Jag äter inte LCHF-mat och jag är inte heller insatt i ämnet. Men lite konstigt tycker jag att det är att potatis, pasta, ris  och bröd, som i århundraden varit människans basföda, nu helt plötsligt har blivit livsfarliga livsmedel. Ännu mer misstänksam blir jag mot dieten när jag läser att forskningen kring LCHF till största delen sponsras av köttindustrin!

Som liten fick man ibland höra att det var viktigt att man hade rena underkläder på sig, för tänk om man skulle råka ut för någon olycka och hamna på sjukhus! Ve och fasa! Tänk om man skulle ramla och bryta armar och ben och så skulle de på akuten säga: Tyvärr, vi kan inte hjälpa dig, dina underkläder är inte rena!

Visserligen vill jag som vuxen också ta på mig rena underkläder varje morgon, men det är mera för min egen trevnad än med tanke på att jag kanske råkar ut för någon olycka!

Än en gång kom jag att tänka på ett gammalt dialektord. Undrar om det finns någon som ännu förstår det. Eller t.o.m. använder det? LÖKNA! (Eller eventuellt löckna)

Det här läste jag nyss på facebook:

En man var ute och körde bil på landsvägen. En mötande bil stannar, en dam vevar ner sidorutan och skriker: SVIN! Mannen blir fly förbaskad och skriker tillbaka: DIN FETA KOSSA! Sedan åker de vidare, var och en åt sitt håll. Efter en dryg kilometer krockar mannen i hög hastighet med ett vildsvin. Och dör!

Sensmoral: Män borde lyssna på vad kvinnor har att säga!

Det är kanske inte lika vanligt nu som det var för några år sedan, men nog ser man fortfarande unga pojkar klädda i byxor där byxgrenen hänger nere vid knäna och halva skåran visas. Snyggt är det inte, det tycker knappast ens pojkarna själva. Men de tycker att det är häftigt och coolt.

Undrar om de vet var det här modet kommer ifrån och vad det står för?

Det började ursprungligen i amerikanska fängelser och var en kod som visade att man var ”tillgänglig”. Modet kallas också PBS (Prison bitch syndrome)

Om nu dessa killar vill gå omkring och visa för alla och envar att de är tillgängliga för andra killar, så inte gör det mig något. Men snyggt är det inte. Inte särskilt coolt heller.

I mina gömmor hittade jag ett gammalt uppsatshäfte som jag hade skrivit när jag ännu gick i folkskolan. En uppsats hade rubriken ”Vår by om femtio år”. Jag skrattade mig halvt fördärvad åt vad jag hade skrivit för snart femtio år sedan. Jag hade berättat ingående om var och en av mina skolkamrater och om hur deras liv skulle se ut om femtio år. Hahaha! Knappast blev livet, för någon enda, så som jag hade förutspått.

Vi vet ingenting om framtiden. Och tur är väl det! Om femtio år kommer jag inte längre att vara med, men om tio, tjugo kanske. Inte har jag längre några storslagna planer, men en önskan är att jag och mina närmaste (och andra också förstås) får vara friska. Det är en önskan, men inte ens det vet vi.

Vissa ord och uttryck här i Sverige klingar illa i mina finlandssvenska öron. ”Själv” är ett sådant ord. Alltså i betydelsen ”ensam”.

Hon sitter själv, säger man om en elev som sitter utan bänkkamrat. Jag skulle använda uttrycket om en liten baby som har lärt sig sitta utan stöd.

Eller som en sportkommentator sa: Snabbt lämnade hon alla konkurrenter bakom sig och passerade mållinjen helt själv!

Det finns många ensamhushåll här i landet men det är ju inte riktigt detsamma som självhushåll!

Får man säga precis vad som helst i TV-reklam? För det mesta brukar jag zappa när det blir reklam, men härom kvällen råkade jag se en reklamsnutt för tuggummi. Det fanns tre sorter att välja på. Ett tuggummi om man ville bli pigg, ett annat om man ville bli smart och ett tredje om man ville bli snygg!!!

Självklart går ingen vuxen människa på det, men det finns också barn som tittar på TV. I en ålder när man fortfarande tror på tomtar och troll och feer kan man mycket väl också tro på magiskt tuggummi! Helt säkert är att barnen blir besvikna om de lägger sin veckopeng på det tuggummit! För någon skillnad lär de knappast märka, varken vad gäller energi, utseende eller intelligens!

Det hände fredagen den 13.9 1968. Det minns jag alldeles bestämt. Och nog blev dagen lite kuslig allt, som sig bör en sådan dag. Säkert finns det många som ännu minns den här eftermiddagen och kvällen, för hela byn var inblandad.

Någon dag tidigare hade vi läst i Österbottningen att en mördare rymt från ett fängelse i Vasa. Det väckte skräck i bygden för den här mördaren ansågs vara mycket farlig.

Den här dagen, 13.9, berättade min lillebror S och hans kompis B-E  (de var i 11-12-årsåldern) i bybutiken att de sett en mystisk gubbe i skogen tidigare under dagen när de plockade lingon.

Mördaren! Nu var goda råd dyra! Det bestämdes på stående fot att männen skulle gå ut i skogen och leta efter mördaren. Vi kunde ju inte ha en mördare springande lös i byn! Kvinnor och barn beordrades att stanna hemma. För säkerhets skull.

Gubbar och hundar travade runt i skogen hela eftermiddagen och ännu långt in på kvällen, utrustade med ficklampor. Mördaren hittades dock inte. Men konstiga ljud hade hörts på avstånd och en mystisk figur hade setts på långt avstånd. Än här och än där. Men för långt borta för att kunna gripas.

När det började närma sig midnatt bestämdes det att alla skulle gå hem och att sökandet skulle återupptas nästa dag.  Man skulle samlas utanför bybutiken för att göra upp planer.

När lördagen kom hade S och B-E kommit på nya hyss och erkände att de hittat på alltihopa. När det sedan blev sådan uppståndelse ville de spä på lite, så de hade gått hem och klätt ut sig i gamla paltor. Det var alltså de som var den mystiska figuren som setts på avstånd. Än här och än där! På betryggande avstånd.

Några bannor fick de inte. Alla var roade och imponerade av hur två småpojkar lyckades få alla gubbar i byn ut på mördarjakt.

Hur det gick för den riktiga förrymda mördaren vet jag inte. Förmodligen greps han. Jag kan inte tänka mig något annat.

Här i Sverige gör folk sig ofta lustiga över finnars (och finlandssvenskars också, för den delen) dåliga svenska uttal. Men de skulle bara veta hur dåliga de själva är på att uttala finska ord. Inte för att det är många svenskar som kan finska, men det de ofta säger när de talar med någon från Finland är ”Hyve peive” och ”eissapeitte”. Det sistnämnda har de läst på elektriska värmeelement som har en varningstext på engelska och på alla Nordens  språk att elementet inte får övertäckas.

För att inte tala om när sportkommentatorer  uttalar finska namn. De kan inte säga t.ex. ”Mika”. Det blir antingen ”Mikka” eller ”Miika”. Och så vidare!