Fisken Svea

När man räknas till de långbentas skara kan man inte direkt bli förvånad över att ens barn får långa ben. Ändå är jag det. Varje gång vi är samlade runt matbordet är jag förvånad över att mina småpojkar kan sträcka på benen så deras fötter finns nånstans under en stol på motsatta sidan av bordet. Min hjälte däremot har inte denna långsträckta talang. Kanske det var därför jag skrattade så gott häromkvällen. Det hade snöat och hjälten hade skottat snö. Eftersom det stod en hel del bilar parkerade på gårdsplanen var han tvungen att flytta undan dem. Senare på kvällen kom ena sonen in och frågade av hjälten min efter att han hade haft svårt att komma in bakom ratten i sin egen bil: ”Var det du eller en smurf som flyttade min bil???”

Det blev tidigt i år, som julgardinerna åkte ner. Och dessutom har jag äntligen, och då menar jag verkligen äntligen, sytt gardinerna jag haft i planeringen i snart två år. Vilken tur att inte tyget hann bli omodernt! Men kom nu ihåg att ni ska påminna mej att inte köpa gardintyg fler gånger utan köpa gardiner! Is it a deal? (Jag har bett om samma sak förr – läs här- men har ni påmint mej att det finns färdigsydda gardiner?? Har ni????;) )

Men det är klart, hittar jag det här tyget kan det hända att jag också glömmer…

Nu har jag igen läst en bra bok! Den här gången är det en lokal författare som varit i farten – Christel Sundqvist. Hon har skrivit en bok som både handlar om hennes barndom med en alkoholiserad far och om sin utmattningsdepression i nutid. Boken är speciell, lite annorlunda, men bra. Eftersom Christel växte upp här i Nykarleby är det ju också roligt när man precis vet var boken utspelas geografiskt. Och dessutom bodde vi i samma höghus när vi var små, och jag lekte med hennes bror, så då var förstås boken en helt annan upplevelse. Boken rekommenderas alldeles speciellt för de som varit med om utbrändhet, utmattningsdepression!

Det är bättre att lära sig den hårda vägen än att inte lära sig alls!

Idag har jag lärt mej, den hårda vägen, att fastän man har ett trevligt samtal börjar man frysa om man står stilla utomhus en kvart…

Men inget ont som inte har något gott med sig, jag som var missnöjd över den höga rumstemperaturen i huset på förmiddagen behövde bara ta bort skorna och – voilá – tårna sänkte rumstemperaturen ett par grader!

En måndag kan kännas alldeles härlig när man äntligen är ledig. Enda molnet på himlen kanske är att man måste dammsuga och handla, åtminstone är det mina moln.  Men visst ska man vara lycklig och glad om man inte har annat att bekymra sig för!

Min favoritreklam i alla kategorier får muntra upp de som har större bekymmer. Håll till godo - klicka på bilden!

Sent igår kväll fick jag ett sms av min syster. Hon påminde mej om att vi kommit överens om att jag skulle följa med på promenaden till dagis idag på morgonen. Oh no… Det som jag så framgångsrikt hade lyckats förtränga! MEN, tack och lov hade hon en köldgräns på -15 grader för promenaden så jag levde på hoppet att väderprognosen skulle stämma för idag, de hade nämligen lovat -17 grader.  Min glädje kände därför inga gränser när hon i ottan (nåja, kvart över åtta) sms:ade att deras termometer visade -17. Och det som var det bästa var förstås att hon inte tittade på vår termometer som bara visade -14,5! Men det behöver ju inte hon veta…

Det kan inte finnas någon som missat Facebook (FB). Alla vet vilken hysteri det råder kring det hela. Jag bara måste få berätta hur det var för drygt två år sedan då jag läste på Aftonbladet om FB och hur många människor som fanns där. Nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att registrera mej, lika var det med en arbetskamrat. Yey, vi var på Facebook! ”Hallåååå!!!” Vi sa – ”VI ÄR PÅ FACEBOOK!!!!” ”Hallååå!!!!” Nähä, ingen där. Men småningom hittade vi några bekanta där så vi hade en lite tävling om vem som hade flest ”vänner”. Efter några veckor gick min kollega om mej, då fick han nämligen 12 vänner, jag hade ju hela sju stycken… Och hur kul var det på FB då!?! Daaa… Jag struntade i det. Skulle avsluta min profil där men kom mej inte för det innan boomen kom – ALLA var på FB! Idag har jag kanske också sju vänner. Alltså som INTE är på FB!

Hann ni se ljusfenomenet idag!??!?!?!??! Ett ovanligt stort och ljust sådant. Jag hann t.o.m. fotografera det när jag var på väg till den plats där eftermiddagskaffet serverades en dag som denna. Platsen där jag fotograferade är ”storbroen”, eller ”Kyrkbron” som den lär heta numera, här i Nyykaabi.

Men säga vad man vill, det är fortfarande ”Storbroen”!

Jag fick en bok av tomten, eller jag fick ju flera, men den jag läser nu kan jag inte annat än tipsa om för den som tycker om spännande böcker! Det är den undre boken på bilden jag talar om. Den är stundvis väldigt detaljerad om t.ex. hur en obduktion går till, hur en person mördats, hur man lägger ett kejsarsnitt, hur en medicin fungerar o.s.v., och om man inte är inom sjukvården kan man kanske reagera. Men annars är den så bra! Jag som inte skulle se på ”Johan Falk” igår för att det slutade så sent låg istället och läste lite längre än filmen höll på… Boken var så spännande att jag inte kunde läsa så snabbt som jag tyckte att jag borde ha gjort för att det inte skulle gå på tok i boken! Alltså, om jag inte läser tillräckligt snabbt kanske de inte hinner undan!?! Snart får jag igen gå och lägga mej med ”Hypnotisören”!

Här kan du se ett boktips om boken! Om du vågar…

…ja, vad kunde det vara? Inte ett vinteride för vandrande pinnar, inte en svansvärmare för hundar, inte en värmare för cykelstyret, inte ett skydd för en grimma, inte ett fodral  för mobiltelefonen och inte heller ett pennfodral för eskimåernas blyertspennor. Fast det sista var på sätt och vis ganska nära! Det är nämligen ett fodral för insulinpennor! Insulin får inte frysa, det får blyertspennor, och frysningen fördröjs hoppeligen lite med detta fodral!