Man lär sig så länge man lever. Idag fick jag lära mig ett nytt ord. ”meticulously”. Fick feedback om att jag gjort ett jobb ”meticulously”, godt så men måste googla det hela. Det betydde typ ”extremt noggrannt”, vilket jag tycker är skitroligt och så växte jag 3 meter på kuppen.
Kuuluuko kuinka henkselit paukkuu?
Ibland skulle det vara bra att ha lite ulosanti. Och inte sitta och humma som en sömnig, dum panda när herra erikoistutkija ringer till dig och vill diskutera framtidsprospekt.
Och i samma nanosekund du lägger på telefonluren kommer du på 900 fancy formuleringar och fina egenskaper du besitter som du skulle ha kunnat säga. Men nej.
Bra jag.
Jag jobbar med alkoholforskning. Och studerar alkoholforskning. Så det finns en liiiten liten risk att jag blivit alldeles jätte hjärntvättad/moralisk/tråkig/torr etc efter dag efter dag jobba med ”alkoholen kostar samhället 12 miljarder per år”, ”ensamma mammor med alkoholproblem misshandlar sina egna barn i allt högre grad” och liknande humörhöjare.
Jag är inte själv nykterist. Likaledes jobbar jag inte heller för en nykterhetsrörelse, utan ett forskningscenter. Alkoholpolitik är inte samma sak som alkoholism-på-individnivå.
Det som bakgrund. Nu till helgens eskapader.
En kryssning. Åbo – Stockholm, alltså den typen av apkryssning där man inte ens stiger i land i Svärrje utan bara följer följande mönster:
Där emellan skall man naturligtvis spendera en miljard euro på mat och Taxfree prylar man inte egentligen vill ha. Du är fången på fartyget, finns inget annat att göra än att strö fyrk omkring sig och så – naturligtvis supa så att du inte minns ditt efternamn.
Resesällskapet bestod av mig, D & 9 vuxna, medelålders människor. Två av dessa medelålders människor var D’s kusiner, resten bestod av vänner och bekanta till dem. Både kvinnor och män blandat. Redan innan vi ens checkat in var största delen lite småberusade. En efter en rusade maniskt till baren för att hinna dricka så mycket som möjligt innan man kommer ombord och kan fortsätta dricka. En av damerna, som lika gärna kan gå under namnet skräcködlan var mer än bara lite packad. Hon pussades, kramades, klämde och strålade med ögonen. ”Meistä tulee vielä hyvät ystävät Mikaela.” Visst.
Det tog bara några timmar innan hennes euforiska glädje förvandlades till bitter melankoli och samma tant som ville att vi skulle bli bästisar skällde ut mig för att jag var ung, för att jag inte förstod något om livet och för att jag var med på hennes 40 års kryssning. Bort! Dethär var alltså inte en ilsken fjortonåring som druckit för mycket cider. Detta var en 40 åring, en mamma, en helt vanlig finsk kvinna.
Resten av gänget var nu inte desto bättre. Vid buffebordet utbyttes klokheter som ”man ska äta mycket sill, den e saltig o så kan man dricka mera sprit efteråt” de få minuter man faktiskt talade med varandra. Resten av tiden gick ut på att rusa till vinkranarna o hälla fulla glas åt sig själva. Mat? En bisak. Tala med sina bordsgrannar? Varför sku man det.
Kvällen slutade i karaoke, det vill säga att två fnissiga tanter vinglar upp till scenen och börjar yla ”na na… hihi.. heei.. na na.. viiiiiaaaa d-lo-roooooosaaaaa” i otakt. Att en av männen råkade i slagsmål och att resten med hjälp av sanslösa mängder sprit rockade till tonerna av Menneisyyden Vangit som spelade finska hitlåtar på löpade band.
Dag två inleddes med att någon ur charmgänget vrålade i korridoren, kastade sig på hyttdörrarna, sparkade och hackade allt vad de hann. ”Mennään aamukaljalle” brölades det. Heeei, vitt-uuu, mennäääään jo!
Jag & D drog täcket över öronen och låtsades att vi inte hörde något. Efter några minuters brölande till gav skräckkabinettet upp och snubblade iväg på morgonöl. Resten av dagen undvek vi våra medresenärer. Då vi skulle gå i land (äntligen! efter en dag som känts som 150 tmmar lång) sprang vi in i några av gänget. Dom undrade surt var vi varit hela dagen – ingen tycks riktigt ha orkat baila så dom hade bara supit på tumanhand hela dagen. Så trist så, men va gör man inte? Nu skulle de ännu avsluta med en post-resa bisse på Seaport innan de skulle hem till sina förortsvillor i mellersta Finland. Hem till sina barn, sina jobb och sina soon-to-be välfyllda taxfreesprit kylskåp.
Varför säger ingen emot? Varför MÅSTE man supa skallen i små smulor bara för att man är på en båt? Och hur kan VUXNA människor vara så oerhört våldsamt fascinerande av alkohol i dethär landet?
Sådär nu har jag ventilerat. Kanske jag är en torris. Kanske jag är humorbefriad. Men jag tror man kan ha roligt på ett annat sätt än denhär maniska klappjakten på nästa drink.
Dethär är ingen ny historia. Samma mönster följs varje dag på varje Östersjöfärja. Men det, tammefan, gör det hela ännu mer sorgligt.
Nygammal blogg, nu är det bara att lära sig använda denhär sidan. Passar utmärkt som tidsfördriv då man egentligen borde skriva gradu.
Konstigt brytningsskede. Full av nya intryck, laddad med ny kunskap och hög på nya erfarenheter packar jag nu väskan igen. Nya minnen överskuggas ibland av smulor av världar som inte lägre finns. Bladas med längtan och visioner, glimtar av det som en gång funnits och lite vemod, allt ner i väskan bara.
Seuraavana: ?
Ja, vaddå. Är det nu man ska gå in i den berömda väggen?
Arbetsdagen tycks inte riktigt ha kommit igång riktigt ordentligt ännu så jag passar på att smygblogga. Om nån kommer in i rummet byter jag bara word dokument och låtsas skriva på min rapport från Stockholm. Den borde ändå just vara färdig…
Igår drabbades jag av en riktigt bipolär fiilis, total glädje och brutal ledsamhet på en och samma sekund. Sån ledsamhet att det ens hjärta knycklar ihop sig till en liten boll, en skruttig boll.
För Danne flyttar till Finland imorgon. Slut på distansandet, slut på SAS, slut på planerandet, pusslandet och livet i resväskan. Vilket var upphov till glädjefiilisen. Men samtidigt slutet på en era. Och Århus – MITT Århus. Får jag inte resa dit mera? Får jag inte gå hämta söndagsmiddag från den italienska pastagubben på Fredriksgade? Får jag inte fnissa åt danska benämningar på olika maträtter i Fötex mera? Får jag aldrig mera ta buss nr 17 till uni via sankt markus kirkeplads o gå igenom campusparken för att komma till state library? Aldrig mera dricka Baressokaffe med mina underbara Århusianer? Läsa JP i botaniske have? Köra Minicooper? Åka till Tyskland på spontanresor bara för att man KAN? Åka upp till Den Permanente o promenera längs stranden. Hyra film vid Blockbuster (med vår personliga kod ”Perkele”, de alltid lika kul o svara ”Perkele!” när det frågas om lösenord, haha). Svära åt danska cyklister, shoppa vid Ströget, ta en öl vid Åbolulevarden. Dregla på bakverken vid Schweitzerbageriet, köpa vin i matbutikerna, se på Sanhedens Time på tv 3 och äta shawarmas som nattmat. Och framför allt måste jag tydligen lära mig leva utan bruncher.
Sad.
Mickan i danmark har blivit förvandlad till Mickan i Helsingfors. Har avklarat 5 veckor på sommarjobbet och har trivats över förväntan bra. Det känns både intressant och motiverande att gå till jobbet och verkligen arbeta med något som känns fiffigt.
Att jag dessutom får små bonusar som jag tänker klistra in högst upp på Cv:n med neongula bokstäveri storlek 24 är ju bara en bonus. För nog låter ju riksdagsseminarium, THL:s forskningsmöten och Stockholmskonferens proffsigare än ölförsäljning, kassajobb och lunchservering som hittills prytt min stackars CV.
Nyt päivät käy vähiin, och om en vecka flyttar jag till helsingfors över sommaren. Ser fram emot det med skrckblandad förtjusning. Skräcken kmmer från den vanliga nervositeten man nästan alltid känner då man börjar ett nytt jobb (vad om jag inte kan något? Vad om jag i misstag spiller kaffe över skrivbordet? Vad om jag kör chefens slips i silppurin?) och förtjusingen kommer från det faktum att en stor del av mina härliga vänner kommer också att vara i Hfors och sommarjobba.
Ja suunta ainoa on eteenpäin.
Jag har det nog osedvanligt bra. Idag har igen varit ett bevis på att små, fnuttiga saker i livet kan göra en på gott humör. Först av allt gick jag, i sällskap av min metodikbok, in på ett café och beställde vad jag ville ha, på danska. Damen i kassan frågade om jag ville prova på en ny smaksensation, jag frågade vad det var, hon beskrev och jag svarade. På danska. Efter att jag druckit mitt nya sensationskaffe (det var irishcoffee smaksyrup, riktigt gott nog) gick jag via El Giganten för att kolla in deras Wii utbud. (vi var i Rostock i helgen och adopterade en Wii. I Rostock finns det också ovanligt sympatiska ”dörpskrogar”, se bild). En snäll försäljare kom fram och frågade om jag behövde hjälp, och jag svarade på danska. Han fortsatte tala och ställde frågor om vår nyinskaffade Wii, och jag svarade, på danska. På hemvägen gick jag via bagaren, ställde mig i kö och beställde sedan vad jag ville ha. På danska. Det ovanliga i situationen var att ingen jag talade med hissade upp ögonbrynen och ylade ”Vaaaa Siiiiger duuuu??!?!”, det är normen när jag försöker säga något på danska nämligen. Jag förstår ju största delen av språket, men detdär med att tala själv är nog värre…. Men men, idag gick det finfint 
Andra har också funderat över detdär med språk. André Wickström tolkar danska
Annors mötte jag vår postiljon för första gågen idag. Tidigare har jag bara hört nån komma in med ett jävla brak, klumsa upp för trapporna och rusa ner för dom så att väggarna skakade. Jag hade därör dragit slutsatsen att det är nån tonåring med svetten lackande, men nehej. Postmannen var ungefär 60 år, tre meter lång och hade vitt skägg. ”Davs” sa han när vi möttes i trappan.
Som sista intelligent slutkommentar tycker jag att te o rostade mackor ibland är det godaste som finns.
Lycka! Solen gassar här nu för andra dagen i rad (av de två som jag varit här) och det är så varmt att man t.om kan ta av sig vantar och halsduk utan att huttra ihjäl. Jag såg en kille komma traskande med t-skjorta, men det är ändå lite väl överoptmistiskt. Det är såndän härlig underbar vårfiilis och folk är glada och staden e bara så fantastisk i vårsolen. Runt omkring rådhusparken har det planterats fullt fullt med krokusar (o inte tulpaner som jag ren hann påstå, sori mamma, jag ska plugga ”floran i färg” lite bättre nästa gång) och det är bara så fint, så fint. Så full av gott humör traskade jag in i statsbibban, konstaterade att mitt lösenord och användarnamn ännu fungerar trots att mitt cpr-kort är makulerat (de hänger ihop). Så snodde jag dessutom den sista lediga platsen i datasalen. Såhär långt har detta varit en mycket bra dag. Snart skall jag träffa Lau och uppdatera mig om vad som är nytt. Kanske vi kan hitta nåt ställe där man kan sitta utomhus och kaffa…
”I’m walking down the street and my feet feel like dancing. I loooove Euuuurope”.