”Det var han som gjorde att min uppväxt blev det HELVETE det blev” läser jag i mejlet. Jag slungas nåt år tillbaks i tiden till en berättelse om en laestadianflickas barndom för länge sen. En barndom som inte levdes ut, en barndom som genomlevdes och knappt överlevdes. En barndom som fortfarande sätter sina spår och skördar sina offer. Jag rös då och tänkte att det inte kan vara sant. Jag ryser idag och tänker samma sak: det kan inte vara sant. Personen ”han” i citatet ovan syftar på samma man som pekas ut under rubriken Pedofilskandal skakar laestadianer i dagens upplaga av Österbottens tidning.
I snösmodden och mitt i snöyran hörde jag om nyheten längs landsvägen i den försiktigt gryende dagen idag. Jag vred upp volymen. Jag tänkte genast på den och den och den som under de två år som gått sen jag första gången lättade på förlåten till Det Allra Heligaste i dessa bibelbältets trakter och som hört av sig, velat träffas och berätta sin barndomshistoria. Alla de här sårigablödigakränktaskämmiga berättelserna hinner upp mig under nyhetsuppläsningen. Jag har hört det förr, tänker jag. Inte i form av pedofili men i all möjlig annan form av kränkning, med skammen&skulden som vapen, ord som slår och slår. Och allt detta i den Helige Gudens namn och ”förlåtelse i Jesu namn och blod”. Amen.
I höst läste jag Kaj Korkea-ahos debutroman Se till mig som liten är och fingrarna låg heta på tangentbordet. Jag ville skriva vreden, avskyn och den bottenlösa vämjelsen jag kände för när gudtronåheligheten förvrids till en destruktiv och förintande kraft av allt som kan heta kreativitet, livslust och kärlek. Men jag har tidigare lovat mig själv att aldrig mer skriva om laestadianerna för att det kostar för mycket, för att det tär och äter mig i inifrån.
Likväl sitter jag här nu och tangenterna knattrar ut i tomheten. Vad känner jag? Ingenting faktiskt. Vad tänker jag? Jag tänker bara en tanke inför ÖTs formulering: ”Enligt uppgift från en anhörig anhörig till ett av offren avslöjades lekmannapredikanten på bar gärning i ett tidigt skede. Men i stället för att stänga av honom och ordna så att de utsatta barnen fick hjälp och stöd, lades all kraft på att mörklägga händelserna.” Jag tänker bara: Vad tänkte de vuxna och med vilka motiv rättfärdigade de sitt mörkande? Vad kan få en förälder (enligt Radio Vega var de förgripna pojkarna barnbarn till förövaren) att tiga, skydda sin egen far och offra sitt barn? En gud som kräver sånt finns inte i min värld helt enkelt.
Korkea-ahos skildrar en fiktiv verklighet även om den kan ha stråk av sanna berättelser i botten. ÖT och Radio Vega sysslar inte med fiktion, det är råa och skära barndomshelveten vi anar oss till. Och det gör skillnad, stor skillnad.
Den så kallade lekmannapredikanten är död sen slutet av åttiotalet och de förgripna pojkarna i fyrtioårsåldern. Hur ser deras liv ut idag, undrar jag. Var lever de? Har de barn? Sätter den egna barndomen fortfarande sina spår och skördar den sina offer i liv som borde få levas full ut men som mest genomlevs? Jag vet inte.
Jag stryker en barnafot till ett sovande barn och undrar: Var fanns de modiga vuxna som inte kuvades under Ordet, ett Ord som förgör och förtrycker, som sätter skräck i livet som inte vill mer än att bli till? Såna vuxna har varje barn rätt till, oberoende predikanters och prelaters märkliga gester.
Och tack du vännen för mejlet som fick mig att låta fingrarna spela. Det finns lägen då jag inte får fega ur. Det här var ett sånt läge.
