Kan inte sluta förundras över hur mycket en liten manick, som insulinpumpen, kan betyda för en hel familj -oss!
Den har verkligen gjort en betydande skillnad för först och främst sonen, men även för oss övriga familjemedlemmar!
Sonen har jämna (och fina!) blodsockervärden, vilket är insulinpumpens huvudsakliga uppgift. Men den har också återgett oss föräldrar orken och vi har äntligen kunnat börja koppla av igen! Och det känns så oootroligt SKÖNT!!
Nu så här i efterhand har man insett hur otroligt krävande och mer eller mindre jobbig den sista månaden var, innan insulinpumpen startades upp.
Det var nog inget varken jag eller gubben tänkte på medan vi var mitt inne i allting. Man gör ju vad man måste. Och vi såg ju verkligen framemot starten för insulinpumpen.
Men så här i efterhand är vi nog båda två helt eniga om att det tar väldigt mycket på orken och humöret då man ska bara gå och vänta… och vänta… på att ett litet brev ska dimpa ner i postlådan.
Ett brev som ska berätta för oss -en tid, ett datum, då det är tänkt att vi ska få ett helt nytt liv!
Så plötsligt en dag kom brevet. Ovissheten och väntandet var äntligen över. Trodde vi!
Men brevet, som vi hade trott att skulle medföra en massa glädje, visade sig medföra oss också en hel del problem. Problem som vi inte alls hade räknat med. Problem som inte borde få förekomma i detta land. I vårt tvåspråkiga land!
Självklart pratar jag om landets tvåspråkighet: finska och svenska. Eller ska jag säga, finska och engelska? För det är ju inga andra än vi finlandssvenskar som anser att svenskan är viktig i vårt land.
I remissen från Vasa Centralsjukhus till Tammerfors universitetssjukhus hade de skrivit att vi är en svenskspråkig familj. Något vi tackar för! Något Tammerfors universitetssjukhus nonchalerade totalt!
Så brevet vi fick hem, kom endast på finska. Något som ledde till XX antal telefonsamtal.
Behöver jag säga att det var otroligt svårt att få tag i nån som pratade svenska vid Tammerfors universitetssjukhus då man ringde dit? Och när man väl fick det, var det inte rätt person att prata med, utan nån som inte alls visste nånting ang. vårt ärende!
Dessutom fanns det ingen som ville ta nåt ansvar för nånting, utan istället blev man ombedd att ringa ”hit och dit”. Och därefter blev man ombedd att ringa vidare till nåt annat ställe. Så den sista veckan innan vi åkte iväg satt vi och ringde mellan Tammerfors universitetssjukhus, Vasa centralsjukhus och byns HVC (och delvis FPA).
Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen, på riktigt!
Att ringa en massa telefonsamtal är väl inget som låter tungt i sig. Men att ringa sjuttioelva telefonsamtal och bli, gång på gång, hänvisad vidare gör att det tar ner på humöret och orken. Dessutom om man inser att sista stället man ringer, hänvisar en vidare till alla de ställen man nyss ringde. Och då man upplyser personen i andra änden av luren om detta får man till svar ”ja, då vet jag inte…”! Så då sitter man där då utan att ha nån jä*la aning om nånting och det finns ingen som har nån lust att ta reda på nånting!
Själv tycker jag att det är ju nog lättare för sjukhusen att de tar kontakt sinsemellan, eftersom de har lite bättre hum om vart och vem de ska ringa. Vet bättre hur allting fungerar inom sjukvården, o.s.v. Än att en patient, som inte har nån koll på hur sjukvården är uppbyggd, vad (och varför) vi behöver olika sjukvårdsmaterial/-uppgifter, o.s.v. ska behöva ringa runt. Vi vet ju inte heller vilka saker vi bör veta, då det inte finns nån som kan meddela oss om detta.
Så ja, det tar en hel del på krafterna och orken! För även om det inte är fysiskt tungt är det väldigt psykiskt tungt att leva i en ständig ovisshet!
Ett tag funderade vi t o m om vi överhuvudtaget kommer att komma oss iväg, för ett tag var det ingen som visste nånting! Suck…
Och hur det var med språkkunskaperna och kommunikationen i Tammerfors vid universitetssjukhuset är ett helt kapitel för sig!
Kan säga som så, jag själv har alltid trott att man har rätt till och får vård på svenska i Finland. I alla fall på större sjukhus som ex. Tammerfors universitetssjukhus.
Att man inte får svenskspråkig betjäning inne på en servicemack runt om i landet är en sak. Men vården har jag alltid trott fungerar både på svenska, finska och engelska. Men efter vistelsen vid Tammerfors uni.sjukhus har jag insett hur fel jag har haft!
Tack och lov, kunde skötaren, som tog emot oss vid sjukhuset och som var med då pumpen startades, riktigt bra svenska. Men som de flesta vet är sjukskötare ett tre-skiftesarbete, vilket betydde att då eftermiddagen kom for hon hem från sitt pass och återkom först morgonen därpå. Och de andra skötarna vi fick var nog allt annat utom tvåspråkiga! Visst pratade de svenska, men det gick nog vääääldigt knaggligt!
Den som faktiskt kunde bäst svenska var läkaren, för hon är totalt tvåspråkig. Det visade sig vara samma läkare som vi en gång tidigare har träffat i Vasa. Men som de flesta vet träffar man inte läkarna nåt riktigt ofta, utan bara vid ronderna. Så totalt träffade vi henne bara tre gånger.
Tack och lov, uppstod det inga problem med insulinpumpen för sonens del och både jag och gubben hade snajat hur pumpen fungerar, så vi fick ju mest ”bara vara” på sjukhuset. Men hade det uppstått komplikationer eller om jag och gubben inte alls hade förstått oss på pumpen hade det nog blivit problem!
Kan också tillägga att cancersjuka barn vårdades på samma avdelning som vi vistades på, så flera ggr satt jag och tänkte hur hemskt det skulle vara ifall vi hade haft ett cancersjukt barn, vars tillstånd hade varit allvarligt! Hur hemskt skulle det då inte kännas då ingen kan språket och ingen vill ordna med en tolk? Man sitter där och är orolig över barnet, kommer det att klara sig eller inte. Och att det då dessutom inte finns nån som kan förklara till en hur läget faktiskt är och/eller det finns ingen som förstår en då man berättar om sina känslor, sin oro och ängslan måste ju kännas fruktansvärt!!
Så nej, bemötandet i Tammerfors är vi verkligen inte alls nöjda med! Dessutom tycker jag att det är som A och O inom vården att språket och kommunikationen fungerar!
Jag menar, i Vasa är också vår diabetesläkare finskspråkig men där har det aldrig varit några problem med språket! Jag och gubben sa till diabetesläkaren och diabetesskötaren EN gång att ingen av oss behärskar finska så pass bra att vi känner att vi kan prata finska med diabetesläkaren. ”Okej, men då ordnar vi så att endera jag eller nån annan är med er och tolkar då ni träffar diabetesläkaren” fick vi direkt till svar av diabetesskötaren. Nemas problemas!
Har också fått veta att diabetesläkaren förstår nog svenska och kan väl till viss del prata svenska, men bara för att inget ska bli fel (missförstånd o.dyl.) har de ändå med nån som tolkar åt oss då vi träffar diabetesläkaren. Nåt vi är väldigt tacksamma för och som känns tryggt för oss!
Men nog om det nu! Nu är vi ju tillbaka på hemmafronten, pumpen är igång och fungerar alldeles utmärkt! Något som gör att orken och humöret, som undermedvetet har fått lida av all press och stress som starten har medfört, är återigen tillbaka!
…och därför ska jag göra en lite godare söndagsmiddag idag: Lövbiff rullader fyllda med vitlöksost, potatisgratäng och till dessert blir det vaniljpannacotta med hallonsås! Något som känns som pricken över i:et just nu!
Time to make the dinner!
Insulinpumpen
-så mycket mer än bara en liten manick!
