Närpesbon Gustav Skuthälla spinner i en insändare i Vasabladet vidare på Nils Erik Villstrands tankar om att det som är bäst för Svenskfinland i regel har utformats i huvudstadsregionen. Skuthälla skriver så här:
Skulle det gå så att Svenska folkpartiet i följande riksdagsval (eller senare) mister sitt enda mandat från Helsingfors så är partiet i samma stund utraderat från den rikspolitiska kartan.
Följer man strikt den här logiken existerar partiet inte längre, för då Eva Biaudet avsade sig sitt riksdagsmannaskap för att i OSSE ta emot uppdraget som representant för bekämpning av människohandel visade det sig att suppleanten hade förvandlats från svensk folkpartist till sosse. Suppleanten hette Jörn Donner. Men inga problem här inte, som den raska gosse han var konverterade han till Svenska folkpartiet för den period på några månader som återstod av Biaudets riksdagsmannaskap, för att efter det bli sosse igen. Partiledningen var imponerad över Donners kunskaper i problemlösning. Han hade räddat partiet från att utraderas.
Fastän Skuthällas påstående låter absurt, ligger det något ödesbetingat i SFP:s framgångar i riksdagsvalet i Helsingfors. Galjonsfiguren för partiet tycks inte vara ordförande, utan den salongsfähiga kvinna som väljs in från huvudstaden. För tillfället heter hon Astrid Thors, låt nu vara att av österbottnisk börd. Hon är dessutom nu på väg att få stenhård konkurrens om hon tänker ställa upp även i nästa riksdagsval, och av ingen annan än Biaudet, vars uppdrag för OSSE är slut från och med årsskiftet. Hon har försynt låtit förstå att partisekreterarskapet efter Ulla Achrén vore ”jätteintressant”, bara partiet gör en ändring i sina principer om att partisekreteraren inte får ställa upp i riksdagsval, vilken princip har kommit till för att inte äventyra Stefan Wallins inval från Åboland. Jobbet som förvaltningsdirektör för Åbo Akademi efter Roger Broo sägs vara vikt för Achrén, varför hon redan i förväg kunnat meddela att hon slutar som partisekreterare.
Som av en slump finns i samma söndagstidning som Skuthällas insändare ett reportage från Svenska litteratursällskapets 125-årsbankett med 1000 inbjudna och filodegsinbakad anka på menyn, krönt av en skiva anklever och skogssvamp. Statistiskt sett var alltså var trehundrade finlandssvensk inbjuden till bankett, men knappast någon annan än Skuthälla och Wideroos från Närpes, så ho vet vem rätt har.
Ja och som pricken på i:et kan konstateras att professorn i nordisk historia vid ÅA Nils Erik Villstrand tilldelades ett pris på 18.000 euro jubileumsåret till ära.
Nyttiga idioter är ett allmänt vedertaget begrepp för vänsteraktivister från slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet, vilka i allmänhet studerat flitigt, avlagt examina med höga vitsord, inrangerats i samhället, utfört sitt samhälleliga värv levande i en slumrande medelklasstillvaro, och som nu i väntan på pensionen nostalgiskt blickar tillbaka på den revolutionära perioden.
Två som anmäler sig frivilligt är tevekändisen Marianne Lydén och Camilla Berggren, studerande på journalistlinjen i Soc&com i början på 1970-talet. De har i höstas gett ut en bok ”Nyttiga idioter”, som berättar om författarnas aktivitet inom Sosos, den stalinistiska organisationen Socialistiska socionomstuderande.
Bland de svenska teknologerna i Otnäs hette motsvarande organisation OKA, en förkortning för Otaniemen kansandemokraatit. Den svenska studentkåren Teknologföreningen hade under samma tid en styrelse som grundade sig på ett mitten-vänstersamarbete och där stalinism inte utgjorde ett hinder för deltagande. Styrelsen valdes på årsmötet och stod för demokratiskt tänkande. Mittenförbundet var föregångare till den gröna rörelsen och pläderade för nolltillväxt och kärnkraftsmotstånd, samt deltog i kampen för en förvaltningsreform och samtliga anti-imperialistiska demonstrationer mot Vietnamkriget, Pinochet m.m. Mittenförbundet var inte anknutet till SFP, fastän äldre höjdare inom SFP har en dylik bakgrund. Ulla-Maj Wideroos berättar i boken hur hon som deltagare i ungdomsfestivalen i Berlin 1973 på Östberlins gator, plötsligt finner sig skanderande:
Ho, Ho, Ho Chi Minh.
Ur dagens synvinkel sett var samtliga studentpolitiker idioter, mig själv inberäknad, och då i egenskap av viceordförande för Teknologföreningen. Som kommen från periferin och helt ovan att uppträda offentligt, lyckades jag som tur var låta bli att ansluta mig, men alla demokratiska samkväm deltog jag i, och det är ingenting att ångra. En hel del subventionerade vänskapsresor till vårt östra grannland ordnades också den här tiden, och de mest toklustiga situationer kunde uppstå då välkomstkommittén inte välkomnade till det socialistiska paradiset, utan ville köpa jeans. Bland de rättrogna gav detta upphov åt blandade känslor. Allting var dessvärre så förljuget på den här tiden, så om boken nyanserar en aning är allt gott och väl.
Andra nya böcker i ämnet klass är ”De andra (Söderströms)” och ”Obs! Klass (Schilds)” där jag själv bidragit med en essä.
Vanhanen och centerpartiet har nu i kanske snart tjugo års tid erhållit valbidrag från Nuorisosäätiö, ”partiorganisationen” som i sin tur per automatik kunnat åtnjuta penningautomatföreningen PAF:s medel. Vanhanen var ordförande för fonden i tjugo års tid fram till år 2003 och som statsminister borde han varje år ha jävat sig då regeringen beslutat om medel. Hans förklaringar i gårdagens tevenyheter om att han under inga omständigheter kunde ha vetat att han i 2006 års presidentval skulle komma att få bidrag från ifrågavarande stiftelse klingar falskt. Tidigare i veckan kunde den som följer med aktualitetsprogrammen i teve få sig erbjuden en förklaring från centerpolitikerna om att stiftelsen hade två kassor, en för centerpolitikerna och en för allmännyttiga ändamål. Lagligheten i ett dylikt arrangemang gick dessvärre inte hem bland den juridiska expertis som tillfrågades. Det är faktiskt på tiden att Vanhanen hamnar inför riksrätt. Överlag känns det inte rättvist att varje dag från centerhåll i tevenyheter eller aktualitetsprogram serveras lögner, låt vara för det mesta vita sådana. Vanhanens krumbukter i går i teven om att han kontaktat förre justitiekanslern för konsultationer hör till den senare kategorin. Naturligtvis upprätthåller statsministern kontinuerligt kontakter med justitiekanslern, men att denne skulle ha gett grönt ljus för olagligheter tror väl ingen på. Dokument saknas och dåvarande justitiekanslern kan inte dra sig till minnes hela saken. Vanhanen började faktiskt i går snärja in sig i sina egna bortförklaringar, så till den grad att allt statsmannaskap var som bortblåst.
Vem har nu heller trott på att Vanhanens sorti beror på en kommande benoperation, och att han uppoffrar sig in i det sista för att ta fullt politiskt ansvar som det heter?
Beslutet om att föra ärendet till riksrätt bör enligt konstitutionen fattas av grundlagsutskottet och eftersom detta är politiskt sammansatt är en mindre konstitutionskris att vänta. Regeringen hamnar på sätt och vis att tillsammans med oppositionen ge misstroende åt sig själv, då den överlämnar Matti till riksrätten. Är regeringen i det skedet längre funktionsduglig?
Nils Gaups film Kautokeino-upproret visades i måndags i Hemmasalongen och får sin repris på fredag, en förträfflig film som handlar om sameupproret 1852 och ger en bild av læstadianismen i dess begynnelse. Regissören är själv uppfödd i Kautokeino och i huvudrollen finns hans farfarfars mor Ellen Skum. Filmen börjar och slutar med halshuggningen av två upprorsmakare.
Samerna satte sig upp mot överheten; prästen och länsmannen och den lokala spritförsäljaren som får dem att supa sig i fördärvet. Obetalda skulder utmättes i form av renar och avrundades med en flaska sprit. På så sätt kunde den onda spiralen fortsätta. En förändring kom till stånd först sedan samerna kommit i kontakt med Lars Levi Læstadius som hade fungerat som präst i Karesuando och personligen hade genomgått en väckelse. Filmen återger ett väckelsemöte i Kautokeino under ledning av Lars Levi och innehåller etnologiskt intressanta detaljer. Syndabekännelsen som i praktiken innebar ett nykterhetslöfte och förlåtelse från församlingens sida följer till formen samernas flertusenåriga gamla seder med omfamning vid försoning. Lars Levi var inte vem som helst, han var inte bara präst utan också botaniker och utforskare av samernas seder. Genom att följa dessa uppnådde han stor genomslagskraft och utmärkande var kvinnans centrala roll i ritualerna. De animistiska samernas uppfattning om kristendomen var – må understrykas – synnerligen bristfällig och behövde en mix för att gå hem.
Upproret provocerades fram av överheten genom olagliga gripanden utan åtal och rättegång. Överheten tog parti för sprithandlaren, då affärerna började gå dåligt och prästen fick mässa ensam.
Lars Levis stora genomslagskraft berodde också på hans stilistiska förmåga, vilken är på samma nivå som de stora franska nidskrivarna under upplysningens tidevarv, Crapula Mundi från 1843 håller fortfarande som samhällssatir. En nyupplaga om samernas seder och bruk har nyligen utgivits på finska.
Timo K Mukkas roman Maa on syntinen laulu (1964), som också har filmatiserats av Rauno Mollberg, torde ge en inte helt felaktig bild av väckelsmötena i de av tyskarna nedbrända efterkrigstida Pello under Mukkas barndom, fastän fiktionen här är mera utpräglad än i Gaups film. Väckelspredikantens mustiga språkbruk är snarare stenograferat av Mukka, än helt påhittat.
…ja miksi olet sinä syntinen tullut näihin seuroihin Jumalan Sanan ääreen? Siksikö, että haluaisit antautua Isälle ja hänen ainokaiselle Pojalleen, joka on sinut synnistä lunastanut kalliilla lunastusverellään? Ei – sinä penikka, joka olet syntisestä vaimosta syntynyt. Sinä tulit tänne Perkeleen käskystä tuottamaan häiriötä, sinun taskussasi on viinalekkeri…
Språkbruket är detsamma ännu idag.
Pamfletter har igen blivit en modesak, precis som på 1970-talet. En populär serie var då Huutomerkki-serien med ett stort utropstecken som logo. En modern motsvarighet är Into-serien som ges ut av förlaget Like. Tills vidare har jag läst bara en pamflett Putinismi ja Venäjän rappio som är skriven av de ryska oppositionspolitikerna Boris Nemtsov och Vladimir Milov. Till min förskräckelse finner jag att den är propagandistisk och innehåller sloganer om hur det ryska samhället bör demokratiseras. Den är helt tydligt skriven i en populistisk anda för ryska väljare, och går därför inte alls hem i Finland.
Pamfletten kan ändå inte på rak arm avfärdas eftersom Nemtsov var vice statsminister på Jeltsins tid, vilket också tydligt lyser igenom på vissa ställen i texten. Det påpekas att de feta åren under Putins åttaåriga presidentperiod med början år 2000 och en ökning av bruttonationalprodukten med sjuttio procent som en följd av kontinuerligt stigande oljepriser, inte enbart var Putins förtjänst utan att grunden hade lagts redan tidigare. Må så vara, men bilden som trots denna utveckling målas upp för ovan nämnda period känns ändå för tröstlös: Ledarstilen blir alltmer auktoritär, korruptionen breder ut sig, pressfriheten inskränks, domstolsväsendet politiseras, enpartiväsen införs, kapital strömmar ut ur landet, infrastrukturen bryts ner, pensionärerna svälter etc. etc. Putin personligen uppges ha roffat åt sig mellan tjugo och trettio miljarder dollar med hänvisning till talrika experter.
Pamfletten förvarar trots karaktären av partsinlaga eventuellt ändå på ett annat sätt sin plats, nämligen som en tillbakablick på 00-talet. Massmedierna har i allmänhet försummat den ryska biten, för att i stället koncentrera sig på Bushs korståg mot ondskans axelmakter axis of evil. Största orsaken är okunskap. Denna i kombination med den snuttifierade rapporteringen har fått till stånd att pamfletterna gjort comeback.
Putins inträde på världsscenen skedde faktiskt kring millennieskiftet. Under Jeltsins tid avancerade han från att ha varit en okänd tjänsteman inom underrättelsetjänsten FSB till högsta chef år 1998. Nästa år var han redan premiärminister och då Jeltsin basunerade ut honom som sin arvtagare, blev han utskrattad. Putin skred blodigt till verket i norra Kaukasus och den 31 december 1999 tillträdde han posten som tillförordnad president för ryska federationen. Litet mera av det här maktspelet hade man gärna fått ta del av i pamfletten och i återblickarna på 00-talet.
Vindkraften är lukrativ business för vindkraftsbolagen och därigenom även för markägarna, förutsatt att man inte tecknar avtal utan att ha ett hum om markens faktiska värde. Tyvärr verkar det så i och med att EPV Vindkraft, som bl.a. försöker etablera sig i Norra Vallgrund, meddelar att bolaget gjort upp avtal för större delen av den mark man anser sig behöva. Korsholms kommundirektör Rurik Ahlberg gick visserligen i höstas ut med en varning i Vasabladet och ännu senare någon gång juletiderna gick lantbruksföretagarnas intresseorganisation ut med en motsvarande, men då var det redan för sent. Enorma penningsummor, även för kommunen i form av uteblivna skatteintäkter, hade redan gått förlorade. Det ryktas att avtal, som bara är en bråkdel av praxis i Sverige, Danmark eller Tyskland, har ingåtts.
Man kan bara skylla på ren och skär dumhet. Var och en som har följt ned vanlig tidningsrapportering t.ex. i Vasabladet det senaste året vet att den av staten garanterade inmatningstariffen kommer att ligga på en så hög nivå att alla investeringar kommer att vara enormt lönsamma. Att så här är fallet kan man sluta sig till av det faktum att det en megawatt stora vindkraftverket i Larsmo är lönsamt utan specialtariffer. Bygget har i sig stötts med ett investeringsbidrag på 400.000 euro, som ägarna är villiga att betala tillbaka om man kommer i åtnjutande av samma tariffer som de stora vindkraftsbolagen. Beslut härom görs detta år.
Orsaken till EPV Vindkrafts arroganta inställning till såväl ortsbefolkningen som landskapsplanen för vindkraftsetablering kommer sig av att man redan befinner sig i monopolställning genom uppgjorda arrendeavtal. Om kommunen och politikerna själva vill bestämma måste man återerövra sin lagstadgade monopolställning som planläggare och gå i bräschen för att grunda ett lokalt vindkraftsbolag. Man borde helt enkelt köra ut EPV Vindkraft, och det är faktiskt möjligt genom att hålla fast vid en miljömässigt hållbar dimensionering. En sådan intresserar inte det bolaget.
Jan Guillous ”Ordets makt och vanmakt” var avsedd som memoarbok kring IB-affären, men blev också deckare efter att säkerhetspolisen efter utgivningen släppt material om författarens KGB-kontakter. I boken nämns dessa inte alls, men i den pocketupplaga som är på kommande skall de finnas med och inte nog med det: Peter Bratt som Guillou i memoarerna kallar för golbög tänker hinna före i frågan med ett extra kapitel till sin egen bekännelsebok ”Med rent uppsåt”. En fars utan like, men Bratt är sårad och det är många andra med, bl.a. dottern till en avliden som enligt Guillou uppträtt fegt och i rättegången begått mened.
Före rättegången inleddes i Stockholms tingsrätt hade Guillous försvarare Hjalmar Petri besökt honom på Långholmen och meddelat att domen skulle bli ett års fängelse, vilket den också blev för all tre anklagade. Ett löfte om nåd för Bratts och Guillous del (men inte Isacsons) antyddes också, dock under förutsättning att domen inte överklagades. Inget snack om den tredelade makten här inte; de verkliga makthavarna hade avkunnat domen i förväg. Men varför en så lindrig dom om det verkligen var fråga om spioneri och varför undanhölls det nyss av Expressen publicerade Säpomaterialet? Chefsåklagarens orakelmässiga brottsrubricering var ” indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda”.
IB som organisation kan vid det här laget anses utredd till 100 % medelst statens offentliga utredningar med undantag av Finlandsspåret, men fängslandet, processen och domen har varit ett mysterium tills nu. Guillous memoarer innehåller nyckeln till gåtan, men det krävs en aning grå hjärnceller för att lösa den. Tilläggskapitel behövs egentligen inte.
Olof Palme trädde i ytterst tidigt skede ut på scenen fastän det stred mot konstitutionen. Han kallade i en intervju i Dagens Nyheter Jan och Peter för pojkar som förläst sig på indianböcker och dåliga spionromaner. Kort efter det blev dessa oförståndiga pojkar åtalade för spioneri och så upplöstes allting i en diffus dom.
Varför blåste man av spelet? Svaret är Kekkonen! IB:s operationer på finländskt territorium var helt oacceptabelt och kunde störa Sveriges och Finlands relationer till Sovjetunionen. Rättegången försiggick 1974 och då var förberedelserna inför ESSK som gick av stapeln följande år redan i full gång. Det ”pojkarna” avslöjade visste KGB och Kekkonen, som hade direkta kontakter till organisationen i fråga, precis som Palme. Fastän Guillou upprätthöll kontakter till KGB, så var hans journalistiska källa Isacson, som hämnades sedan han fått sparken från IB, men bergsäker kan man naturligtvis inte vara. Allt Guillou skriver är inte sant.
Det var fråga om abolition, utfärdad av Palme och Kekkonen. Fängslandet visade sig vara ett politiskt misstag som inte alls passade in i avspänningspolitiken. Priset blev en scenrättegång och ett justitiemord, som fortfarande skulle vara värt en resning.
Citat Markku Jokisipilä från hans blogg 6.11.09 av mig fritt översatt:
I Sverige har Arnstads Henkka och förintelseforskaren Paul Levine anklagat Henrik Meinander om nu inte för förnekelse av förintelsen så åtminstone för grovt underskattande, då den sistnämnde inte i sin nya bok Finland 1944 behandlar denna ur europeisk historieförståelse primära fråga på mera än ett par sidor. Vad månne de skulle säga om fast också Ohto Manninen, ifall de kunde läsa finska. Meinander är visserligen HIFK-fan, men enligt min mening är angreppet oskäligt. Arnstads nya bok Skyldig till skuld lönar sig nog att läsa, perspektivet är för finländare synnerligen uppfriskande och tankeväckande, tidvis påminns jag om Ian Burumas Wages of Guilt.
Smärre perspektivförskjutningar skulle säkert vara hälsosamma, inom det finländska historieskrået i en mera europeisk riktning. Sovjetunionens fall avlägsnade för Finlands del all censur, men samtidigt uppstod en nypatriotism som inte är av denna världen. Den har sina egna censurregler och fördröjer historieskrivningen. I och för sig är det okey att emeritusprofessorer och avdankade generaler upprepar sig och försvarar sina gamla positioner, men för en yngre generation måste debatterna te sig toklustiga. Man käbblas om detaljer och glömmer de stora perspektiven. Som exempel kan jag ge följande sekvens: Hösten 2007 gav emeritusprofessor Heikki Ylikangas ut en bok Romahtaako rintama? – Suomi puna-armeijan puristuksessa kesällä 1944, som väckte ont blod i försvarshögskolekretsar gällande antalet arkebuserade under slutanfallet. Den fick så följande år en motskrift Teloitettu totuus – Kesä 1944, skriven av sex experter, bl. a. Ohto Manninen och Jukka Lindstedt. Nu i höst kommer Ylikangas motdrag Yhden miehen jatkosota. Frågan om antalet arkebuserade är viktig men behöver inte bok efter bok för att klarläggas, det räcker med att experterna klarlägger sina arkivforkningsmetoder i vetenskapliga tidskrifter. Ylikangas ursprungliga bok är rätt så mångsidig och har bland annat lyft fram betydelsen av underrättelserapporten från den 19.6.1944. Henrik Meinanders Finland 1944 är också mångsidig i och med att den lyfter fram det europeiska perspektivet.
Visavi nya eller nygamla böcker i årets julhandel finner jag att Max Jakobsons Diplomaattien talvisota (WSOY 1955) ges ut i nytryck och att redan där står om finska regeringens kontakter med Hermann Göring i samband med fredsförhandlingarna i mars 1940. Ylikangas är sist och slutligen ganska sent ute med sina avslöjanden om nazikontakterna på den här tiden. Ohto Manninen som det hänvisas till ovan har till julhandeln tillsammans med Raimo Salokangas gett ut en bok om Eljas Erkko.
Markku Jokisipiläs föreläsningsserie vi Åbo universitet (Turun yliopisto) ”History of the Baltic Sea Region in the 20th Century” kan säkert också räknas till strävandena att vidga perspektiven.
Yles Moskva-korrespondent Anna-Lena Laurén har skrivit en uppföljare till ”De är inte kloka, de där ryssarna”. Den nya boken heter ”I bergen finns det inga herrar” och berättar inifrån om Tjetjenien, Dagestan, Ingusjien, Nordossetien, Kabardino-Balkanien, Abchazien, Sydossetien och Georgien. Precis som i den föregående boken lyckas hon presentera massor av fakta utan att det märks; boken är lättläst och suggestivt medryckande. Laurén har skaffat sig kunskap och kan också förmedla kunskap genom att umgås med folk. Det ter sig därför synnerligen barockt att med hänvisning till kostnadseffektivitet dra in den journalistiska institution hon byggt upp med nätverk och allt. Allting är inte synligt här i världen och i synnerhet inte i Kaukasien. Där måste man umgås för att nå insikt.
Konflikterna i Kaukasien beskrivs ofta som post-sovjetiska fenomen, men det är en illusion och stämmer bara till en del. Statsbildningarna har sitt historiska ursprung under tsarväldet i slutet på 1700-talet och början av 1800-talet, och efter revolutionen 1917 gjordes så mycket som möjligt för att splittra folken och utså missämja enligt principen divide et impera. Under revolutionen stödde exempelvis ingusjierna bolsjevikerna, medan osseterna förhöll sig solidariskt till tsaren. Detta belönade sovjetmakten paradoxalt nog med att deportera samtliga ingusjier till Sibirien och Kazachstan. Osseterna är kristna alltsedan 900-talet och utgjorde de enda kristna i området under tsarväldets expansion. Hur sedan den långa kristna traditionen passat ihop med Moskvatrohet under sovjeteran är ett mysterium, liksom det mesta i Kaukasien. Osseterna är fortfarande Moskvavänliga, medan ingusjierna bekänner sig till sufisk islam och från Moskvahåll beskylls för terrorism.
I Kaukasien är det de geografiska förhållandena och klanerna som gäller och nationsgränser saknar historisk relevans. Inom klanerna känner man dessutom sympatier till så kallade brodersfolk. Historiskt sett har klanledarna försökt resonera pragmatiskt – vad som lönar sig – men i långa loppet har de spelats ut mot varandra. I synnerhet skorrar den propagandistiska sovjettida termen vänskap mellan folken ytterst illa i öronen. Sanningen är den konträrt motsatta. Då ingusjierna fördrevs togs deras områden i besittning av osseterna, och då ingusjierna fick återvända var konflikten ett faktum.
Laurén har uppfunnit en bra term för Kremls agerande i Kaukasien: Det sovjetiska etniska ingenjörskapet.
Lissabon-fördraget trädde i kraft från och med början av december och enligt det kommer normal praxis att vara den att statsministrarna representerar sina länder på toppmötena, med undantag av Frankrike som representeras av Sarkozy. Utökad representation är inte heller utesluten om situationen så kräver. Vår president som enligt grundlagen sköter om utrikespolitiken i samråd med regeringen har titt som tätt ansett att det bör dukas fram en extra tallrik åt henne, fastän det hela tiden varit klart att EU-frågorna sköts av regeringen och att regeringen företräds av statsministern. Andra som förorsakat trubbel och velat sidsteppa regeringen och parlamentarismen är Polens och Tjeckiens presidenter. För Finlands del uppstod en ytterst delikat situation i samband med Rysslands annektering av Sydossetien efter incidenten 080808. Finland råkade då vara ordförandeland för OSSE och vår nya utrikesminister Alexander Stubb inkallades i egenskap av ordförande till det på grund av krisen sammankallade toppmötet, och då presidenten även i detta sammanhang insisterade på en egen extra tallrik blev situationen farsartad. Hon hade i det skedet i medierna fått utstå skarp kritik för att vara totalt passiv och inte sköta sina utrikespolitiska åligganden. Och nu plötsligt ville hon igen vara med och bestämma.
Halonens popularitet är i dalande och få tror längre på hennes ledarskap, vare sig det är fråga om utrikespolitik eller skapandet av opinioner. Regeringen tog därmed inga politiska risker då den igår inför öppen ridå drog krokben för henne och förnedrade henne på det djupaste sätt, d.v.s. fråntog henne representationsrätten medelst en skrivelse. Enligt den representerar statsministern Finland vid EU:s toppmöten och om mötet har två platser åker ytterligare en biträdande minister till mötet. Skrivelsen är grundlagsenlig och kan anses återspegla opinionen inom regeringen och även allmänt. Systemet med den extra tallriken uppfanns av Martti Ahtisaari under hans tid som president, men problemet var då inte så stort eftersom han kunde uppträda med större statsmannapondus än Halonen och med en konkretare på fred inriktad utrikespolitisk linje. Vad Halonen anser vet egentligen ingen, med undantag av att hon diggar klusterbomber och är emot ett Nato-medlemskap. Regeringen har nu sett till att grundlagen äntligen följs, och vi behöver inte vänta alltför många dagar innan den Taxellska kommittén konstaterar samma sak, och föreslår en precisering i grundlagen som sätter halsstarriga presidenter på plats. Halonen hade lätt kunnat undvika sin senaste prestigeförlust genom att säga att hon i detta skede följer upp hur Lissabon-fördraget börjar tillämpas i praktiken och inväntar det Taxellska förslaget. I stället antyder hon att Fredrik Reinfeldt anslutit sig till en komplott med syfte att plocka bort hennes tallrik.
Då hela oppositionen med en röst ställer sig bakom Halonen, gör den sig skyldig till en grundlagsvidrig tolkning och minskar ytterligare på sin popularitet. Ja ursäkta, Arja Alho (SDP) tycker att regeringens nya linje är grundlagsenlig, men så säger hon sig också ha lämnat politiken.
