Idag har jag spelat piano så fingrarna blödde, nej glödde. Det var en slags välgörenhetsgrej för alzheimersjuka och morsan tyckte att jag skulle medverka då jag ändå spelar piano så fint
Visst, visst. Nåväl stofilen, morfar alltså som det ju handlade om, har under det senast året gått neråt, neråt och han har inget minne alls kvar att skylta med. Finns inte mycket kvar alls.
Han går till exempel ut om nätterna i bara nattkläderna på och någon random ylletröja utanpå. Planlöst vandrar han runt om i närbygden och en tidig morgon hittade en förbipasserande honom sittandes på en parkbänk. Morfar visste inte alls var han var eller vart han riktigt var på väg eller varför han över huvud taget satt där. Bara satt. Det blev polisen som eskorterade honom hem den gången och det är inte enda gången så har skett. Så det går neråt, neråt bara.
Stofilen har diagnostiserats som alzheimerssjuk och har ett slags plåster på ryggen som ska bromsa upp sjukdomen. Så har knappast skett för han är fortfarande jättevirrig.
Hur är det riktigt meningen att vi ska handla som nära anhöriga? Stofilen bor fortfarande kvar i sitt egna hem och ser ingen anledning att flytta till något servicehus, då han själv inte inser alls att minnet sviktar. Kan man inte tvinga honom att flytta på grund av de hälsovådliga omständigheterna? Eller?
