Glöm det där jag sa om att det alltid finns nån som har det värre. Det är dålig karma att säga sånt, och universum straffade oss genast på två sätt:
1. Lilla W har börjat stiga upp i sängen om nätterna. Precis så där som jag gjorde mig lustig över.
2. Hela familjen drabbades av vinterkräksjukan-från-helvetet. Lilla W tack och lov lindrigt, frånsett några diarréblöjor var han sitt vanliga pigga jag. Mor&far däremot gick på alla fyra (oftast med riktning toaletten) och försökte desperat ta hand om sitt pigga barn på nåt sätt. Inte kul att amma med galopperande magsjuka. Dessutom sinar mjölken eftersom jag vid det här laget inte har ätit något på två dygn. Bläh.
***
On a lighter note vill vi passa på att gratulera lilla W:s morfar, som fyller år i dag. Hurra hurra hurra, för morfar som är så bra!
Har legat och smygkikat på lilla W:s nattexercis ett par nätter. Och kommit fram till följande: lilla W kan visst somna om själv då han vaknar. Vad han inte kan är att lägga sig i en bekväm ställning.
Människor med lite smidigare motorik vrider sig i sömnen för att lägga sig på bekvämare sätt. Men lilla W sysslar inte med sånt finlir. Han gör det enda han kan, dvs. vänder sig på mage. Varvid han vaknar av den obekväma positionen och studsar upp på alla fyra. Stående så här vet han inte hur han ska kunna lägga sig ner igen, så han sätter sig upp i stället. Ibland, mitt i natten, sitter han bara där alldeles tyst och svajar av trötthet hur länge som helst. Vissa gånger lyckas han somna om trots en obekväm ställning. Till exempel sov han en stor del av förra natten på mage i fosterställning (alltså med knäna uppdragna under magen) och huvudet inknölat i ett hörn av sängen. Utan täcke. Jag såg trött på den lilla vita bollen som var hans rumpa och tänkte äh, inte dör han väl av det i alla fall. Och somnade om.
Jag försöker att inte ingripa för tidigt, om det finns minsta chans att han ska somna om på egen hand. Men förr eller senare vaknar han ju, suck och stånk. Mycket irriterande för oss båda. Tack och lov inte fullt så irriterande som den lilla flicka jag läste om, som hade lärt sig ställa sig upp i sängen men inte att sätta sig ner. Där sprang föräldrarna och plockade ner henne natt efter natt. Det är ju tur att det alltid finns nån som har det sämre.
Åtta-månaders-lilla-W har börjat få åtta-månaders-bebismat. Det vill säga större burkar, nya ingredienser och framför allt klimpar. Klimpar! Lilla W stirrar klentroget på sörjan jag försöker servera honom. Någon med honom skämta aprillo!
Det är lite svårt att alls få i honom de där klimparna, för han tar inte hela skeden i mun utan suttar i sig maten som en minidammsugare. Alltså blir det tvärstopp i sugen när en klimp kommer emot. Om klimpen till äventyrs skulle hinna ända in i munnen ser han äcklad ut och sorterar fram den med tungan. Plupp, där kom pastabiten ut tillbaka. Renslickad från all sås förstås.
Krångel, krångel, krångel. Under en måltid kan vi hinna genom fyra sorters mat. Grönsakslasagne med klimp? Nej. Morotspuré utan klimp? Okej då. Lingonkräm till efterrätt? Nej för tusan. Mangopuré istället då, din matvägrande lilla finsmakare? Nåja, om du nu envisas.
Matlusten skulle väl antagligen vara lite bättre om inte vissa av oss ammade fyrtiotusen gånger per natt. Haha, läste idag i en bok att ”ju äldre barnet är, desto svårare blir det att lära barnet att sova hela natten”. Som om jag behövde bli mer stressad på den fronten.
Försökte lista ut när jag senast har sovit en hel natt, alltså hel natt som i sova åtta timmar på raken utan att ens behöva stiga upp och tömma sin gravidblåsa. Kom fram till att det nog var nån gång i december 2006. Jag minns inte ens hur det känns längre. Att det skulle hända igen låter som ett dåligt skämt. Ett sadistiskt skämt.
Börjar nog närma mig den där gränsen då man åtminstone vill testa någon form av sömnkur. Lilla W vaknar allt oftare, ibland typ en gång i timmen, och sätter sig käpprätt upp i sängen. Från sömn till vaken i hundra knyck! Jag har slutat räkna hur många gånger jag ammar honom per natt, för jag blir så deprimerad av att veta det exakta antalet.
Problemet är kanske närmast att jag inte tror på sömnkurer. Jag är övertygad in i märgen om att det inte kommer att fungera, inte på vår envisa tjurskalle till son i alla fall. Och om man inte är övertygad så pallar man inte för timmar av bebisskrik och då funkar det ju inte heller. Så får man säga vad var det jag sa.
I min bok står det att det är ”mycket vanligt att barn börjar vakna oftare under sitt andra halvår”. Jaså minsann. Det står tyvärr inte nåt om när dessa eländes barn slutar vakna oftare. Ska man vänta ut det? Eller blir det bara värre? Är alla andra mammor så där jätteduktiga och söver ner sina barn med femminutersmetoden? Är jag den enda som har fött en Duracellkanin som envisas med att sitta upprätt på natten också?
Kanske är den enda lösningen på problemet att jag säger hejdå gubbar, nu sticker jag och tar in på Hilton några nätter medan min man och lilla W reder ut det här. Jag vill då se pappan försöka amma vår son till sömns. Eller blä, det vill jag inte alls förresten…
Lilla W var på åttamånaderskontroll till fabbo doktorn idag och gallskrek sig genom hela undersökningen. Till slut var jag bara tvungen att skratta, för det såg så komiskt ut när lilla W var så djupt olycklig och samtidigt en väldigt lydig gosse.
Bröööl, grät lilla W och visade på samma gång hur stadigt han kan stöda på båda benen. Mrööööh, ylade han hysteriskt och kröp ändå plikttroget längs med bänken när läkaren skulle kolla krypställningen. Mammas lilla mespropp!
Till sist sa doktorn att allt nog var mycket bra men att längdtillväxten saktat av lite väl mycket. Tror jag det. Lilla W var ju löjligt lång då han föddes, inte alls i proportion till sina normalkorta föräldrar. Med den genetiken är det mer eller mindre tvunget att längdkurvan gör en djupdykning. Suck, dessa normalkurvor som ens bebis måste pressas in i (annars!…). Jag kommer alltid att tänka på en serieteckning av Joanna Rubin Dranger, där en nervös mor ropar åt sin dotter: ”Du får inte vara så känslig! Du måste bli normalspeciell!”
Förmiddagens skrikfest uppvägdes i alla fall av en mycket trevlig bastukväll. Nu har lilla W upptäckt duschstrålen. Mycket fascinerande med nåt som går att ta på… och ändå inte.
Vännen L var på besök med sin son, lilla E, idag. Lilla E är en glad och robust herreman, drygt två månader äldre än lilla W, och därför ständigt lika stor&cool i lilla W:s ögon. Därtill har lilla E en bärande stämma.
”Bööö”, kan lilla E säga till exempel, av ingen särskild orsak alls. Han bara bidrog till konversationen, liksom. Men lilla W, som i grunden är en ganska stillsam och tystlåten bebis, tror att det är Stora Larmet som går.
”Uhuhuu”, säger lilla W till svar och snörper ihop sitt lilla morsgristryne. En ensam tår rinner sakta ner för hans chockerade kind.
Och jag, som alltid har tyckt att det inte finns nåt fjantigare än en riktig machoman, börjar nu önska att lilla W ändå kunde vara aningen mindre lättskrämd. Det skulle också underlätta på släktfester, där ett tjog entusiatiska gammelfastrar vill hålla i lilla W. I julas sa han ”uhuhuu” i famnen på varenda en, förutom gammelfaster M som av någon märklig anledning accepterades i flera minuter. Man får väl hoppas att lilla W är en känslig&kreativ konstnärssjäl i stället då. Nån ishockeyspelare, känd för sina stenhårda tacklingar, lär han inte bli i alla fall.
***
Dagens ojojoj 1:
Skrik&panik blev det under vagnpromenaden idag. Nu har jag testat att amma utomhus i -2 grader också. Det var en ganska fridfull upplevelse egentligen, och bara lite dragigt om magen.
Dagens ojojoj 2:
Herregud, är Heath Ledger död? Detta är ju en stor populärkulturell sorg!
Jag vet inte om det är amningshormonerna eller sömnbristen eller att jag bara knallar omkring här hemma, men det känns som om min hjärna sakta håller på att erodera bort. Allt oftare famlar jag efter orden, och ibland orkar jag helt enkelt inte avsluta den mening som jag
Se här autentiska exempel på vad som (knappt) rör sig (och då mycket långsamt) i min lilla skalle:
Inre monolog:
Ojdå, tog jag ut mobiltelefonen ur fickan innan jag lade jeansen i tvättmaskinen? *lååång tänkpaus* Jamen mobilen ligger ju på soffan. Pust!
Yttre monolog:
Nej lilla W, man ska inte äta såna där… såna där… såna där… usch kacka!
Yttre dialog:
- Kan du räcka mig snarg… flärp… braf… det där vita i koppen därborta!
- Sockret kanske?
Hur många gånger jag fått ringa min mobil för att hitta den ska vi inte tala om. För det minns jag inte.
Här en stilla vädjan till alla hundägare i stan:
PLOCKA UPP EFTER ERA JYCKAR FÖR BÖVELEN! Varför envisas ni med att ha hund i stan, anyway? Fyrtiotvå kvadrat med slirig parkett är väl inte den naturliga miljön för en stor jävla schäfer?
Hoppsan, ursäkta utbrottet. I normala fall har jag inget emot vare sig hundar eller hundägare. Jag är bara lite trött på att efter varje vagnpromenad stå och krafsa bort kletigt hundbajs med en pinne från hjulmönstren. Det ligger just nu helt fantastiska mängder skit längs med trottoarerna i vår stadsdel.
Lite bajs på hjulen vore väl inget om man hade ett garage eller nåt att ställa in vagnen i. Men nu bor vi i ett höghus och där är det – om du inte visste det – olagligt att uppbevara barnvagnar i trapphuset. Det var visst nåt med brandrisken. Alltså gör vi som alla andra och har vagnen där den ryms… i vardagsrummet. Då är det lätt att hålla sig för skratt om man plötsligt känner aromen av uppvärmt hundbajs sprida sig kring tv-soffan.
Dessutom är jag ju en inbiten kattmänniska. Säga vad man vill om katter, men de gräver i alla fall ordentligt ner sitt bajs. Även om det råkar vara i ens nyplanterade grönsaksland. Och det råkar det.
Letar efter nåt att göra för mig och lilla W. Nån slags aktivitet med prefixet baby-, helst inte alltför ambitiös. För det börjar kännas lite misantropiskt detta att sitta hemma varje dag och bara titta på varandra. Vi behöver se lite folk, även om jag i vanliga fall verkligen avskyr att vara på plats X varje onsdag klockan Y. Gruppaktiviteter är inget för mig. Men här sitter jag ändå och surfar mig igenom aktivitetsutbudet.
Problemet är – ännu en gång – att lilla W:s mat- och sovklocka går i otakt med resten av världen. Alla bebisaktiviteter ordnas runt klockan 10, då Finlands alla bebisar tycks vara pigga och nytra (nytra förresten, vad är det för ord?). Förutom lilla W då, alltså. Klockan 9.30 börjar han grinigt gnugga sig i ögonen, och 10 går vi ut med vagnen för då ska han sova en eller ett par timmar.
Det är överhuvudtaget inte så enkelt att få nåt vettigt gjort. Efter morgonens kaos är det alltså vagnpromenad som gäller, med betoning på promenad. Om vagnen stannar, till exempel för att jag går in på posten, vaknar lilla W genast. Alltså går jag inte in på posten, eller någon annanstans heller för den delen.
Efter promenaden är lilla W vaken i ungefär två och en halv timme innan det är dags för tupplur nr 2. Vårt window of opportunity för diverse aktiviteter finns alltså ungefär mellan 11.30 och 13.30. Eller så möjligen på kvällen, fast då har gnällighetsfaktorn ökat betänkligt.
Visst går det att töja lite på tupplurstiderna, men det hjälper inte mycket om rytmiken eller mamma-barn-klubben ordnas mitt i prime time för sovandet. Kanske får vi lov att vänta några månader tills det räcker med en lur om dan. Då kommer alla klockan-10-grupperna att passa som hand i handske. Tiden flyger när man sitter hemma och är folkskygg… eller nej det gör den ju inte alls.
Lilla W vill bara göra farliga saker. Han vill stå på sina egna två vingliga ben fast man ser katastrofen nalkas. Han vill öppna lådor och omedelbart klämma fingrarna i dem. Han vill slå huvudet i soffbordet och smaka på en spik som vi slarvigt nog lämnat framme. Framför allt vill han krypa in i kylskåpet och börjar gråta när han inte får det.
Och jag, jag vill bara sitta ifred och läsa tidningen. Jag vill inte ständigt rycka ut, som en underbemannad brandkår, för att rädda min dumdristiga son. Inte heller vill jag krångla mig upp en gång i timmen för att nattamma, eller gå på obligatoriska vagnpromenader i ösregn och snålblåst. Bläh!
Vem som vinner? Hittills tycks det vara oavgjort. Ingen av oss får som vi vill. Så båda är lika frustrerade.
