Det märks att man är hemma igen. Tillbaka till rutinerna på ett kick. Vardag med litet barn = bli hostad i ansiktet på natten, bli kissad på benet, gnälla och tjata. ”Vill slåss”. Gå med honom till bussen, vänta. Han freakar för att det är fel nummer på bussen. Hämta vagnen, byta skor, gå till bibban och låna nya böcker. Gå tillbaka. Gå gå gå. Bil känns som en fruktansvärd lyx.
Dagis ger mig skuldkänslor igen. Jag har redan gett dem en lapp (svart på vitt) om att W ska vara där under vecka åtta, som är sportlovsvecka här. Ändå frågar de om han ”skulle kunna vara hemma, de skulle nog vara bra”. Jag skulle hamna att betala som vanligt, men personalen önskade ta ut ledigt, de sa de rakt ut. Varför ska jag behöva känna skuld över att komma dit med mitt barn, för att de inte kan fixa ledigheterna? Jag jobbar ju inte där. Och vad är det för ställe man jobbar på, där man får ta ledigt sportlovet? Det brukar inte ingå i vanliga jobb. Ska kassörskorna på Prisma och CM be sina kunder gå iväg, för att de ska ha ledigt under sportlovet?
Vi ska ju ha dessuom ha vårt ” eget sportlov” = ledigt vecka 14.
Japp, det är definitivt vardag.
