Jag vet, det tjänar ingenting till att oroa sig. Och äta måste vi ju. Men jag oroar mig ändå för den giftiga föda vi stoppar i oss. Inte så mycket för egen del som för de yngre generationerna. Att jag kom att tänka på det här nu beror på att jag hittade ett gammalt ”köpebröd” längst bak i skafferiet. ( Ni ser hur ofta det städas där!) Bäst före datum var 29.6 2010! Inte minsta lilla mögel kunde jag se på brödet!

Man blir ju deprimerad av att läsa innehållsförteckningen på den mat vi köper och därför låter man ofta bli. Sötningsmedel t.ex. hur mycket sötare är de än vanligt socker? Och varför behöver mat smakförstärkare? Och vad ÄR smakförstärkare?

Vi är så konserverade så när vår generation har lämnat jordelivet får de väl sätta upp varningsskyltar på kyrkogårdarna: VARNING FÖR RADIOAKTIV STRÅLNING!!!

Hemma igen! Och som vanligt hann vi inte med hälften av det vi skulle. Men vi hann i alla fall gratulera gudsonen som fyllde jämnt och det var huvudsaken för det var därför vi åkte.

Men ack så dyrt allt är i Finland! Hur har ni råd att bo där? Inte får man många euro för våra värdelösa svenska kronor, men så länge vi håller oss i Sverige så räcker de gott och väl. Men i Finland …! Finland måste vara ett av EU:s dyraste länder!

Barn och barnbarn och andra yngre människor skrattar nästan ihjäl sig när jag berättar att jag minns när jag fick min första banan. För dem som är födda på 60-talet eller senare är ju bananer lika självklara som potatis och makaroner och knappast finns det någon som idag är runt 50 år eller yngre som minns sin första banan. Men jag minns.

Det måste ha varit någon gång i mitten av 50-talet. Till bybutiken hade det kommit ett parti bananer och jag och min bror fick varsin. Bananerna var omogna och gröna och vi hade hört att de måste bli gula i skalet innan de gick att äta. För att de skulle få mogna i värme och mörker lindade vi in dem i varsin strumpa och lade dem i en byrålåda. De första dagarna gick vi och tittade flera gånger om dagen om de hade blivit gula. Men de var lika gröna som de varit ett par timmar tidigare. Sedan glömde vi bort dem.

När vi flera veckor senare kom ihåg bananerna var det ju så dags. I strumporna fanns någon svart och rutten geggamoja, såg inte alls aptitligt ut! Men inte nog med det! Ur strumporna flög också hundratals, tusentals bananflugor. Så de följande dagarna hade vi fullt upp med att slå ihjäl dem. Så min första banan minns jag mycket väl. Dock minns jag inte hur den smakade för jag åt den inte.

Det kom ju nya dagar och nya bananer. Men ibland har jag en känsla av att yngre människor tror att jag växte upp på en annan planet när jag berättar hur det var i Finland på 50-talet. Och ibland tror jag det nästan själv också!

När jag började blogga hade jag som målsättning att skriva ett inlägg om dagen. Det bör man göra om man ska räkna sig som en riktig bloggare. Jag höll takten före bloggkraschen, men nu har jag börjat lata mig. Jag har bara skrivit 40 inlägg sedan 1.7 och det är 12 för lite.

Ikväll är jag trött efter en hel dags program och orkar inte tänka på något att skriva om. Men eftersom det i morgon är 150 år sedan Gustaf Fröding föddes så kan jag i alla fall skriva en vers av honom. Versen ingår i en längre dikt med titeln ”Strövtåg i hembygden”. Det är en lång dikt, men just den här versen ser man ofta i dödsannonser här.

Och här är dungen där göken gol,

små flickor sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var det sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

Om det finns någon som aldrig läst Gustaf Fröding, gör det i  morgon på hans 150-årsdag!

Om en månad vet vi vilka som vann valet i Sverige och vilka som ska styra och ställa och bli utskällda de kommande fyra åren. Men det var inte den sortens val jag tänkte på. Nej, jag tänkte på alla dessa små val i vardagen som vi alla gör, oavbrutet, vare sig vi är medvetna om det eller inte.

Första valet ställs vi inför så fort vi öppnar korpgluggarna på morgonen. Ska jag gå upp eller ska jag ligga och dra mig en stund till? Jag väljer det senare eftersom jag har semester. Men man kan ju inte ligga och dra sig hela dagen, till slut måste jag ändå upp, om inte annat så för att blåsan gör sig påmind.

Efter det följer nästa val. Kaffe eller te? 99 gånger av 100 blir det kaffe, men jag kan ha någon nyttig dag ibland och man måste ju kunna välja. Så fortsätter det sedan hela dagen. Vad ska det bli till frukost? Havregrynsgröt eller ägg och bacon? Det får bli det senare för havregrynen är slut och har varit det i flera dagar. Nästa val! Vad ska jag ha på mig idag? Ska jag ta jeansen som sitter snyggt över rumpan men stramar i midjan eller byxorna med resår som inte är så snygga men ack så bekväma? Bekvämligheten vinner över fåfängan och jag drar på mig resårbyxorna.

Knappt hinner jag få på mig kläderna innan nästa tanke dyker upp. Ska jag gå ut på en promenad eller ska jag sätta mig framför datorn? En promenad vore nyttigare, men bloggen är roligare, så … Och när jag väl har loggat in kommer nästa fråga. Ska jag skriva ett inlägg om samhällsdebatten eller ska jag som vanligt hålla mig till de små vardagshändelserna? Det får bli det senare, av den enkla anledningen att jag inte har något vettigt att komma med i samhällsdebatten.

Vad ska vi ha till lunch? Till middag? Och om jag bakar en paj till eftermiddagskaffet, ska jag ta hallon eller blåbär? Expressen eller Aftonbladet?

Med tanke på alla dessa val som vi gör dagarna i ända, hela livet, så tycker jag inte att det är något stort besvär att ta sig till vallokalen en gång vart fjärde år och rösta. Det finns absolut ingen anledning till att strunta i att rösta i ett demokratiskt val. Många människor här i världen har inte den rätten och många offrar sina liv för att få det!

Som bekant var det ju till Värmland och Dalarna som svedjefinnarna från Savolax styrde kosan på 1500-talet. Många finngårdar finns ännu bevarade. En del av dem har fått behålla sina finska namn, t.ex. Anttila, Mattila och Ritamäki. Men en finngård vållar mig huvudbry: Karmenkynna! Det är förstås en dålig översättning, men vad var gårdens finska namn? Är det någon som har någon teori?

Det finns en liten sjö i norra Värmland som har namnet Påskalammet. Man skulle kanske kunna tro att namnet har någon religiös anknytning, men så är det inte. Sjön är lerig och dyig och svedjefinnarna kallade den Paskalampi. Så tokigt kan det bli när man översätter ett ord utan att ha en aning om vad det betyder. Påskalammet låter ju i och för sig trevligare än Skitsjön, och framför allt är det lättare för finskspråkiga att uttala!

En konstnär som jag känner sa en gång: Inspiration är för amatörer, vi andra gör jobbet bara!

Tänk så mycket bra musik, litteratur, bildkonst m.m. har förblivit ogjord för att begåvade människor sitter och väntar på att inspirationen ska komma som manna från himlen!

Egentligen skulle vi ha åkt till Finland nu, men det är ju Kil Hela Veckan och det vill man inte missa! Det är program från morgon till kväll i lilla Kil! Musik på torget med alla värmlandskändisar (och de går verkligen inte av för hackor!) , kafeprogram med Bengt Alsterlind, konserter av alla de slag o.s.v. I morgon kommer Bosse ”Bildoktorn” Andersson att finnas vid OKQ8 hela dagen och ge bilråd, bröderna Rongedahl kommer med hela sin kör och de ska sjunga i Kils kyrka på lördag, det vill man inte heller missa. Igår var det cirkus och till helgen blir det tivoli på torget.

Kil Hela Veckan har funnits så länge jag kan minnas och under den här veckan i augusti förvandlas lilla Kil till en metropol!

Men en liten tripp till Finland ska det dock bli i slutet av augusti!

När man frågar små barn hur gamla de är kan man ofta få svaret: fyra och ett halvt eller sju och ett halvt eller något sådant. Varför har de så bråttom att de måste påminna om att de blir ett år äldre om bara ett halvår?

Jag kommer förmodligen att säga att jag är femtionio till den dag jag fyller sextio! Men ska jag vara riktigt ärlig så fyller jag femtionio och ett halvt just idag! Inte för att det är något att fira, men nedräkningen har börjat! Om jag får leva och vara frisk så går jag i pension om fem och ett halvt år! DET är något att se fram emot!

Idag är det den sextonde augusti. Den sextonde augusti för 33 år sedan är en dag jag minns. Jag minns precis vad jag gjorde och vad jag hade på mig när jag fick höra att Elvis var död!

Det finns andra sådana dagar också, när man minns precis vad man gjorde, vilken kaffekopp man hade o.s.v. Förutom några privata händelser minns jag framför allt morden på John Kennedy, Robert Kennedy och Martin Luther King, Elvis död, som sagt, mordet på Olof Palme, Tjernobylolyckan, Estonias förlisning, discoteksbranden i Göteborg, elfte september, mordet på Anna Lindh, tsunamin och Jokela och Kauhajoki.

Det är lustigt hur man minns detaljer, t.ex. mordet på John Kennedy hände ju för snart 50 år sedan men jag minns ännu att jag satt och drack te när jag fick höra det och tekoppen var blå med ett mönster från någon engelsk hubertusjakt.