Har egentligen bara idag och imorgon kvar av detta arbetsår och nog klarar de sig bra på jobbet ändå utan mig. De viktiga pappren som mina små arbetskompisar ska få är undertecknade och instuckna i sina pärmar. Julkortet de brukar få avstå jag ifrån i år eftersom jag inte hunnit med det ännu.
Orsaken till frånvaron är förstås lillagummans envisa höga feber… Med febernedsättande hålls febern relativ låg. Crp var lite över 40 igår så läkaren trodde att virus är orsaken. Glad är jag för idag var det 28… snart ger nog febern med sig också…
Det har varit lite mycket nu så själv är jag också ganska i obalans… Mycket sjukande pågår också för andra. Lillagummans faffa får komma hem efter att ha varit på sjukhus sedan lillajul. Vi får se hur länge han kan vara hemma… hur han börjar reagera på sin starka giftmedicin.
Själv har jag också fått börja äta ännu en medicin. Var ju redan ifjol till Möcs med mina sköldkörtelvärden och har en tid undrat över varför jag inte fått nån kallelse tillbaka. Tog själv tag i telefonen och undrade och fem dagar senare fick jag läkartid.
Första intrycket vid inremedicinska polikliniken bekräftade bara den uppfattning jag har om Möcs. Första frågan var; -Puhutko suomea?
Som vanligt envisades jag med att prata svenska och nog förstod sekreteraren mig. Sist jag ringde till samjouren var det första jag hörde också samma sak. Det stör mig otroligt att man möts av en sådan fråga när man ringer eller kommer in. Sedan brukar det ju nog ofta visa sig att de flesta förstår svenska och till och med pratar lite… Fastän det oftast funkar bra till sist så blir det första intrycket tyvärr i dessa fall mycket dåligt. Oftast är det sekreterarna som man möter till först.
Däremot måste jag berömma läkaren vid samjouren för nån vecka sen och läkaren vid inremedicinska denna vecka. Båda två ursäktade de sig för att de inte pratar flytande svenska. Men vilken underbar inställning. De pratade på en alldeles bra svenska och tog till finska när de inte kunde förklara sig på svenska.
Specialiserande läkaren vid endokrinologiska polokliniken var dessutom alldeles underbar. Han ursäktade sig att de ”glömt bort mig” vid Möcs trots att han inte alls var inblandad i den fadäsen. Han förklarade olika behandlingsmetoder tydligt och klart och pratade till och med om biverkningar och sånt som inte är så bra… det är nog första gången jag träffat på en sån läkare. Nu äter jag medicin för att få ner värdena och sen när de stabiliserat sig så skall den fortsatta vården av min struma diskuteras. Medicinering rekommenderade han inte och en överläkare i Uleåborg hade tydligen redan ifjol rekommenderat operation. Ett annat alternativ är radioaktiv jod…
Mycket att fundera på alltså och ännu vet jag inte vad jag själv vill. Tur är i alla fall att jag inte tycker att jag tidigare haft mycket av de symtom man kan läsa om… men efter samtalet med läkaren har jag haft massor… Eller så är det att jag reagerar på dem med helt andra ögon…