scriptrix

I inlandet fylls det visst år just idag.

hur många är hemligt, det tycker nog jag.

Och havreblond är hon och smart och verbal.

Så vänner, stäm upp nu, i hundrade tal!

.

Det finns knappast någon på bloggen ida’

som kan lägga orden som Elovena!

Hon jobbar och bygger och gnor och står i,

om allt som hon gör får vi läsa, just vi.

.

Pegaser, kaniner och hönor och barn

och stickning och nålbindning, sådant med garn,

och hundar och barnbarn och pyttesmå ting.

Hon hinner med allt … mellan alla ”ring, ring”!

.

Så när du nu fyller ett visst antal år

stort GRATTIS från mig här i Svärji du får!

Jag hoppas få läsa din blogg länge än!

En glad fö’lsedag önskar jag dig, min vän!

.

Medan jag skrev den här texten kom jag på att den går att sjunga på både melodin till ”Balladen om Fredrik Åkare och fröken Cecilia Lind” och den gamla barnvisan ”I India land”, eller vad den nu heter. Välj vilken ni vill och sjung en trudilutt för jubilaren! 

När vi har sommar motionerar jag mer än jag gör när vi har vinter. Ja, alltså, jag springer inga maratonlopp eller så, men vi har mycket fina motionsmöjligheter på Frykstahöjden här i Kil och jag brukar roa mig med att springa lite där. Och när jag inte orkar springa så går jag en bit.

Härom dagen tog jag ut mig lite för mycket och fick ”håll”! Och så kom jag att tänka på att det hette något annat på min gamla dialekt, men jag kan för allt i världen inte komma på vad! Så alla terjärvbor och andra österbottningar, vad heter ”håll” på dialekt?

En gång i livet har jag doppat mig i en isvak. Helt frivilligt! Det gör jag aldrig om! Men det passar ju bra att skriva om vinterbad nu när vi befinner oss mitt i den ljuva och korta tid som poetiskt brukar kallas ”mellan hägg och syren”. Vitsipporna blommar för fullt och liljekonvaljerna slår ut vilken dag som helst. De är lite sena i år.

Det var för ca 25 år sedan. Ett par goda vänner har en liten stuga vid sjön Visten i Värmland. Stugan är inte mycket större än en österbottnisk lada, men den är vinterbonad och ligger mycket vackert vid sjön. Bastun ligger på en ponton, så det var inte många steg till vaken.

Den här gången för ca 25 år sedan var vi ett kärringgäng (eller tjejgäng kunde man väl kalla oss då, ingen av oss hade fyllt 40 ens) som var där för att bada bastu och vinterbada. Jag ville ju inte verka sämre än de andra, så jag slängde mig i vaken och stannade där två sekunder, knappt det. Fy Fabian! Det var det kallaste jag varit med om i hela mitt liv. Och då ska ni ändå veta att jag bodde i Kokkola vårvintern 1968 när kvicksilvret kröp ner till -43 och vi hade ganska lång väg att gå till skolan. Men det var ingenting jämfört med isvaken! BRRRRR!  Tänk er själva att komma ur en varm och behaglig bastu och slänga sig i en isvak! Hade jag börjat med att doppa stortån hade jag aldrig kommit i, den saken är säker. Vinterbad är definitivt inte min grej. Men jag var ju yngre då och ville visa mig modig och tuff. Men numera lever jag efter ”ordspråket” : Hellre gammal och feg och varm än ung och tuff och iskall! Man lär sig med åren!

I min matvarubutik säljer de två sorters bananer, ”bananer” och ”ekologiska bananer”. Jag tycker att det vore mer naturligt att kalla dem  ”bananer” och ”besprutade bananer”!

Mycket har man sett och hört i sina dar, men detta tar väl priset. I en veckotidning såg jag reklam för ett ”mirakelplåster”! Nu behöver vi inte längre bekymra oss om alla gifter som vi får i oss från luften och maten. Det är bara att sätta en liten plåsterlapp under hälen på kvällen innan man går och lägger sig, och när man vaknar på morgonen har plåstret dragit ut alla gifter ur kroppen. Snacka om dragplåster!!!

Får man verkligen göra reklam för vilken dynga som helst?

Om man nu ska hänga med här på bloggen så borde man ju också skriva något någon gång. Men jag kommer inte på något nytt att skriva om, tycker att jag redan har skrivit allt. Jag kommer nog att ta det ganska lugnt med bloggandet i sommar och så hoppas jag att jag hittar inspirationen igen till hösten.

Vi var ju i Finland tillsammans med min son för ett tag sedan. Och så kom vi in på det här med särskrivningar. Han, min son alltså, ser rött när någon skriver svart hårig sjuk sköterska eller fryst kyckling lever.

Jag har ju försökt lära mina barn att tänka på hur de skriver, att inte skriva mej, dej och sej (såvida de inte syftar på fisken) och att veta skillnad på de och dem, vilket ju inte är svårare än att se skillnad på du och dig.

Min son fyller 35 år i sommar och han sa att han förmodligen är den sista i sin generation som inte skriver mej och dej och sej och dom.

Jag undrar om jag har gjort honom och hans systrar en björntjänst? I min barndom fanns det äldre människor som var födda på 1800-talet. Jag upplevde dem som stenålders när de skrev äro och voro och foro och fingo och gingo. De som är unga idag tycker säkert att det är lika stenålders att skriva mig och dig och de och dem.

För mig tog det emot mycket att börja skriva ska istället för skall, men nu har jag börjat vänja mig. Nu använder jag skall bara om det är mycket betonat. T.ex: Jag VILL, jag SKALL bli frisk, det får ej prutas, jag måste upp om jag i graven låg! Lyss … hör … ni hör kanonerna vid Jutas …

Se där, jag fick ihop ett inlägg i alla fall, fast jag inte hade något att skriva om.

I morgon bär det iväg på en kort tripp till Finland. J:s äldsta (och enda nulevande) bror M fyller 70 år på söndag och det ska bli ett hejdundrande kalas. Så min son och jag och … en god vän … ska åka dit och gratulera honom. jag ser fram emot att träffa M och hans familj. Vi har inte setts sedan begravningen förra våren. Och det var ingen rolig tillställning. Så det ska bli kul att träffas under trevligare förhållanden.

Det blir en snabb resa. Vi ska åka tillbaka med färjan på måndag kväll. Och längre norrut än till Tavastehus åker vi inte den här gången. Det hade varit roligt att hinna till Terjärv också, men tyvärr finns inte den tiden. En annan gång, kanske.

Våra barn och deras kusiner på den sidan är 19 till antalet. De flesta föddes på 70-talet, någon föddes i slutet av 60-talet och en i början av 80-talet. När de var små, och allas pappor levde, och farmor,farfar/mormor, morfar levde så träffades de ganska ofta. Men allt eftersom åren har gått och de bildat egna familjer så har det mer och mer blivit så att de mest träffar varandra på begravningar. Så nu hoppas jag att många av kusinerna dyker upp när släktens äldste fyller 70 år.

Det är enkelt att deklarera numera, bara att skicka ett sms eller trycka lite på datorn. Och vill man anlita snigelposten så går det också bra. Annat var det förr. Jag minns att jag på den gamla goda tiden fick ångest när det var dags att deklarera. Och sedan satt man hela kvällen och halva natten ock gick igenom gamla kvitton. Huadå! Allt har inte blivit sämre med åren!

Jag kan inte sluta tänka på det här med studentmössorna. Det är möjligt, t.o.m. troligt, att jag har alldeles fel. Men jag tycker inte att det känns rätt att finlandssvenskar avsäger sig den blåvita flaggan till finnarnas fördel. Det är som att ge finnarna ensamrätt till landet, som om det bara var finsktalande som stred för landet i de senaste krigen.

När man åker norrut från Åbo så blir man ju glad när man börjar se husen som är målade i rött och gult. Och ännu gladare blir man om det hänger en blåvit flagga i topp.

Ni får ursäkta, alla i Finland boende finlandssvenskar, men den rödgula flaggan tilltalar mig inte ett dugg. Jag tycker att det ska vara blågult i Sverige och blåvitt i Finland. Fast det beror kanske på att jag känner mig lika hemma i Lieksa och Joensuu som i Kokkola och Jeppis.

Vi har en inofficiell sverigefinsk flagga här också, den har vit botten och blågult kors. Och det kan ju vara trevligt i vissa sammanhang. Men inte tror jag att de sverigefinska ungdomarna, i tredje och fjärde generationen, skulle känna sig helt bekväma med att behöva ha en annan färg på fodret i studentmössan än andra svenska ungdomar.

Maassa maan tavalla!

Alltid lär man sig någonting nytt! På facebook fick jag se att en finsk studentmössa kostar ca 30 euro och en finlandssvensk ca 33! Jag visste faktiskt inte att det är någon skillnad på finska och finlandssvenska studentmössor. Jag fick min i Sverige och den har blågult foder. Det har jag inte ens tänkt på, så jag var tvungen att titta efter.

Så var det ett par facebookvänner som kommenterade och förklarade att i finlandssvenska studentmössor är fodret rött, gult och svart. Jag gissar att det är blåvitt i de finska. Men … visst är väl finlandssvenskars flagga fortfarande blåvit?

Jag blev uppriktigt förvånad. Utbildningen är väl likvärdig så varför i hela friden ska det vara olika mössor?

Och varför är de finlandssvenska dyrare? Har finlandssvenska föräldrar råd att betala lite mer för sina barns mössor? Nåja, undersökningar visar ju att finlandssvenskar är den enda minoritet i världen som generellt mår bättre än majoriteten, färre sjukdagar, högre pensionsålder, högre andel som har eftergymnasial utbildning, något bättre ekonomi m.m. Generellt alltså, undantag finns förstås åt bägge hållen.

Men olika studentmössor? Det begriper jag inte!