Jag tror jag har kommit till vägs ände.
Beslutet har legat och mognat ett tag, men jag bestämde mig slutgiltigt under julen: nu är det färdigbloggat för min del.
Det känns konstigt att skriva det, lite som att säga att nu tänker jag sluta gå till jobbet på morgnarna. Man uppfyller inte riktigt sin plikt, kanske sviker man någon (förlåt, kära moster!) genom att inte uppdatera världen om sina göranden och låtanden.
Jag tycker i alla fall att det inte är någon poäng längre om bloggandet känns som ytterligare ett måste snarare än något lustfyllt. Att skriva på bloggen var roligt på ett helt annat sätt medan jag var mammaledig och lilla W var bebis. Nu fylls mina dagar av en massa jobb och på kvällen är jag ofta för trött för att formulera mig. Lilla W å sin sida börjar bli så stor att jag känner en spärr: jag vill inte längre blogga om allt han gör. Mitt raljerande blir ett intrång i hans privatsfär, så tvååring han är.
Kanske kommer det andra tider då bloggandet känns mer angeläget. Kanske börjar jag om på ny kula. Just nu vill jag bara tacka er som har läst mina inlägg för er tid – en nog så generös gåva i dessa dagar då allihop har bråttom mest hela tiden. Och tack för alla snälla och uppskattande kommentarer jag fått. De värmde, varenda en.
Hejdå, allihop! Vi ses kanske en annan gång…
Där satt man av 350 kilometer i Forden. Voilà, nu är vi i Österbotten (anmärkning till potentiella tjuvar i Helsingforslägenheten: teven är bara skräp och mikron funkar inte, men i övre vänstra byrålådan finns det några ryska mynt från 90-talet… var snälla och ta av skorna i farstun så ni inte drar in snö) och redo att fira jul enligt alla konstens regler.
Det var nära att vi inte kom iväg alls. Just då vi gick ut till bilen kom det ett snöfall utan like. Man hann bokstavligen inte borsta av vindrutan innan den var täckt av snö igen. Vi körde runt kvarteret, till hälften på trottoaren eftersom det var lika vitt överallt och man inte såg 10 cm framför motorhuven. Men precis då vi parkerat igen och resignerat inför att fira julen i Helsingfors tog snövädret slut som om någon tryckt på en knapp. Plötsligt var det blue skies again, så vi borstade av bilen och gav oss av, fortfarande lätt chockade.
Men nu är vi som sagt här och jag ska bestämt ta mig ett litet jullov från bloggandet. Under tiden kan ni läsa nåt annat – alla julklappsromanerna kanske – eller beta av sångtexten nedan. Vi lyssnade på Michael Jackson i bilen för att hålla modet uppe medan sikten var noll i snöyran. En av låtarna var Liberian Girl, som inom familjen alltid uttalas Librarian Girl – hahaha. Tur att maken har lika fjantig humor som jag.
Så varsågod: min tolkning av Jacksons låt, tillägnad alla kollegor därute. Eller er allihop – alla har vi ju en liten bibliotekarie innerst inne. God jul!
Librarian Girl
(Naku Penda Piya-Naku Taka
Piya-Mpenziwe)
(Where are those books-I need your help-please miss)
Librarian girl . . .
You came and you changed
my shelves
A deed so brand new
Librarian girl . . .
Still on that
computer huh?
Can I borrow this too?
Librarian girl
you alphabetized stuff
and labeled things
just like in the movies,
with two nerds in a scene
and she says . . .
”Got your library card?”
and he says so endlessly . . .
”I love you, librarian girl!”
(repeat x 3)
Man vet att man är trött när man inte ens orkar ta fram sin rätstickning som består av ynka 30 maskor. Två anledningar:
1: Om man är en gammal tant ska man inte köra dips på gymmet. Mina triceps undrar vad f*n det är fråga om så här efter sju års inaktivitet.
2: Lilla W har firat sin första dagisjulfest, med mamma och pappa och hundra andra barn och mammor och pappor. Utmattande.
Ja, och som bonus har vi hämtat bilen från service idag. Dyyyyyyyyyrt. Man ska inte ha bil. Jag blir extra trött bara jag tänker på att firman i fråga tog 15 euro för ”radion koodaus” (vad tusan, var det nån reparationsgubbe som ville höra på Kiss FM medan han bytte bromsskivorna?) och 15 euro till för att köra in bilen över natten och tina upp pissapoika. Inget av detta hade vi bett om. 30 euro för oönskat arbete. Bläh. Men som vanligt knyter man bara näven i fickan och hostar upp kosingen. Bilfirmor lever alltid gott på folks flathet. Men vad ska man göra, limma fast avgasröret med Jesustejp? De vet ju att man ändå kommer tillbaka, krypande på sina bara knän…
Uppdatering: en av mina mer bilkunniga vänner har nu upplyst mig om att man måste koda om radion ifall man kopplar bort ackumulatorn – vilket de ju gjorde där på bilfirman. Så nu känner jag mig något mindre lurad. Men lika fattig, fortfarande.
Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag köper alla dessa Veckans Bu och Hänt i Slasket. Det måste ju fylla någon sorts funktion, så tydligen är jag i behov av en lätt lobotomi en gång i veckan. Fast det är väl alla andra finnar också, av åtgången på starksprit att döma. Veckans Bu är i varje fall mindre skadlig för min lever. Anyway, måste bara citera ur dagens inköp…
Krigsrubrik på omslaget:
FAMILJEKRIS! BÅDA BECKHAMS SJUKA – VICTORIA OPERERAS AKUT!
Enligt artikeln:
Victoria Beckham har drabbats av hallux valgus (en knöl på fotens insida). Hon måste möjligen opereras i foten. David Beckham har astma sedan hundra år tillbaka.
Suck. Pengarna tillbaka.
Uff, förkylning. För lilla W:s del, närmare bestämt. Vi har klarat oss fint hela hösten. Lilla W har bara haft långdragen hosta mellan varven, men inte värre än att han kunnat gå till dagis varje dag. Nu ser det dock inte lovande ut. Snoret droppar, ögonen rinner, hostan brakar loss ibland. Kanske får han stanna hemma imorgon.
Förr brukade jag späcka kalendern med 1000 saker att göra, speciellt på jobbet. Sånt går inte för sig längre. Nu får man försöka planera in luft i stället, långa sjok av flexibilitet och absolut inga tighta deadlines om det går att undvika. Folk ber mig göra saker och jag svarar gladeligen ja, men hela tiden med en bisats i bakhuvudet: ”…ifall jag kan vara på jobb då”.
Nackdelen med att vara gift med en lärare är förstås att han alltid kan hänvisa till att 90 elever väntar på honom i skolan. Att vara hemma med sjukt barn blir ganska långt min uppgift per automatik, för vad ska jag dra till med? Att jag har 90 böcker som väntar på att bli avskrivna? Man har liksom förlorat alla jämförelser i förväg som bibliotekarie. Det vet väl alla att vi bibliotekstanter bara sitter och petar oss i näsan på jobbet. Och hyschar. Och rättar till våra foträta Marimekkokläder.
Fast om man bortser från hela den där rättvisediskussionen hoppas jag förstås att lilla W ska bli frisk fort igen. Så jobbigt att vara liten och snora. Nu på kvällen sa han uppgivet åt sin far, som pratade i telefon: Sluta ringa nu. Vi ska lägga mig. Jag är så jättetrött!
Att sånt. Stackars pojk.
Sitter vid datorn med ett halv öga riktat mot slottsbalen på teve. För det måste man ju. Det finns knappt några alternativ om man vill fira en dag som denna. Vi pratade om självständighetsfirandet idag med maken och konstaterade att finländarna år efter år firar 6 december som om det var en begravning snarare än en folkfest. Man ska vara värdig och allvarlig och helst bara tänka på alla liv som spilldes för självständigheten. Och det är väl som sig bör. Men kanske man skulle kunna ha lite livsglädje också? Lite fyrverkerier och konfetti och… jag vet inte, fackelparader med Scandinavian Hunks, kanske?
Vi har mest suttit inne och ruvat i kolmörkret idag, och tagit en rejäl middagstupplur på 2½ timme. Lilla W har hjälpt till att röra ihop pepparkaksdeg, och han ropade JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!! när far hans undrade om W ville göra ett pepparkakshus. Nu har de byggt prototypen av brun kartong och inväntar morgondagens fullbordan av projektet.
Vårt yrväder har bestämt somnat nu. Då kanske man kan tända ett par självständighetsljus utan omedelbar brandrisk. Tror jag ska ta mina Egenhändigt Stöpta Mästerverk. Jag gjorde ett par som jag rullade i stearinbitar för att de skulle bli så där äckeltrevligt 70-talistiskt knottriga. Har vissa misstankar om att stearinet kommer att fräsa och skicka iväg gnistor, men man får väl se. Brandfilten redo…
Nu har vi jul här i vårt hus, elräkningen lär stiga, hopptralalala…
Jag tror bestämt att de hjärntvättar vårt barn på dagis. Det har varit julsånger och ringdanser, julpyssel och julbak och julmat. Och hemma är det inte stort bättre. Lilla W har TRE julkalendrar (varav vi köpte en, sen kom de två andra gratis hem med posten) och han öppnar en lucka på alla tre varje dag, salig av julstämning.
Idag var det dags att lägga upp ljusslingorna, tyckte jag.
”W, ska vi ta fram lite julsaker?”
”JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!”
Större delen av kvällen gick som följer: mamma tejpar upp julljus, lilla W springer omkring i tomtemössa och är alldeles hispig av lycka, och pappa som inte gillar julen låtsas ignorera oss. Nu är det jullampor precis överallt. Vad skulle väl Al Gore säga?
Så allt möjligt kommer de i kontakt med på dagis. Jul. Teaathää-svenska. Och – håll i er nu – omelett. De får omelett till frukost nu som då. Och fruktsallad. Vad är det för jäkla Sverigebåtsbuffé min son spenderar sina dagar på? Jag vill också vara med…
Nr 1296: skillnaden mellan upplevd och verklig kunskapsnivå.
Bevisföremål A: min engelska. Jag upplever att jag kan engelska rätt bra, men på sistone har jag påmints flera gånger om att det kanske nog inte är riktigt sant.
Konversation på jobbet nyligen:
Indisk kund: Hello, can I please have the mummel-mummel?
(Möjliga svarsalternativ: Excuse me sir, didn’t quite catch that. Sorry, could you repeat that? Pardon me, my hearing is all fucked up after 7 years in the school band.)
Jag: Yes! Öööh… What?
Kunden: The HEADPHONES, can I please borrow the headphones?
Jag: Yes! Offf kårrse!
Vem var det nu som sa att man för att testa sin VERKLIGA språkkunskap ska dra ut en kökslåda och försöka namnge allt därinne på engelska/spanska/franska. Err, yes, that would be a wooden spatula, and then we have the whip-thingy, and right here you can see a slickepott.
Värst av allt är förstås uttalet, så stelt att man kan bryta det i små delar och bygga rätvinkliga tändstickshus av det. Överväger att sälla mig till pensionärerna på Arbis diskussionskurs i engelska, för var ska man annars få öva? Jag känner inga engelsmän, och indiern på jobbet kommer inte tillräckligt ofta.
Idag har jag i alla fall avverkat ytterligare en arbiskurs, ”traditionell ljusstöpning”. Mycket roligt. Ingen magbobba heller (än så länge). Och lilla W fick följa med in till stan och se på Stockmanns julfönster och peta på alla leksakerna i varuhuset. En av leksakerna följde med hem också, en miniversion av en Ford Thunderbird från 1955. Wroom! Made in China, som sig bör. Offf kårrse!
Uff, man ska inte läsa damtidningar. Nyss läste jag en artikel (säkert väldigt vetenskapligt underbyggd) i amerikanska Marie Claire om 30-årsåldern som vattendelare: före=ung och vacker, efter=gammal och skrynklig. Det var nåt om att man med nöd och näppe kan hålla skenet uppe tills man fyller 30, men sedan kommer alla ackumulerade solskador och kollagenbrister över en som en mullrande lavin. ”På 3-5 år åldras huden väsentligt.” Så efter trettiofem kan man lika gärna odla skägg för att dölja sina hängiga kinder och rynkiga näsvinklar.
Samma tidning försöker också övertala mig att lappa den vittrande frisen med primer + foundation + concealer + cremerouge + tre sorters ögonskugga + fan och hans rynkiga moster. Ha! Vad ska det tjäna till, om förfallet nu är så uppenbart? Man kommer ju bara se ut som en reklampelare för väggspackel.
Samtidigt som jag muttrande granskar mina kråksparkar försöker en finne höja stämningen på min panna, genom att lysa röd och grann som mittlampan i ett Lappfjärdskors. Det här går emot allt rim och reson, tycker jag. Finnar ELLER rynkor ska det vara. Inte båda på en gång. Jag vägrar finna mig i både puberteten och övergångsåldern samtidigt.
Hepp hupp! Har ni märkt att det bara är en månad kvar till jul? Jag blev lite tagen på säng av detta faktum då jag kollade almanackan just. Vanligtvis har jag i det här skedet läst 3000 jultidningar, ätit pepparkakor i minst en månad och tjuvstartat med glöggen. I år: intet av detta.
Jag tar det som ett gott tecken. Min förkärlek för julpynjande har alltid varit aningen neurotisk. Sökes: harmoni & lycka. Finnes: tvåhundra kilo hembakade pepparkakor. I år ser jag snarare fram emot att hänga upp julpyntet, eftersom jag vet att lilla W kommer att bli så förtjust. Men min egen upphetsning har lagt sig. Det är lite tråkigt, men definitivt lugnare så här.
Däremot måste jag nog börja fixa julklapparna nu. Förr i världen brukade jag spara sånt till sista veckan – det kändes som gott om tid, i alla fall jämfört med vissa i bekantskapskretsen som brukar köpa klapparna dagen före jul, eller rentav på julafton (brr). Men sen kom den där julen då jag fick influensa (vanlig) just då det började bli klappköpardags, och låg utslagen som en gammal disktrasa i flera dagar. Två dagar före jul släpade jag mig fortfarande darrig till Stockmann och fixade det mest nödvändiga. Det gick, men med nöd och näppe.
Lite skumt är det ju förstås med det här omotiverade utbrottet av konsumtionshysteri i december. Å andra sidan är jag alldeles för förtjust i att få julklappar för att vilja motverka den traditionen. Klimatförändringens samband med konsumtionssamhället tänker jag på de övriga elva månaderna, men inte i december. Så ädel är man innerst inne, alltså.
