Stevens infall

Man älskar dem, man älskar att hata dem eller man hatar dem rent och slätt. För det mesta så är det frågan om omdömeslösa och fräcka kanaljer och den här killen tar förmodligen priset.

Jacob Zuma, Sydafrikas president

Han har fyra fruar, vilket är förenligt med hans kultur trots att man nog kan ställa sig frågan om det är förenligt med en person som ska företräda något som borde vara en modern och progressiv demokratisk stat.

Han har massor med barn och nu är det tydligen så att han också väntar icke-äktenskaplig avkomma -illa?

Inte nog med det, han blev ertappad med att ha sex med en prostituerad.

Tillräckligt illa?

Han lyckades förvisso slingra sig ur misstankarna om våldtäkt….

Den fyrfaldige familjefadern hade valt att ha sex med en prostituerad som var HIV-positiv. Vilket kunde anses vara rimligt att misstänka i ett av världens HIV-tätaste länder.

Hur slingrade sig statsmannen ur den skandalen då?

Jo, han sa att han nog minsan duschade innan han åkte hem…

Vackert så

Hur mycket gott ska man göra för att bli den godaste av människor? Det är väl en fråga som många ställt sig.

Korandet av årets Österbottning tyckte jag var en fin grej Håkan Enqvist är också en värdig vinnare, trots att också de andra skulle ha blivit jättefina representanter för enskilt engaemang, idealism och varför inte mod.

Det finns många enskilda ”hjältar” som uppmärksammats i historien. Ofta utmärks de av kvantitativa eller stora dåd som t.ex. Raoul Wallenbergs räddningsopperation av judar i Ungern 1945.

Vad är det då som gör hjälten?

Ofta är det så att det faktiskt är slumpen som gör hjälten. Säkert finns det andra människor som i Wallenbergs ställe gjort samma sak lika orädda och självuppoffrande.

Man är rätt person på rätt plats och man har modet och viljan att göra det rätta, sedan så lyckas man också med det man gör.

Enorma räddningsopperationer är sällsynta i Finland, likaså behovet av dem. Slumpen är kanske inte det som gör våra vardagshjältar, vi har alla möjlighet att ta del av vad som är fel eller inte fungerar i vårt samhälle och vi kan om vi själva så önskar, göra något för att ändra det.

Våra vardagshjältar är viktiga symboler. De visar åt oss andra att godhet, självuppoffring och idealism är egenskaper som värdesätts och uppskattas i vårt samhälle.

I dagens värld när individens egen framgång allt mer blivit det som definierar vem vi är så behövs det människor som visar att även det vi gör för andra bestämmer vem vi är och hur vi uppfattas.

Grattis alla vardagshjältar och idag framför allt Håkan Enqvist!

I våras var jag ute på bilsemester i ryska Karelen med en kamrat. Det var en rolig resa.

Som sig bör när goda kamrater avverkar kilometer efter kilometer längs gropiga gamla vägar i vårt östra granland så börjar man dravla, eller prata strunt för att få tiden att gå.

Jag kan nog prata strunt annars också..

Av någon orsak så började vi kalla varandra till ”hätähousu”

-du ska va tyst HÄTÄHOUSU

-hald tjeftan din HÄTÄHOUSU

Det var mycket roande men efter en stund så försökte jag definiera en ”hätähousu” för mig själv…

Jag tänker på en planlöst irrande, stirrig man med illasittande kläder som glömmer sin bil och börjar spring när han får bråttom och som vid stressiga tillfällen drabbas av inkongitens.

-Nä hätähousu är inte bra…

Men ändå… kan det vara så att jag, tja, nog är en liten hätähousu ibland?

När jag ser något som inte funkar eller som behöver åtgärdas i min omgivning så är jag snabb att börja bolla med människor kring mig.

-Hur ska det här lösas? -Vad kan vi göra? -Vad ska jag göra? -Vad bör du göra….?

Ganska enkelt så blir jag den maniske problemlösaren som ska mobilisera massor av resurser för att snabbt lösa problem.

Hätähousu? -Definitivt, men jag brukar också lyckas lösa problem.. Ibland

Jag har uppmärksammat de senaste åren att kunniga och duktiga människor i min omgivning har börjat säga åt mig ”det där kommer att lösa sig av sig självt”

Det är inte bara en, utan det är åtminstone 4 personer, vars omdömme och intelligens jag uppskattar som nästan ordagrant sagt så.

Det har fått mig att fundera, kanske det är något jag missat…

Kanske det faktiskt är så.. komplicerade och irriterande situationer löser sig av sig självt, bara man inte börjar springa planlöst i cirklar tills man kolapsar av vätskebrist eller utmattning.

Visst lär man sig mera hela tiden? Känner du av hätähoususyndromet också?

Ni behöver inte vara oroliga, min Alexinfluerade blogg ska inte bli någon inredningsblogg men jag ska ändå visa en möbel som har en speciell plats hemma hos mig.

-morfars skrivbord

Han byggde det när han gick i folkhögskola i Jeppo i början av 30-talet. Jag har hittills haft det stående i biblioteket men eftersom det inte fanns något att sitta på där och skrivbordet varken syntes eller användes så beslöt jag att flytta in det i vardagsrummet. Där jag har matbord, dator och, TV och min favoritsoffa.

Det stod många år på morfars vind och var ganska risigt. Morfars bror som var stins i Jeppo fram till 80-talet hade också använt det. Han hade haft sina samskolsböcket i högra sidan och en bokföring, för något som jag inte minns i vänstra sidan.

Han är en noggran man och så var också min morfar. Det märks också på skrivbordet.

Min kompis J. som nu bor i Åbo renoverade det åt mig för 300 mark 1995 om jag inte missminner mig. Han är en duktig snickrare. Länge sedan sett eller hört något av honom men jag är säker på att han har det bra.

Det är också ganska tungt och min kusin B-O som kört det av och ann flera gånger sa att ifall han tvingas flytta det en gång till så sågar han sönder det.

Därför så hade jag pappa att hjälpa mig bära upp det när jag flyttade till Sollefteågatan. Det gör jag inte om heller. Han fick så fruktansvärt tungt att andas efteråt.. Det fick jag också men jag är lite yngre så det är kanske inte så farligt.

-Varför uppdaterar du din blogg så sällan?

-Varför skriver du inte om vardagliga saker längre?

-Steven din blogg har blivit tråkig, jag läser den inte längre….

Jag hör det inte så ofta längre men när jag insåg att jag inte längre hittade tillräckligt med kraft och inspiration för att skriva om mina infall så kände jag mig skyldig.

Det kändes som om jag lovat att göra något viktigt men under resans gång hittat något intressantare. Något som gjort att jag struntat i det viktiga jag lovat att göra.

Har du någon gång struntat i att göra något viktigt som du lovat att göra? Det har jag gjort. Det är inte roligt, speciellt inte när ens svek blir upptäckt. Ingen vill vara en svikare därför så tror jag att jag ska försöka skriva vardagligt igen.

-och enkelt!

Jag är lite avundsjuk också, avundsjuk på Alex som skriver så bra i sin blogg.

Därför ska jag börja härma honom, skriva lite som Alex.

Då blir det nog bra. Tror du inte det?

Godmorgon förresten, nu ska jag koka kaffe -Det får man inte skriva i en blogg men jag gör det i alla fall