Te & Sympati

Det är så länge sedan jag skrivit att jag hade glömt mitt lösenord.

Jag tycker mig inte ha så mycket att skriva om nu just…

Förra året gick åt ett hus som aldrig tänkte sälja och Englands-ångest, året innan var ju Lukas nyfödd och varje dag ett äventyr, året innan var jag gravid för första gången, ett par år tidigare hade jag ett jobb som dagligen fick mig att ifrågasätta det mesta…

Och nu? Jag jobbar, och trivs visserligen, men har inte precis ett jobb som är fascinerande att skriva om (och jag ägnar inte jobbet en halv tanke när jag stänger dörren bakom – vilket faktiskt är oerhört skönt).

Lukas är en ”toddler” och hans värld är full av under, men världen kanske inte bryr sig om att han har kissat i pottan och äter blåbär så han snart blir blå hela pojken. Han tycker om traktorer och har oftast en sten eller två i fickan.  Han är rädd för dammsugare och ser till att dörren till dammsugarskrubben hålls stängd. Han pratar mest hela tiden och har kluriga funderingar, det är jätteroligt nu när han kan dela med sig vad han tänker på. Han är en stor pojke, men fortfarande lika öm och gosig, och Nalle blir mycket väl omhändertagen. Om en par veckor ska han börja hos dagmamman, så det blir lite nervöst, men han har klarat av så många stora omställningar i sitt lilla liv redan att jag tror det blir svårare för mig än för honom.

Och… ja? De som hade väntat sig en kulturshock och ”vad har vi gjort, livet är ju lika tråkigt i Finland” reaktion får nog vänta. Vi är mitt inne i ekorrhjulet, och VISST är vardagen just det – vardag. Men det var vi nog väl medvetna om, och allt det där vi flyttade hit för är här, och mera.

Vi njuter av att få bo och leva här, med allt vad det innebär. Tomten är precis lika speciell som när vi först såg den för ett år sedan men vi bor billigt och ryms bra där vi bor nu. Så småning om ska vi nog börja bygga, men vi har färdigt stressat med allt vad hus heter.

Fast sommarlov drömmer vi om… nu jobbar vi ju båda hela sommaren, Maken dessutom sex dagar i veckan, klockan runt. Men det kommer flera somrar. Nästa år ska vi vara som alla andra.

Nån gång för länge sedan jobbade jag på ett ställe där de där 9-5 typerna kallades för Dolly Parton. Visserligen håller jag kanske bara med i första versen av Dolly’s låt om arbetslivet, men nu lever jag i alla fall enligt hennes klocka.

Och det är en stor omställning, för alla inblandade.

I ett år och fem månader var jag med Lukas 24/7: han hade bara blivit ”lämnad” en handfull gånger, en par-tre timmar åt gången. (Säkert mycket för att jag varit en hönsmamma, men också minst lika mycket för att vi helt enkelt inte haft nån att lämna honom hos.) Och nu plötsligt går jag ut genom dörren klockan sju och kommer hem klockan fem.

Först efter en vecka slog det mig plötsligt – de där dagarna är faktiskt förbi. Jag är inte hemma och ser och hör allt som händer. Nu är jag den som kommer hem och får höra vad han gjort hela dagen, vad han lärt sig… jag intalar mig själv att jag nog är lika mycket Mamma ändå. Nu är jag bara en sån där mamma som jobbar.

Jag önskar att det inte kändes så ledsamt på nåt sätt, men jag antar att det är helt normalt. Och som min kloka Far sa: den dagen skulle komma förr eller senare. (OCH, jag har ändå varit hemma relativt länge, det finns folk som har mammaledigt i 12 veckor.)

Men – det var ju inte det jag skulle skriva om. Utan om att det känns konstigt att kliva in i ”vuxenlivet”. Att sätta sig ner i kafferummet och läsa tidningen (HELA TIDNINGEN) medan man äter… att inte ha en liten mänska som man hela tiden ska hålla ett öga på… jag går miste om oändligt många pussar och kramar, men nog är det ändå en liten del av mig som tycker att det är roligt att göra nåt för mig själv på flera sätt än ett. Och pojkarna har det riktigt bra här hemma.

Jag skulle också skriva om hur liten världen är, för det visade sig att jag bor nästan granne med nån som jobbar våningen under mig, så nu samåker vi till jobbet.

Och, även om det låter tjatigt – hur lycklig jag är för att vi bor i Finland. Det tar nog ett tag innan vi tar det för givet.

Jag lider av akut kulturshock. Inte Suomi-kultur, utan nån sorts ålders-shock. För när jag sist bodde i Finland sprang vi på krog minst Tisdag, Fredag och Lördag kväll, och ibland också på Onsdagar, för det är ju mini-Lördag.

En lite mer avancerad middag betydde att vi kanske satt VID köksbordet, istället för att sitta på vardagsrumsgolvet. Jag åt min morgongröt sittandes på köksbordet och betraktade vyn nedanför.

Sovmorgon var varje morgon som det inte var jobb-morgon.

Av nån konstig anledning var jag otroligt irriterad på att det inte gick att handla på Citymarket utan att tanten i kassan undrade om man hade Plussa kort. För vad ska man med ett sånt kort?

Och. Nu har jag just googlat plussa kortti hakemus, för det är ju så himla praktiskt när vi ändå handlar på K-market för säkert lika mycket per månad som vi betalar i hyra.

För en par veckor sedan provade jag ett recept från Pirkka-tidningen. Om det inte vore för att det var jättegott (Mexikansk majskyckling soppa, visserligen med lite egna bonusingredienser) så skulle jag skämmas för mycket för att erkänna det skriftligt.

Sovmorgon numera är ett skämt. Morgongröten äter jag medan jag endera matar Lukas med andra handen, eller försöker hindra honom från att sitta på köksbordet.

Att sånt.

Jag skyller det på flytten. Medelåldern kommer säkert smygande så länge man hålls i ett land, men nu har jag landat magaplask i Suomi-vardagen som inte alls ser ut som den gjorde.

(In a good way.)

Nu ska jag gå och koka kvällsgröt.

Vi är ännu en bit ifrån att känna oss helt landade, kanske för att det mesta vi äger är fortfarande nerpackat i lådor och väskor… men det är bara världsligt. Inom en vecka kommer vi att flytta vårt pick och pack söderut, och förhoppningsvis kommer vi att landa i nån sorts rutin.

Vi har hittat ett mysigt litet hus att hyra, så det blir ingen press med att bygga genast. Vi får helt enkelt acklimatisera oss ett tag – 2010 var ett jobbigt år på så många sätt, 2011 tar vi en dag i taget och fokuserar på att njuta av livet.

Vi förundras fortfarande över hur mycket enklare vardagen är här i Finland – trots att vi inte direkt levt ett 9-5 liv de senaste veckorna, så har vi minsann haft ett och annat att ordna (annat var det när jag flyttade till Englandet med min kappsäck, rinkka och Kånken…) för alla luckor i England ska stängas och alla luckor i Finland öppnas. Jag tänker inte gå in på englasystemet och dess brister, för nu bor vi ju inte där längre (och inom kort borde vi ha stängt alla luckor där). Däremot måste jag säga att Finland har varit imponerande effektivt och service-inriktat på alla sätt och vis.

Jag vet att Finland inte är ett paradis, och att det finns brister här också, men allt är relativt. Gång på gång har vi blivit förvånade, till och med rörda, över hur bra och enkelt saker här fungerar, framför allt sånt som folk vanligtvis klagar över: KELA och Skattefolket för att inte tala om polisen, banken och hälsovården. Fantastiskt, faktiskt.

Och vet ni hur skönt det är att varje morgon stiga upp och kika på termometaren i köksfönstret för att ta reda på hur kallt det är där ute (istället för att temperaturen utomhus dikterar temperaturen inomhus)? Vet ni hur skönt det är att vrida på en kran (för att inte tala om duschen!) och få VARMT vatten, omedelbart, varenda gång? Att inte börja varje dag med att snytasnytasnyta för att huset möglar?

Lugnet, tystnaden, naturen…

Ibland känns det som en lottovinst att vi fick komma hit, faktiskt.

Jag vet att det kommer en dag när det inte längre är roligt att skyffla snö. Vi blir säkert också trötta på vintern nån gång (kanske redan nåsta år)?

Men just nu? Vi är tacksamma och glada och lyckliga. Det krävs inte så mycket.

Det blev inget flyg från Heathrow för oss. Fast vi hade, precis enligt officiella råd, kollat att flyget var ”scheduled” innan vi gav oss av till flygplatsen, anlände vi till ett minst sagt kaotiskt Heathrow utan visshet om ifall vi skulle ta oss därifrån i ett plan (eller hur vi skulle ta oss därifrån i fall att planet inte lyfte). In till terminalen slapp man inte, för där stod redan hundratals mänskor och köade. En stund stod vi utomhus (i minus grader, med snö på marken). ”Pito” är jag väl inte, men inte tycker jag heller att det är acceptabelt att förväntas stå utomhus i några timmar utan nån sorts visshet om vad som händer näst.

Jag kände mig som en kamel med Lukas fast virad på min mage i en bärsjal (som egentligen lämpar sig bättre för mindre barn, men jag har bara två händer) och hade dessutom en enorm kappsäck, en ryggsäck, en carry-on väska åt Lukas med mat, blöjor, böcker och byteskläder åt oss båda och dessutom också en kärra och en bilstol att hålla reda på). Nån kanske tycker att det var onödigt mycket packning att resa med ensam, men jag kan ju poängtera att a) jag hade klarat mig så långt, och skulle galant ha klarat mig till check-in b) vi flyttade faktiskt och c) jag hade blivit ner spydd så sent som dagen innan, så några ombyten kläder för oss båda var nödvändiga. (Va? Är jag den enda mänskan i världen som har en inre kritiker sittandes på axeln i alla lägen?)

Lyckligtvis fick en härlig BAA mänska syn på Lukas och mig och viftade in oss till tältet som de tillfälligt riggat upp utanför terminalen. De kollade noggrant att vi säkert hade rätt att komma in i tältet (precis vem de trodde skulle frivilligt komma dit vet jag inte) och så fick vi linda in oss i en filt som frälsningsarmen delade ut. Jag hade fått ett meddelande på min telefon om att flyget var annullerat. Så där bara. Inget annat. Inte ens ”beklagar”, allra minst nån sorts råd om vad man skulle göra. Bussarna bort från Heathrow var packade, och fast skyttelchauffören hade sagt att vi skulle ”go back to where we came from” så var ju det inte ett alternativ eftersom vi just sålt huset och t.o.m hotellet vi bott på i två nätter skulle stänga över jul.

Här tror jag att jag blev lite halvhysterisk. Skulle jag sitta i ett tält, ensam med ett barn? Tänk om jag blev kissnödig? Allvarligt, vad skulle jag göra då? Ställa mig och kissa mitt i tältet? In till terminalen slapp man ju inte. Jag hade ingen jag kunde turas om med att vakta bagaget/barnet medan den andre sprang runt och sökte nånstans att äta/dricka/kissa. Jag visste inte om det var meningen att jag skulle vänta tills flygbolaget arrangerade nånstans för oss att vara eller nåt annat flyg – och hur länge jag skulle klara av att vänta utan att äta/dricka/kissa/sova… så jag erkänner att jag faktiskt bara satte mig ner och grät en stund. (Lukas sov så länge, nån sorts ansvarskänsla har jag väl ändå…)

Vi var väl där i ungefär fyra timmar. Maken hade planerat att köra upp till Heathrow och hämta oss, men han jobbade sin näst sista dag och kunde inte starta förrän efter jobbet – vilket innebar att han skulle komma fram sent på kvällen, om alls, eftersom ju Englandet inte klarar av två flingor snö utan att allt tryter. Så det verkade lite dystert. Då ringde Makens syster, en räddande ängel, och berättade att hon hade skickat en kurir för att komma efter oss. Vanliga taxin fanns inte, så jag var väldigt imponerad över hennes ”thinking outside the box”. Vi åkte kurir skjuts hem till henne, och pustade ut. Jag var överlycklig för en temugg och en tak över huvudet, för att inte tala om en säng att sova i. Tusentals mänskor fick lov att finna sig i sitt öde vid Heathrow. Det har hänt värre saker i världen, men jag måste säga att det inte såg ut som nåt man skulle vänta sig i västvärlden utan nån större, plötslig katastrof. Folk stod och huttrade, lindade varann i frälsningsarmens filtar eller foliefiltar, kramade om varandra för att hållas varma. Vissa satt och grät, andra var förbannade och skrek åt personal eller i sin telefon. Andra bara stirrade. Jag tror faktiskt inte att de flesta alls tänkte på julen då just, utan var mest chockade över situationen de befann sig i just då.

Hursomhaver. Det ordnade ju sig. Vi fick oplanerat hälsa på hos G’s syster, och Lukas fick leka med sin kusin. Dagen innan julafton, som också råkade vara min födelsedag, chansade vi och åkte till Gatwick hela familjen, fast vi visste att flyget var fullt. Tro det eller ej, men plötsligt fanns det en extra plats! Vi fick alltså inte bara resa på samma plan (jag tror att det tar ett tag innan jag reser ensam igen), vi fick också fira jul tillsammans, hela familjen.

Och nu är vi här. 15 kubikmeter saker och möbler levererades hos min mamma ungefär samtidigt som vi packade oss iväg till Gatwick. Vi är evigt tacksamma för att mamma med make sen körde ner till Helsingfors i kapp med flygplanet för att hämta oss. Vi åt julskinkan två på morgonen, men den här julen minns vi nog länge av helt andra orsaker… Och nu är vi äntligen, äntligen här. Alla. Tro, hopp och kärlek.

Det strulade in i det sista med husförsäljningen, och såg ut att bli till ingenting tills vi äntligen, 40 timmar innan flyttbilen från Finland skulle komma, böt kontrakt.

Som tur var hade Grandpa med fru varit på stand-by, så när det äntligen blev av körde de upp från Cornwall och lekte med Lukas medan jag packade. På Lördag morgon, när flyttbilen skulle komma, vaknade vi till 10cm ny snö… visserligen inte mycket, men englandet klarar inte av tre flingor snö utan att hamna i total kaos. Maken var helt säker på att flyttgubbarna skulle annulera. Som tur var hade vi bokat en finsk flyttfirma, och precis som överens kommet backade de ned för backen klockan 7.50AM. Tydligen var grannarna lika skeptiska som Maken, för trots att det var tidigt stod de flera stycken ute i snödrivorna med sina temuggar och såg på… för att en timme senare komma ut igen för att försäkra sig om att de galna finnarna verkligen hade lassat bilen full och kört tillbaka upp för baken på en ynka timme. Jajja. Ni kan tro att jag var stolt över Suomi-gubbarna!

Då kvarstod bara att packa ned det sista (vi lever ju i kappsäck i minst en vecka här emellan, dessutom var vi osäkra på hur mycket som skulle rymmas på flyttbilen, så vi hade planerat att packa Makens bil full också… vilket i och för sig var både onödigt och lite dumt, men nu blev det så).

Igår kväll stängde vi dörren för sista gången och körde till stadens enda hotell. I morse gick Lukas och jag till fastighetsförmeklaren med nycklarna. Jag väntar ännu på att det ska börja kännas På Riktigt. Just nu känns det mest som att vi är på äventyr.

Men när vi gick genom snöstormen tillbaka till hotellet kom jag ihåg att när jag för 4 år sedan hämtade nycklarna till Rock Road snöade det också. Snö i Englandet hör till ovanligheterna, men snö för mig är hem.

Nu hoppas vi att snön ger med sig så att vi ska få flyga från Heathrow i morgon kväll… men först ska vi njuta av vår sista familjemiddag i England som familj.

Vi packar. Vi väntar också fortfarande på att byta kontrakt med tanten som ska köpa vårt hus, vilket betyder att vi inte officiellt har sålt huset. Vi bor ju (fortfarande) i England, och får därmed finna oss i att saker fungerar som de gör. Eller snarare inte fungerar…

Nu är det så att vi förväntas flytta ut 20.12. och måste alltså planera enligt det, även om ingenting egentligen är klart ännu. Vi har tur i och med att en flyttfirma från Finland faktiskt råkar befinna sig i England nästa helg, den ända helgen i December det råkade sig. Alltså måste vi flytta ut inom en vecka, om vi alls ska flytta ut i år. Om huset nu blir sålt, det vill säga.

Det känns minst sagt besynnerligt att packa upp ett o-sålt hus, men vi kan ju inget annat. För skulle det nu bli så att advokaten längst ner i kedjan äntligen får för sig att agera (det är, trots allt, 12 veckor sedan vi fick och accepterade ett bud…) den inkommande veckan så måste huset vara tomt nästa helg.

Vi har sålt de flesta möblerna, och har huset fullt med lådor. Vi pendlar mellan att tycka att vi är logiska, eftersom vi ju vill flytta, och både tror och hoppas att det går igenom, (och dessutom tror både vår advokat och vår agent att det ska gå vägen) till att undra vad vi riktigt håller på med.

Det känns ofattbart att vi knappast kommer att veta hur det blir innan vi (förhoppningsvis) stänger dörren bakom oss nästa helg.

Jag har än sâ länge bara hunnit se första halvan av debatten pâ Yle Areena, men skulle gärna se en analys pâ hur mânga gânger orden ”ymmärrän” ja ”kunnioitan” förekom i debatten, och framförallt vilken sida som använde dessa mest. Jag slâr vad om att jag hâller med om de flesta argumenten pâ just den sidan.

Just sayin’.

Plötsligt är tidningarna fulla med lycko-index. BBC försökte mäta hur lyckliga folket blev av att höra att Wills och Kate ska gifta sig och nu har regeringen bestämt sig för att officiellt försöka mäta hur lyckliga englamänskorna egentligen är. (Enligt UNICEF är englabarnen bland de o-lyckligaste i västvärlden.)

Jag råkade också se en artikel på ot.fi (troligtvis en av de där som var hämtad från familjeliv.se) om hur farligt det är att drömma om ett bättre liv, och glömma att leva i nuet. Jag tror att jag har skrivit om det här nångång förr… hur det i Finland heter ”joka kuuseen kurkottaa, se katajaan kapsahtaa”, eller ”kell’ onni on, se onnen kätkeköön”. Visst, om verkligen bara går och planerar hur man ska leva sen, när man vinner på lotto/pensionerar sig/blir smal, så är det säkert lätt hänt att man låter vardagen (som man är så missnöjd med) lalla på, och sen en dag märker man att det var livet.

Men jag tycker att det är minst lika farligt att ”nöja sig”. Om man bara koncentrerar sig på att överleva, inte sträva för nåt bättre (som ju enligt det finska talesättet ändå slutar bittert) så stampar man ju på stället. Hit passar det där engelska ”mustn’t grumble”. Det är vad det är, och så ska det vara.

Amerikanerna, med sin can-do attitude, lever efter ”reach for the moon, you might land in the stars”. Hur mycket ljusare ser inte livet ut med den synen? Det betyder inte att man inte kan ta sig tid att vara tacksam för det man redan har, det betyder bara att man också kan sträva efter mer, bättre, annat. Det är ju just den strävan som för med sig utveckling.

Helgens New York Times bilaga i min Observer gissar sig till att receptet för lycka är ”starka familjer, traditioner och solsken”. Det är svårt att inte hålla med. Pengar gör ingen lycklig, det vet alla. (Däremot gör inequality – ojämnställdhet? – i samhället folk mindre lyckliga, en bidragande orsak till englabarnens o-lycka, absolut.)

Förra veckan fick vi ännu ett bakslag i hus-säljningen. Samma dag som vi äntligen skulle byta kontrakt. Vi stampar på stället igen. Vi firade Thanksgiving minst sagt nedstämda (men samtidigt tacksamma över att ha fått ha Lukas Moffa och Morbror på besök). Snön kom tidigt i år, och det är kallare än det varit på 17 år. Vi har 13C i badrummet och köket, 11C i arbetsrummet. Just nu känns tanken på att vi kanske måste bo såhär i några år till väldigt, väldigt motbjudande. Är det för att vi vet att vår tomt väntar på oss, för att vi vet hurdant hus vi ska bygga, för att vi vet hur och var vi skulle kunna bo, om det inte var som det var? Säkert. Men samtidigt är det just samma tankar som gör vardagen lite enklare.

Kanske tycker någon att det är materialistiskt och motbjudande. Kanske är det. Men vi drömmer ju inte om en miljon-villa i Californien. Vi drömmer om ett lagom hus mitt emellan en skog och en åker. Och inte heller själva huset (förutom det där med att temperaturen utomhus inte dikterar temperaturen inomhus), utan lilla, lugna livet.

Det betyder inte att vi är blinda för det vi redan har. Inte heller att vi inte ser magic moments i vardagen som den redan är.

Men jag tycker faktiskt att den dagen man slutar sträva framåt, uppåt, mot nånting bättre kan man lika gärna gräva ner sig.

”Det är drömmarna som bär.”

Jag har gått och funderat på det här med balans de senaste dagarna.

Det där work/life balance som ju är så inne.

Det började med att jag läste ett väldigt intressant blogg inlägg (på telefonen, mitt i natten, hittar ej inlägget mera) om det här med barn och lycka. Enligt undersökningar är det nämligen så att folk blir mindre lyckliga när de får barn, inte mer, och att situationen förvärras i takt med att antalet barn ökar. Jag vill minnas att jag skrev om det här i en essee för flera år sen (skulle faktiskt gärna läsa vad jag skrivit!). Jag tvivlar inte nödvändigtvis på själva resultatet (jag orkar inte söka fram själva undersökningen, än mindre kritisera metoderna) men håller nog inte med för egen del.

Jag tror det har mest att göra med förväntningar, omgivning och värderingar.

Det finns knappast någon som tror att föräldraskap ska bli en dans på rosor, det är inte så jag menar, men jag tror att det hjälper att vara inställd på att man inte kan göra allt 100%. Som med allt annat i livet, måste man prioritera. Super-Mama för 30-40 år sen var nåt helt annat än dagens Super-Mama. Vill man ha en guldstjärna nu ska man helst hel-amma, ha tygblöjor på sitt barn, springa på babysim och babyteckenspråk, klä barnet i eko-kläder, leka med eko-leksaker, vara lagom kreativ och lagom sportig, koka egen eko-barnmat och helst kanske inte vaccinera sitt barn. Det går säkert att göra allt ovannämnda om man har lagom mycket intresse och dessutom pengar. Men om man  också vill bo i ett hus som skulle platsa i en inredningstidning och själv se ut som en fotoshoppad modell och dessutom springa på yoga fyra gånger i veckan utan att glömma date-night med Maken varje lördag så blir det fort lite jobbigt. Something’s gotta give.

När det kommer till förväntningar måste jag säga att det jag mest oroat mig för faktiskt har varit lättare än jag hade väntat mig. Jag har alltid behövt mycket sömn och mycket egen tid. Jag vill minnas att jag t.o.m nån gång i livet sagt att jag är så uslig utan sömn att ifall jag nån gång får barn så borde jag kanske vara en ensamstående mamma så att ingen annan behöver utsättas för mitt inte-sovit-tillräckligt-humör. Jag hade tänkt mig några veckor, högst några månader (tre-fyra kanske? Kolik t.ex. tar ju slut efter tre?) av sömnlösa nätter och jag var väldigt orolig för hur det skulle gå. Men jag var minst lika orolig för brist på egen tid. Hur skulle jag klara av att inte få sova/äta/läsa/resa/kafferepa när jag vill? Hur skulle jag klara av att inte få vara ensam?

Jag tänker inte påstå att livet de senaste 13 månaderna har varit en dans, men det mesta har varit enklare än jag hade väntat mig. Man justerar väl förväntningarna, helt enkelt. Nu räknar jag det som egen tid om jag på morgonen lyckas koka gröt och kaffe och dessutom både äta och dricka för mig själv. Bonus om jag också hinner duscha och klä på mig. Jag menar det fullt ärligt, utan nån som helst martyrmammaskap.

Omgivningen och värderingarna hänger väl ihop ganska långt… eller det handlar väl också om omgivningens förväntningar, och hur man lever upp (eller inte) till dessa.

Personligen har det väl mest stört mig när det gäller amning. I englandet, särskilt där vi bor, är det ovanligt att amma, och väldigt ovanligt att amma en längre tid. I början var det tidvis väldigt jobbigt att vara så avvikande, och det blev jag ju påmind om så fort vi gick utanför dörren… men när jag blev vanare och säkrare på min sak blev det genast lättare – och så är det faktiskt med det mesta andra också som gäller barn och deras uppfostran: i vårt hus, i vår familj, är det attachment parenting hela vägen. Vi ammar, samsover, bär i bärsäle och sjal… vi sovskolar inte, vi lämnar inte ett gråtande barn, och vi försöker att alltid behandla vårt barn respektfullt och som en likvärdig mänska (vilket ju inte betyder att han får bestämma lika mycket som vi får, eller att han får göra som han tycker). Vill nån veta varför vi gör som vi gör förklarar jag gärna tanken bakom, men de som vill ifrågasätta hela systemet eller upplysa oss om hur och var vi gör fel får ta sina argument nån annanstans – det vi gör är minsann genomtänkt och framförallt rätt för oss.

Igen – som med så mycket annat i livet – måste man ju inse att man ska leva så att man själv är nöjd och strunta i vad nån annan tycker och tänker. Frågar nån min Besvärmor så har hon en helt annan åsikt om hur lyckad jag är som mamma och fru än vad jag själv har, men (nuförtiden) struntar jag fullständigt i vad Besvärmor har för åsikter – det jag bryr mig om är att jag förhoppningsvis duger som mamma åt just mitt barn, och som fru åt just min man. T.ex. sätter jag mig hellre och läser en bok åt Lukas än ställer mig och stryker kläder. Inte för att jag inte bryr mig i hur huset ser ut, utan för att jag tror att om några år spelar det ingen roll om/att vi hade lite skruttiga kläder när Lukas var liten. Jag har aldrig varit Martha Stewart, så jag är inte förvånad över att jag prioriterar Lukas över hushållssysslor, det skulle jag nog ha kunnat gissa mig till långt innan han kom till världen (förutom den där helt galna tiden när jag tvåttade ALLT i hela huset och torkade damm ovanpå köksskåpen som en galning). Jag har slutat känna prestationsångest inför grannen som dammsuger tre gånger om dagen. (Jag är däremot tacksam över att ha en annan granne som också glömmer tvätten ut så att den tvättas några gånger till på linan.)

Jag har aldrig varit fotomodell material, och inte ens photoshop kan dölja mina pandaögon, men det där med att vara en trophy wife kommer inte heller så högt upp på min prioriterings-lista. Däremot måste jag säga att jag förvånansvärt nog sminkar mig oftare nu än jag gjorde innan Lukas – jag diskuterade fenomenet med min vän Y som blev mamma samtidigt, och hon erkände samma sak; vi kom fram till att det delvist handlar om att det där med att sminka sig är en av de få saker som man gör bara för sig själv, som dessutom bara tar några minuter… och så kanske man känner sig lite bättre om man inte ser så bedrövlig ut som man egentligen känner sig?

Det jag ville komma fram till var att: innan Lukas hade jag både funderat på, och oroat mig för mamma/själv balansen, men att jag nu börjar inse att det, i mitt fall, handlar mer om svårigheten i att hitta work/life balansen, speciellt när det känns som att det egentligen handlar om mama/work balansen.

De dagar (som den dagen jag senast bloggade) när jag upplever mamma-livet som tyngst är faktiskt inte de dagar som är mammigaste, utan de dagar när jag känner att jobbet inte får den uppmärksamhet den borde. Det är svårt att vara 100% närvarande och engagerad mamma och samtidigt jobba, speciellt när jobbet ska skötas hemifrån. Men vad jag kommit fram till, om jag alls kommit nånstans, får vänta till en annan dag, för nu börjar Wallander och jag har rykande burritos och en kall Guinness som väntar i soffan.