Blöjor och rock

De (som tror sig veta bättre) brukar säga att det blir lättare med tiden – livet som småbarnsförälder alltså – och förvisso bliver det ju det, men när jag blickar tillbaka på det dimmiga, diffusa och groggiga året 2010, kan jag inte annat än konstatera att 2011 trots allt var pretty blurrigt det med, men jag hänger bättre med. Jag hänger, banne mig, bättre med och det, det är alltid något.

Det är lördagsafton och årets sista kväll. Dags att krafsa ner den traditionella årskrönikan. Detta år firas nyårsafton inte alls som åren innan. Den käre maken håller just på och packar in ungar och hund i bilen. Tror inte vi har firat nyår utan da kids tidigare, så denna afton är historisk. Ungar och hund ska transporteras till farmor och farfar för övernattning. Och yep, vi ska pissa in det nya året på krogen. På krogen, inte i skogen! Det är också alltid något.

Om bara en liten stund kommer huset att fyllas med mat, prat, musik och vin. Dags att tänka bakåt. NU!

Januari inleddes med ro, för en gångs skull. Det enda som satte fart på folk var det stora behovet av ved för att hålla huset varmt i minus 30 graders köld. Vilken awesome jäkla vinter!

I februari fattade farsan det stora beslutet att faktiskt köra upp till Kokkola för att se på huset, som morsan dreglat efter i över ett år. Vad kan man säga. Fabelaktigt.

Mars kommer med en massa arbetsresor – farsan till Oslo och morsan till Umeå och Luleå. Vi sätter ut det stora röda huset i skogen till försäljning.

I april blir morsan mo(n)ster för första gången i sitt liv (stort!)och kidsen får sin första kusin (stort!). Sista påsken i skogen. Vi har en massa visningar och städar huset som det aldrig städats förr. (Bättre sent än aldrig, ey!?)

I maj blir farsan morbror  för första gången i sitt liv (stort!)och kidsen får kusin nummer två (stort!). Morsan och farsan reser på varsitt håll och däremellan städar dom frenetiskt inför visningar.

I juni får vi helt plötsligt huset sålt. Hjälp. Att man kunde känna sådan plötslig ångest hade morsan och farsan ingen aning om. Nu börjar vi packa och slänga stuff och riktigt på allvar överväga att ge ett bud på det lilla röda huset mitt i stan. Mitt i stan i Neristan!

Det blir juli och i juli äger vi plötsligt en liten pärla – ett rött 1700-talshus mitt i Neristan, i Kokkola. Fuck, vi blir tvungna att flytta ”hem” igen. Ångestrunda nummer två infinner sig! Med nöd och näppe hinner vi packa allt innan vi ska vara ute ur det gamla gamla huset och sista måndagen i juli flyttar vi in i det nya gamla huset med släkt, vänners och gamla grannars hjälp. Shit, vad vi kommer att sakna skogen! Och shit, vad vi kommer att trivas i stan!

Efter att ha fått njuta av sista semesterveckan i det nya huset, börjar morsan jobba genast i augusti. Flyttlådorna som slängdes in i det gamla stallet ute på gården, står där dom står och dom står där fortfarande i december. Bara det mest nödvändiga packas upp. Morsan hinner knappt annat än jobba. Kidsen börjar på nytt dagis och det, det är lättare sagt än gjort. Verkligen.

I september fortsätter samma ruljangs med sjukt mycket arbete och sjukt många resor. Knappt man hinner njuta av livet i det nya härliga huset, men de stunder det lyckas känns det bara som så hemma. I september firas 5-årskalas för en viss liten Vilja.

I oktober har kidsen börjat acklimatisera sig till det nya dagislivet. Vi tror de trivs. För övrigt snörvlar vi alla som aldrig förr. Sega och jäkliga virus.

Eftersom the happy family missade allt vad sommarsemesterresor heter, åker de i november i väg på minisemester till Uleåborg med tåg. Behövs inte mycket för att ungarna ska trivas, men likväl tjatar de om Thailand…

Och i december ”halkar” morsan in på Finnmatkats webbsidor och hittar en pretty förmånlig Thailandsresa för hela familjen. Kidsen och morsan 1 – 0. Att de måste vänta fyra månader på resan bryr de segervissa ungarna sig inte om. En viss liten Vilda fyller 4 år i december, vilket firas med en tur till Seinäjoki och Hevisauruskeikka. Morsan och farsan tar minisemester i Åbo – nu är det far i huset som har keikka. Julen firas i nya huset med rockmormor & Co. Juldagen på Klacken och Julannandag i Kaustar. På mellandagarna kommer de dejlige danskerne och det nya året inväntas i deras goda sällskap.

Så är bilen redan packad för länge sen och ungarna har nått sin destination. Det är knäpptyst i det lilla röda huset. En liten stund. Snart kommer den danska mannen och den finska mannen hem från stan, och då är det inte tyst längre. Musik, vin, mat och prat – that’s what this new year’s eve will be made of.

Skål och Gott Nytt År 2012!

Vet inte riktigt.

Är det dags igen.

Att sparka lite liv i den här!?

Det känns som om det händer mindre och mindre i detta redan relativt inrutade småbarnsfamiljeliv samtidigt som det som sker är förbenat groggigt, dimmigt och diffust. Vart gick år 2010? Vart hade det så jäkla bråttom? In i det nya året 2011 förstås. Hätähousu. Skäl att sätta sig ner med ett glas rött och se tillbaka, gräva i minnets djupaste, dunklaste hålor och önska att någon annan i dag ser till att festmenyn blir färdigställd, att döttrarna är lugna och belåtna helst en halv timme till och att alla nära och kära får ett förbaskat gott nytt 2011!!!

Januari inleddes med kära vänner på besök – mycket god mat och ännu mera gott vin. Sen tror jag att vi försökte pretty much liksom samla oss igen resten av månaden efter allt julfirande och nyårsfirande 2009/10. Morsan jobbade lite sporadiskt så där och tog en sväng till Stockholm och träffade Magnus Johansson (dessertproffset, you know, och if you don’t know, googla!).

Februari fylldes med lite mera sporadiska jobb, en sväng till Åbo och Mumindalen i vinterskrud. Fantastiskt. Storasyster hade drop in och vändagsfest på dagis. Morsan deltog med lillasyster och morbror Jacob. Och morbror Johannes hade grym förlovningsfest med världens sötaste Emma!

I mars tog morsan l e d i g t från sitt s p o r a d i s k a jobb, farsan tog dito från sitt f a s t a jobb och så åkte hela lyckliga familjen på tvåveckors semester till Thailand. Thailandsresan är ett helt kapitel för sig och återges inte här. Men skönt som fan var det. Vackert. Och varmt!

I april var vi redan tillbaka i de invanda rullorna med allt vad det innebär. Påsken firades i Kokkola. Systeryster kom med nya fästmannen på besök. Broder Jacob var still single!

Maj gick i festernas tecken: morsdag, födelsedagskalas och prinsessparty! Farsan tog en sväng till Oslo och morsan till Närpes, haha! Årets undervisning avslutades och därmed blev morsan så gott som ledig två (2!!!) månader framöver.

I juni tog broder Johannes studenten med stort party på Klacken och årets Danmarksresa planerades för fullt. Midsommar firades med kära vänner på Björnvägen och annars spottade vi nästan bara i taket.

I juli inleddes farsans semester med en tur till Kalajokis vackra sanddyner och därefter bar det iväg på en railtrip genom hela Sverige och halva Danmark. Succé. En vecka fick vi njuta av kära vänners sällskap. Och raila med kids? Sure, när som helst igen! Juli avslutades med förlovning mellan mo(n)ster Mimmi och fästmannen! Broder J still single!

I Augusti fick morsan heldagsjobb för ett år framöver och ungarna började på dagis 100 %. Boken som morsan hållit på att översätta så länge blev äntligen klar och det firades med bokrelease. Augusti medförde också en hel del märkliga sensommarstormar och morsan och farsan missade som tur scenkraschen på Sonisphere, men fick se Alice in Chains tillsammans med broder J. Vackert.

I september fyllde storasyster fyra år, lillasyster började i storasysters klass i musiklekskolan och morsan hade alldeles förfärligt mycket jobb.

I oktober var farsan en sväng till Oslo, morsan hade förfärligt mycket jobb och ungarna hade det ändå förhoppningsvis bra.

I november var farsan en sväng till Oslo, morsan hade förfärligt mycket jobb och ungarna hade det ändå förhoppningsvis bra.

I december var farsan en sväng till Oslo (på jobb) en sväng till Åbo (på keikka) och morsan hade förfärligt mycket jobb och ungarna hade det ändå förhoppningsvis bra. Julfester firades både på dagis och musiklekskolan och lillasyster fyllde tre år! Årets två sista veckor var morsan totalt utslagen med feber och snor så in i helvete. Veckan efter jul tog hon tillbaka all sömn hon missat under hösten, och hon vaknade upp nyårsaftonsmorgon och kände sig redo. Redo för det nya året med allt fanskap och alla roligheter det kommer att föra med sig och framförallt… Framförallt kände hon sig redo för ett glas rödtjut!

(Okay, mom. Time’s up. Glaset är tomt, ungarna sura och maten… Fixad! Gott nytt år Heidi! Puss!)

Å så satt morsan ännu en gång i bilen någonstans in the middle of nowhere (ja, ja okej då, någonstans mellan Seinäjoki och Vasa) och körde och lyssnade till sin älskade iPod på shuffle, of course, och så kom den. Beskyddaren.

Kan du beskydda mig?

Men vet du vad, Jocke Berg? Morsan är fucktiskt allt det som jaget i Beskyddaren ville vara. Surt, ha?

Jäkla fin låt, anyway.

Har skrivit en hel del om kidsens språkbruk tidigare också (mest i den gamla goda bloggen – den här nya rupubloggen verkar ju inte alls komma igång som den gamla, men nåja, oh well). Nu har vi i varje fall en ny grej på gång i huset. Ettan har börjat införa svenskans prepositionsbruk i finskan och således säger vi ”Katso minun päälle!” (i stället för ”Katso minua!”) och ”Mä havin katsoa teeveen päälle!” (i stället för ”Mä haluan katsoa teeveetä!”).

Tvåan har med hela sitt hjärta gått in för att använda det mera sverigesvenska uttrycket ”jag med” när hon avser ”jag också”. Och detta överförs förstås till finskan som ”minä mukaan” inte ”minä myös”.

Inga tvivel om vilket som är det starkare språket i familjen.

Ettan som tidigare var en riktig höjdare på att hålla de två språken i sär, har nu börjat blanda mer och mer. Det är alltså fråga om kodväxling och så här kan det t.ex. låta (se ut): ”Minä olen halkannu ku siellä oli niin paljon steina.” eller ”Meillä on daagiksessa maskeraadi!”.

Ettan har alltid varit bra på att veta vilket språk hon ska tala med vem (även om finskan hennes numera har en stark svensk prägel, men det tar sig väl med tiden). Tvåan har ingen susning. Hon snackar svenska med alla och utgår från att alla förstår. Naturligtvis. För det gör vi ju i vår familj, förstår varandras språk och pratar precis det språk vi vill.

(Note to self: börja nu för fan skriva upp alla roliga uttryck ungarna använder, du kommer aldrig annars att komma i håg dem! DAH.)

Häromdagen träffade jag en tjej som hade fött barn för en tid sen och vid tidpunkten när vi träffades hade hon just börjat jobba igen. Fjärde dagen på jobbet. Ursäkta att jag är lite borta. No problem, hördu. Fan, jag var borta i hela nio månader efter att jag började jobba igen. Och då hade jag varit hemma med ungarna i tre år. Nio månader. Det är, fan, lika lång tid som man är gravid. Så lång tid tog det att acklimatisera sig igen. Att kunna börja umgås socialt. På jobbet. Att inse att man nog måste vakna innan ungarna gör det om man menar att man ska åka till jobbet och se ut som en människa. Klä på sig annat än pyjamas. Gärna rena kläder. Borstade tänder också alltid plus. För att inte tala om håret.

Fuck.

Första året tillbaka som working mama gick helt hyfsat. Jag frilansade och valde i princip själv min arbetstid. Ville jag börja min arbetsdg med ett yogapass, så var det helt ok. Numera jobbar jag heltid som visstidsanställd (fuckin’ ay) och kan glömma allt vad yogapass heter. När jag kommer hem från jobbet, väntar jobb nummer två. Jobb nummer två är jobbet här hemma. Hämta ungar, fixa käk, torka stjärtar helst femtielva gånger medan man fixar krubbet, tvättar kläder, tömmer diskmaskinen, fixar kvällsmål, läser saga, nattar ungar och till slut faller ihop stendöd på soffan framför en förlamande teve som en annan för jäkligt sur gammal disktrasa. Förhoppningsvis, sent omsider, faller i djup sömn som ändå aldrig blir till mer än en ytlig dvala, för även på natten bör man torka stjärtar. Eller spyor, om det vill sig riktigt illa. Och byka. Sedan vaknar man så pigg och kry till en ny underbar dag. Not. Åker i väg till jobbet för att alltid vara lika glad, framåtriktad och positiv med nytvättat hår, trendiga vintagekläder från loppmarknaden och med nypolerat ansikte.

What!?

Det där trodde ni väl inte ens för en sekund på!?

Nu vill jag gärna veta hur i helvete ni gör alla moms out there som går på loppis, följer trender, tvättar håret, springer hos frissan, kör era spinningpass eller går på zumba. Låtsasjobbar ni bara eller har ni kanske bara låtsaskids!? Oikeesti! Jag får det inte att gå ihop. Jag får det, banne mig, inte att gå ihop. Och resultatet ser ut därefter.

Jag är dock en höjdare på att prioritera. Det är bara alldeles för sällan jag prioriterar mig själv. I dag gjorde jag det. Jag badade faktiskt bastu när alla andra åt lunch. Skitbra prioritering. På måndag är jag back at work lika hålögd och glåmig som förut, men ändock kanske ens lite fräschare. Halleluja.

And the wheel keeps spinning…

Skulle sladda i väg och hämta ungarna från dagis i dag, men efter att ha tittat ut genom fönstret på all snö som yrde omkring blev det change of plans: farsan hämtade kidsen och morsan sladdade ingenstans. Ingenstans.

Redan i går meddelade morsan att hon i varje fall definitivt inte kommer att sladda i väg till jobbet i dag. Morsan ska hålla sig hemma tills måndagsmorgon, så det får gärna snöa och storma hur jäkla mycket det vill. Eat my shorts, snöstorm!

Bastubad hörde också till kvällsprogrammet, men även där blev det change of plans: morsan badade nämligen bastu redan vid lunchtid. Alldeles ensam. Mol allena. I lugn och ro. Damn, I love distansarbete!

Gör inte du!?

Farsan i huset är på arbetsresa.

Ungarna i huset sover.

Morsan i huset behöver INTE jobba i kväll.

Kan ni fatta hur jävla lycklig jag är över att få va’ i fred, va! Över att få ha MIN jäkla lap top för mig själv!

Nyt surfataan! Jee Jee Mama Go Go!

Tsori kultsi! Puss!

Usch, jag har negligerat denna blogg en tid, I know! Har varit för busy med den andra… Eller med jobbet… Ihan miten vaan…

Vi har haft kalas. Första kalaset med specialbeställd tårta. (Ok, de som känner mig, vet att jag ditchat idén om att baka tårta själv ren för länge sen, men nu var det första gången äldsta ungen kom med klara önskemål om tårtan!) Tårtan skulle vara… Lila! Ingen märkvärdig Hello Kitty- eller Snorkfrökentårta, utan bara en lila tårta.

Det blev således temakalas med lila tårta, lila kläder, lila servietter och lila ballonger! Och morsan gillar!  Easy peasy. Just sånt som till och med jag kan klara av!

What else? Jo, fladdermössen är faktiskt kvar och inte alls i dvala. Senast i kväll hörde jag dom swoscha förbi.

I övrigt allt väl och en väldans intressant språkutveckling i fråga om finskan på gång. Men det får bli i ett annat inlägg!

Nu ska jag paja katten. Och mata fladdermössen!? Vad fan finns det där ute den här tiden på året som fladdermöss kan äta!? Jag bara undrar…

Dottern, 4 år: Hyyi, mikä täällä luktaa?

Pappan, 34 år: Pappan jalat.

Dottern: Miten ne nyt noin?

Pappan: No ku pappa ei oo vaihtanu sukat…

Dottern: Mee heti vaihtamaan sukat!!!