header image
 

F.d. laestadian: Försoningsresan kan börja!

Jag läser bloggkommentaren om och om igen. Hon, den före detta laestadianen, skriver om upprättelse, försoningsresor och drottningstatus. Jag ser ett barn som äntligen känner att nån lyssnar. Jag hör ett barn som häver upp sin sprudlande stämma över att ”jag finns, de ser mig, de älskar mig”. Så är det med oss alla, vi vill bli älskade.

Min darrande förhoppning är att offren, de tillbucklade själarna och förkrossade rösterna ska känna att det nånstans var värt all smärta. Bara den här berättelsen kan vara en sån tröst. Här kommer den, oredigerad:

”Netti, vilken UNDERBAR FANTASTISK KÄNSLA det är att få uppleva upprättelse från sin familj!!! Tack vare dessa stackars pojkars Mod att Sanningen Kom Ut, så har min familj fått ”nya ögon”!!! Ända sen barndomen har jag pratat, ropat å gråtit ut min sorg å ilska över denna SEKT!!! Varje gång blev jag nedtystad med att DET ÄR STOR SYND att ifrågasätta Predikanternas ord… Det fanns inga Prinsessor i min barndom, men när jag nu äntligen som vuxen har insett att jag INTE LÄNGRE behöver vara rädd varken för Gud, Predikanterna eller Helvetet, så hoppar jag direkt till DROTTNING-LIVET! NU BÖRJAR MITT LIV!! OM Gud finns,Hör min Bön: GUD VÄLSIGNA DESSA ”POJKAR”!!! AMEN. Tack vare dessa pojkars mod ser jag nu framemot att besöka min Hemstad Jakobstad i sommar, MED GLÄDJE, första gången på 25 år… min försoningsresa har börjat.”

Barndomshelveten i pedofilmörkret

”Det var han som gjorde att min uppväxt blev det HELVETE det blev” läser jag i mejlet. Jag slungas nåt år tillbaks i tiden till en berättelse om en laestadianflickas barndom för länge sen. En barndom som inte levdes ut, en barndom som genomlevdes och knappt överlevdes. En barndom som fortfarande sätter sina spår och skördar sina offer. Jag rös då och tänkte att det inte kan vara sant. Jag ryser idag och tänker samma sak: det kan inte vara sant. Personen ”han” i citatet ovan syftar på samma man som pekas ut under rubriken Pedofilskandal skakar laestadianer i dagens upplaga av Österbottens tidning.

I snösmodden och mitt i snöyran hörde jag om nyheten längs landsvägen i den försiktigt gryende dagen idag. Jag vred upp volymen. Jag tänkte genast på den och den och den som under de två år som gått sen jag första gången lättade på förlåten till Det Allra Heligaste i dessa bibelbältets trakter och som hört av sig, velat träffas och berätta sin barndomshistoria. Alla de här sårigablödigakränktaskämmiga berättelserna hinner upp mig under nyhetsuppläsningen. Jag har hört det förr, tänker jag. Inte i form av pedofili men i all möjlig annan form av kränkning, med skammen&skulden som vapen, ord som slår och slår. Och allt detta i den Helige Gudens namn och ”förlåtelse i Jesu namn och blod”. Amen.

I höst läste jag Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är och fingrarna låg heta på tangentbordet. Jag ville skriva vreden, avskyn och den bottenlösa vämjelsen jag kände för när gudtronåheligheten förvrids till en destruktiv och förintande kraft av allt som kan heta kreativitet, livslust och kärlek. Men jag har tidigare lovat mig själv att aldrig mer skriva om laestadianerna för att det kostar för mycket, för att det tär och äter mig i inifrån.

Likväl sitter jag här nu och tangenterna knattrar ut i tomheten. Vad känner jag? Ingenting faktiskt. Vad tänker jag? Jag tänker bara en tanke inför ÖTs formulering: ”Enligt uppgift från en anhörig anhörig till ett av offren avslöjades lekmannapredikanten på bar gärning i ett tidigt skede. Men i stället för att stänga av honom och ordna så att de utsatta barnen fick hjälp och stöd, lades all kraft på att mörklägga händelserna.” Jag tänker bara: Vad tänkte de vuxna och med vilka motiv rättfärdigade de sitt mörkande? Vad kan få en förälder (enligt Radio Vega var de förgripna pojkarna barnbarn till förövaren) att tiga, skydda sin egen far och offra sitt barn? En gud som kräver sånt finns inte i min värld helt enkelt.

Korkea-ahos skildrar en fiktiv verklighet även om den kan ha stråk av sanna berättelser i botten. ÖT och Radio Vega sysslar inte med fiktion, det är råa och skära barndomshelveten vi anar oss till. Och det gör skillnad, stor skillnad.

Den så kallade lekmannapredikanten är död sen slutet av åttiotalet och de förgripna pojkarna i fyrtioårsåldern. Hur ser deras liv ut idag, undrar jag. Var lever de? Har de barn?  Sätter den egna barndomen fortfarande sina spår och skördar den sina offer i liv som borde få levas full ut men som mest genomlevs? Jag vet inte.

Jag stryker en barnafot till ett sovande barn och undrar: Var fanns de modiga vuxna som inte kuvades under Ordet, ett Ord som förgör och förtrycker, som sätter skräck i livet som inte vill mer än att bli till? Såna vuxna har varje barn rätt till, oberoende predikanters och prelaters märkliga gester.

Och tack du vännen för mejlet som fick mig att låta fingrarna spela. Det finns lägen då jag inte får fega ur. Det här var ett sånt läge.

… och en karonka!

Vad är väl en bal på slottet? Vad är väl en nobelmiddag i Blå hallen när jag håller karonka i Gula Foajén (Academill, Vasa)? Nej, vad hade kunnat bli mer fulländat och glimrande magiskt än doktorsmiddagen. Skimrande vackra människor som är vackra bara för att de ÄR. Vacker inramning med bordsstajling och stämningsbelysning. Omsorgsfullt valda ord i talen. Jo, jag älskar att hålla tal själv men banne mig om det inte är urkul att ta emot tal också.

Jag bestämde mig på förhand att njuta fullt ut och hämningslöst av just det vackra, av orden och kramarna, av välviljan och den goda lusten att ha kul och rocka loss. Det verkade som om flera med mig var på samma humör, ja snart sagt alla. Vad är väl en finare present än gäster som bestämmer sig för att tillsammans skapa en god fest!

In på småtimmarna och med lockarna på sniskan och läppstiftet uppätet befann jag mig i centrum av en böljandedansande ring. Jag i limegrönguldfärgad långklänning och resten i mestadels svarta variationer - armhöjandes, knäböjandes, luftgitarrdiggandes MIG till tonerna av You´re simply the best.  Måste jag säga att det var ett triumfens ögonblick, en stund att njuta av, en tacksamhetens dans över att allt kändes så bra, så bäst? Tja, skamlig njutning men jag tog för mig. Fullt ut.

Post disputation

Väl ute ur Akademisalen ges en minut av återhämtning innan publiken lyssnat klart till tonerna av Pati Wingrens Variationer på tema för Netti. Jag har ingen klar bild av vad som hände: det var Jess! och kram av Ria och gratulationer av opponent och Vasabladets kamerablixtar och…

Först ute är Mannen och Sonen. Sen kommer flickorna rusande. Det är fler kramar och Jess!. Efter det tappar jag räkningen på alla Jess! och kramar och blommor och lyckönskningar och Bra gjort! och böcker och småpaket och chokladplattor och ja… alldeles underbart. Jag minns inte ansikten eller vad de sade. Jag minns en enstaka kroppsgest, en beröring. När det känns extra glatt och bra hoppar mina pumpsfötter lätt jämfota under kramen. Kroppen talar.

Så fram med skumpan och skålen. Jag höjer glaset först med barnen till deras äppelsaft. Därefter publiken. Så kaffe och tårta. Prat och spontananalyser av disputationen. Själv har jag befunnit mig i stormens öga och har inget utanförgrepp, hur tempot och dynamiken var, hur publiken mådde.

När jag ett par timmar senare är tillbaks hos frissan för fixande av kvällens festfrisyr, kommer lättnaden och den stora utandningen. Nu är det blott och enbart roliga kvar – det som inte kan gå fel. Karonkan.

Tempora disputatio

Pati Wingrens toner klingar ut till Variationer på tema för Netti (jo, alldeles sant… virtousen komponerade enkom för tillfället!).

Kustos öppnar disputationen.

Jag samlar ihop mina papper inför min lectio. En timme tidigare satt jag hos frissan med hårfönen i högsta hugg. Det var inte hårsvallet som utsattes för varmluften. I taxin märkte jag att vatten droppade ur botten på min väska! Vatten över avhandlingen, vatten över lection och disputationspärmen och vatten över USBpinnen med min PowerPoint. Jäkla vattenflaska! Jag var så nervös så att jag inte ens hade råd med att bryta ihop. Efter hela disputationen var det nån som undrade om jag inte läst min avhandling eftersom sidorna verkade så ihopklibbade under bläddrandet på scenen. Nåväl, frissafönar fixar det mesta men min avhandling såg ut som en solfjäder…

Lection. Jag var blank och tom. Jag levererade, snubblade inte på de omsorgsfullt valda men skälvande orden. Jag var blank och tom. Efteråt fick jag höra att jag såg så allvarlig ut. Visst gjorde jag det. Jag visste ju inte om jag var på väg mot min egen avrättning. Många års slit och vånda låg liksom och vägde.

Därefter följde diskussionen med min opponent professor Fröydis Hertzberg, universitetet i Oslo. Endast ett ord kommer för mig: dialog. Likt en gladiator gick jag in i striden. Det var rakt och ärligt, ingen ironi som leder till rädsla och taggar. Det var  en ordens fajt, men jag njöt varje sekund. Jag fick frågan och jag svarade på den. Jag såg genast fram emot nästa och nästa. Likt en het villa rusade halvtimmarna vidare.

Plötsligt – och jag säger plötsligt – är professor Hertzberg framme vid slutpläderingen. Då släpper jag allt. I en dimma hör jag stötar av sammanfattningen. Tonerna till Pati Wingrens tema för Netti strömmar ut i salen. Jag flyter med och de andra efter mig.

Det är över. Jag säger det än en gång: Allt är över.

Pre disputation

Av och an, av och an. Jag håller mappen med min lectio på armen. I ett slags vankande, makligt tempo travar jag fram och tillbaks sjungande Kalliolle kukkulalle. Först i lägre tonart, långsamt och trevande. Efter varje omtagning höjer jag nåt tonsteg (eller vad det heter), använder rösten lite till, något starkare, något modigare. Efter kanske fem omtagningar börjar jag nå gränsen för vad min röst klarar av, men rösten bär. Den klingar vackert i det höga rummet med röda tegelväggar. Det dunkla dagsljuset, decemberdagsljuset segar sig in genom takfönstren.

Jag traskar på. Min handledare, dagens kustos småpratar med opponenten. De förstår att lämna mig i fred.

Fakultetsdirektören ger tecken för inmarsch. Jag ställer mig först i kön, känner kustos hand bakifrån på min underarm. ”Det här går bra, Netti” säger beröringen.

Mitt huvud är blankt. Inte ett ord finns i mitt medvetande. Jag är redo. Jag har aldrig varit så redo.

Jaha

Jag har just rattat hem från Vasa med 150 ex. avhandling i bakluckan. Det är en märklig känsla att hålla i den nu, Texten. Förstår inte riktigt att det är sant, men namnet på pärmen är ju mitt så… det torde vara Texten.

Om doktorsavhandlingen

Så här slet jag ihop några rader om min avhandling i ett pressmeddelande. Svettigt att klämma in 350 sidor text på så litet utrymme.

***

Elever skriver uppsatser och läraren ger respons. De här etablerade och traditionsbundna skrifthandlingarna tillhör rutinerna i modersmålsundervisningen på svenska i Finland. Studiens huvudsakliga syfte är att gestalta mönster i den skriftliga responskultur som gymnasister berättar om och befinner sig i inom modersmålsämnets skrivundervisning.

Resultaten visar att lärarresponsen ofta är obegriplig för eleverna, att den har en normativ slagsida och att den oftare visar på uppsatsernas brister än förtjänster. Obegripligheten och bristfokuseringen till trots framstår gymnasisterna som handlande subjekt genom både protest mot och acceptans av lärarresponsen.

I en framtidsvision problematiseras skolans tröga responsmekanismer i förhållande till nätets och de sociala mediernas interaktiva motsvarighet. Författaren argumenterar också för en digitaliseringsreform av skrivundervisningen och inte minst av den finländska studentexamen.

d-e-n-h-o-p-p-l-ö-s-a-t-o-m-h-e-t-e-n

Jag säger bara: vilken filmupplevelse! Tillsammans med ett 50-tal andra cineaster såg vi Revolutionary Road (2008) på Filmklubben i Jeppis. Regi Sam Mendes, i huvudrollerna Leonardo di Caprio och Kate Winslet. Kan ju hända att alla andra som hänger med redan sett den för länge sen men… jisses!

Där satt vi, Mannen och jag, i vår tvåsamhet med barn och villa och jobb och… Vad ska jag säga? Varje människa med lite självdistans stannar upp och undrar vad sjutton (jag vill egentligen svära lite mer högljutt) det här livet egentligen går ut på. Här rullar det liksom på. Men lever vi våra drömmar? Vågar vi våra drömmar? Och vad händer när vi inser den hopplösa tomheten i alltsammans? Just det: den h-o-p-p-pl-ö-s-a-t-o-m-he-t-e-n.

Det är just det filmen och litteraturen och konsten har som uppdrag – att få oss att rysa inför vår egen potentiella hopplösa tomhet. Vi har den alla vill jag tro, bara vi lyssnar tillräckligt lyhört. Tack Filmklubben.

Det känns som att vara i Stockholm varje lördag mellan klockan halv fyra och sex.

Filmklubben (shit, jag har ännu inte klurat ut hur man länkar… kan nån hjälpa?) är öppen för alla. Man kan droppa in och se endast en film under en hel säsaong för bara 7 euro eller så betalar man säsongkort. Låga trösklar och högt till tak, inget krävs efteråt … diskussion eller så. Bara att traska vidare i Jeppislivet och försöka leva så gott man kan.

Jobbkopp och lifestyle

En tekopp måste kännas rätt. Den ska sitta rätt i handen, örat ska passa väl ihop med mitt pekfinger. Designen ska kännas uppigande och förhöjande, som om jag unnar mig själv nåt extra när jag dricker téet. Because you´re worth it. Jag får en identitet genom att jag dricker just den sortens te ur just den koppen. Jag blir någon.

Pinsamt med sant. Jag trillar ju i alla reklammakares fällor. Det är hit de ville ha mig och här är jag.

Inviger således min kommande jobbkopp med Sweet Chai. På tesnoddslappen (ett nyord som skapades precis nu) läser jag: ”To be calm is the highest achievement of the self.” Koppmärket är Marimekko, designen retro. Det känns bra, rätt. Det blir nog bra.

Jag gör mitt bästa för att ironisera men ser att jag är usel på det. Orsaken är att jag ändå tror på riter och tröskelhandlingar – som att ta på sig en ny spelskjorta när fotbollsspelare byter lag, som för prästen att dra på sig alban före gudstjänsten. En ny lärare måste definitivt ha en ny jobbkopp.

 
bloggen.fi © bloggen.fi 2006 - 2009 upprätthålls av HSS Media Ab
Anmäl olagligheter på denna blogg till support@hssmedia.fi