Tankar vid en vedspis på vischan

Go´morron på er gott sjack!
(Eller snarare go´daaaa)

Grå var gryningen i både sinnet och sinnevärlden.
Men det ljusnar. Det klarnar. Inomhus. Ute lär det
bli sol framåt eftermiddagen.

Uppe med, ja inte med tuppen men med sonen. Han
väckte mig vid halv nio, genom att ytterst kärleksfullt
och synnerligen omilt, sätta sig på mig och blåsa lökdoft
i ansiktet på mig.
Vad jag tycker lökchips är äckliga!
Och inte blir de bättre av att – efter att ha blivit glömda på
bordet vid TV-soffan, agera frukostsurrogat i munnen på
den självsvåldige – när vi andra sover dessutom ohyggligt
frie och enväldige – Lille Kejsaren. Något annat än lite
yoghurt fick jag inte i den envise lille herrn, vars motto
verkar vara Våga Vägra Frukost – kosta vad det kosta vill!

Ensam i köket plockar jag fram små björkpinnar och ett antal
sportsidor (vilken himla tur att de är rosa, man slipper ju hela
dissektionen, bara att knyckla ihop och peta in i eldluckan)
och jag känner mig uråldrig och som del i en evig kedja av
kvinnor, medan elden tar sig i vedspisen.

Ensamma helgmorgnar i fårskinnstofflor vid vedspisen.

Vid stranden av Perho å, fast då var det farmor eller mamma,
som hukade framför luckan till betydligt äldre spisar.
Mina morgonspisar har brunnit i bastukammaren vid
Hästöfjärden, i två olika grindstugor i Trosa, på ön Söderöra
i Roslagen, i Sandarne utanför Söderhamn och nu här
i detta sprillans nya kök Någonstans i ett – till för bara ett drygt
år sedan – absolut Ingenstans.

Jag visste med säkerhet, att i detta avskalade funkishus
skulle det inte passas in någon arkaiserande eller rent
antik eldstad. Ingen som helst krusidullig och pyntig
nostalgisering någonstans. Modern, med hög verkningsgrad,
miljögodkänd och effektiv som både alternativ värmekälla
och enda spis vid eventuella elavbrott, skulle den vara. 
Och så blev det.

Hade det gått att elda en modern AGA med ved hade det
blivit en sådan men nu blev det en svart och rostfri
(betydligt mindre än en AGA) österrikisk Lohberger.
Med hel häll med en ”platta” som går att öppna för
woken. 

I väntan på Spanarna på P1 klipper jag bacon och lägger
på ett galler över en långpanna. Skramlar ägg. Kokar tevatten.
Värmer upp espressobryggaren. Värmer gråfrallor. Tar fram
Västerbottensost och fikonmarmelad. Tre sorters juice (suck).
Dansar vals med mig själv runt det runda köksbordet ”Hea
hea hea me hoilattiin hiljaa ja vuonolla virtemme soi, sen kertasi
kaiku ja puseron sisältä lehahti lentoon se aamiunen koi” —
”elämme kuolemme, rannoilla vuolemme lastuja laineisiin”.
 
Dukar med ett rejält gäng glaslyktor i regnbågens färger mitt på
bordet. Sävunderlägg från Krombi förstås. Farmors gamla
brödkorg. Randiga servetter, hur annars.

Vi började våra dagar som familj med båda barnen (med sex
års mellanrum) på femstjärniga hotell i Kina.  Sedan dess äter vi
ugnstekt bacon (det mesta fettet rinner bort och knapret blir
kvar) och äggröra på lördagarna (”som i Kina”). På söndagarna
blir det plättar eller våfflor. Där tar denhär familjens fasta
matritualer i stort sett slut. (Om man inte räknar med de
eviga nudelsopporna och den kinesiska ägg- och tomatsoppan,
som alltid står högt på önskelistan och i stort sett alltid står på
bordet på torsdagarna men helst oftare.)

Familjen rinner så sakteliga ner för trappan och var och en
drar sin lilla signaturtrudelutt på pianot på väg genom biblioteket
till köket. Pianot är fortfarande skriande ostämt men har
till vår lilla förvåning fått en oväntad – men helt rätt – permanent
plats mitt emellan hallen och köket. Nu får vi kanske plats för
min mormors utdragssoffa i matsalen eller kanske detdär ”antika”
kinesiska brudskåpet som jag lite i smyg smådrömmer om.

Spanarna börjar och överröstas effektivt att pladder från två
ivriga, utsövda, stressfria barnamunnar och en mor som lite
lamt hyschar och en make som mångordigt prisar sin fru för
att hon nosade upp en så fin vedspis och en så fin blå
gjutjärnsform till äggröran. 

I fönstret mot gården hänger en röd kinesisk lykta med tecknet
för lycka och välgång (det evigt så magiska FU, som kineserna
själva gärna hänger upp och ner, för att inte utmana ödet).

Ibland går det att leva i Idyllien.

Andra gånger är det precis stört omöjligt.