Det var visst veteranernas dag i Finland igår. Min far deltog inte i kriget, för han drabbades av polio 1938 och var förlamad under några år. Men hans ett år yngre bror var med.  I min ägo har jag några skrivhäften som min far skrev under sin studietid i slutet av 1940-talet. Bl.a. följande:

Ett krigsminne

Kriget lämnade många minnen efter sig. Minnen som inte kan, eller ens bör utplånas!

Det var i början av september som min bror reste tillbaka till fronten. Han var förlagd i 61:ans regemente vid Svir. Tre dagar efter hans avresa hemifrån kom ortens kyrkoherde hem till oss och meddelade mor att sonen var sårad och tillfångatagen av ryssarna.

Den sorg som vid detta tillfälle drabbade vår mor går inte att i ord beskriva. Allt var så ovisst. Levde han eller var han död? Hade han något att äta? Var han skadad och hade ont?

Mor hon kunde varken sova eller äta och några månader senare insjuknade hon i blodförgiftning och blev kort därefter lagd på bår.

Dagarna gick, som de ju alltid gör, men en tung tid var det!

Så tog kriget slut och fångarna skulle utväxlas. Då var spänningen stor i vår syskonskara. Skulle vår bror vara med bland de levande? Eller var han död?

Fångarna frigavs och kom till Hangö, för att vara där under läkaruppsikt några veckor.

I radion räknades namnen upp i alfabetisk ordning. Det var en spännande förmiddag när vi satt framför radion och hoppades och bad att hans namn skulle läsas upp. Namn efter namn lästes upp, vi ligger ganska långt bak i alfabetet. Men till slut kom de fram till V. Och hans namn lästes upp! Han hade kommit! Någorlunda frisk och välbehållen efter hela fångenskapen!

Roligt var det att resa till stationen i Gamlakarleby för att möta honom. Mager var han, liknade mest en sulten hundvalp, men han var vid liv! Om blott mor också hade fått uppleva denna glädjens dag!

Tunga och sorgliga stunder får vi alla under vår jordevandring, men glädjen skall vi inte heller förglömma!

Bror Vidjeskog 1947

Nu är både far och hans bror, ja, alla hans bröder, borta sedan länge. Men om någon av farbror Oles barn skulle råka läsa det här och inte vill att det ska finnas på bloggen, hör av er i så fall så raderar jag inlägget!

Jag har inga som helst rötter i den finska kulturen. Men barnen, som alla är födda och uppvuxna i Sverige, har det. Och nu, när de snart börjar bli medelålders, blir de mer och mer intresserade. Nu läser de Kalevala både framlänges och baklänges. Samtidigt har de också sina rötter i den finlandssvenska myllan och rörs till tårar av ”Slumrande toner”. Och känner sig rikssvenska rakt igenom. Mångkulturellt så det förslår!

Något som jag har lärt mig med åren är att var man än hamnar (eller väljer) att bo och leva här på jorden, så är rötterna där de är!

Det är det jag alltid har sagt, mediciner ska man akta sig för! Jag hade lite ont i huvudet och var i valet och kvalet om jag skulle ta en Treo eller låta bli. Jag valde det första alternativet. Det skulle jag inte ha gjort! Jag spillde treoglaset över laptopen! Snabbt som ögat var jag framme med trasan och det ser ut som om laptopen överlevt acitylsalisylsyraförgiftningen. Hoppas, hoppas att den inte får några men av min klumpighet!

Antagligen har jag varit i Sverige lite för länge! Jag har totalt glömt bort att göra mjöd! Och nu är det kanske i senaste laget! Eller?

Som mor-och farföräldrar bör/ska man inte lägga sig i hur ens barn fostrar sina barn. Det gör jag inte heller. Men nog tycker jag i mitt stilla sinne att det var i tidigaste laget att nioåriga Vilma fick tona sitt midjelånga hår. RÖTT!

Jag läste nyligen en artikel om tankspriddhet och den var riktigt hoppingivande. Det stod att de flesta (friska) människor i 60-80-årsåldern inte är mer tankspridda än tonåringar. Men någon gång i 50-årsåldern börjar vi lägga märke till det och tar varje liten glömska som ett tecken på att vi börjar bli dementa.

Ju mer jag tänker på det, desto mindre tankspridd har jag blivit med åren! I skolåldern hände det ofta att jag glömde böcker och annat skolmaterial. Numera glömmer jag aldrig något som jag ska ha med mig till jobbet.

I artikeln stod det också att det inte är bra för minnet att skriva upp allt i en kalender. Det är bättre att hålla saker och ting i huvudet, det har man ju alltid med sig! Det har jag alltid vetat och någon almanacka har jag aldrig haft för att skriva upp vad jag ska göra. Däremot har jag en almanacka på väggen, för man måste ju veta när det är jul och påsk och pingst och annat!

Allting började år 1898 på en herrgård i södra Finland, där ett antal statarfamiljer arbetade. Statare var gifta lantarbetare som anställdes på ettårskontrakt där lönen, staten, bestod av mat och bostad. Naturabetalningen gjorde att arbetaren var och förblev egendomslös.

En av statarfruarna hette Amanda Söderberg, född 21.8 1857 och hon hade en dotter, Elin, född 11.3 1887.

På gården fanns också en skola för gårdens barn och varje jul ordnade herrgårdsfrun en julfest för barnen. Statarna hade inte råd att köpa leksaker till sina barn, på sin höjd kunde de få varsitt mjukt paket.

På hösten 1898 hade några pojkar tagit varsitt äpple från marken när de gick förbi och det fick herrgårdsfrun se. De måste bestraffas och festen för barnen drogs in.

Den rika frun blev allvarligt sjuk strax efter jul det året. Där hon låg i sin säng kom hon fram till slutsatsen att det var Guds straff för att hon hade förmenat barnen den vanliga julfesten. Hon bestämde sig för att om fick leva så skulle det nästa jul, 1899, bli fest som vanligt och alla statarungar skulle få varsin leksak.

Elin SÖderberg som då var 12 år fick en docka som hon gav namnet Amanda efter sin mor. Inte var det vanligt på den tiden att statarungarna hade köpesleksaker så det blev inte så mycket lek med dockan. Amanda fick mest ligga i sin ask och någon gång då och då togs hon fram för att beskådas. På våren började dockans mamma arbeta och då blev den ännu mindre tid för lek.

Åren gick och 1912 reste Elin till Stockholm och 13.9 1913 gifte hon sig med snickare Ivar Jonsson. Dockan Amanda satt i soffhörnet och hade behagliga dagar.

Elin och Ivar fick tre flickor, Ella, Lilly och Karin. 1927 fick dockan Amanda en ny mamma. Det var dottern Lilly som då var 12 år som övertog henne.

Det blev mera lek med den nya mamman men även hon blev vuxen och slutade leka med Amanda. I flera år satt hon bland kuddarna i soffan. Under en period var Amanda på sjukhus. Hon hade drabbats av diverse ålderskrämpor, bl.a. hade hon tappat håret och fick nytt. Hennes leder var inte heller de bästa, så dockdoktorn fick göra en höftledsoperation.

När Amandas andra mamma Lilly gick bort fick hon sin tredje mamma. Det var Lillys yngre syster Karin som förbarmade sig över henne. Där bodde hon ett tag och hade det bra. Men åren gick och Karins hälsa var inte den bästa. 1990 bestämde sig Karin för att Amanda åter en gång skulle flytta, den här gången till Anne-Mari Persson i Kil. Anne-Mari var född 1940 och var under många år sommarbarn hos Elin. Hon stod Elin mycket nära och betraktade henne som sin mormor. Därför var det naturligt att Amanda skulle komma till henne. Men sorgligt nog fick Amanda inte ha sin nya mamma så länge. Anne-Mari gick bort efter en kortare tids sjukdom 1997.

Amanda var återigen utan mamma, hon blev liggande några år i en låda hos sin styvpappa Lennart Persson i Kil. Men hennes resa slutade inte där. Efter mer än 100 år är hon åter i Finland, donerad till Esbo Stadsmuseum som ligger endast en kilometer från gården Hagalund, den gård där Elin växte upp som fattigt statarbarn och fick sin första leksak, dockan Amanda.

Vägen från Hagalund till museet i Esbo var lång och spännande. Och lite onödigt långt blev också det här inlägget.

Jag kom att tänka på en gång för länge sedan när jag hörde (tjuvlyssnade på) ett samtal som min dåvarande tonårspojke och hans kompisar hade. Det var någon gång på 1990-talet. Pojkar i den åldern (och i alla andra åldrar också förresten) tänker ofta på tjejer.

- Jag gillar tjejer som törs ta i och inte är rädda för att få lite skit under naglarna! sa en av pojkarna.

Och det höll de andra med om. Sedan var det tyst en lång stund tills en annan av pojkarna sa:

- Fast det är ganska osexigt med tjejer med skitiga naglar!

Det var nog inte lätt att vara tonårstjej på 1990-talet! Heller!

Lögner bör, och ska, vi inte försvara. Det får vi alla lära oss långt innan vi börjar skolan. Det är fult att ljuga! Och det är det. Att sprida osanna rykten om andra människor ska vi akta oss för. Och att ljuga rätt upp och ner för egen vinnings skull är också fult. Det vet vi alla.

Men … ändå ljuger vi! Alla! Den som säger att han/hon aldrig dragit till med en vit lögn, den ljuger!

Om någon t.ex vill ha mig som smakråd i någon situation så brukar jag vara ganska ärlig. Om jag tycker att något är anskrämligt så säger jag inte att det är anskrämligt utan att det inte är riktigt i min smak och att jag personligen skulle välja något annat. Då får ju personen själv bestämma om han/hon vill lyssna på min åsikt eller inte. Smaken är ju, som bekant, som baken!

Men om personen ifråga redan har köpt något plagg eller klippt till en ny frisyr och frågar vad jag tycker, då är det ju ändå för sent att göra något åt det, även om jag tycker att frisyren är alldeles åt h*****e! Då brukar jag ljuga.

Och så har jag nästan satt i system att ljuga när ”långpladdrare” ringer. Jag är själv ingen ”telefonmänniska”. Ringer inte ofta om jag inte har någon anledning.

Men så finns det också de som kan prata i telefon timme efter timme. Om ingenting. De är inga otrevliga människor och jag tycker inte illa om dem. Inte alls. Jag umgås gärna med dem ansikte mot ansikte. Men när de får en telefon i sin hand så har de inte förstånd att avsluta samtalet. Och jag klarar inte av att säga sanningen: Nu orkar jag inte sitta här och pladdra längre. Och inte har jag tid heller. Då brukar jag ljuga. Och hitta på att jag fick besök eller att jag har en tid att passa eller något sådant.

En annan sak är det ju att jag ibland sitter och skriver blogginlägg och kommentarer om ingenting, timme efter timme. Det upptar ju inte någon annans tid. Den som inte vill läsa låter helt enkelt bli. Till det behövs inga nödlögner.

Ibland kan det hända att man får stå till svars för sina vita lögner, årtionden senare. Det har hänt mig. Men nu har det här inlägget redan blivit så långt så det får jag ta vid något annat tillfälle.

Och vad vill jag nu ha sagt med detta? Jo, om du säger att du aldrig ljuger, så ljuger du!

Jag är inte så mycket för Freud och hans teorier och hans penisavund. Men det finns tillfällen när jag förstår hur han tänkte. Det är när jag ska pissa i skogen. Eller vid vägkanten.