Eftersom jag lidit av bloggtorka bestämde jag mig för att gå med i Plinky, som alltså skickar blogginspiration i form av en fråga eller en uppmaning att skriva om X varje dag. Jag tänkte att det kanske skulle vara roligt att fundera lite extra, och dessutom hoppas jag att skrivlusten följer med till jobbet…
Gårdagens Plinky var ”försvara dina laster”. Dagens är ”skulle du beskriva dig som sprituell, religiös eller nåt annat?”
Min tro-system är nog som pyttipanna.
Jag har gått i både söndags- och skiftskola, och i några månader efter skriftskolan gick jag faktiskt ganska aktivt med i församlingens ungdoms verksamhet. Jag minns att jag åtminstone var på en del konserter och troligtvis också nåt läger. Det var kul en stund, men jag blev snabbt led det där allmänna ”ja men om Gud vill, så…”. Jag vet att det finns lika många sätt att tro på gud som det finns mänskor, men det verkade som att de flesta omkring mig helt gav upp all tro på sig själv, och trodde på gud i stället. Typ, ”mitt liv suger, men det är nog Guds vilja”. Eller ”hemskt att det där huset brann, men det var nog Guds vilja”. Jag slutade engagera mig med församlingen, men tänkte kanske inte så mycket på vad jag egentligen tror på och tycker.
Några år senare var jag Au Pair hos en Born-Again Christian familj i USA. Vi hade skickat några mail och pratat i telefon några gånger innan jag åkte iväg, och de hade nämnt gud lite ovanligt mycket i mina öron (fast nån som hade varit utbytes elev i USA försäkrade mig om att det är helt normalt, att USAner pratar om gud i varannan mening utan att vara särskilt religiösa, typ oh my god…) men jag trodde inte att det skulle ha nån större betydelse.
Jag hade väldigt fel. Från dag 1 var det klart att familjen var väldigt religiös, och självklart förväntade de sig att jag också skulle leva efter deras system. Jag hade inget emot att gå till kyrkan några gånger (det var ju intressant att se hur annorlunda det var), och jag knäppte snällt händerna vid varje måltid när vi först skulle tacka gud för maten på bordet… för att det inte är nåt fel med att vara tacksam för det man har. Men det visade sig ganska fort att det inte gick att kombinera mitt sätt att leva med deras. De delade alla mänskor i ”godly/un-godly”, och såg inte gärna att jag alls umgicks med ”un-godly” folk. Tyvärr, för jag blev väldigt goda vänner med grannarna, och fick också fort kompisar som jag trivdes med – härliga mänskor, men inte religiösa.
Familjen ”parade ihop mig” med ungdomar från kyrkan, förgäves. Jag hade inget gemensamt med dom. Sen blev det total förbud på att se nåt på TV eller höra på musik som inte kyrkan godkänt. (En kväll satt jag och såg på ”Party of Five” om nu nån kommer ihåg en sån helylle show. Mrs Z kom in i rummet just när nån pussades i rutan. Hon undrade om de var gifta, jag svarade som det var, att de dejtar. Hon bad mig stänga av skräpet för att hon inte ville få onda krafter i sitt hem.)
När det började skära sig med barnen fick jag nog. Lilla N fick mardrömmar av de religiösa ritade filmerna som var det enda barnen fick se på. När han ännu en gång vaknade gråtande och frågade om ormen i paradiset kommer i huset, och om gud skulle kasta glödande stenar på honom när han är dum försökte jag säga åt Mrs Z att jag tror att barnen var lite för små för att se på dessa filmer. Hon blev förbannad och sa att hennes barn minsann ska lära sig Sanningen, och att hon är förvånad över att mina föräldrar inte uppfostrade mig att känna Gud, och att hon tyckte synd om mig för att jag är på väg till helvetet. Så fortsatte det i några veckor till, tills jag flyttade ut.
Därefter var jag väldigt skeptisk till alla som titulerar sig religiösa. Allt snack om gud fick mig att må illa. Lyckligtvis har jag under de senaste åren umgåtts med folk från flera olika religioner som respekterar att alla inte har samma tro, men som ser mänskan ändå. Bland annat Besvärfar, som är väldigt kristen och engagerad med kyrkan men som aldrig nånsing kommenterade att vi bodde ihop i 7 år innan vi gifte oss!
Jag tror inte på en allmäktig Gud. Jag ser på bibeln ungefär som vissa ser på Kalevala. Jag har inget emot att det finns folk i min närhet som tror på Gud, och jag är tacksam för att de, trots sin tro, accepterar mig, fast jag inte delar deras tro.
Men jag vill tro att det finns en himmel. Det måste finnas nåt efter döden – om inte annat så tror jag att mänskors anda, energi, finns kvar. Vart skulle den ta vägen? Jag känner ofta att min Faffa är nära. Jag tror att alla har sin egen version av himlen – nåns himmel kanske är en evig fest, nån annan kanske tassar omkring i pyjamas och dricker kaffe i all evighet.
Jag tror på skyddsänglar, och vardagsänglar. Jag tror på ödet. Jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att universum, positivt tänkande och karma sköter om ganska mycket.
Jag kan inte förklara varför vissa mänskor drabbas av så mycket ont och olyckligt, och andra seglar genom livet. Det där med att man bara bär så mycket man orkar låter förolämpande i mina öron. Men mest av allt tror jag på kärlek. Kärlek till livet och medmänskan.
Jag tror att man ska följa sitt hjärta, alltid.
