I ett snyggt förpackat paket anländer det, SIM-kortet med bifogat brev till mig. Telefonoperatören är väl informerad. De vet att jag har en sjuåring. Som förälder informeras jag om att många förstaklassister får sin första mobiltelefon inför skolstarten. Just den här förbetalda anslutningen är särskilt lämplig, eftersom jag behåller kontrollen över barnets mobilanvändning. Tack vare mobiltelefonen kan barnet sköta ärenden under skolresan eller hemifrån om föräldrarna jobbar. I nödsituationer är telefonen också en oersättlig hjälp som ger verklig trygghet.
Visst är argumenten lockande. De låter ju helt vettiga. Impulsivt värjer jag mig samtidigt mot telefonoperatörens väloljade försäljningstricks. De har insett min naturliga oro inför barnets skolstart. De till och med blåser upp en obefogad rädsla för att något riktigt illa kan drabba mitt barn. Allt från borttappade läxböcker till mobbningsscenarion rullas upp innanför mina ögonlock.
Telefonoperatören trycker på föräldraskapets definitiva smärtpunkt, den ständiga oron. Jag känner mig påtvingad en oro som faktiskt inte finns i verkligheten. Brevtexten får mig att känna mig som en dålig mor för att jag inte går omkring och ständigt gruvar mig inför barnets skolstart. Idag har vi morgon- och eftermiddagsvård för nybörjarna. De är i trygga händer, där varken ska eller får telefoner användas. Än mindre ska telefonen användas på skoltid. Den ska vara avslagen eller satt i ljudlöst läge. Hur många irritationsmoment i klassrummet orsakar inte påslagna telefoner?
Barn ser inte telefonen i första hand som en trygghetsfaktor utan snarare som en statusmarkör. Under rasterna jämförs modeller, funktioner och priser minutiöst. Det är inte svårt att räkna ut vem som blir kung i klassen. Föräldrar skaffar flashiga telefoner åt sina barn mer av rädsla för utanförskap än för trygghetens skull. Så uselt kan det vara.
Det görs feta pengar på föräldrars rädsla. Det börjar redan under graviditeten med förlossningsförsäkring och fortsätter med trådlös babyvakt, hypertrygga barnvagnar och bilsäten, övervakningskamera över babysängen med elektronisk apparatur som mäter babyns andning . Så här fortsätter det förutsatt att vi som föräldrar går med på att konsumera in oss i trygghetsnarkomanin.
Under min barndoms sjuttiotal fanns inga eftisar. Däremot var begreppet nyckelbarn etablerat. En och annan smått förlöjligad hönsmamma förekom också. Men de var inte många. Idag befolkas hemmen av överoroliga trygghetskonsumerande föräldrar som drivits fram av marknadskrafternas slipade argument. Nödvändiga och ibland smärtsamma steg i ett barns utveckling uteblir eller rent av förhindras av föräldrars oro, en oro som förminskar snarare än bygger upp ett barns självkänsla.
Jag läser brevet ännu ett varv. Sen slänger jag det i pappersinsamlingen. Barnets grundtrygghet etableras över tid, med kramar och närvaro och den nödvändiga dosen av sval distans. Ingen mobiltelefon i världen ersätter sådan trygghet.
****
Texten utgör min debut som kolumnist i Dagens tidning, 12.8.2010.
