När jag stod där i morse i mina bara tår, snorig som faen och skrapade bort isen från vindrutan på bilen, så tänkte jag nog, bara för en bråkdel av en sekund, att jag inte är riktigt klok. Jag får nog ge mig nu. Klä på dig, mom!
Kom bara apropå nattandets olidliga lätthet att tänka på ett gammalt inlägg, skrivet för ganska exakt två år sedan.
Har vi det easy peasy numera eller har vi det easy peasy!? Jag bara frågar. Helt retoriskt liksom.
My god.
Och just for your information, mina gamla sjaskiga hipsters har jag ditchat för länge sen. (Eller så lever de kvar i något mörkt bortglömt hörn av garderoben och bara väntar på tillfället när fan-jag-har-inga-rena-trosor-paniken slår in. Kan ske. Kan mycket väl ske. Och då slår dom minsann till och erövrar skadeglatt sin plats i ljuset, och en sista gång hissar morsan upp sina jäkla gamla sjaskhipsters innan hon säger kiitos, tack och näkemiin. Burn baby, burn.)
Mamma, ja e kissnöödii! Oj, de kommer ingenting! Titta mamma, så här ska man dra upp byxorna! Oj, varför e di så konstiga mamma!? Nej mamma, jag ska ligga inuti pååslakane! Mamma, jag e töörstii! Mamma, ja e mee törsti! Nee, nee, nee ja vill int dricka i sängen! Ja vill dricka i vessa! Ur en liten kopp! Ja ska int gåå ordentlit, ja e ju en liten fisk! Ja vill ha täcke in i lakane, mamma! Ja vill också ha täcke, mamma! Nee, nee, nee int in i lakane, mammaa! Mammaa, ja e fäärdii! Mamma, ja vill ha dockan, mamma! Ja vill soova me Ronja Rövardotter, mamma! Å me pappas bok, mamma! Täcke påå!
Ingen vits att fira villaavslutning när man bor i sommarhuset och säsongen aldrig tar slut liksom.
Vi kör med skördefest i stället: brytbönor och purjolök med smör och peppar, stuvning på färska kantareller, tomatsallad och färskpotatis med smör.
Och här kommer det. Äntligen. Referatet av vår sommarluffarresa with da kidz. Ingen lång version den här gången. Nej, nej bara kort, kort. Ingen ultimat luffares guide till Skandinavien heller. Ingen dejlig detaljerad Danmarkshistoria. Nej. Egentligen inget riktigt referat heller, utan mera något i stil med…
”Note to self – på luffen med kidsen”.
Nog är det väl ändå märkligt att man aldrig kan få öppna sig, klaga och spy galla i fred utan att nån ska komma med sansade (buaha) invändningar om hur det nog minsann finns de som har det ännu värre.
Jamen, det är väl klart det finns det. Yes, I know! Men ursäkta mig nu bara om det nu råkar vara så att jag helt enkelt är alldeles fruktansvärt fed up med den här jävla skiten här och det där usla fanskapet där. För jag är det. Och jag fattar inte varför jag inte skulle få vara det, när det faktiskt gäller nåt som verkligen inte fungerar.
Petitesser. Ja, maybe so, men om det är en ”bagatell” som får mig att vantrivas, så kan det fucktiskt rätt snabbt växa till sig till ett förbannat huge problem!
Man måste ge människor utrymme att morra och marra av sig ibland. Fan, annars exploderar de.
Jag med.
Och är det inte just i detta hänseende väldigt bra då med sura statusuppstötningar på facebook och besvärjande inlägg på bloggen och trettioelva trutskrik på twitter.
Man måste ju inte läsa allt som står i dessa fora. Däremot är det rätt svårt att undvika att höra det som nån säger åt en.
Men nä, för då kommer de igen, kommentarerna av de som marrar på dom som marrar, ”Jag blir så jävla trött på alla statusuppdateringar där alla bara klagar”. Jamen, sluta logga in på fb för att läsa andras statusuppdateringar då!
Pfft.
Och apropå homing, så finns det ju faktiskt också mormödrar out there som INTE plockar bär och skriver sirliga etiketter. Alla mormödrar kokar inte saft. Inte bakar de bröd heller eller doftar gott av nybakade bullar. Men de kan vara höjdare på andra saker. Andra saker som de med den största pliktkänsla och noggrannhet går in för att lära sina barnbarn. Jakyllä!
Se nu bara till exempel här:
För några veckor sedan hittade morsan en hel hög med kritor mitt på golvet i döttrarnas rum.
- Varför ligger kritorna mitt på golvet? Vad har ni gjort?
Dottern med guldlockarna svarar…
- Vi har lekt med dem.
- Lekt, inte ritat?
- Ja, de e ju läppstift!
Men dumma morsa, fattade du inte det? Nej, den tatuerade morsan fattade apparently inte det, för hon ”målar” sig ju bara på armarna, benen och ryggen. Inte på läpparna väl…
- Men vet du va läppstift e? frågar morsan skeptiskt.
- Ja! svarar dottern stolt.
- De ska vi använda varje da, de ha mommi sagt!
Och så låtsasmålar hon sina läppar vackert gröna med krita.
Och bara som en parentes, vem skulle nu vilja dofta mjöl, jäst och vatten när man kan dofta gott av Boucheron eller Oscar de la Renta? Va?
Nä, han ligger nämligen hemma hos moi och väntar på att bli väl omhändertagen. Med den största kärlek. Jakyllä.
Apropå syltkok, så satt jag och snackade med en bekant för en tid sen om den stundande hösten, och gav samtidigt utlopp för mina aggressioner över folk som i dessa svamptider ”snott” alla kantareller på ”mitt” hemliga svampställe. Och jag fortsatte minst lika upprört i följande mening att uttrycka min stora förtvivlan över den ständiga bristen på tid för bärplockning, medan de följande meningarna handlade om hur mycket jag saknat att ha ett trädgårdsland i år och hur avundsjuk jag är på alla lyckliga people out there som har ett eget potatisland och hur förfärligt hemskt och horribelt det är att tanten vi köpte huset av hade dragit upp alla gamla fantastiska bärbuskar!
- Jaså, du har också börjat med homing!
Med ett stänk av misstro och ironi i luften. Du där. Homing!?
- What? Homing?
Puckomorsan från Bakom-takana googlar och får egentligen inte speciellt många träffar på homing på svenska (däremot väldigt många träffar på finska), men hon får ändå klart för sig att det är en ny trend bland, speciellt, unga människor. Man intresserar sig för bärplockning och syltkok osv. (Och sylten förvaras förstås i vackra, dekorerade glasburkar med handskrivna, sirliga etiketter. Och saften i glasflaskor. INTE i fula plastburkar i frysen. Märker att vissa har något att lära sig av trenden trots allt…)
Men alltså, ny trend? Ja, det kan jag tro, och en sån trevlig trend (för en gångs skull), men skogens håvor är nu något som alltid intresserat mig. Det ligger i generna. Visserligen inte i modersmjölken, för så länge jag kan minnas har jag aldrig sett min mor gå frivilligt i skogen och plocka bär, men anlagen finns där och de kommer direkt från mormor och farmor (och morfar som också brukade ströva omkring i skogen).
Min mormor och min farmor var båda två höjdare på att plocka, krafsa, rensa, safta, sylta och kladda på med bär. För att inte tala om att vårda köksträdgården och jordgubbslandet med den största omsorg. Och jag var alltid med och lärde mig att så morötter, dra upp ogräs, fjärma döda trastar ur jordgubbsnätet, hitta ”vatikkona”, koka saft, knåda deg och rensa strömming.
Och jag antar att det är just det här som är homing. Men jag har inte börjat. Jag har alltid gjort det. Och utan det lilla minsta stänk av vare sig misstro eller ironi: Jo, tatuerade morsor plockar faktiskt också bär!
Och nu tänker denna supertrendiga och supertatuerade (också trendigt!) morsa ta sig egen tid och gå en sväng i skogen innan det är dags att hämta ungarna från dagis och börja med kvällens saftkok.
Och homing heter muuten kotoilu på finska. Så nu vet ni det!
Hon som är gift med nörden har apparently inte varit en alltför pissig hustru. Således freistar hon blogga från sin nya leksak. Och det känns ju inte allt för (i)fånigt.
