När jag tänker på honom så känner jag numera bara förakt. Kanske inte hat. Avsky? Näe, förakt. Att han kunde! Att han ville. Han valde. Han handlade enligt sitt samvete, hjärta, moral… Jag föraktar det samvetet. Så falskt. Det hjärtat. Fyllt med taktik och makt i stället för kärlek. Moralen. Ta så har du. Ta lite extra, ifall du skulle tappa nåt på vägen, så kommer du inte fram utan.
Och jag gick på det där. Lät mej frivilligt luras. Eller lurade mej att tro.
Förakt – för mej som behövde så lång tid att inse att jag uppoffrar min egen moral, vilja, drömmar för att tro på något jag vägrar se att är ruttet.
Förakt för att han kan. Förakt.
Det är många känslor som ska gås igenom, förhoppningsvis så slutar resan med att du inte känner någonting för honom när han dyker upp i tankarna. Jag är där nu. Sex år tog det för mig. Visst gick jag vidare innan de och har bildat familj, men först nu bryr jag mig inte längre när exet kommer på tal.
Hmm.
Kram!
Tack. Det behöver jag. Har saknat det de senaste tio åren. Riktigt jättemycket de två senaste…