Trygghetsnarkomani

I ett snyggt förpackat paket anländer det, SIM-kortet med bifogat brev till mig. Telefonoperatören är väl informerad. De vet att jag har en sjuåring. Som förälder informeras jag om att många förstaklassister får sin första mobiltelefon inför skolstarten. Just den här förbetalda anslutningen är särskilt lämplig, eftersom jag behåller kontrollen över barnets mobilanvändning. Tack vare mobiltelefonen kan barnet sköta ärenden under skolresan eller hemifrån om föräldrarna jobbar. I nödsituationer är telefonen också en oersättlig hjälp som ger verklig trygghet.

Visst är argumenten lockande. De låter ju helt vettiga. Impulsivt värjer jag mig samtidigt mot telefonoperatörens väloljade försäljningstricks. De har insett min naturliga oro inför barnets skolstart. De till och med blåser upp en obefogad rädsla för att något riktigt illa kan drabba mitt barn. Allt från borttappade läxböcker till mobbningsscenarion rullas upp innanför mina ögonlock.

Telefonoperatören trycker på föräldraskapets definitiva smärtpunkt, den ständiga oron. Jag känner mig påtvingad en oro som faktiskt inte finns i verkligheten. Brevtexten får mig att känna mig som en dålig mor för att jag inte går omkring och ständigt gruvar mig inför barnets skolstart. Idag har vi morgon- och eftermiddagsvård för nybörjarna. De är i trygga händer, där varken ska eller får telefoner användas. Än mindre ska telefonen användas på skoltid. Den ska vara avslagen eller satt i ljudlöst läge. Hur många irritationsmoment i klassrummet orsakar inte påslagna telefoner?

Barn ser inte telefonen i första hand som en trygghetsfaktor utan snarare som en statusmarkör. Under rasterna jämförs modeller, funktioner och priser minutiöst. Det är inte svårt att räkna ut vem som blir kung i klassen.  Föräldrar skaffar flashiga telefoner åt sina barn mer av rädsla för utanförskap än för trygghetens skull. Så uselt kan det vara.

Det görs feta pengar på föräldrars rädsla. Det börjar redan under graviditeten med förlossningsförsäkring och fortsätter med trådlös babyvakt, hypertrygga barnvagnar och bilsäten, övervakningskamera över babysängen med elektronisk apparatur som mäter babyns andning . Så här fortsätter det förutsatt att vi som föräldrar går med på att konsumera in oss i trygghetsnarkomanin.

Under min barndoms sjuttiotal fanns inga eftisar. Däremot var begreppet nyckelbarn etablerat. En och annan smått förlöjligad hönsmamma förekom också. Men de var inte många. Idag befolkas hemmen av överoroliga trygghetskonsumerande föräldrar som drivits fram av marknadskrafternas slipade argument. Nödvändiga och ibland smärtsamma steg i ett barns utveckling uteblir eller rent av förhindras av föräldrars oro, en oro som förminskar snarare än bygger upp ett barns självkänsla.

Jag läser brevet ännu ett varv. Sen slänger jag det i pappersinsamlingen. Barnets grundtrygghet etableras över tid, med kramar och närvaro och den nödvändiga dosen av sval distans. Ingen mobiltelefon i världen ersätter sådan trygghet.

****

Texten utgör min debut som kolumnist i Dagens tidning, 12.8.2010.

Publicerat i Mina kolumner | Lämna en kommentar

Att rensa i (själens) rum

Plötsligt infann sig lusten. Lusten att öppna dörren till disputationskällaren och börja vända på papper, böcker, gratulationskort. Efter disputationen i december har jag knappt öppnat dörren till källarhålet och när det hänt har jag snabbt kilat in med nåt, varefter jag stängt dörren med en suck. Inte nu. Jag är inte mogen, har inga krafter att ta itu med de dunkla vrårna, pappersbergen av passerat forskarliv.

Idag öppnade jag dörren och lusten strömmade mot mig. Att rensa i det fysiska rummet innebär också att städa i själens skrymslen. Jag sparar gamla versioner av avhandlingsinnehållsförteckningar, jag sparar det sista handledningssamtalet med överskriften: ”Du är mogen för nästa steg nu, Netti”. Småleende läser jag igen om alla finord på kort och i dedikationer.

Disputation blev det, nytt jobb blev det och nu ligger ett långt sommarlov mellan mig och de stora kliven. På väggen hittar jag en post-it-lapp: ”Skriften bidrar till att tämja den vilda tanken.” Vissa tider ska tanken flyga vilt och fritt, andra bör den tämjas. Så är det.

Publicerat i Skrivpedagogik, Vardagsskärvor | Lämna en kommentar

Hjälp någon?

Två riktigt dumma frågor:

1. Hur gör jag för att länka i mina blogginlägg? Nu när jag skriver den här texten så är inte länkningsikonen upp i balken aktiverad. Den är otydligt ljusgrå.

2. Hur skapar jag en profilbild? Alltså inte på min ingångssida utan den lilla ruta som ska visa en bild till exempel bredvid det här inlägget på bloggen.fi´s startsida. Det samma gäller kommentarer. Har inte hittat den funktionen.

Tacksam för svar!

Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentar

Tiggerskan

Hon sitter vid trappans fot utanför Uspenskijkatedralen i Helsingfors. Med en sjal och en beslöjande hand döljer hon skammens ansikte, eller åtminstone vill hon berätta om en skam för mig. Framför henne står den klassiska pappersmuggen. I muggen sticker en billig ikonkopia av jungfrumodern upp.

Jag noterar henne, precis som alla andra turister noterar henne. Jag ser min egen skam i hennes och jag vänder bort blicken. Alla andra turister gör på samma sätt och med höjda blickar mot katedralens guldkupoler kilar vi vidare uppför trappan.

Publicerat i Frusna ögonblick | Lämna en kommentar

Slår upp dörrarna – igen en gång

I ett sommardränkt Helsingfors under något som går under namnet Mors (skriv)vila infinner sig den rätta känslan, det vill säga skrivlusten. Efter min disputation i december har de skrivna orden inte velat bli till mer än i en och annan kolumn. Bloggkraschen i juni var den sista dödsstöten för mitt gamla kafferum, Nettis kafferum om du minns.

Nu rinner plötsligt orden till, ungefär som mjölken hos en ammande mor. De väller fram och vill ut. Istället för att vandra på stan, vika in på en och annan utställning, fastna i någon turistfälla eller shoppingträsket så har jag njutit vid mitt tangentbord. En artikel blev färdig idag och imorgon blir det en kolumn för nystartade Dagens tidning (PS. varför är min ruta för länkning inte aktiverad – någon som vet?).

Dagens skrivskörd ska ändå firas på terrassen i solen med vännen och det medföljande goda samtalet. Välkomna ni till Nettis – kort och gott!

Publicerat i Vardagsskärvor | Lämna en kommentar