Nu har vi 2011 i Sverige också! Inte en krona har vi satsat på fyrverkerier och annat tjafs, men den senaste halvtimmen har vi kunnat beskåda hur andra har bränt sina pengar! Himlen har sprakat av färger och krutlukten ligger ännu tung över bygden. Ett nytt och oskrivet år ligger framför oss.

Gott Nytt År till er alla i Finland! Här skriver vi fortfarande 2010! 

De allra ivrigaste har redan börjat. Och nu kommer det att hålla på till klockan två inatt. Som tur är så har vi inga skotträdda hundar numera. Men för ett antal år sedan hade vi en beagle som hette Antti som blev hysterisk av nyårsraketer. Under många år fick min gubbe ta hunden med sig och åka upp till jaktstugan i Stöllet i norra Värmland. Det gick inte att ha Antti hemma, vi försökte något år och det var fruktansvärt! Han var så skräckslagen så det var hemskt att se!

Visst kan det vara lite trevligt med fyrverkerier på nyårsaftonen, men de som har skotträdda hundar ser förmodligen inte fram emot denna afton!

Värmland är sagornas och myternas och skrönornas landskap och här finns det gott om spöken och ”skrömt”. Det är inte lätt att veta var historierna har sin början. Kanske i en tid när dagarna räknades efter mässorna och prästen läste bönerna på latin. Eller kanske fanns de redan långt före kristen tideräkning. Vem vet? Men berättas görs det!

Känd i hela Värmland är Apertin herrgård i Kil. Där kan den sedan länge döda grevinnan Sara Löwenhielm nattetid ses dansa med djävulen. Många, många har sett henne och allra tydligast visar hon sig på nyårsnatten! Det gamla kapellet vid Apertin lyser också av osaliga andar på nyårsnatten. Huvvaligen! Vem skulle våga gå på de vägarna i morgon?

Många skrönor handlar också om det härdiga och sega folk som kom från Savolax i Finland för att röja Värmlands obygder. Det sägs att de regelbundna återkommande finska baden gjorde sitt till för att stärka kroppen. De hälsosamma bostäderna likaså. Den kraftiga röken sägs ha desinficerat kläder och bohag och så gott som omöjliggjorde smittosamma sjukdomar. Sjukdomarna kom först när badstugorna revs av den nya tiden!

En lantbrevbärare i Värmland skulle en gång begravas och prästen höll ett vackert och ordrikt tal.

- Han kom till hög, han kom till låg. Han kom till fattiga, han kom till rika, han kom till gamla och han kom till unga. Han kom när sommarsolen strålade över bygden, han kom när höstens stormar skakade skogens träd, han kom när snön om vintern täckte marken och gjorde vägarna nästan oframkomliga.

Ola på Pekkafall ryckte sin kamrat i rockskörtet och viskade:

- Han kunn fell säj att brevbärern kom hur fanken vädre än var!

Jag lägger mig inte desto mera i språkdebatten i Finland, är inte vidare insatt. Men jag har inte kunnat undgå att läsa olika åsikter om hur man bäst lär sig det andra inhemska språket och andra språk, både här på bloggen och i kommentarer i tidningarnas nätupplaga. Det som jag har reagerat på är att så många, som har åsikter om hur man lättast lär sig nya språk, ofta utgår från sig själva och tar för givet att alla andra också bäst lär sig språk på samma sätt som man själv gör. Tyvärr har också många språklärare den inställningen.

Men vi är alla olika och har olika inlärningsstilar. Jag tillhör dem som inte skulle kunna lära mig något främmande språk på något annat sätt än genom böcker, plugga glosor och grammatik. Jag skulle aldrig ha vågat säga en mening på tyska innan jag var säker på att det var rätt artikel och rätt adjektivböjning och rätt kasus m.m. Men alla är inte som jag, några har också lärt sig mycket bra tyska genom att tillaga schnitzel och dansa wienervals!

Om man bara hittar sin egen inlärningsstil så är inget språk omöjligt att lära sig!

Som jag tidigare har berättat så fick jag höra många roliga historier i bybutiken där jag tillbringade mina allra tidigaste år. En del av historierna var inte lämpade för mina öron och de är inte heller lämpade för bloggen. Men en del var rumsrena och dem kan jag berätta.

En gubbe i byn fyllde 75. Tidigt på bemärkelsedagens morgon, medan jubilaren och hans hulda maka ännu njöt av den sköna sängvärmen, kom några andra gubbar i byn för att uppvakta. En av dem började med fiolmusik i farstun. Jubilaren, som med åren blivit lite lomhörd, tyckte sig höra ett svagt gnällande någonstans. Han knuffade sin hustru i sidan och utbrast:

- Emma, Emma, flytt på de! Tu liggä på kattn!

Idag fyller Scriptrix ett år (och dessutom är detta mitt 200:de inlägg efter kraschen). Det måste firas. Det är ju inte så ofta man har anledning att fira ettårsdag, vid min ålder. Visserligen står julmaten mig upp i halsen, men en liten tårtbit ska jag nog kunna peta in. Det var nog bara en slump att jag började blogga just på Menlösa Barnens dag. Eller kanske inte! Vem vet?

Innan jag började blogga hade jag ett tag läst andras bloggar och kommenterat flitigt. Att jag var tveksam till att starta en egen blogg berodde på att jag trodde att det skulle ta allt för mycket av min tid. Och visst tar bloggandet lite tid, men inte alls så mycket som jag hade trott. En normal dag ägnar jag en liten stund på morgonen åt bloggen och en lite längre stund på kvällen. Det är den tid när jag annars bara skulle sitta och dricka kaffe på morgonen eller sitta och slötitta på TV på kvällen. Någon effektiv tid tar inte bloggen ifrån mig. När jag är ledig brukar jag några gånger under dagen titta in och kolla om jag fått några kommentarer och besvara dem i så fall.

Jag ångrar inte alls att jag började blogga. Jag har läst här att en del bloggare är i valet och kvalet om huruvida de ska fortsätta eller inte. Jag har ingen aning om vad medellivslängden för en bloggare är. Personligen har jag inga planer på att sluta, åtminstone inte så länge jag får kommentarer. Det är kommentarerna som gör bloggen! Jag kollade nyss och kunde konstatera att jag i medeltal efter kraschen har 11,5 ”fådda” kommentarer per inlägg.

Mycket roligt har jag haft under mitt år som bloggare, både på min egen blogg och på andras! När jag började blogga hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, tänkte att det får bli som det blir. Det blev det också och kommentarerna blev därefter. På min blogg har allt mellan himmel och jord diskuterats och debatterats. T.ex. kaffe, gardinköp, choklad, bananflugor, psalmer, mångubben, Elvis, malt, lard, skidvalla, ministerposter, predikstolen i Terjärv kyrka, skiljetecken och tjocktarmar med mera, med mera.

Men mitt allra roligaste bloggminne från det gångna året är nog ändå strumpebandsdiskussionen i höstas. Tänk så roligt vi hade i flera dagar! Inte bara jag och de som kommenterade, jag tror att diskussionen också roade många läsare.

Det var en kväll i slutet av september och jag kom inte på något att skriva om. Så jag skrev några totalt ointressanta rader om att den svenska femtioöringen skulle försvinna från den första oktober. Inte hade jag förväntat mig mer än en eller högst ett par kommentarer till det inlägget. Det blev 112 till slut och inlägget flög upp på första plats över mest kommenterade inlägg och hölls kvar där en hel månad. Det blev sådant ramaskri om småslantarna så självaste Herbert skrek: SOS, SOS, SOS! på sin egen blogg och var på vippen att citera LO-pampen Stig Malm och hotade med att hälla mörtspad i Zweis skorsten när Zwei tog oss bloggtanter i försvar.

Det är vid sådana tillfällen som det är riktigt, riktigt roligt att blogga. Tack, alla, för ett härligt bloggår!

Lite på Elovenas begäran ska jag nu berätta om en händelse från min barndom.

Jag nämner inget namn och det fanns många, många pojkar i Småbönders som var något år äldre än mig.

Ibland fick jag leka med de stora pojkarna. Inte särskilt ofta, för det var nog lite skämmigt att leka med flickor, speciellt de som var några år yngre. Men ibland, om inga pojkar fanns tillhands, så kunde jag få nåden. Det hände en gång en höst, vi kan kalla honom X. Han och jag gick ut i skogen för att plocka lingon, eller om det var blåbär. Vi tog med oss varsin korg och innan vi visste ordet av så började det bli mörkt och vi hade ingen aning om var vi var. Vi hade gått vilse! Det blev mörkare och mörkare. Jag var inte rädd, mörkrädd har jag aldrig varit, jag visste att om vi inte kom hem så skulle våra föräldrar börja leta efter oss och hitta oss. Men … X, min store starke idol blev RÄDD! Det hade jag aldrig kunnat tro!

Och vad värre var, X började gråta! Och som om det inte var nog med det, efter några minuter, som av honom förmodligen upplevdes som timmar, kissade han på sig!!! X?

Han blev nästan hysterisk och till slut kände jag mig tvungen att säga till honom: Om du inte slutar böla så slår jag ihjäl dig! Då lugnade han faktiskt ner sig lite!

Precis som jag visste började föräldrarna leta efter oss och hittade oss också, vi var inte ens särskilt långt hemifrån.

Därmed kunde ju historien ha varit slut. Men icke! Nu hade jag en hållhake på X. Jag lät honom också veta att om jag inte fick vara med och leka med pojkarna, närhelst jag ville, så skulle jag tala om för alla att han hade gråtit och kissat på sig!

Det är så de ska tas! Ta reda på deras svagheter och utnyttja dem!

Det här har jag aldrig tidigare berättat för någon, jag höll mitt ord och han också, men någon gång ska ju vara den första!

Det här hände 1956 så det är preskriberat nu. Men om du läser det här, X, minns du?

Jag är inte mycket för att ge nyårslöften! Jag gjorde det ibland i mina yngre dagar, men de hade en benägenhet att bara hålla ett par, tre dagar, vare sig det handlade om att sluta röka eller sluta dricka kaffe eller sluta med det ena och det andra eller börja med det ena och det andra. Men jag vet att det är många människor, kvinnor mest, som har bantning som ett nyårslöfte. GLÖM DET! Om du är lång eller kort, tjock eller smal, ung eller gammal, rik eller fattig, frisk eller sjuk, om du idag fick höra att du bara har  en månad kvar att leva, skulle du då i första hand tänka: Oh shit, nu måste jag skynda mig att banta?

Det är väl idag som man ska åka häst och släde och hälsa på avlägsna släktingar som man inte hunnit träffa än under helgen. Ja, nog för att det finns snö, men här fattas både häst och släde, så det blir ingen staffansfärd idag.

Annars tycker jag att julen är lagom lång i år. Jag skulle inte ha något emot om de styrande skulle bestämma att julaftonen flyttas till den fredag som är närmast den tjugofjärde. Men det skulle säkert bli ett ramaskri utan like. Men vem har sagt att julaftonen måste infalla ett visst datum? Det gick ju bra att flytta midsommaraftonen till fredag!

God fortsättning, alla!