Feb
8
Padstow
Februari 8, 2010 | | 1 kommentar
Denna dag och detta inlägg har etiketten ”funny old life”.
Jag sitter i ett hotellrum som jag städat säkert hundra gånger, ett av de finaste The Metropole har att erbjuda, med havsutsikt som värmer både hjärta och själ (dock inte kropp, man kan inte få allt i ett Viktorianskt hotell med enorma fönster) och jag är nästan lite rörd.
Jag undrar vad jag hade tänkt om jag för 9 år sen hade pausat dammsugaren och fått en flashforward… sett att kocken som stod i köket skulle sitta här breve mig och se på en Söndags film medan Lukas ligger och skrattar i sömnen några meter borta.
Vi åt middag i restaurangen med världens härligaste utsikt, med Lukas snällt sovande i Baby Björn.
Jag hade en bra sommar här. Jag var full av iver och planer, men jag var nog ocksâ lite ängslig, en liten röst undrade om jag valt rätt. Och egentligen vet jag fortfarande inte riktigt vad det var som fick mig att lämna en utbildning, ett jobb, en lägenhet, vänner, familj… ett liv som jag faktiskt trivdes med.
Visst händer det ibland att jag ÄNNU undrar, hur livet skulle se ut om jag inte hade varit så rastlös. Kvällar som denna behöver jag inte undra.
Och hade jag fått min flashforward så hade jag nog satt mig ner i just den här fåtöljen, sett ut över havet och tackat min lyckliga stjärna. Det sover en ny mänska i min säng.
Sen hade jag nog fått kippa efter andan en stund, för vem visste att ett mänskohjärta kan rymma så mycket kärlek?
Feb
4
Getaway
Februari 4, 2010 | | Lämna en kommentar
Igår gav jag ”Babes and Bumps” (dvs Mamma o Baby gruppen i vår lilla stad) ett nytt försök… det var väl helt ok, i alla fall fick jag mäta och väga Lukas (65cm och 7090 gram!) men… fortfarande inget för varken av oss.
Lukas är inte riktigt i den åldern att han får nåt ut av att hänga i ett rum med 10 andra babysar, och jag får absolut inget ut av att hänga i ett rum med 10 babysar och deras mammor. Jag trivs mycket bättre med vår inofficiella men ack så givande mini-grupp där Lukas och jag turas om att träffas endera hos oss eller hos Honey och hennes Mamma Y. Det ÄR livsomvälvande att få barn, men jag har nog inte riktigt förstått varför jag plötsligt skulle vilja umgås med folk som jag inte har nåt annat gemensamt med än att vi råkade få barn ungefär samtidigt. Nej, tack. Jag umgås hellre med mina ”gamla” (riktiga) vänner, vare sig de har barn i passande ålder eller inte.
Samtidigt måste jag erkänna att jag har mindre prestationsångest (eller vad det nu kan kallas) inför att träffa Honey och Y än inför en blivande cafe-dejt med A som egentligen ville träffas över ett vinglas. För att… när Y och jag har dejt så händer det oftast att ett eller båda av barnen gnäller, äter eller bajsar sig igenom dejten. Vi har fått acceptera att det bara är så. Vi lyckas ändå umgås, men knappast på ett sätt som nån annan skulle tycka är acceptabelt. För det mesta har vi ungefär sjutioelva konversationer som blev påbörjade men aldrig avslutade, och ofta avbryts dejten väldigt hastigt när det av barnen som kom körande till dejten blir trött – för att det är enklare att köra med en sovande baby i bilen än en gråtande baby. Inte för att jag tror att A inte förstår, utan för att jag a) skäms lite grann över att jag inte har nåt intressant att prata om och min koncentrationsförmåga är allmänt på samma nivå som en guldfisks och b) jag vet att jag själv skulle ha himlat med ögonen och suckat lite efteråt, för att babysar-ska-väl-inte-ta-över-livet.
I helgen ska vi på en mini-getaway, Lukas’ första semester. Vi ska packa oss i bilen och köra ner till Cornwall för att först hälsa på hos Besvärfar med Fru (och två av kattungarna som Nelli fick i våras!) och sedan köra vidare till Padstow. Vi ska checka in på hotellet där vi båda jobbade (och träffades) för 9 år sedan. En gång i tiden blev vi lovade att vi skulle få bo gratis om vi kom och hälsade på – vi hoppas att erbjudandet gäller. Det ska bli skönt med miljöombyte, roligt att få ha Daddy-G med oss i fyra hela dagar, och uppfriskande med långa promenader längs klipporna på Camel Trail.
Jag har halvt i misstag lyckats med konststycket att bo i Englandet i 9 år utan att en enda gång äta Fish and Chips. (Maken hävdar att den gången när jag i misstag beställde Fish and Chips på Ikea och ändå bara åt fisken räcknas ej eftersom det var Ikea…) Alltså är det på min to-do list i helgen. Det lär ska vara ungefär det enda vi har råd med i Rick Stein’s lovade stad…
Nu ska jag lära Lukas hur man bakar kanelbullar. Vi lär ju ska få stanna ett antal gånger innan vi är framme, så det passar bra med en picnic. Vi har tillräckligt med Juhla Mokka i skåpet för att få med oss en termos med äkta kaffe också.
Jan
29
Desperate(ly) Housewife(-y)
Januari 29, 2010 | Tagged hemigrering | Lämna en kommentar
På Måndag morgon borrade vår Estate Agent upp en ”For Sale” skylt vid grinden (jag frågade inte om han gjorde det med darrande händer, men jag darrade nog för oss båda). På eftermiddagen ringde han o undrade om nån fick komma på husvisning redan samma eftermiddag. Mr Ace hette han. Jag tog det som ett gott tecken och yrde runt (igen… jag har nog sett för många sälja-hus program där de påstår att varje hörn ska vara polerat för att det ska sälja… ) och t.o.m. bryggde färskt kaffe lagom till visningen (hus som doftar kaffe, kanel eller nybakat bröd lär ska verka hemtrevligare och därför sälja bättre)… och så ringde de och avbeställde en kvart innan han skulle komma. Ingen förklaring.
Tydligen händer det rätt ofta. Vissa är bara nyfikna och har inga som helst planer på att köpa, andra kollar runt utan att egentligen ha på klart OM de alls vill flytta (Besvärmor hör till den kategorin, vi var o kollade nästan ett dussin hus när hon funderade på att flytta hit)… och även de som är helt seriöst ute köper knappast första bästa hus de ser. Hursomhelst hade jag typ sålt huset och packat väskorna innan Mr Ace aldrig dök upp, så jag blev nog lite besviken. Men idag har en äldre dam med entourage varit på husvisning, och det verkade ganska lovande. Hon vill flytta just till det här området, och hon tyckte att vi hade så mysigt, så. Hon var extra imponerad för att vi inte har heltäckningsmattor nånstans, så hon fick genast extrapoäng i mina ögon. Få se vad det blir till - jag får nog varva ner lite med förväntningarna tror jag. Även om det skulle vara perfekt att flytta till Finland till våren, så att Maken hinner vänja sig innan Novembermörkret infinner sig.
På en futtig vecka har jag hunnit få en par extra gråa hår med att varje morgon städa huset så att det ser presentabelt ut, för att vi kan få tio minuters varsel om att nån vill komma o se det, o just för att jag nånstans djupt inne tror att nån kanske blir så distraherad av brödsmulor på bordet eller en damråtta i hörnet att de glömmer bort att de skulle köpa huset… men när jag höll på med dagens polering slog det mig plötsligt att vissa mänskor ju faktiskt lever så här. Vissa hus är ALLTID presentabla. Min granne dammsuger tre gånger om dagen – det kan ingen dammråtta överleva! Alltså måste det gå att få det till en del av vardagen. När Tanten hade gått gick jag in i badrummet och möttes av färska rapatassavtryck runt hela badkaret, men det är en annan story…
Lukas mår prima. Han ändrar och lär sig nya saker hela tiden, men det är nog högst de allra närmaste som orkar bry sig om att han hittade sina fingrar förra veckan och fascinerat studerar dem, och vrider sina händer konstant. Jag tycker så klart att det är jättegulligt, men jag tycker också att det är jättegulligt när han nyser mig rakt i ansiktet, så jag kanske är en aning biased.
Så där allmänt kan jag bara konstatera att så fort man tror att man har en ny rutin så har man den inte längre. Snapshot från förra veckan: Lukas vaknade 5AM och sov INTE på dagen. Totalvägrade. Slumrade till i misstag ibland i bärsälen, men det fanns inte en chans att han skulle göra nåt så märkvädigt som stänga ögonen i sängen eller i vagnen. Istället var han envist vaken med stirrig blick och gnälligt soundtrack. (Vem skulle nu inte det – jag var minst sagt stirrig o gnällig efter en par dagar utan sömn.)
Snapshot från den här veckan: Lukas vaknar 6AM, men somnar igen 7AM och sover till 9.30AM. Igår sov han FYRA gången på dagen. (Däremot har han plötsligt börjat äta med två timmars mellanrum på nätterna, så jag är inte helt överförtjust i det nya schemat, men det lär ju ska ändra.)
Sådär allmänt tycker jag dock att vardagen är så fest som den kan med en liten mänska. Jag har visserligen fortfarande inte lyckats jobba (är det så konstigt med en 16 veckor gammal baby?) men jag kan inte säga att jag saknat jobbet heller. Nej. Däremot är det förvånansvärt givande att umgås med Lukas dag ut och natt in. På riktigt. Man kan inte förvänta sig några stordåd (som att lyckas läsa hela tidningen på en och samma dag), men på samma gång kan jag inte säga att jag orkar bry mig vad som händer uti världen nu just när min värld sover i min famn. Därmed inte sagt att jag tänker bli en Militant Mamma som tycker att allt utom mitt barn är oväsentligt, absolut inte… men det finns gränser för hur engagerad man orkar vara.
Jag lever inte i nyhetsmörker – jag vet vad som har hänt i Haiti, och det är bedrövligt, men jag kan inte så mycket mer än skänka en tanke till alla offer, och alla de som är på plats och hjälper – och givetvis också skänka en slant till insamlingen. Det är inte tillräckligt, på långa vägar, men man går ju sönder om man känner att man måste gråta över allt elände i världen.
Fast jag måste också erkänna att jag bröt ihop när jag fick höra att en bekant råkat ut för det Otänkbara. Det Som Bara Inte Får Hända. Då fällde jag minsann tårar – bittra tårar för att världen är så orättvis, lessna tårar för att ingen borde uppleva nåt så bedrövligt, men också tacksamma tårar… jag pussade Lukas gonatt många extra gånger den dagen.
Han är det finaste som finns i min värld, och jag är så tacksam för att just han delar min värld med mig. Nån sa att när man får barn blir man kär som aldrig förr. Jag tycker inte att just det ordet, den känslan, stämmer (förutom kanske det där med att man plötsligt tycker att t.o.m en nysning är det gulligaste läte i hela världen) däremot kommer jag ofta på mig att sjunga med i nån smöro kärleksförklaring som jag hört tusen gånger förr, och plötsligt har de orden en helt ny mening. Because: you ARE the sunshine of my life.
Plötsligt kan jag tänka mig att glädjeligen vara en Desperate Housewife.
Bara lottovinsten fattas…
Jan
15
One Small Step
Januari 15, 2010 | Tagged hemigrering | 4 kommentarer
Vi har officiellt tagit forsta steget mot Finland.
Igar tillbringade jag storsta delen av dagen med att ga igenom rum for rum (inte for att vi har SA manga) och kritiskt beskada vyn fran alla horn, for att sen plocka bort allt overflodigt. Det ar inte klokt vad fort man blir van med markliga saker som att hushallets post och andra viktiga papper plotsligt forvarades ovanpa mikron. Inte vet jag varfor det blev sa (antagligen for att posten kommer in genom koksdorren och ovanpa mikron ar ett av de fa stallen var vi inte behover oroa oss for att nan av katterna ska parkera sin vata rumpa eller rapatassar dar de inte behovs).
Dessutom insag jag till min fasa hur mycket som nu just forvaras dar det ar enklast tillgangligt. En baby ar liten, men alla tillbehor ar stora och bokiga och tar forvanansvart mycket rum. Jag forstar mig inte nodvandigtvis pa folk som tycker att det inte ska synas att det bor barn i huset, men jag haller med om att huset inte ar till sin fordel om det trangs babygym och babysitter och filtar och farskinn och tusen skallror och nallar i vardagsrummet. For att inte tala om alla saker som inte alls har med Lukas att gora, men som star fram dar jag holl i dem nar han ropade. Helt random stuff pa random stallen.
Pa kvallskvisten kom var Estate Agent for att ga igenom en massa papper, fota huset (Maken var makta imponerad av att jag lyckats gomma nastan allt brote) och… diskutera pris. Det ar andra gangen pa ett ar som vi gar igenom det har, och sitter med andan i halsen pa slutrakan. Ironiskt nog var andan i halsen forra gangen for att vi inte ville FORLORA huset. Nu vill vi bli av med det. For fyra ar sen betalade vi fullt pris for att vi ville ha just det har huset. Jag hoppas Karma skoter sitt sa att nan nu gor samma sak. Jag tanker inte ens fundera pa alternativet.
Sa – nu ar vi pa vag. Pa riktigt. Nar vi for fyra ar sen plockade ner ”For Sale” skylten utanfor huset var vi lite smatt nervosa men glada. Om nagra dagar ska jag spika upp den igen med darriga fingrar och hoppas pa att nan annan far plocka ner den inom en snar framtid.
Tills dess tanker jag dromma om Reissumies, Juhlamokka, bastu och tystnad tills det smakar vardag. Familj, slakt och vanner inom koravstand. Alskade Faboda sa nara att det inte alls ar omojligt att aka tur-retur fast bara for en helg nar jag far dryft.
Tro, hopp o karlek.
Jan
12
Another year over…
Januari 12, 2010 | | Lämna en kommentar
Babysar lever helt klart inte i tidzonen var man har 21 dagar på sig innan nåt blir en vana.
Jag vet inte hur många halvskrivna inlägg jag har sparat… däremot vet jag ganska säkert att de alla gått ut på att analysera mat o sov vanor. Det lustiga är att även om jag hade lyckats skriva färdigt nåt av dom så hade jag ändå skrivit den totala motsatsen dagen efter.
Ett längre inlägg som jag skrev på min telefon 2AM nångång i December handlade om hur Lukas tydligen hade vant sig att sova på mig, o att jag därför var illa tvungen att gå o lägga mig senast 8PM varje kväll (visserligen inte mig emot eftersom att jag på så sätt lyckades sova mänskligt många timmar under ”natten”) men jag började oroa mig för att det skulle vara så i all evighet. Kvällen efter somnade han snällt breve mig, och jag tassade ner och åt middag. (Jag struntar i att jag kvällen efter det, och många sedan, halvlåg jag igen med en sött sovande Lukas på magen och stirrade i ett mörkt rum så att han skulle sova en stund…) Igår var jag försoffad hela dagen, eftersom han envisades att bara sova på min mage eller i min famn – jag lyckades kippa honom på sitt fårskinn en par gånger, men han vaknade genast. Efter att knappt gråtit på flera dagar knärrade han hela dagen igår. Och nu… har han för första gången somnat breve mig på dagtid! (Han vill inte ha tutt. Jag kan ju inte rimligtvis agera hans personliga tutt… som tur kom jag på att han kan sutta på sin trasa i stället…) Hurraa! Nu borde jag fort yra omkring huset och tvätta kläder och plocka bort saker som ligger hullerombuller, men istället bloggar jag, för att om jag alls ska ha nånsorts nyårslöften så är det att blogga mera.
Det hör väl till att se tillbaka på året som gått? Jag flyttade över nya blad till Filofaxen (det finns säkert tusen modernare sätt att hålla koll på vad man ska göra när, men jag är inte redo…) och konstaterade att bladen från 2009 var väldigt prydliga och oanvända. ”Bokmärket” som gör att man lätt hittar denna vecka satt kvar nånstans i April. 2009 började med solsken i Las Vegas och en spännande Boston resa i Februari… och sen… sen blev det suddigt. 2009 blev året när jag mest låg och stirrade i taket och räknade veckor – med andra ord fick jag inte mycket gjort, men ändå ändrade hela livet. Märkligt.
2010 känns som ett år när Stora Saker ska hända. På agendan står bland annat att sova hela natten och hemigrera (inte nödvändigtvis i den ordningen). Det sägs ju att man inte ska göra stora beslut i babydimman – men som jag ser det nu så har hela livet vänt upp o ner, så det är lika bra att ta vara på momentum och vända lite till. Det är väl ingen ide med att vänta tills vi lallar på i vardagslugnet igen, för att DÅ plötsligt packa upp allt och börja om? Få se om jag inte lyckas hitta några nesting hormoner som susar omkring i kroppen, kvarglömda efter graviditeten, och på så sätt klara av Projektet 2010 att smärtfritt packa familj o bohag i en kappsäck (eller kontainer?). Försöka ska man. Och absolut blogga mera.
Dec
3
Om Möss och Mänskor
December 3, 2009 | | 3 kommentarer
När jag var gravid läste jag nånstans att ”babybrain” (föd ett barn och lämna halva din hjärna på BB) är en myt. Tvärtom skulle problemlösningskapaciteten öka med ”babybrain”. Detta var vetenskapligt bevisat med ett experiment var Mamma-Möss hittade en gömd ostbit i genomsnitt fyra gånger snabbare än Möss-utan-barn.
Det tyckte jag verkade lovande med tanke på att jag har planer på att slutföra min doktorsavhandling. (Jag har också planer på att jobba på den under mammaledigheten, men de planerna väntar ännu på att förverkligas.)
Jag tror att vemhelst som experimenterade med mössen tabbade sig lite. Jag har en annan hypotes. Mamma-Mössen hittar ostbiten i rekordtid för att Mamma-Mössen har bråttom. De är flyförbannade på Professorn som har gömt osten. Mamma-Mössen vill sova.
Lukas firade 8 veckors dag igår med att vaccinera sig. Fem vaccin på en gång får man i Englandet. Jajamensan. Precis vad man behöver efter en två veckors förkylning – sprutor i proppo och efterfesten som gör att man skriker som stucken (pun intended) i timmatal.
Jag kan säga att gårdagen var jobbig, för både Lukas och mig. Mest Lukas förståss, men efter att ha spenderat halva dagen på att undra om jag borde skjuta på vaccineringen eftersom han varit så sjuk så länge, och eftersom han egentligen ”på riktigt” bara är 4 veckor gammal, och i Finland får man första vaccinen en månad senare än här sist o slutligen tog rådet från Health Visitor att det i längden är bäst att han vaccineras nu, för babysar kan få upp till 10 förkylningar under sitt första år (för tidiga har sämre immunförsvar) och skulle man vänta på att de skulle vara helt friska skulle man aldrig hinna vaccinera dom, och biverkningarna är ändå en dans på rosor jämfört med sjukdomarna man vaccineras emot… Det lät vettigt och rätt ända tills jag satt hemma på soffan med en gallskrikande Lukas. DÅ kände jag mig som världens sämsta mamma.
(Sjuksköterskan som vaccinerade honom skällde ut mig för att jag inte medicinerat honom med paracetamol när han varit förkyld så länge. Jag försökte säga att jag trodde att han inte fick ta paracetamol eftersom han är så liten, och att han inte haft feber… men hon himlade med ögonen och sa att det är därför han varit sjuk så länge. Att han skulle ha mått så mycket bättre om jag hade gett honom medicin, och att jag nu åtminstone borde gå och skaffa paracetamol så att han inte skulle känna av vaccineringarna så mycket. Vid apoteket visade det sig att man bara får ge paracetamol åt babysar som är över 8 veckor, det var Lukas igår, men INTE om dom är födda för tidigt… och det är han ju. Dessutom har jag aldrig förr hört att paracetamol förkortar förkylningar, men jag kan ju ha fel.)
Som sagt, världens sämsta mamma. Jag grät varje gång Lukas vaknade och grät, sen grät jag när jag bestämde mig för att ändå ge honom en halv dos paracetamol, sen grät jag när den helt klart fick honom att må bättre, sen grät jag när han skrattade åt blöjbytet, sen grät jag när vi gick och lade oss, och sist grät jag när vi somnade panna mot panna med Lukas hand på min kind.
Sa jag att jag inte har sovit på en par veckor? 
Inatt gick det bättre, han vaknade bara varannan timme och andades faktiskt bättre där emellan. I morse duschade jag med en liten solstråle till son (fast då grät jag inte).
Jag vill fortfarande påstå att själva tröttheten är inget nytt – jag är inte mer trött efter att ha vakat med Lukas än jag var efter att ha suttit uppe hela natten för att skriva en essee eller rapport. Om nån måste väcka mig 3AM så vaknar jag hellre för att min son behöver mig än att nån idiot på andra sidan världen glömde att kolla vad klockan var, eller nån idiot närmare i världen tyckte att om jag är on-call 24/7 så kan de väl lika gärna ringa just då. Så nej, tröttheten är inget nytt. Däremot måste jag säga att ångesten och ängsligheten är på en helt annan nivå än något jag upplevt förut.
Det var nån som sa att när man får barn får man leva med känslan av att man bär sitt hjärta utanför sin kropp i resten av sitt liv.
Nu ligger mitt hjärta breve mig i soffan och sover sött, och livet känns bra mycket lättare än igår.
Dec
1
Payback
December 1, 2009 | | Lämna en kommentar
Jag har visst skrivit förr om hur jag brukar försöka leva efter ”pay it forward” filosofin?
Det häftiga är att man så ofta nästan genast får möjligheten att ”betala” tillbaka det man är ”skyldig”.
Lukas är på dag 13 av en förskräcklig förkylning. På Lördag kväll var vi med honom till A&E, eftersom han emellanåt hade svårt att andas och viftade med armarna och fick panik när han kippade efter andan. Läkaren kollade att hans lungor var ok, och förklarade att det oftast tar minst 7-10 dagar för så här små mänskor att bli friska eftersom de inte har nåt immunförsvar. (Jag trodde att amningen sköter om sånt, men nej…) och jag kände mig lite lugnare ett tag, tills han igår på eftermiddagen började låta väldigt konstigt. Jag ringde barnmorskan, som hörde på hans andning via telefonen och sa att jag skulle klä på oss och komma till läkaren med det samma. Jag klarade av att vara lugn, sprang runt och samlade allt det där tillbehöret jag numera måste ha med mig för att lämna huset, klädde på Lukas och satte honom i bilsätet… och sen hittade jag inte mina nyklar. De hängde inte på kroken där de SKA hänga, de var inte i fickan/väskan/soffan… sen kom jag på att Maken lånat min bil för en par dagar sedan. Jag ringde åt honom, men han kom förståss inte på vart han lagt dem.
Jag vände upp och ner på hela huset (det såg ut som om vi blivit rånade innan jag var färdig) men hittade jag de där förbannade nyklarana? Nej. Lukas höll på bli förbannad (inte bra när han från förr inte andades så bra) och jag kände paniken komma krypande. Barnvagnen var förståss i sjutioelva delar efter att den varit ner packat i bagageluckan tidigare. I några förvirrade sekunder övervägde jag att helt enkelt springa till läkaren med Lukas men sansade mig till sist, och kom ihåg att grannen till vänster en gång sagt att jag ska knacka på närhelst det behövs. Mrs X öppnade glatt dörren och sa ”kom in, kom in, sätt dig ner så lägger jag på tevattnet…” och längre än så hann hon inte när jag började yla hysteriskt och snyftade om jävla nyklarna och Lukas som ska till doktorn. På ungefär sju sekunder hade hon packat iväg oss i bilen med Mr X, som dessutom bärde in Lukas till läkaren och försäkrade sig om att vi kom in (och att Maken skulle hämta oss) innan han körde hem igen. När vi väl kom in andades Lukas så klart bättre, men jag var fortfarande halvhysterisk. En sjuksköterska och läkare kollade Lukas och konstaterade att jo, han är väldigt förkyld men nu just andas han normalt, och att han inte har feber, att det inte finns nån medicin de kan ge eftersom han är så liten, han är ju född för tidigt också och babysar låter förskräckligt när de är förkylda, de vet inte vad de ska göra med allt snor och man tror att de ska storkna och blablabla, o sen såg de på mig en stund när jag satt där och snyftade och så började de med ”men-hur-är-det-med-dig-då” och ”har-du-nån-hjälp” och ”du-borde-få-vila” och hela köret. Och jag vet precis vad de tänkte…
Lukas är säkert på nån watch-list för hysteriska obalancerade mammors barn nu, och jo visst skulle det vara roligt att sova lite mer än en timme eller två åt gången, men hellre håller jag koll på att Lukas andas. Ibland slumrar jag till och vaknar sen av att han kippar efter andan och kiknar och då känner jag mig så skyldig, för ligger han på mitt bröst så att huvudet är upp och rumpan ner så andas han bättre (men så kan ju inte jag sova…) ingen har dött av sleep deprivation så vitt jag vet. Visserligen börjar man ju uppföra sig lite märkligt, så jag skämdes lite grann över att jag störtat in hos grannens och ylat som jag gjorde… Jag bad Maken hämta en blomma åt dom och hade tänkt knacka på idag efter att Lukas och jag mornat oss, men grannen hann först. Han undrade hur Lukas mår idag, och hur jag mår, och försäkrade mig om att det är bara att komma över närsomhelst om det händer igen, för inte är det heller riktigt bra att jag sätter mig i bilen och kör i det tillståndet… jag stod och ursäktade mig, förklarade att jag inte sovit ordentligt på nästan två veckor (och självklart inte innan heller, men det gör ju ingen med en liten baby) och rätt som det var såg jag precis den grannens bil komma rullande ned för gatan! (Vi bor på en ganska brant backe.) I en halv sekund trodde jag att jag inbillade mig, för jag hade just sagt att jag nog snart ser rosa elefanter, men fick ändå ur mig ”din bil, din bil, åh nej…” och Mr X stirrade på mig helt förvirrad innan han vände sig om och förstod…
Han hann fram precis i tid för att dämpa stöten innan hans bil rullade rakt in i en skinande Audi (varför är det aldrig en skruttig rostig bil) som stod parkerad framför vårt hus. Självklart lyckades han inte stanna bilen helt, men tillräckligt för att den ganska mjukt studsade emot Audin. Båda bilarna klarade sig. Det konstiga var (förutom att sånt där bara händer på TV) att hans bil hade stått parkerad sen igår kväll när han kom hem från att ha skjutsat Lukas och mig! Tänk att den började rulla just då, tänk att vi råkade stå så att jag såg, tänk att han hann fram!
Och nu är vårt grannkonto i balans igen!
Nov
28
Det blir inte alltid som man tänkt sig…
November 28, 2009 | | Lämna en kommentar
HA! Nu när jag en gång kom igång måste jag genast fortsätta. Jag skrev ju att jag inte skulle bli en såndär mamma som helt försvinner i babybubblan och likväl sitter jag här. Jag kom på att det är långt ifrån det enda som jag fått ta en liten reality-check med…
FÖDSEL
- Jag hade omsorgsfullt packat en sjukhusväska för både mig och Lukas och kollat innehållet femtioelva gånger. Jag skulle föda min första baby i birthingpoolen. Jag hade hoppats på att kanske klara av en ”naturlig” förlossning (dvs utan droger) och övade istället profylaxandning med en DVD som jag beställt från Sverige. Jag oroade mig för att vi skulle bli tvugna att komma hem några timmar efter födseln.
- I själva verket glömde Maken min omsorgsfullt packade väska här hemma när vi körde till sjukhuset. Eftersom fostervattnet gick vid 36 veckor var birthingpoolen off-limits. När allt kom igång frågade jag efter lustgas ungefär hela tiden, men eftersom barnmorskorna av nån märklig anledning inte trodde att förlossningen alls var igång fick jag bara paracetamol… När barnmorsorna äntligen bestämde sig för att kolla huruvida förlossningen kanske hade kommit igång var Lukas huvud på väg ut. Undra på att jag hade krypit omkring på alla fyra i några timmar. Profylaxandningen i all ära, men i själva verket var jag inte alls harmonisk utan jag snarare smått knäpp i huvudet och inbillade mig att jag var en storm som blåste (mot Mösi i Fäboda, så klart… det gick vithandskar på havet vid varje utandning) men istället för att yla lät jag väl närmast som en häst. Alltså blev det en ”naturlig” förlossning, för Lukas föddes med enbart två paracetamol (och en jävla massa sisu) men det var nog inte helt frivilligt. Fem dagar senare stod jag och bönade och bad att vi äntligen skulle få åka hem.
BABYLIVET
- Jag skulle vara en lugn och sansad mamma som kommer ihåg att det finns ett liv utanför babybubblan och framförallt vara mig själv OCH mamma. Inte Mamma Saija. Mitt barn skulle lära sig tidigt att leva enligt Baby Whisperer rutinen (jag lusläste boken! Den är så smart och praktisk och jordnära!). Jag skulle inte ha dåligt samvete för att jag själv också har behov, som att äta eller kissa.
Jag skulle inte bli en såndär överdriven hönsmamma som googlar varje nysning. Inte heller en mamma som är tvungen att hålla i sin baby hela tiden. Jag skulle sova då babyn sover och inte bli en hålögd zombie. Jag köpte både sitter och bärsele för att det ska faktiskt gå att leva som normalt även med en baby. Jag skulle aldrig, aldrig diskutera bajskonsistens med utomstående.
Jag skulle sova i min säng och mitt barn i sin sovgunga (som jag researchat i oändligheter…). Min baby skulle tutta, för det gör livet enklare och lär också förminska risken för plötslig spädbarnsdöd (precis som den fantastiska sovgungan!) Jag beställde babyböcker för nyfödda (med svartvita prickar och trianglar i, för de hjälper både hjärnan och ögonen att utvecklas). Jag skulle amma varsomhelst-närsomhelst-hursomhelst. Jag skulle inte bli en baby-bore utan komma ihåg att hela universum inte kretsar kring min baby.
- I själva verket har jag kommit på mig själv att prata om inte mig utan oss. Jag-o-Lukas. För vi sitter ju faktiskt ihop, och han är väldigt sällan längre en 30 cm ifrån mig. Baby Whisperer rutinen försvann redan vid sjukhuset, för då levde vi enligt Mäta-blodsocker-varannan-timme-väcka-oss-med-alarm-för-att-matamedspruta/amma/mjölka-rutinen. Jag har lärt mig att äta med vänster hand och har vid flera tillfällen ammat vid matbordet med ofta själv glömt att äta. Även om jag är hungrig HELA tiden.
Jag har flera gånger kissat med dörren öppen och pratat med Lukas under tiden. Jag googlar både det ena och det andra, och min hönsmammighet har redan visat sig vara nödvändig eftersom det var jag som kom på att läkaren hade skrivit ut fel antibiotika åt mig – den passade absolut inte åt en ammande Lukas.
Eftersom Lukas var född för tidigt och gick ner i vikt massor och babysar som sköts enligt ”kangaroo-care” principen, alltså får vara nära mår bättre och går upp i vikt fortare så glömde jag fort mina tidigare principer och fann mig i att om han just spenderat 9 månader i min mage så kan han få spendera hur länge han vill fastklistrad utanpå min mage. (För tillfället ligger han och sover i min famn, på en amningskudde som är behagligt hands-free även om den är designad för att amma, inte för tupplurar.)
Märk väl att jag INTE sover, fast Lukas sover. När annars ska man ha ”egen tid”? Dessutom går det mycket lättare att kolla att han andas om jag själv är vaken.Om det var möjligt att inte alls sova innan han är ett halvt år så skulle jag säkert inte göra det. Lukas tycker INTE om att sitta i sin sitter. Däremot sitter han gärna i bilstolen, även om jag inte skulle bli en sån där mamma som parkerar sitt barn i bilstolen inomhus.
Lukas hatar bärsjalen. Bärsälen gillar han, och inom en timme efter att vi kommit hem från BB skurade jag badrummet och städade hela huset, inklusive dammsög och tvättade golven, men Lukas i bärselen, just för att man ska klara av att leva som normalt. Detta var fullständigt idiotiskt med tanke på att jag alldeles nyligen fött ett barn. Numera städar jag då han sover, om jag har lust, men dammsugaren står i skåpet tills Maken är hemma (inte för att den har oljud och skulle störa hans sömn, Lukas skulle sova genom en jordbävning, utan för att JAG isåfall inte hör Lukas…) Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om bajs. Bajstid, bajsproblem, bajskonsistens, bajsfrekvens. Bajs är faktiskt ett av de få tecken man har om hur babyn mår.
Lukas tycker om att sova som jesus, och han skulle hemskt gärna ha hela dubbelsängen för sig själv. Babygungan är designad för babysar som vill känna sig inlindade, så jesusställningen fungerar inte. Nu är babygungan bortpackad i väntan på eBay, och Lukas sover med mig. Maken sover i Lukas rum… Såhär sover vi alla bättre.
Lukas spottar ut tutten. Babyböckerna är intressanta i ungefär fem sekunder, sen ser Lukas hellre på nåt mera avancerat som t.ex. fikusen breve soffan, brasan eller ugnen.
Jag ammar hursomhelst, närsomhelst och är faktiskt tvungen att amma varsomhelst, men trots att jag inte själv har några problem med att sitta och amma i all sköns ro så är jag väldigt känslig för alla Evil Eye blickar som allmänheten i Englandet delar ut åt ammande mammor. Jag har på känn att det får bli ett inlägg i sig.
Och universum må kretsa kring nåt annat, men jag har just lyckats skriva över tusen ord om just det… babybubblan.
Nov
28
Reset
November 28, 2009 | | Lämna en kommentar
Det sägs att det tar 21 dagar att ”make or break” en vana. Det har väl inte riktigt gått 21 dagar från mitt förra inlägg så kanske bloggen klarar sig trots allt?
Vi hade kommit in i nånsorts rutin (läs: steg upp ungefär samma tid varje dag och gick ut på promenad varje lunchdags så att både Lukas och jag skulle få lite frisk luft… och se solen om den skulle visa sig…) men så fick jag mjölkfeber och simsalabim så var vi försoffade igen. Lyckligtvis repade jag mig lagom tills vi fick besök från Lukas Moffa och Mommo – vad underbart härligt att få Finlandsbesök, extra famnar åt Lukas och åratals erfarenhet som vi omöjligt skulle kunna läsa till oss även om jag nångång skulle lyckas komma längre än sid 3 i ”The Complete Sleep Guide” eller någon annan baby-bibel… Avståndet till Finland känns nog så mycket längre nu, men vi har redan bestämt oss för att huset ska bli till salu i Juni. (Någon som vill köpa ett 200+ år gammalt hus?)
Det känns lite onödigt att blogga när alla dagar i princip går ut på samma sak, men det var ju faktiskt tänkt att bloggen skulle fungera som dagbok, och så kliche som det låter så är det ju så här mitt liv ser ut nu – och efter att jag fick syn på ett ”gammalt” foto på Lukas och hajade till när jag kom på hur mycket han ändrat redan insåg jag att jag måste skärpa mig – jag vill ju minnas den här tiden, även om den mest passerar i en dimma av mjölkångor och sömnbrist. Eftersom jag sällan kommer ihåg varför jag gått från ett rum till ett annat är jag illa tvungen att skriva ner vår vardag som den är om jag inte vill bli en till i skalan av småbarnsföräldrar som får nåt förvirrat i blicken när de tänker tillbaka på den första tiden.
I och för sig hade jag tänkt att jag inte skulle bli en sån där mamma som helt försvinner i babybubblan… men det är nog näst in till omöjligt att INTE göra det, i alla fall nu till en början. Jag lever fortfarande i hopp om att jag nångång inom en snar framtid återfår mitt kort-tidsminne och eventuellt klarar av att ha en hel konversation utan att endera avbryta mig själv mitt i en mening för att jag inte längre kommer ihåg vad det var jag skulle säga.
Jag ber om ursäkt ifall nån fortfarande läser den här bloggen (vad hände med den lilla besökräknaren?) för det blir nog mest babynyheter här ett tag framåt.
Nu ska jag läsa The Guardian och försöka komma ihåg att det finns en värld utanför dessa fyra väggar också.
(Nån del av min hjärna vill helt klart engagera sig. Varför skulle jag annars ha packat upp wc-papper förpackningen ur Tesco-shoppingväskan och av nån märklig anledning läst innehållsförteckningen… vem skulle ha trott att sånt är nödvändigt även på ett paket wc-papper… Hör och häpna, det var väldigt informativt, för inte bara innehåller förpackningen 4 rullar, det står också hur många enskilda ark en rulle innehåller, och hur många meter en rulle är. Detta kan jag ännu just och just förstå, ifall man råkade vara en såndär mänska som tycker om att jämföra pris per kvantitet istället för pris per förpackning, fast man ska nog vara väldigt sparsam om man bryr sig i hur mycket wc-pappret kostar per ruta. Hursomhelst, det står också att en rulle täcker ungefär 19.12 kvadratmeter. KVADRATMETER. Vem vill veta sånt? ”Darling, nästa gång köper vi Tesco’s Supersoft papper, för vi kan täcka hela vardagsrumsgolvet och tamburen med en enda rulle!”)
Hmm. Nej, jag tror jag tar och läser Guardian istället. Det har gått för långt om jag måste blogga om WC-papper i brist på ett liv…
Nov
9
Höstmys
November 9, 2009 | Tagged englaliv | Lämna en kommentar
