Egentligen hade jag tänkt vänta med att out:a hela den här grejen i bloggen. Det går inte längre. Jag har skrivarklåda och det enda som rör sig i min gravidhjärna är medicin,  molvärk, ilska, rastlöshet och ovisshet och lite apati. Ja, du läste rätt, vi väntar barn igen.

Det borde vara enbart en god nyhet, det är ju en storvinst att kunna bli gravid utan hjälpmedel och det är verkligen inte alla förunnat! Varje barn är en gåva från Gud och det ska man vara tacksam över. Det är just det där som är så himla svårt just nu.

Efter det överraskande plusset hade jag kontakt med min läkare på TYKS och en mödrarådgivning, eller vad det nu heter här i Finland. Jag fick i alla fall ett nummer till en brud som man går till när man är väntar barn. Förklarade att jag tar en medicin som är risk C-klassad, vilket kan medför risk för fosterskador. Förra gången fick jag (på egen hand, eftersom min läkare sket i mig, i stort sett) trappa ner medicinen till den minsta dos jag kunde ta, pga tics. Hon bad mig kontakt min Touretteläkare, vilket jag gjorde.

Min läkare att jag ska avsluta medicineringen helt. Jag började storböla när han ringde och telefontiden som skulle vara tio minuter, blev säkert tjugo. Jag drog dessutom upp alla möjliga uusligheter (vill inte gå in på det mer exakt) som jag känt under den senaste tiden och att jag är arbetslös. Fy vad rutten man känner sig. Hej å hå, här är man på väg mot minimi-mammapeng.

Jamen gör abort då, om det är så jä*la jobbigt, hör jag folk skrika i kör. Nej, det vill jag inte. Jag kan inte. Inte för att jag är emot abort, men jag vill inte det. Hur uselt det än känns, så vet man ju inte vad det är för människa som är på gång. Jag vet inte ens om det går bra än, det kan bli missfall eller vad som helst. Efter att ha läst bloggar och hört om människor som fått barn med sjukdomar, handikapp eller cancer eller haft ursvåra förlossningar – eller inte alls kan få barn – är det inte så självklart att allt går bra. Jag vill bara hitta en orsak att klaga, för att jag känner mig så uuuslig.

Det är svårt att knyta an till nåt knyte som inte finns. Jag tyckte samma sak med William, när jag var gravid. När det var som allra svårast tänkte jag (och det här är sådant som folk tycker är tabu) att det inte spelade nån roll om jag fick missfall, för då skulle det i alla fall varit lättare; jag skulle inte längre vara gravid. Men sen kom han – sen blev han ju HAN. Ett barn, en person! DÅ kunde jag älska honom. I alla tidningar, i alla filmer, slutar det med att mamman föder barn och gråååter så tårarna strittar, för hon är såååå lycklig över sitt barn. Jag fällde ingen tår. Jag förstod inte varifrån William kom, fast jag hade känt hans sparkar. Men.. min hjärna förstod det inte ändå. Jag ville inte ha honom först – fast inte kunde jag vara utan honom heller. Han var ju ingen person, han var ett knyte med armar och ben och en gäll röst (fast i början lät han mest som en sparv, lite pipigt). Svärmor kom till BB och grät och grät (av lycka) och höll honom och myste … och jag kunde inte ta till mig nåt av de där känslorna, för jag hade trauma av förlossningen, ont och kunde inte sova. Sen, sen gick det en tid och han blev en William, min SON. Då kunde jag knyta an till honom och älska honom på ett helt nytt sätt.

Det värsta med medicinavslutningen är att det kommer att ge mig svår abstinens. Förra gången (när man ännu var lyckligt lottad och arbetade) fick jag åka hem från jobbet när jag försökte sluta helt med medicinen. Jag fick överdrivna känslor, sinnen, grät, skakade och kunde inte äta alls. Så jag slutade på en låg dos och behöll den under graviditeten, samtidigt som jag åt stark folsyra. Denna gång var jag inte beredd. Visserligen har jag inte SÅ stark medicindos, men man undrar ju om nåt kan gå fel. T.ex. kan medicinen ge ökad risk för gomspalt, men det finns inga säkra siffror. Vissa andra har ätit medicien, för att de har behövt. Min läkare tyckte dock att ”ja, de som har Tourette borde klara sig utan, så farligt är det ju inte för dem och man ska tänka på fostret, fast det är klart vi ser till individen också. Men jag är ju läkare, jag måste förklara fakta för dig.” Jag hörde bara det första och kände mig åsidosatt. (och jag veeet det där om medicinen, men något inom mig hade hoppats på nåt annat… varför vet jag ej.)

Vad då borde klara sig? Jag fick ett recept och en överenskommen tid till psykolog, för att prata om det hela, men det senare har jag inte hört nåt av på fyra dar. Och egentligen är det ju jag själv som ska klara det här. Ingen annan kan göra något åt det. Men man ska fungera som mamma och partner också under tiden. Och sin kropp kan man ju vinka adjö till och istället välkomna ännu fler bristningar och sladdriga tuttar. Ja visst äääär jag positiv idag!

Det jag längtar mest efter just nu är en portion pommes och en stor lövbiff och ett par öl. Ja öl, för det tar bort ticsen och man känner sig lite uppåt ett tag. Men nog ska det här väl gå på något sätt också, fast vintern känns oändligt lång denna gång. April.. det är liksom.. någongång om hundra år.