Te&Sympati

Eftersom jag lidit av bloggtorka bestämde jag mig för att gå med i Plinky, som alltså skickar blogginspiration i form av en fråga eller en uppmaning att skriva om X varje dag. Jag tänkte att det kanske skulle vara roligt att fundera lite extra, och dessutom hoppas jag att skrivlusten följer med till jobbet…

Gårdagens Plinky var ”försvara dina laster”. Dagens är ”skulle du beskriva dig som sprituell, religiös eller nåt annat?”

Min tro-system är nog som pyttipanna.

Jag har gått i både söndags- och skiftskola, och i några månader efter skriftskolan gick jag faktiskt ganska aktivt med i församlingens ungdoms verksamhet. Jag minns att jag åtminstone var på en del konserter och troligtvis också nåt läger. Det var kul en stund, men jag blev snabbt led det där allmänna ”ja men om Gud vill, så…”. Jag vet att det finns lika många sätt att tro på gud som det finns mänskor, men det verkade som att de flesta omkring mig helt gav upp all tro på sig själv, och trodde på gud i stället. Typ, ”mitt liv suger, men det är nog Guds vilja”. Eller ”hemskt att det där huset brann, men det var nog Guds vilja”. Jag slutade engagera mig med församlingen, men tänkte kanske inte så mycket på vad jag egentligen tror på och tycker.

Några år senare var jag Au Pair hos en Born-Again Christian familj i USA. Vi hade skickat några mail och pratat i telefon några gånger innan jag åkte iväg, och de hade nämnt gud lite ovanligt mycket i mina öron (fast nån som hade varit utbytes elev i USA försäkrade mig om att det är helt normalt, att USAner pratar om gud i varannan mening utan att vara särskilt religiösa, typ oh my god…) men jag trodde inte att det skulle ha nån större betydelse.

Jag hade väldigt fel. Från dag 1 var det klart att familjen var väldigt religiös, och självklart förväntade de sig att jag också skulle leva efter deras system. Jag hade inget emot att gå till kyrkan några gånger (det var ju intressant att se hur annorlunda det var), och jag knäppte snällt händerna vid varje måltid när vi först skulle tacka gud för maten på bordet… för att det inte är nåt fel med att vara tacksam för det man har. Men det visade sig ganska fort att det inte gick att kombinera mitt sätt att leva med deras. De delade alla mänskor i ”godly/un-godly”, och såg inte gärna att jag alls umgicks med ”un-godly” folk. Tyvärr, för jag blev väldigt goda vänner med grannarna, och fick också fort kompisar som jag trivdes med – härliga mänskor, men inte religiösa.

Familjen ”parade ihop mig” med ungdomar från kyrkan, förgäves. Jag hade inget gemensamt med dom. Sen blev det total förbud på att se nåt på TV eller höra på musik som inte kyrkan godkänt. (En kväll satt jag och såg på ”Party of Five” om nu nån kommer ihåg en sån helylle show. Mrs Z kom in i rummet just när nån pussades i rutan. Hon undrade om de var gifta, jag svarade som det var, att de dejtar. Hon bad mig stänga av skräpet för att hon inte ville få onda krafter i sitt hem.)

När det började skära sig med barnen fick jag nog. Lilla N fick mardrömmar av de religiösa ritade filmerna som var det enda barnen fick se på. När han ännu en gång vaknade gråtande och frågade om ormen i paradiset kommer i huset, och om gud skulle kasta glödande stenar på honom när han är dum försökte jag säga åt Mrs Z att jag tror att barnen var lite för små för att se på dessa filmer. Hon blev förbannad och sa att hennes barn minsann ska lära sig Sanningen, och att hon är förvånad över att mina föräldrar inte uppfostrade mig att känna Gud, och att hon tyckte synd om mig för att jag är på väg till helvetet. Så fortsatte det i några veckor till, tills jag flyttade ut.

Därefter var jag väldigt skeptisk till alla som titulerar sig religiösa. Allt snack om gud fick mig att må illa. Lyckligtvis har jag under de senaste åren umgåtts med folk från flera olika religioner som respekterar att alla inte har samma tro, men som ser mänskan ändå. Bland annat Besvärfar, som är väldigt kristen och engagerad med kyrkan men som aldrig nånsing kommenterade att vi bodde ihop i 7 år innan vi gifte oss!

Jag tror inte på en allmäktig Gud. Jag ser på bibeln ungefär som vissa ser på Kalevala. Jag har inget emot att det finns folk i min närhet som tror på Gud, och jag är tacksam för att de, trots sin tro, accepterar mig, fast jag inte delar deras tro.

Men jag vill tro att det finns en himmel. Det måste finnas nåt efter döden – om inte annat så tror jag att mänskors anda, energi, finns kvar. Vart skulle den ta vägen? Jag känner ofta att min Faffa är nära. Jag tror att alla har sin egen version av himlen – nåns himmel kanske är en evig fest, nån annan kanske tassar omkring i pyjamas och dricker kaffe i all evighet.

Jag tror på skyddsänglar, och vardagsänglar. Jag tror på ödet. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att universum, positivt tänkande och karma sköter om ganska mycket.

Jag kan inte förklara varför vissa mänskor drabbas av så mycket ont och olyckligt, och andra seglar genom livet. Det där med att man bara bär så mycket man orkar låter förolämpande i mina öron. Men mest av allt tror jag på kärlek. Kärlek till livet och medmänskan.

Jag tror att man ska följa sitt hjärta, alltid.

Vi har varit i England en dryg vecka.

Tillräckligt länge för att återställa huset efter att Besvärmor, som hus- och katt vaktade så länge Maken gjorde oss sällskap i Finland, arrangerat om allt som inte satt fastskruvat. Möbler, växter, prydnader, leksaker… you name it. Det var tur för henne att Easyjet tabbat sig så pass att vi hade rest hela natten när vi äntligen kom hem – vi gick raka vägen till sängs, och innan vi stigit upp igen hade hon åkt…

Regnet öser ner, som vanligt, och jag försöker så gott som det går att vifta bort hemlängtan och rastlösheten. Huset har varit till salu i 8 månader, utan att sälja. Vi har sänkt priset två gånger – lägre kan vi inte gå utan att gå på minus. Alltså kan vi inget annat än vänta. Och vänta. Det skulle hjälpa om inte tidningarna var fulla med dystra rapporter om laman som inte vill lyfta, och om regeringen som gör livet svårare för medel Svensson. För allt detta gör det både svårare för oss att sälja huset, och svårare för oss att stanna om huset inte säljer.

Tillsvidare sköter jag Lukas själv, och försöker jobba deltid på samma gång, hemma. Det är lättare sagt än gjort, men faktum är att jag kan jobba fulltid, med Lukas i dagvård fulltid, och halva min lön slukas upp av dagvårdsavgiften. Eller också kan jag jobba halvtid, för halva lönen, och sköta honom själv. Ekonomiskt är det sak samma, så då är det ju ett enkelt val – eller lättare sagt, inget val, för ingen av oss mår bättre av att han vistas hos grannens granne i 40 h/vecka. Att inte jobba alls är inte en möjlighet, för i England finns inget som motsvarar hemvårdsstöd eller vad det nu heter.

Jag vet inte ens varför jag känner att jag måste förklara… men jag är urled på ”jaha, är du bara hemma ännu?”, som om det vore en synd. Och nästan lika led är jag alla som tycker att det måste vara så lyxigt, att ”få vara hemma”. Det skulle det kanske vara, om jag just precis, bara fick vara. Lalla omkring och leka med Lukas. Laga mat. Baka bulla. Städa och tvätta. Men vareviga minut som Lukas sover på dagen (som för övrigt inte är ofta) försöker jag jobba lite… eller också har jag dåligt samvete, för att jag faktiskt inte orkar jobba efter att han lagt sig på kvällen.

Nån gång måste ju jag själv också duscha, klä på mig, äta… och faktiskt, ibland måste man få bara vara. Läsa en tidning (eller blogga!) och dricka en kopp kaffe i lugn och ro. Not because I’m worth it, utan för att jag inte är Wonderwoman.

Där. Så är det. Jag är inte Wonderwoman. Jag har inte heller vett nog att skämmas för det.

För en par veckor sedan tog jag Lukas till läkaren för att jag tyckte att han gnällde ovanligt mycket och inte riktigt var sig själv – trots att ingen annan tyckte att han uppträdde särskilt sjukt eller gnälligt. För att jag är med honom 24-7 och känner honom bäst, visste jag ändå att allt inte var som det skulle. Det visade sig att han hade öroninflammation, och att han dessutom hade vaxproppar i öronen som helt täppte öronen. (Ett litet tips till småbarnsföräldrar som läser: köp Ceridal olja från apoteket, finns i sprutflaska. Ett tjupp i örat en gång i veckan håller bort vaxproppar.) En antibiotika kur senare var han sitt gamla spralliga och glada jag igen. Jag gratulerade mig själv och tänkte att man nog ska lyssna på sin instinkt. Där ser man.

Några dagar senare låg Lukas och sov på vinden medan jag satt och åt ost i köket. (Och tänkte att det faktiskt ibland går att göra riktigt ”civiliserade” saker.) Det hördes en par grymtar och suckar på baby monitorn, men jag tänkte, önsketänkte, att han nog bara drömmer, eller svänger på sig, eller… DUNS. Och i samma sekund insåg jag att han varit på väg ur sängen för att söka mig. Han klarade sig med ett blå öga. Jag sov inte den natten. Man kan ju fråga sig var den där instinkten var den kvällen.

Eller kvällen efter, när jag nattade Lukas. Vi hade sett på hans favorit videosnutt (han själv som sjunger och spelar piano, på min telefon), läst Butterfly Book, sjungit om Trollmor och Sininen Uni. Han höll nästan på somnade när jag plötsligt upptäckte att en knapp på telefonen fattades. Tom rummet lyste vitt och jag VISSTE att jag skulle ha reagerat på det några minuter innan, när vi sett på videon. Alltså hade knappen försvunnit nånstans mitt i nattandet. Jag vände upp och ner på mig själv och mina kläder, Lukas och hans pyjamas, lakanet i sängen… ingen knapp. Det fanns bara en möjlighet…

Jag googlade febrilt ”baby swallowed small object” och undrade vad som skulle hända ifall nån nånstans skulle ha koll på vad man googlar, typ så där som det säkert dyker upp röda flaggor om man googlar hur man ska bygga en weapon of mass destruction eller nåt, för kvällen innan hade jag ju googlat ”baby fell out of bed”. Det visade sig att 80 – 90 % av objekten nog söker sig ut inom några dagar, att man inte behöver oroa sig förrän det har gått en vecka och objektet inte synts till. Efter att ha oroat mig i ett dygn eller så över att knappen kanske skulle ha fastnat nånstans i hans hals och den skulle plötsligt lossna och flyga ner i luftvägarna väntade jag i nästan en vecka på det där bajset.

(Däremellan försökte jag googla hur små eller stora tarmarna kan tänkas vara med tanke på att knappen kanske skulle ha orsakat nån sorts förstoppning eftersom att han inte bajsat på rekordlänge.) Jag var alldeles övertygad om att jag skulle lugna ner mig när bajset anlände. Vad jag INTE hade tänkt på var att knappen knappast skulle hoppa ut ur blöjan så att jag skulle få dra en lättnadens suck. Jag tänker inte rapportera hur många timmar en bajsblöja väntade på trappan på att jag skulle samla mod nog att ta itu med den.

Jag konsulterade Maken, försökte övertyga honom om att det kanske inte var nödvändigt. Självklart tyckte han att vi ju nog måste få reda på att knappen kommit ut. För säkerhets skull. Plötsligt var jag inte alls säker på att han överhuvudtaget svalt knappen. Kanske den trillat på golvet? Kanske den hade ramlat av tidigare, men jag hade inte lagt märke till det? I själva verket visste jag nog, som jag gjort hela tiden, att han ätit upp den. Den där instinkten, jaja.

Jag skulle inte drömma om att beskriva det oundvikliga, men jag kan rapportera att a) han åt bevisligen upp knappen och b) den är återfunnen.

Jag har förtjänat kvällens vinglas.

Modersinstinkt. Genast jag skrev titeln insåg jag att ordet faktiskt rymmer stink.

Vem är det? Knappast jag. Men jag läste om Sannfinländarnas manifesto i dagstidningen och för att få ner mitt blodtryck tänker jag skriva min sanning på min blogg.

Nämligen är det omöjligt att läsa sån idiotisk dynga utan att kommentera. Faktiskt ser jag det som en medborgerlig plikt.

Multikulturalism tycker de bör upphöra.

Om man nu överhuvudtaget kan påstå att multikulturalism är något som råder i Finland kan ju diskuteras. Se bara hur det tjatas om nåt så ”enkelt” och framförallt inhemskt som språkfrågan… Men vi kan ju låtsas. I låtsas-Finland råder multikulturalism, jaja. Hur gör man då för att få nåt så ingrott att upphöra, så där bara? Pjuff. För att låna Gary Younge lite… multikulturalism är egentligen ett sätt att beskriva ett faktum, ett tillstånd.

Regeringar bestämmer inte över kulturer, även om de kan sträva till att göra just det. Regeringar kanske har kontroll över vilka förhållanden som råder kring en diskussion, men inte själva orden som används. Det är löjligt att påstå att ”nu får det vara nog”, nu trycker vi på en knapp och åker tillbaka till den gamla goda tiden när ingen nånsin utsattes för nånting främmande eller annorlunda och man istället kunde slåss byar emellan om vem som var störst och vackrast. Lika bra att alla hålls i sitt eget postnummer så att de inte får för sig att det kan finnas andra sätt att se på världen. För det låter ju skrämmande det där, att det finns folk som har andra sanningar än just min.

Ghetton borde också upphöra. Ghetton där invandrare bor, alltså. (Här vill jag passa på och påpeka att det verkar som om folk har väldigt svårt att komma ihåg att invandrare och flyktingar är två skilda saker.) Men, alltså. O-finländare snackar vi om. De ska inte bo på ett och samma ställe, inte heller umgås bara med varann. Nähä? Men hallå. Vänd på saken. Om de INTE ska bo på ett o samma ställe, och INTE bara umgås med varann, vad är alternativet? Jag tycker det låter som att motsatsen skulle vara att de bor utspridda bland ”vanligt folk”, sanna finländare, och umgås just precis med ”vanligt folk”. Vänta. Folk från jordens alla hörn, i alla regnbågens färger som umgås med varann? I frid och fröjd? Respektfullt? Det låter ju bekant. Kan det finnas nåt ord för det? Jo, jag tycker det låter som MULTIKULTURALISM. Men det skulle vi ju sluta med, tycker sannfinländarna.

Utvisningar utlänningar som begår brott ska utvisas. Misstag får väl vem som helst göra, men om man gör karriär som kriminell kan det ju diskuteras om landet man bor i och dess invånare ska se på det mellan fingrarna, absolut, där håller jag med. Men rättvist ska vara rättvist, då kan vi lika gärna ta och beställa hem alla de finländare som begår brott utomlands.

Villkorligt medborgarskap ska utlänningar också ha, i minst 10 år, om de nu kommit så långt att de fått ett medborgarskap. För det är en lottovinst att vara finsk. Och alla vet vi ju det att inhemsk vara är bättre än utländsk, och på detta sätt kan vi ha en noggrann kvalitetskontroll, för det kan ju hända att sekunda vara i misstag har kommit innanför gränserna. Prima vara ska det vara för att nån ska få titulera sig finländare. Egentligen borde man ju kontrollera årligen att alla de som för tillfället är medborgare är värdiga. Vilken fantastisk ide. Man ska se ut som, uppföra sig och tänka som en sann finländare. Alla som inte möter kriterierna kan vi stänga in nånstans och endera träna upp dom eller skicka bort dom. Men vänta, det låter ju också bekant.

Utvecklingshjälp ska inte betalas. Inte med skattepengar i alla fall. Nej, för sånt tjafs ska vi inte använda pengar till, pengar som vi förtjänat med blod, svett och tårar. Om nån nu är så knäpp att de vill hjälpa folk som bor i långbortistan (där invånarna får skylla sig själva om de har det lite knapert) så kan folk göra det ur sin egen ficka, frivilligt. Den finska staten ska inte blanda sig i sånt. Var och en med sitt. Det blir bäst så.

Här måste jag säga att jag är faktiskt lite förvånad, för vanligtvis brukar folk med dylik mentalitet jåma om att man ska hjälpa de egna först, och andra sen. Eller att om man absolut måste hjälpa andra så ska den hjälpen ske där ”de andra” för tillfället befinner sig, alltså man kan ju skicka pengar till långtbortistan så att folk hålls där istället för att komma hit och knacka på dörren och undra om de kan få hjälp. Nu tycker jag att det låter som att sannfinländaren inte över huvudtaget vill hjälpa nån alls, nånstans. Dessutom vill de, i sanningens namn, få reda på hur mycket pengar som gått åt humanitär hjälp under de senaste 20 åren. För att påminna folk om att det inte kommer att fortsätta så. I rättvisans namn ska väl sannfinländaren inte då heller få hjälp nån annanstans ifrån, nånsin. Eller ha fått. Nu är jag inte så värst insatt i historia, men jag skulle kunna tro att dagens Finland skulle se lite annorlunda ut om vi aldrig nånsin fått hjälp utanför gränserna.

Utlänningar som har utbildat sig och kommer hit med sina skattepengar, de får nog komma. En sann finländare vill inte ge, bara ta.

Jag tycker det låter som att de borde sätta sig tillbaka i sandlådan och lära sig leka på nytt. Och kanske lära sig några av livets stora sanningar på samma gång.

Universum tycks ha ett lustigt sätt att make a point.

Häromdagen skrev jag ju att det tydligen inte var meningen att vi skulle stanna i Finland eftersom huset fortfarande är till salu.

Mindre än 24 timmar efter att jag bokat flyg till England har Easyjet annulerat just precis det flyget som vi skulle åka med.

I hear ya, loud and clear.

Sent igår kväll tackade Easyjet mig för att jag bokade en enkel biljett till London den 16de Augusti. Vanligtvis blir jag pirrig och glad av att boka flygbiljetter, men nu kändes det mest uppgivet.

Jag har varit i Finland i fyra veckor och två dagar nu. Det känns som om jag alldeles just landade. Och om det alls fanns nån del av mig som undrade hur det skulle kännas att vistas i Finland en längre tid, så vet jag nu alldeles säkert att det är här jag vill bo. På riktigt.

Vi har haft en hel del strul under dessa veckor, så jag kan med gott samvete säga att vi fått uppleva vardag och inte bara fest. Fast det har varit frustrerande så är jag egentligen tacksam, för det är lätt att bo i Finland när midnattsolen strålar, men vardagen följer med vart man än går. Dessutom har gamla goda ”wherever I go, there I am” visat sig vara sann än en gång.

Rent praktiskt skulle väl Lukas och jag kunna stanna ett tag till, jag har ju turen att jag kan arbeta varsomhelst – och med Mummi på stand-by så lyckas jag få gjort mer än i England. Men… Daddy G kommer om två veckor, och då har han och Lukas inte sett varann på 6 veckor, och det är nästan för mycket redan som det är. Utan Skype hade det nog inte gått. Jag hade varit lite osäker på hur det skulle lyckas, men faktiskt blir Lukas helt-ifrån-sig-ivrig bara av att sätta sig vid datorn, han ropar Daddaddad genast och skrattar då Daddy pratar med honom. Igår kom t.o.m. Kissa förbi gående, och Lukas kände igen henne också! Hursomhelst, ingen teknologi i världen kan agera substitut för riktiga mänskor, och hur bra vi än har det i Finland så är det nog bättre att hela familjen bor under samma tak.

Efter att jag bokat flygbiljetten satt jag och tyckte synd om mig själv, och då fick jag plötsligt syn på en mineralvatten flaska som lottar ut 100 000 euro. ”Toteuta Unelmasi!”. Jag vann inte. Det finns värre problem att ha än att tvingas bo i England. Jag tror hårt på att det finns en mening med allt som (inte) händer, och nu tycks det vara så att det inte är meningen att vi ska flytta hit, ännu. Vi har bestämt oss för att sluta planera – vi flyttar när huset är sålt, när det sen blir har vi ju ingen kontroll över.

För övrigt har jag också lärt mig att ”saturation-point” för frossa i karelska piroger, Kotipizza, Reissumies, Fazer’s choko och fil går ungefär vid tre veckor. Nu klarar jag mig flera dagar utan allt utom fil och rågbröd! Cider har jag inte druckit på flera veckor, och den nästan dagliga Lapin Kulta flaskan skyller jag på vädret.

Egentligen loggade jag in för att skriva att jag, pga lättja och tidsbrist lika gärna kan fortsätta blogga här, för att jag inte har kommit mig för att börja en ny blogg, och för att mina fingrar kliar i brist på bloggning.

När jag sedan insåg att det fanns kommentarer som jag inte hade sett för att bloggen.fi av nån anledning inte längre skickar kommentarer till min email (och de inte heller syntes på bloggen utan att jag först godkände dem, vilket jag ju inte hade gjort eftersom jag inte visste att jag hade nåt att godkänna) blev jag så förbannad att jag bestämde mig för att skapa en ny blogg omedelbums.

Jag ville stanna i ankdammen så det var liksom självklart att jag skulle fortsätta på en annan finlandssvensk blogg. Papper.fi var den första jag kom på. Men… den kändes… lite för… ung? Jo. Faktiskt. Tanter bloggar nog nån annanstans. Kanske ratata.fi? Där läser jag ju en blogg eller två. Men ratata tycks vara en välgörenhet. Och det är ju fint, men hur vet jag då att den bloggen inte försvinner en vacker dag? (Ett stort tacksamt *HEJ!* till kusin J som på nåt sätt har lyckats rädda en massa, kanske alla inlägg som försvann!) Husis! Jo, Husis har säkert en egen blogg. Haha! Perfekt! Då får jag blogga vidare i ankdammen, på en lagom tantig sajt, och fortsätta min bloggen.fi bojkot och stå vid mina ord!

Ehhh… förutom att jag stirrat mig blind på Husis blogg och jag hittar ingenstans var man kan starta en ny blogg.

Alltså sitter jag kvar här och undrar vart jag ska ta vägen, för blogga tänker jag.

Det var ju bara ord.

Inget mästerverk.

Inget viktigt. Egentligen.

Och ändå… nästan allt jag skrivit sen Lukas kom till världen är borta.

Jag är glad över att jag under graviditeten började en liten gammaldags dagbok, med papper och penna, bara för Lukas. Jag har inte skrivit ofta, kanske en gång i månaden, men det betyder att jag har i alla fall nånting kvar från en, för mig, viktig tid.

Jag är ju långt ifrån ensam om att ”försvinna”, men mina ord är lika mycket borta för det.

Och jag vet inte riktigt om jag ska ta det som ett tecken på att det är dags att gå vidare – kanske börja en ny blogg, förhoppningsvis för att dokumentera de första stegen i ett nytt liv, eller kanske det helt enkelt är dags att sluta blogga helt o hållet?

Jag vet inte.

Jag råkar ju för tillfället vara i Finland, så jag hörde om bloggkraschen i radio. Sen öppnade jag lokaltidningen, där bloggen.fi hade en stor annons – bloggen.fi är med igen! Kom tillbaka! 10 e-tidningar får man som tack för att ”hjälpa till”! Bloggen.fi är störst i Finland! De har passat på och gjort förbättringar! Populära kategorier är tillbaka!

Bladibladibla.

Ingen är perfekt. Misstag sker. Som individ måste man ju också ta en del av ansvaret – om mina inlägg var så viktiga för mig, varför sparade jag inte dom i min dator? Varför litade jag blint på att det som läggs upp på internet finns där för tid och evighet? Dumt. Jag erkänner det.

Men jag kan inte heller låta bli att påpeka att jag tycker att det fattas nånting. Många, många ord försvann spårlöst, men ett litet ord lyser med sin frånvaro mer än alla andra ord.

Bloggen.fi tycks vara så stolt över att ”vara tillbaka”. Jag vet inte om det var en individ som fattade beslutet att spara back-up:en på samma server som originalet, endera för att ”det händer ändå inte nåt”, eller helt i misstag. Eller om det bara blev så, för att maskiner ibland inte fungerar som de ska. Jag bryr mig faktiskt inte. Även om det skulle ha varit så att en person medvetet fattade beslutet behöver jag inte veta vem det var, absolut inte.

Men jag tycker faktiskt att det är lite märkligt att bloggen.fi (som ju annars tycks kunna ”tala för sig” som en portal) inte har lyckats klämma ur sig ett litet litet FÖRLÅT. BEKLAGAR. Vad som helst.

Det tycker jag är fel, och synd, och om jag bestämmer mig för att fortsätta blogga så kommer det troligtvis (just därför) att ske på annat håll.

Välkommen till Bloggen.fi. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller radera det. Sen är det bara att börja blogga!