seklerochsekunder

Nu har jag återvänt till Bloggen. Jag gissade redan då jag for att min energi inte skulle räcka till för två bloggar, och så blev det. Till på köpet hade jag med mig en gammal laptop då jag for till Nicaragua, och det visade sig att den inte alls motsvarade mina förväntningar. Den gick att använda som skrivmaskin, men inte mer. Den fick inte kontakt med de trådlösa nätverken, den fungerade inte med en internetmukkula jag fick låna, och som grädde på moset: då jag tog med min minnessticka till cibern vägrade datorn där att öppna den! Allt skulle skrivas in på datorn där och då orkade jag bara med volontärgruppens blogg. Kanske en och annan av er har stått för någon av de drygt 30.000 läsningarna på våra tre månader? I så fall är ni ganska väl underrättade om hur vi haft det.

Nu har jag de avslutande språkstudierna framför mig, i maj månad. Sedan är jag i samma situation som andra studeranden: Jag får sommarlov!

Man skall inte slappna av, då kan det gå illa! Den slumrande förkylning som jag haft sedan före jul passade på nu. I dag har jag snorat och känt mig allmänt hängig och egentligen inte känt för att göra något alls. Men sådant kan jag inte godkänna, inte frivilligt i alla fall. Så jag satte i gång med packandet.

Jag trodde att jag inte skulle ha några svårigheter med att välja ut det som skulle få åka med. Men på något vis blev det lite för mycket av allt. Kläder, böcker … Alltså, viktmässigt var det inga problem, men volymen! Ack, Herre, varför har jag så många saker! Och måste jag ha med mig så mycket som hälften av det som finns i skåp och garderober?

Nej, det blir att börja om från början och få bortsorterat ganska mycket ur resväskan. Nog var det en lycka att jag råkade börja redan i dag, annars hade jag väl råkat i panik.

Då jag kom fram till ovanstående gick jag ner i källaren och satte på bastun. Det brukar vara ett bra sätt att skölja av sig små förargelser och slappna av.

Bastubadet borde bädda för en god natt.

Då jag satt i skolans matsal och intog mitt morgonmål i morse slog det mig: Detta är mitt sista morgonmål på det här stället! I kväll är jag hemma, p.g.a. tandläkarbesök, och äter alltså morgonmålet hemma i morgon bitti. Och i morgon är det sista dagen i Nykarleby. Tiden är alltså ute.

Eller, nu är tiden inne! Hoppsan! Det mål vi strävat mot sen i augusti har nu omärkligt smugit sig mycket nära.

En mindre trevlig sak har också smugit sig på: Min dator har tappat förståndet! Då jag tänker efter har det funnits små tecken på att allt inte har stått rätt till ett antal veckor, men nu slog det till. Det mesta av innehållet i Mina Dokument försvann! Sen hittades det igen, men på ett osannolikt ställe.  Och antivirusprogrammet hittade den inte. ”File not found”.

Efter några krumbukter kom jag in på Onlinescanning, och efter ett par timmars funderande meddelade den att datorn var ren. Inga virus. Så jag förde den till datordoktorn i Nykarleby för behandling.

Nu sitter jag och funderar på vilka (väl valda) ord jag skall säga i morgon, sista dagen på skolbänken för denna vinter.

Hoppas det blir något klokt.

I dag har vi ägnat oss åt att tillverka handdockor. Ganska många av oss var med på noterna att försöka oss på den här typen av kontaktskapande verksamhet. De mer kreativa gjorde figurer från scratch, men jag hörde inte till dem. Jag tog mig ett mjukisdjur hemifrån. Det skulle kanske föreställa ett lejon, men det liknade lika mycket någonting i trollväg, som kunde ha kommit ut ur den finländska urskogen.

Jag tog fram mina oanade kirurgiska talanger. Jag lade det inledande snittet under svansen och vidgade det så att jag fick in handen. Sedan avlägsnade jag inälvorna. Armarna var oproportionerligt långa. Där agerade jag ortoped och kortade överarmarna rejält. Det gick åt mycket suturtråd innan armarna var på plats igen. Jag provade med handen i det som nu var mycket nära att bli en handdocka.

Magskinnet var för spänt! Jag växlade till plastikkirurgi och sydde ihop den hud jag fått över då jag kortade armarna. Sedan lade jag ett snitt från bröstbenet rakt ner till det snitt jag lagt under svansen. Jag vidgade snittet så att jag kunde sy in ett rejält stycke extra magskinn. Sen kändes dockan ok.

Sedan kom den språklig-kulturella krocken: Jag hade gett dockan namnet Mikko. Den såg precis ut som en Mikko som vågat sig fram ur skogen. Men då läraren Nancy hörde det blev hon förskräckt. ”Det ordet får du aldrig nämna i Nicaragua”, sade hon.  ??? Jag blev förstås som en fågelholk i ansiktet och begrep ingenting. Så jag pressade henne lite tills hon klämde fram det. Det var en lokal benämning på det kvinnliga könsorganet!

Undrar just vad som hade hänt om jag intet ont anande hade presenterat dockan som Mikko framför tjugofem ungar i ett klassrum? Hade jag blivit ut-skrattad? Eller hade jag blivit ut-kastad och aldrig fått visa mig där igen? Ho vet. Ett lärde jag mig i alla fall: fallgropar finns på de mest oväntade ställen!

Och dockan? Jo, jag valde att kalla den för Rölle. Det verkade att vara neutralt.

Ordet ”foderautomat” får mig att tänka på fåglar. De flesta fågelbord som är i funktion nu på vintern är någon form av automater är maten flödar fram vartefter den blir äten. Dock är det förenat med en viss risk att besöka foderautomaten. Grannens katt kan ligga på lur där, eller så har en uggla upptäckt att fröautomaten i förlängningen också fungerar som köttautomat.

Min kusin i Sverige ringde mig i kväll och pratade en stund. Han var på väg ut i natten, för han skulle jaga vildsvin vid åtel. Och där fick jag lära mig något nytt: Åtelplatsen var upplyst, med grönt ljus! Vildsvinen ser inte grönt, för dem var det lika mörkt där som runt omkring. Däremot såg jägarna sitt byte riktigt bra. Så grisarna är i samma situation som fåglarna. Det är inte ofarligt att komma till ”foderautomaten”.

Återstår människorna. Hur gör den delen av skapelsen? Vilken typ av ljus är synligt för dem? Kommer man bara till församlingen som till en foderautomat? Eller har man en vilja att arbeta för ”födan”. Här är variationen stor, det gäller både arbetarna och konsumenterna.

Men, för all del, man kan också välja det sista alternativet, att inte alls komma. Det gör många. Och tror sig vara på säkra sidan med det.

Det var ett antal frågor. Som ni vet, en dåre kan fråga mer än tio visa kan svara på.

Nu är det tio hela dagar plus en natt kvar till avfärd. Det betyder att förberedelserna börjar gå in i det aktiva skedet. I dag har jag varit in till staden Vasa och ”provianterat”.  Det blev två par skor, en adapter till de främmande vägguttagen, ficklampa + pannlampa (fanns i samma paket).

Och så mina mediciner för tre månader, och en liten ”förstahjälpsväska”. Efter att jag hade betalat alltsammans skulle kassadamen helt säkert bugande ha följt mig till dörren om det inte hade varit kö till kassan!

Jag sökte också handdockor, med där lyckades jag inte. Jag hittade nog en som var helt acceptabel, men den var inte gjord för min hand. Knappast för någon annans hand heller. Innanmätet var helt misslyckat.

Nu har jag börjat packa. Det vill säga, försöka komma underfund med vilka saker som inte får resa med. För kön är lång, vill jag lova! Men ”tyvärr” kommer ganska mycket av de kläder som varit nästan självskrivna resenärer att få stanna hemma. Nu i veckan fick vi en bra lektion i hur man lämpligen klär sig. En finländare som har bott i Nicaragua tog sig tid med oss ett par timmar. Och sedan hittade jag en vädersajt där jag såg att nattemperaturen i Estelí redan är på 16 – 17° och att dagstemperaturen ligger vid ca +25. Så de varmaste tröjorna får ingen väskplats.

Den gamla minidatorn som jag råkade komma över skall förstås med, tillsammans med sin kompis Lacie och småkillarna Kingston och A-data. Och kameran förstås.

Några böcker blir det också. Una lectura para cada día del año (365 korta läsestycken), Nuevas adventuras de Miguel (Emil i Lönneberga), spanska och engelska ordböcker, läroboken Caminando 1, grammatikboken, dagboken, och Santa Biblia om den hålls inom vikten. Annars köper jag en Bibel i Nicaragua. Det blir billigare än att betala för överviktigt bagage.

Hur man än gör så kommer något att glömmas och något slinker med i onödan. Det gäller att hålla huvudet kallt.

Alltså en vecka kvar i Nykarleby. Få se om vi får något uträttat, eller om vi ligger i resfeber.

Ingenstans går man säker. Inte ens då man sitter ensam i bastun är det lugnt. Det lärde jag mig i går kväll. På småtimmarna satt jag ensam i skolans stora bastu och lögade min kropp och ångade upp min rostiga strupe. Då small det! Som ett bösskott!

Jag hann just och just få tag i hjärtat innan det ramlade på golvet. Då jag svalt ner det på plats och kunde tänka på annat märkte jag att lampan närmast kaminen hade slocknat.

Arma lampa. Måste den dö på ett så uppseendeväckande vis? Och hur valde den tillfället? Hade den smällt då damerna hade sin bastutur före mig hade den säkert fått ännu häftigare reaktioner! Eller också var elektriciteten fortfarande sur för att jag petade på den förra veckan.

Som f.d. jägare trodde jag inte att jag var skotträdd. Men det är jag tydligen, i bastun!

Plötsligt känns det som om tiden börjar bli kort. Nu då vi har börjat gå igenom detaljerna för vår resa blir allt så påtagligt.

Första frågan var hur vi skall ta oss till Helsingfors. Alla hade utgått ifrån att det skall ske med tåg. Men då vi nu satt och vägde för- och nackdelar, tåg eller buss, kom vi hastig fram till att buss är det absolut bästa alternativet. Vi får starta senare hemifrån, hålla pauser på trevliga ställen och inte byta från tåg till buss med vad det innebär av stress och trängsel. Visst måste vi betala merkostnaden ur egen ficka, men summan var inte oöverkomlig.

Var och en har hand om sin flygbiljett och var och en har ett ex. av vouchern till hotellen. Passen skall kopieras, originalpasset har man aldrig med sig ute på stan! Och en liten förstahjälpspåse skall med för att kurera småkrämpor. O.s.v.

Vem skall dela rum med vem de nätter vi övernattar på hotell, vem har listan på hur bagaget skall packas i bussen som tar oss den sista etappen fram till Estelí … Det är många små detaljer som skall passa ihop.

Allt detta tar förstås tid från studierna och för några tär det på motivationen. Jag för min del tror att också det här är en viktig del av helheten. Det blir liksom ännu mer ”vår” resa då vi skall organisera oss själva i stället för att en reseledare skall ha hela ansvaret för både planering och genomförande.

Ännu har vi en och en halv skolvecka kvar. Vi får räkna dagarna och pricka av på våra listor det som vi personligen skall ha ordnat. Och hoppas att tiden går någorlunda jämt ut och att det inte blir tid över att bita på naglarna.

Det overkliga blir snart verklighet!

Den senaste tiden har en hel del medialt fokus legat på våldtäkt. Särskilt det faktum att män i grupp anfaller en kvinna och våldtar henne gör de flesta förskräckta, också mig. Vad är det egentligen som pågår i världen då samma dårskaper händer på vitt skilda håll. I Indien, i USA, och i Sverige nu senast.

Vad är det som driver de här männen? Vad är det som får dem att tillsammans planera och genomföra en brutal gruppvåldtäkt? Hur kan någon med så iskall hänsynslöshet utsätta en kvinna för sexuellt våld intill dödens gräns, och, som i Indien, till och med över den? Och en fråga till: Hur vågar man göra sådana fruktansvärda brott. Det finns ju ändå en risk att bli fast och straffas, förhoppningsvis, hårt. Var finns självbevarelsedriften?

Vår värld har blivit allt mer egoistisk. Alla ser främst till att tillfredsställa sina egna begär. Det är ingen skillnad om det är fråga om pengar, makt eller sex. Girigheten gäller inte bara pengar, den har sträckt ut sina bläckfiskarmar till alla områden.

Människan har i alla tider önskar sig kunskap om framtiden. Siare och spåmän av skilda slag har alltid haft kunder. Och nu såg jag att den som tror sig ha mediala gåvor kan gå en utbildning, så nära som i Vasa.

Då jag själv är troende tog jag upp det här med en erfaren kristen. Han sade, att Gud har gett oss ett skydd mot andevärlden, så att vi inte skall komma i kontakt med den. För det håller vårt psyke inte för i längden. Men hos vissa personer verkar det finnas någon liten spricka i skyddet. Om personen i fråga upptäcker den och blir nyfiken försöker han eller hon att liksom vidga sprickan för att se mer och komma i kontakt med andarna. Det är det som denna utbildning troligen sysslar med, att göra hål i ett staket som borde förbli helt. För det är långt ifrån säkert att kontakt skapas med något gott …

Jag återkommer ännu till våldtäkterna och drivkraften bakom dem. Finns det något samband mellan det ökande våldet och det ökande intresset för det ockulta? Håller vi på att öppna en spricka där de onda andemakterna kan göra inbrott i människornas värld? Och kan de i så fall tänkas ta kontroll över en liten grupp av individer genom att spela på deras lustar och begär så till den grad att de tappar förnuftet?

Ja, jag vet, det jag skriver verkar helt sinnessjukt. Kanske det är jag som har tappat förnuftet. Men det jag skulle vilja få fram är en förklaring: Varför anfaller en grupp män en kvinna? Eller för den delen, varför en man våldför sig på en kvinna.

Verkan har en orsak. Men vilken, det är frågan.

Klockan är 03.30 och jag är klarvaken! En illasinnad kramp i ena vristen tog all min sömn innan den gav med sig, och här sitter jag nu och begrundar stillheten. Tekoppen är urdrucken och tvättmaskinen startad.

”La madrugada” är det spanska ordet för tidig morgon. Då jag hör det riktigt känner jag hur det känns att krypa fram undan täcket och smyga sig upp medan hustrun intet anande snusar vidare.

Madrugada är tiden innan solen har gått upp så den som stiger upp den tiden får njuta av soluppgångens skönhet som bonus för att han är med. Kan liknas med vissa företagsledare som får bonus för sådant som de ännu inte gjort. Alltså premieras för att de är med …

Nu borde jag sysselsätta mig med något fysiskt produktivt. Inte bara sitta här och fantisera för att få tiden att gå. Tänk om jag skulle baka bröd? För en tid sedan provade jag ett av Nakna kockens brödrecept. Om jag skulle ”förbättra” det genom att använda fruktnektar som degspad? Vore kanske värt att pröva …  Jo, det gör jag! Riktigt passande nu, innan jag har klätt på mig.

Vi får nämligen gäster i dag, så de får agera avsmakare. Om de inte faller döda ner vet jag att resultatet blev ätbart.