Maria Jonsson

Äntligen är det dags. Allt är packat och klart och vi är på väg. Hela familijen skall på en två veckor lång resa tillsammans. Jag vet inte vem som gläds mest. Barnen över äventyret eller jag för att vi alla är samlade under två långa veckor.
Vardagarna rusar spå fort iväg. Vissa dagar hinner jag knappt pussa minstingen god natt innan dagen är slut. Nu skall vi läsa så länge vi vill, upptäcka, sitta och äta långa middagar och prata tills vi inte har mera att prata om. Och bäst av allt , bara kunna sitta tillsammans under någon palm, var och en med sin bok och ändå tillsammans. Njuta.

Som barn älskade jag att höra Farmor berätta om hur Fredrika Runeberg bakade den första Runebergstårtan i all hast då hon fick oväntat besök, en man-tager-vad-man-haver kaka som blev en succé! Farmor var en duktig berättar, alltid ivrig och detaljrik. Jag kunde riktigt känna doften av skorpor och mandel som maldes för hand..
Samma kära Farmor läste ofta högt för mig om kvällarna, både Topelius och Runeberg. Många av Runebergs dikter gav en stark inblick i krigets råa, starka skildringar, men också i den solidariska kamp som många kämpade för i tron på en bättre tillvaro för kommande generationer. Begrepp som för en 10-åring var obegripliga men dock en första kontakt med dessa tankar.
Ett land behöver sina författare och storheter som formar det kollektiva tänkandet. Idag skall jag till valurnan och lägga min röst i presidentvalet, ödmjuk av tacksamhet till mina förfäder över att jag bor i fritt demokratiskt land, i fred och att jag idag som kvinna får rösta.

Häromdagen mötte jag en luffare. Det var kallt. Han var hungrig. Efter att ha delat en enkel måltid utomhus tillsammans  berättade han sin historia, eller en variant av den tror jag. Han var på luffen sade han. Hade så varit ett år. Det finns ingenstans för honom att  bo just nu. Hyresvärden hade slängt ut honom. Då man väl blivit luffare stängs dörrarna över allt. Inget hotell tar emot. Staden har inte längre något härbärge för dem utan bostad. Att gå på luffen är det enda alternativt.

Om sommaren är det helt underbart, så vackert, speciellt vid havet. Då vintern kommer blir det kallt, berättade han. Jag stod kvar i mina tunna strumpbyxor och kjol och huttrade. Om han har frusit hela natten skall väl jag stå ut en stund.
Vi pratade om gamla släktingar och om väder och vind. Han testade mig och jag honom.

Efter en stund föreslog jag att vi skulle hjälpas åt att hitta någonstans att sova inomhus för honom. Det ville han gärna. Det lyckades den natten men inte nästa. Så det blev en tur till socialen. Jag lovade följa med, lite nyfiken på att höra vad staden kan erbjuda. Det var inte mycket det. Stan har inga egna nödbostäder och de som driver logi i privatregi är inte intresserade av kundgruppen. Så jag ringde stadsdirektören som höll med mig. Han skall inte behöva sova ute på vintern i han stad. Det löste sig  även denna gång tack vare snälla människor till slut, men bara tillfälligt. Antagligen lyckas inte vårt samhälle ge denna man det stöd han så väl behöver för att komma på fötter igen. Livet har gått hårt åt denna man. Antagligen vet han att så är fallet. Priset för att få hjälp är i hans fall att ge ifrån sig friheten och bli satt under förmyndarskap.
Vad skulle du välja om du var i han skor? Skulle du ge upp friheten?

Inte jag.

Jag kommer alltid att minnas vår samtal med värme. Livet fick under våra samtal en helt ny dimension. Jag hoppas att han har det bra där han är.

Ordet frihet har fått en helt ny betydelse.

Igår hade vi , Ålands socialdemokrater, höstmöte. Det var bara att konstatera att vi är mycket nöjda med valets resultat i år! Ny styrelse valdes men vi hedrade även minnet av Birger Lindholm som nyligen gått bort. Han var en mycket omtyckt partikamrat.

Som väntat fortsätter Camilla Gunell som ordförande och Anders Hallbäck som partisekreterare. Göte Winé är första viceordförande och jag andra. Vi har även glädjen att ha flera nya krafter med i styrelsen förutom de gamla erfarna trotjänarna.
Övriga ledamöter är Martin Nilsson, Henrik Lagerberg, Jeanette Blomqvist, Helena Flöjt, Mia Hanström, Isabella Sarling, Jenny Jonstoij, Henrik Löthman och Karl-Johan Nyholm. Ett resursstarkt och kunnig gäng!
Efteråt blev det fotografering till årets julkort och middag med musik och dans.

Så här dagen efter är reflketionerna många. Vad är det som är drivkraften? Vad är det som gör att så många vill samlas och göra skillnad? Vid mitt bord igår satt Eva från Österbotten, René från Tyskland, Daniel från Kenya, Kaveh från Iran och Kalle från Finland. Och alla har vi valt att bo på Åland. Varför? Och varför engagerar vi oss?

Det är i svaret jag tror nyckeln ligger till hur vi skall locka fler till Åland. För mera arbetskraft behöver vi, och snabbare än vi kan föreställa oss. Inte bara locka hit folk, men se till att de trivs. Där känner jag starkt att jag har hittat rätt parti.

Idag firas lilla jul på Åland. Så även i vår familj. Vi tar fram adventsstakarna och lite julprydnader, dörrkransen köps på den traditionella lillajuls marknaden på Jan Karlsgården, smakbitar av julen ställs på middagsbordet och vi pratar om jultider som komma skall inom kort. Familjen samlas. Så långt känns allt bra.

Men idag har jag också delat den sorg familjen måtte känna som miste sin 19 åriga son häromdagen. Vilken bottenlös smärta. Plötsligt känns det mesta oviktigt och det enda jag vill är att vara där för mina barn med mina barn. Just ikväll är hemmet fyllt av små kärleksförklaringar, en nästan vuxen dotter som ligger med far i soffan och läser tidningen tillsammans, en lillebror som ivrigt spelar ett dataspel med sin storebror, en dotter som erbjuder sig att baka en god kaka till efterrätt. Vi pratar och skojar, drömmer om resor vi skulle vilja göra, pratar om livet, om kärlek och bara är i varm samvaro.

Livet är. Just nu. Just här. På så många olika vis. Just idag är vi mer medvetna om det än annars tror jag, tacksamma.

Euron svajar. Vi fortsätter att plocka svamp, gå på konsert och äta söndagsmiddag med familjen. Som om det inte gällde oss.

Vi lever i en värld med hastiga förändringar. Är det bara jag som  tycker jag att marken känns aningen mer ostadig än förut. Hur kommer vår vardag att se ut om den europeiska ekonomin får sig en rejäl törn? Här hemma bekymrar vi oss mest om hur kommande regering skall se ut. Vi har det bra, men hur länge.

Det är med tacksamhet jag tänker på att det finns människor som antar utmaningen att förvalta och leda vårt samhälle, både lagtingsledamöter och kommande regering. Det är ingen lätt uppgift de tar på sig i dessa tider. Tack.

Jag hoppas och önskar att Europa inte tappar fotfästet ekonomiskt, att makteliten gör sitt yttersta för att inte göra livet svårt för fler.

Det var länge sen. Bara stiga upp och gå till jobbet, jobba och gå hem igen. Inga paniksamtal, inga högar med mail att bena igenom. Kampanjen är över. Timmatal av slit, planering, hårt jobb och eviga samtal på kors och tvärs, strategiprat och planering gav resultat.
Vilken seger!!! Vilket gäng!!! Viljan att förbättra livet för fler på Åland och att ta ansvar för att förvalta det vi i vår demokrati har valt att ha tillsammans har varit vår drivkraft. Och nu är vi ett steg närmare. Det har varit en mycket lärorik resa!

Men idag skall jag bara lyssna på regnet och låta vattendropparna sakta rinna ner för rutan. Allt har sin tid.

Snart är det full rulle igen. Kommunpolitiken i Jomala väntar.
Ett stort tack till alla er som gav mig ert stöd! Hör gärna av er om ni har frågor ni vill diskutera.

Tills dess fortsätter jag att lyssna på regnet och stormens majestätiska symfoni.

Hemma igen med rosiga kinder efter en skön dag ute bland folk i valkampanjens tecken. Idag har vi bjudit på kaffe utanför Kantarellen och haft barnaktiviteter på torget i Mariehamn. Dragspelet hade jag med idag också. Det var ett nöje att se hur musiken gav leenden på läpparna på folk som steg ur bilarna och styrde stegen möt butiken. En tanke slog mig då jag satt där på min pall; det är just detta politiken handlar om, att se människorna runt omkring en och vilja väl.

Varför skall jag rösta på dig då? frågade en god vän på snart 19 vårar. Jag skall ge er några goda skäl.

1. Solidaritet. Vi behöver tänka mer på varandra så att fler har det bra på Åland.
2. Jag vågar. Politik är för mig en möjlighet att påverka att vårt samhälle utvecklas åt rätt håll..
3. Jag bryr mig. Det känns inte bra att höra att personalen på åldringshemmen går på knäna och mår dåligt , att de aldrig någonsin upplevt att den vård de kan erbjuda inte är bra.
Många vårdar sina anhöriga i hemmen, De behöver mera hjälp och avlastning. Idag har de en oerhört tuff situation.
4. En väl planerad sjukvård är kostnadseffektivare. Dagens snabba tillfälliga lösningar håller inte. Långsiktig planering och lyhördhet ute på avdelningarna från ledningen. Vi behöver ta hand om den personal vi har så att de trivs och att så att vi kan locka fler till ÅHS utifrån Åland.
5. Långsiktiga planering av Landskapets ekonomi. Sittande regering har under de 4 senaste åren konsumerat över våra tillgångar. Det håller inte i längden.
6. Tandvård åt alla. Tänderna är en del av kroppen precis som knän och blindtarmar.
7. Stärk kulturen. Skapa fler möjligheter för professionell kultur, t.es med att bättre följa 1% regeln, dvs 1% av budgeten av ett nybygge skall gå till utsmyckning. Värdigare arbetsstipendier som går att leva på. Bättre struktur på ALANDICA, en kulturkoordinator behövs om vi skall komma vidare, en som har en fot i näringslivet och en i det offentliga.
8. Dagvård och skola. Vi har hög standard på dagvård och skolor idag. Det bör vi värna om. Däremot kan vi satsat mera på förebyggande skolhälsovård. Mott förslag är utökat timantal för skolhälsovårdare och skolpsykolog på skolorna. Allt för många barn mår dåligt idag.
9. Utrota ungdomsfylla på Åland. Det finns välbeprövade projekt som visat goda resultat, kostar endast en heltidslön. ETt billigt pris på att få bukt på ett så stort problem som sist och slutligen handlar om bristande vuxenansvar.
10. Miljö. Vi överkonsumerar på tok för mycket idag. Vi behöver ändra på det om kommande generationer skall få ett hyfsat liv.
Mera lokalproducerat, ökad kunskap om hur val av mat påverkar vår miljö, utveckla vindkraft, minska på fosfatutsläppen i havet, sluta slösa helt enkelt, hållbar utveckling inom avloppshantering o trafiklösningar.
11. Arbete åt alla som kan. Näringslivet och landskapet bör jobba med attitydförändring. Ungdomar och inflyttande behöver komma in i arbetslivet.
12. Inflyttning. Vi behöver jobba hårt med ökad inflyttning. Snart är halva befolkningen pensionärer. Arbetskraften vi har idag kommer inte att räcka till. Det behövs mer arbetsfört folk på sikt.
13. Historia. Genom bevarandet av vårt kulturarv stärker vi Ålands identitet, både gårdagens och morgondagens.
14. Kontakter. Jag har redan idag ett brett kontaktnät både inom offentliga sektorn och näringslivet, något jag medvetet satsat på under mina 10 år på Åland. Jag tror på ett samhälle med många täta trådar mellan människor.
15. Sist men inte minst. Jag vågar ta en debatt. Jag ser med iver fram emot en eventuell utmaning inom politiken och framför allt vill jag vara med och bygga morgondagens samhälle. För dig. För mig och för mina 4 barn.
Med lite tur får jag äran att göra det MED mitt äldsta barn=)

Allt har sin tid. Här på Åland är dikeskanterna fulla av valreklam i alla möjliga olika format. Löften ges om en bättre framtid, om en renare miljö, om bättre förutsättningar för företagare med mera. En del vill med boxningshandskar demonstrera sin politiska styrka, andra friar till våra bönder med landskapsbilder. Vårt parti har lyft fram budskap som skall hålla även efter kommande mandatperiod. Vi värnar om omsorg, vår miljö och om arbete åt alla. Det behovet kvarstår även efter 4 år. Våra röda halsdukar är symbolen för solidariteten, även efter valet. Det lovar vi.

Min son på 8 år och jag diskuterade miljöfrågor för några dagar sen. Han hör en hel del diskussioner om politik vid matbordet dagligen och ställer ibland mycket intressant vinklade frågor, betydligt skarpare än vid debatterna.
Han undrade vad det är som händer egentligen med havet (Östersjön) och vad fosfater var. Efter att ha lyssnat en stund på mina förklaringar konstaterade han följande:
-Om havet blir äckligare , Mamma, behöver ingen fundera på gratisbussar och elkablar till Finland, för då vill ju ingen bo här på Åland mera.

Det satte mycket i ett annat perspektiv för mig. Han har så rätt. Vi blundar för de stora frågorna och petar i det oändliga i detaljer. Tar vi inte ansvar för vårt hav kommer det att bli värre. Det vet alla. Och ändå fortsätter vi att övergöda. Varför? Måste algblomningen pågå under flera veckor, månader, innan vi begriper vad som håller på att ske?

Jag har korresponderat med forskare på finska sidan i frågan om Östersjön och den belastning vi utsätter den för. Alla är överens. Det kommer att ta tid att rätta till det vi ställt till med, mer än din och min livslängd OM vi börjar anstränga oss nu. Ingen optimistisk prognos precis men har vi samvete att fortsätta som vi gör?
Det har inte jag. Miljöpolitiken måste skärpas och prioriteras högre.
Det FÅR inte ta 4 år att bereda ett förbud mot fosfater i tvätt-och diskmedel.
Det har det gjort på Åland. Sverige och Norge har förbjudit fosfater långt före oss.
Det finns alternativ i dag i butikshyllorna. fråga efter dem. Ställ krav.
Vi kan alla börja där. Så att kommande generationer kan leva med ett friskare hav.