Våra förmödrar utnyttjade tiden till max, medan de mjölkade en ko ammade de samtidigt ett barn och läste en bok som de hade i knät. Och medan de vispade såsen med en hand snöt de ett barn med den andra. O.s.v. I vårt moderna samhälle fastnar vi ofta i små tidsfällor när vi inte gör någonting alls utan bara står och stirrar. Som t.ex. när tvättmaskinen har centrifugerat klart och man måste vänta en minut innan man kan öppna luckan. Då står vi där och glor på luckan. Vi skulle ju istället kunna … ja, inte vet jag vad man skulle hinna göra på en minut. Men något! Eller när man har något i mikron och går och tittar hur många sekunder det är kvar. Det visar sig då att det är en minut och sexton sekunder kvar. Vad gör vi då. Jo står och stirrar på luckan och räknar sekunder!

Och nu har vi fått en ny tidsfälla. Nåja, ny och ny … Det här när man väntar på att komma in på bloggen och skicka kommentarer och skriva inlägg. Då sitter jag bara och stirrar på skärmen där ingenting händer och blir mer och mer irriterad tills jag till slut stänger av och gör något annat.

Men igår var jag på biblioteket och lånade Väinö Linnas trilogi Täällä Pohjantähden alla. På finska. Jag har tidigare läst den på svenska men nu ska jag se om det ger några andra upplevelser att läsa den på originalspråket. Det kommer att ta tid. Jag läser mycket långsammare på finska, måste liksom läsa varje ord för sig för att jag ska hänga med. Men nu ska de här tre tegelstensromanerna få ligga på skrivbordet och när jag läst ut dem alla så hoppas jag att bloggen har börjat fungera.

Jag kom att tänka på att om bloggen hade funnits när jag var tonåring, vad och hur skulle jag ha skrivit då? Jag har ju några dagböcker från mina unga år. Men så skulle jag inte ha skrivit på bloggen. Några uppsatshäften från skoltiden har jag också bevarade. De lockar till glada skratt ibland. Jag var himla noggrann med stavning och flyt i texten och sådant. Men innehållet, innehållet! Tänk vad min svensklärare måste ha haft roligt åt mina skriverier! Fast hon gav mig höga betyg ändå. Men ibland antydde hon att jag borde hålla mig lite kortare. Nåja, med åren har jag nog blivit bättre på det. Bloggen är ett bra ställe att lära sig skriva kort, jag vill helst inte skriva mer än att hela inlägget syns utan att man behöver scrolla. Inte alltid lyckas jag följa den regeln, men för det mesta.

Fort går åren och snart har jag barnbarn som är tonåringar. Det ska bli roligt att se vad de kommer att skriva när de börjar blogga. För det kommer de säkert att göra, de som är ”digitalt infödda”!

Oj, vilken fart det är på bloggen nu! Man hinner knappt blinka förrän sidan är laddad! Hoppas nu att det får fortsätta så här! Men av erfarenhet vet jag ju att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Men hoppas kan man ju!

Har ni märkt att det går snabbare på bloggen nu? Jag har inte noterat någon förändring, men det kan förstås bero på min gamla tröga laptop. Eller?

Jag har funderat mycket på det här med ärftlighet. Inte minst när det gäller hjärtsjukdomar. Min mormor och morfar fick 16 barn, av vilka fem dog som små och elva levde till vuxen ålder och fick barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Åtta av dem lever än. Av dem som lever nu har alla, utom min mor, haft minst en hjärtinfarkt! Vilket tydligen betyder att jag är benägen att få en hjärtinfarkt.

Men om mormor och morfar bara hade fått ett enda barn, min mor, då skulle jag ju inte veta att jag tillhör en hjärtsläkt! Eller?

Sedan har jag ju också en annan sida av släkten, myndjeslssidan. Och den är inte hjärtvänlig! Men det är en annan historia!

Nåja, hur som helst så har jag nu knallat omkring här på jorden i 61 år utan att ha haft minsta lilla problem med hjärtat. Det kan förstås förändras när som helst, men än så länge lever jag och mår  bra! Jag tror inte att man ska hänga upp sig alltför mycket på det här med ärftlighet! Det spelar roll hur man lever också. För att citera filosofen: Ät fisk!

Vad ska man ta med sig när man är bjuden på middag hos någon som är allergisk mot blommor? Några förslag?

Knappt har lillsessan fått sina namn förrän det börjar diskuteras att namnen är olämpliga och att den blivande drottningen borde heta något annat!

Det är väl föräldrarna som bestämmer namnen på barnen och tur är det väl att tycke och smak är olika. Annars skulle väl alla barn heta samma sak. Jag tycker att Estelle är ett vackert namn. Silvia efter mormor och Ewa efter farmor är ju inte heller helt fel. Sedan bestämde sig föräldrarna också för Mary. Det är deras sak! Men själv tycker jag att det förstör helheten lite, det blir liksom inget riktigt flyt i helheten. Mycket bättre hade det klingat om hon fått heta Estelle Silvia Ewa Marie.

Själv heter jag Barbro Elin Irene. Barbro efter mig själv, Elin efter mormor och Irene efter farmor. Jag tycker att det är bra flyt i de namnen. Men tänk om jag istället hade fått heta Irene Barbro Elin! Det hade inte klingat särskilt väl.

Vi har ju alla assosiationer till namn. Jag minns när barnbarnet skulle döpas till Vilma, då var min mor, Vilmas gammelmormor inte så förtjust i det namnet. I hennes barndom hade de nämligen haft en gammal grå märr som hette Vilma. Men det är människan som gör namnet och inte tvärtom. Nu skulle nioåringen inte kunna heta något annat än Vilma, hon ÄR ju en Vilma.

Så blir det säkert med prinsessan Estelle också, hon kommer att bli en Estelle. En riktig stjärna!

… skriva något då innan bloggen stänger för kvällen. Men vad? Ja, jag kan i alla fall berätta att vi har haft två helt underbara vårdagar och snön är så gott som borta. Bara några smutsvita små högar här och där är kvar på skuggsidorna. Och de är snart borta de också. Man får vara glad för att man inte bor i Lappland!

När man var liten och började skolan och hade mycket spring i benen fick man lära sig att man skulle sitta still. Och nu, när man inget hellre vill än sitta still, så får man jämt och ständigt höra att man måste röra på sig och hålla kroppen igång. Är inte det lite bakvänt?

Ursäkta, men Fredrik Reinfeldt är inte min idol! Hur dum får en statsminister bli? Jag bara undrar!

För ett tag sedan sa han  på TV att 60-åringar ska skola om sig om de inte orkar med det tunga jobb de tidigare haft!

Jag har inte haft världens tyngsta jobb, men nu är jag 61 och jag kommer att gå i pension någon gång i år. Fast jag skulle förstås istället kunna skaffa mig en halv miljon i studieskulder ock skola om mig till hjärnkirurg! Jag skulle vara klar när jag är 69! Gud hjälpe de stackars patienter som jag då skulle operera!

Man måste nog vara moderat politiker för att kunna vara så in i helvete dum!!!