Nettis

”Jag hopas att jag änu en gång komer hem, men vi komer att med lungn gå mot vårt öde, det blir snart jul men nå julpärmesjon behöver jag int hopas på mer, men Mamm glöm int bort Signe, vi hade ju tänkt förlova os till jul. Ge häne till minne nå utav mina vakraste priser, en strösjed och en sokertång. Gå dit på julafton så det blir som en hälsning från mig. Jag ber att ni inte glömer bort det, man vet int – - – det kan ju vara det sista brev jag skriver.” Raderna är skrivna av min farfar Hugo och mottagaren är hans mor. Den tilltänkta trolovade Signe var min farmor. Brevet är daterat den historiskt märkta torsdagen den 30 november 1939, dagen för vinterkrigets utbrott. Min farfar var trettioett och min farmor skulle fylla tjugoåtta på julafton. Hugo önskar att Signe på självaste julafton och på sin tjugoåttonde födelsedag ska motta ett par priser han vunnit under skidtävlingar. Han var en duktig skidåkare.

Jag läser det två sidor långa brevet flera gånger. Just vid den här passagen om ovisshet och längtan, om rädsla och mod, om omsorg och hopplöshet rinner tårarna till. Jag sväljer. De skulle ju förlova sig just den här julaftonen.

Jag slungas tillbaks in i verkligheten efter en julhelg av materiellt överflöd. Vi har just hängt upp familjekalendern 2011 på köksväggen. Jag tittar på första sidan, januari. Jag ser fem snygga parallellt löpande rader för årets trettioförsta dagar. Fem kolumner för fem familjemedlemmar. Vi finns alla här under samma tak och vi lever tillsammans, som en helt vanlig familj. Drygt sjuttio år efter att farfar skrev sitt brev sitter jag i vårt kök insvept i en ljummen men bedräglig förutsägbarhet. Skam att säga betraktar jag tak över huvudet och mat på bordet som mer än självklarheter.

Min farfar var inget vidare på stavning efter sex år av folkskola. Handstilen är ändå vackrare än många nutida. Hugo var timmerman, utanför brödfödan fiskare och båtbyggare. Signe tog hand om hushållet efter ett tiotal år som tobaksängel på Strengbergs. Själv växte jag upp under 1970- och 80-tal där grundskolan var en medborgerlig rättighet och studentexamen med påföljande akademisk utbildning en möjlig väg för de allra flesta.

Till julhelgens läsning hörde Susanna Alakoskis och Karin Nielsens Tala om klass (2007) och de finlandssvenska syskonantologierna De andra. En bok om klass (2009) och Obs! Klass (2009). Mellan pärmarna är det mycket tal om de så kallade klassresorna och klassresenärerna, det vill säga de som på ett eller annat sätt tagit sig från arbetarklass och uppåt. Jag är inte ensam om att ha gjort en sådan klassresa från arbetarklass till ”den stora, ombonade medelklassen som numera de flesta tillhör” för att låna Göran Greiders ord. Min föräldrageneration gjorde definitivt det grövsta resenärsjobbet. Klassresor är ofta kantade av känslor som svek och egoism, skuld och skam men för min egen del är grundkänslan för det mesta tacksamhet.

Med farfars skälvande frontrader i handen inser jag att min tacksamhet har rötter i farmödrars kök och de kallaste krigsfronter, i föräldrars omsorg och i det fria land till vilket jag vunnit miljonvinsten i livets lotteri. Brevet, klassantologierna och min livsberättelse strålar samman här.  Och berättelsen i sig är långt ifrån unik. Många var raderna som skickades från fronten, många var de unga kvinnor som längtade hett och oroade sig sjuka, många var barnen som föddes och mycket har vi att vara tacksamma över. Vi skriver fredens år 2011. Farfars brev blev tack och lov inte det sista.

*****

Texten är min senaste kolumn i Dagens tidning, 5.1.2011.

Följande text är min senaste kolumn i Dagens tidning, 18.11.2010.

***

”Och så rätar vi på ryggarna, klistrar på finaste leendet. Luleå – är ni där? Vi går på om en minut.” laddar studiomannen Tobbe ut över publikhavet. Med pipo på huvudet, stora Musse Pigg-liknande hörlurar skuttar han omkring över Idolscenen. Han sprider en galet sprallig energi omkring sig. ”Vi går ut i sändning om trettio sekunder. Nu vill vi ha den fetaste Luleapplåden nååånsiiin. Höj händerna! Vråååååla, NUUU!!!”

Och vi går ut i sändning. Vi ger honom den fetaste applåden. Vi höjer våra händer och vrider våra blickar mot de svepande kameraögonen. Den längsta kameraarmen kallas för ”Ensam mamma söker”. Det är den vi ska flirta mest med i hopp om att synas i teverutan. Och syns inte vi så syns förhoppningsvis vår ELIN-skylt. Och det gör den. Redan efter två minuters sändning kommer det första messet: ”Vi såg skylten!”. På Facebook har vi naturligtvis arrangerat vår egen lilla Idolshow genom att ladda upp glitterskylten så att folk vet vad de ska spana efter.

Idol är stort. Idol är adrenalinstinn direktsändning där inga omtagningar tillåts. Tevespektaklet sväljer 150 medarbetare på Sveriges TV4. Tolv långtradare tar sig från Stockholm genom landet, fullproppade med riggningsmaterial, ljud, ljus och instrument. Bara kablarna går på flera kilometer. Därtill hoppar ett femtiotal lokala förmågor in som extraresurs. Arcushallen i Luleå sväljer denna första fredagsturné 7.500 personer.

Två och en halv timme före sändning segar vi fram i den en kilometer långa bilkön. De två dagar gamla snövallarna skapar dramatik och magi i vintermörkret. Det är liksom lite Walt Disney, stjärnglans och norrländsk pitepalt på samma gång. VIP-ingången är inte vikt för oss utan vi slussas med massorna till baksidan och tar oss in i ett jättelikt plåtskjul. Bajamajorna står uppradade på utsidan. I tio graders kyla står vi tålmodigt och köar. Först till skjulet, sedan till toaletten. Vi varken får eller vill uträtta sådana ärenden mitt under sändning.  Om jag tittar noggrant så ser jag den korrugerade plåten till hallvägg, de sunkiga bänkarna längs sidorna och känner det iskalla draget från utgången längs betonggolvet. Men allt det är förlåtet. Längst framme lockar den blåkalla scenen med bildskärmar, röda neonslingor och transparent, glasblankt scengolv.

Vi är på plats för att göra teve, bra teve. Alla produktionsstrategiska manövrar genomförs just för att  ”det här blir bra teve”.  Peter Jihdes insats är stor hemma i rutan men nästan ynkligt liten live. Han går enligt manus och regi, placeras i de gynnsammaste kameravinklarna omgiven av den festivalyraste publiken.  Under idolernas framträdanden letar handkameramän upp namnskyltarna i publiken. Linnéaskyltar, Olleskyltar, Andréasskyltar och Minnahskyltar. Under Jays och Elins framträdanden behöver de inte leta överhuvudtaget, andra gånger får de treva sig fram i mörkret.

Och vi gör bra teve. Vi hetsar taktfast ”LU-LE” klappklappklapp, ”LU-LE” klappklappklapp. Vi vrålar än högre, vi sträcker händer och skyltar och anleten än längre upp. Anders Bagge avfyrar en belönande bomb. Vi gör ännu bättre teve. Musse Piggen rusar omkring i allt högre tempo under reklampauserna, ger oss beröm som ”Ni är den bästa Idolpubliken nåååånsiin!”. Och vi tror honom trots att vi vet att han vrålar likadant också nästa fredag och nästa. Men det gör inget.

Omedelbart efter sändning påbörjas rivningen. På en halvtimme är nästan alla stolar undanplockade. De ivrigaste fansen hänger fortfarande vid scenen tillsammans med en och annan journalist. Idolerna bevakas av vakter och nekas till att skriva autografer. Neonljusen släcks och lysrören tänds. Scenens metallskelett ser märkligt själlöst ut.

Med Elinskylten och Elinglittret på sniskan letar vi oss kalltrötta mot parkeringen.  Inombords lever fortfarande en muskel av magi. Och vi fick vara med och göra teve, riktigt bra teve.

Annette Kronholm-Cederberg

I ett snyggt förpackat paket anländer det, SIM-kortet med bifogat brev till mig. Telefonoperatören är väl informerad. De vet att jag har en sjuåring. Som förälder informeras jag om att många förstaklassister får sin första mobiltelefon inför skolstarten. Just den här förbetalda anslutningen är särskilt lämplig, eftersom jag behåller kontrollen över barnets mobilanvändning. Tack vare mobiltelefonen kan barnet sköta ärenden under skolresan eller hemifrån om föräldrarna jobbar. I nödsituationer är telefonen också en oersättlig hjälp som ger verklig trygghet.

Visst är argumenten lockande. De låter ju helt vettiga. Impulsivt värjer jag mig samtidigt mot telefonoperatörens väloljade försäljningstricks. De har insett min naturliga oro inför barnets skolstart. De till och med blåser upp en obefogad rädsla för att något riktigt illa kan drabba mitt barn. Allt från borttappade läxböcker till mobbningsscenarion rullas upp innanför mina ögonlock.

Telefonoperatören trycker på föräldraskapets definitiva smärtpunkt, den ständiga oron. Jag känner mig påtvingad en oro som faktiskt inte finns i verkligheten. Brevtexten får mig att känna mig som en dålig mor för att jag inte går omkring och ständigt gruvar mig inför barnets skolstart. Idag har vi morgon- och eftermiddagsvård för nybörjarna. De är i trygga händer, där varken ska eller får telefoner användas. Än mindre ska telefonen användas på skoltid. Den ska vara avslagen eller satt i ljudlöst läge. Hur många irritationsmoment i klassrummet orsakar inte påslagna telefoner?

Barn ser inte telefonen i första hand som en trygghetsfaktor utan snarare som en statusmarkör. Under rasterna jämförs modeller, funktioner och priser minutiöst. Det är inte svårt att räkna ut vem som blir kung i klassen.  Föräldrar skaffar flashiga telefoner åt sina barn mer av rädsla för utanförskap än för trygghetens skull. Så uselt kan det vara.

Det görs feta pengar på föräldrars rädsla. Det börjar redan under graviditeten med förlossningsförsäkring och fortsätter med trådlös babyvakt, hypertrygga barnvagnar och bilsäten, övervakningskamera över babysängen med elektronisk apparatur som mäter babyns andning . Så här fortsätter det förutsatt att vi som föräldrar går med på att konsumera in oss i trygghetsnarkomanin.

Under min barndoms sjuttiotal fanns inga eftisar. Däremot var begreppet nyckelbarn etablerat. En och annan smått förlöjligad hönsmamma förekom också. Men de var inte många. Idag befolkas hemmen av överoroliga trygghetskonsumerande föräldrar som drivits fram av marknadskrafternas slipade argument. Nödvändiga och ibland smärtsamma steg i ett barns utveckling uteblir eller rent av förhindras av föräldrars oro, en oro som förminskar snarare än bygger upp ett barns självkänsla.

Jag läser brevet ännu ett varv. Sen slänger jag det i pappersinsamlingen. Barnets grundtrygghet etableras över tid, med kramar och närvaro och den nödvändiga dosen av sval distans. Ingen mobiltelefon i världen ersätter sådan trygghet.

****

Texten utgör min debut som kolumnist i Dagens tidning, 12.8.2010.