ändå äta allt!
För maten är god
fastän den stod
på bordet i flera timmar.
Ja, den är så god att jag svimmar!
