• • Smått och gott från Tyskland
  • Konst i München
  • Svavelosande helvete?
  • Zip it
  • Mitt första Ebay-inköp
  • Kaputt
  • Jobbet
  • Insnöad?
  • Trötter
  • Hemma igen

• • Uncategorized

• • Februari 2010
  • Januari 2010
  • December 2009
  • November 2009
  • Oktober 2009
  • September 2009
  • Augusti 2009
  • Juli 2009
  • Juni 2009
  • Maj 2009
  • April 2009
  • Mars 2009
  • Februari 2009
  • Januari 2009
  • December 2008
  • November 2008
  • Oktober 2008
  • September 2008
  • Augusti 2008
  • Juli 2008
  • Juni 2008
  • Maj 2008
  • April 2008
  • Mars 2008
  • Februari 2008
  • Januari 2008
  • December 2007
  • November 2007
  • Oktober 2007
  • September 2007
  • Augusti 2007
  • Juli 2007
  • Juni 2007
  • Maj 2007
  • April 2007
  • Mars 2007
  • Februari 2007
  • Januari 2007
  • December 2006
  • November 2006
  • Oktober 2006
  • September 2006

• • WordPress.com
  • WordPress.org

• • Registrera
  • Logga in
  • XHTML

Första dagen med solsken på gud-vet-när. Det snöar inte längre, vilket är ett mindre mirakel när man ser på vad som kommit ner de senaste dagarna. Undrar just för hur mycket jag kunde sälja bakgårdens 1+ meter åt Vancouver?

Solskens dagen inleddes med en joggingtur i ett fruset, men bra skottat vinterlandskap. Det är hur skönt som helst att springa på skarp snö. Dessutom är man rätt ensam ute när man startar kl. 6.30: Inga människor med aggressiva hundar eller stavgångare som inte ger väg för folk som är snabbare. En helfin start på dagen.

Den här veckan har avhandligen stått och stampat på stället. Jag har skrivit ett par sidor, men den presterade texten känns inte direkt som något mästerverk. För tillfället har jag lite problem med indelningen. Grovt sett är min avhandling indelad i ”Fundamentals” (grunden för arbetet och litteraturkällor), ”Expermimental” (där jag beskriver de analysmetoder jag använt), ”Results” (resultaten alltså…), ”Discussion” (där jag jämför och diskuterar mina resultat). Nu har jag kommit så långt att jag befattar mig med resultaten. Det låter ju inte speciellt svårt, man måste helt enkelt bara göra några grafer och berätta vad man ser där. Värre än så är det väl inte heller, men texten blir så tråkig: ”As can be seen in Fig. so-and-so, the sulphur bla-bla-bla…”. Jag använder ofta samma ord fler gånger i samma paragraf, och fastän jag lånat en synonomordbok av F, blir det brist på bra ordvändningar till sist. Summa sumarum: Det är inte speciellt roligt att skriva just nu. Hoppas ”Discussion”-delen blir mer spännande…

Ikväll är hela jobbgruppen bjuden till chefens på Raclette-party. Lyckligtvis blir det inte så mycket shop-talk på sådana tillställningar. Ser faktiskt fram emot kvällen.

Snömängderna här uppe i Harzbergen är rätt imponerade för tillfället. 60 cm har vi för tillfället och mer är på kommande.  I norra Tyskland föll upp emot 30 cm över veckoslutet. Inte för att jag har något emot snö, men jag var ändå rätt glad att vara i södra Tyskland i solen under veckoslutet och inte ha några som helst problem med att varken ta mig dit eller därifrån.

F och jag bestämde oss för att vara lite kulturella i helgen. I München finns det hur mycket utbud som helst på konstsamlingar, teaterpjäser, konserter och dylikt. I lördags besökte vi Der neue Pinakothek – en av de mer kända konstmuseérna i stan. Hundratals verk av kända namn som Monet, Picasso, van Gogh, Cézanne, Degas och dylika – underbart fint och imponerade. Jag fastnade speciellt för två målningar (se bilderna). Den ena är Don Quixote av Honoré Daumier och den andra Morgen nach einer Sturmnacht av Johan Christian Dahl. Underbara verk båda två, fastän helt olika. I Pinakothek-shoppen köpte jag en kopia av Don Quixote, som nu hänger inramad på väggen i min lägenhet. Gillar den mer och mer ju längre jag ser på den.

Bildkälla: pinakothek.de, wikipedia.org

Mitt skrivbord ser ut som ett slagfält. Jag har druckit för lite kaffe och tuggat för mycket tuggummi. Avhandlingen stampar på 78 sidor och jag har gått in i ”Results”-delen. Grafer hit, tabeller dit. Text och hänvisningar. Bilagor och skrivna smålappar med ”Glöm inte bort att…”. Någonstans i huvudet dunkar det fruktansvärt och jag är fullständigt övertygad om att svavel är skadlig för den mänskliga själen.

Varning: Doktoravhanling på gång!

För att komma bort från avhandlingen skall jag på bio och se Avatar i 3D ikväll. Igår bokade jag flygresan hem till påsk. 1½ vecka Krombi, och gissa vem som kommer med. Jo, avhandligen förstås…

Ännu ett inlägg om något i väskväg, men den här gången något riktigt roligt och praktiskt, nämligen Zip it. Zip it är väskor tillverkade av endast en lång dragkedja, dvs. när man drar upp den har man en lång dragkedja och när den är ihopdragen är den vips en väska, börs eller i mitt fall en mp3-uppbevarare. Rekommenderas varmt åt alla som vill hålla ordning och reda på sina saker.

Bildkälla: just-zipit.com

Okej, jag måste erkänna att jag är lite efter när det gäller det här med Ebay. Fram till förra veckans torsdag hade jag inte köpt något via Ebay, och faktiskt inga planer på att göra det heller. Jag hade rätt förutfattade meningar om att allting man köpte via Ebay antingen var söndrigt när det dök upp eller dök inte upp överhuvudtaget. Dock i torsdags råååkade jag ta mig in på tyska Ebay sidan och klicka in sökordet ”Handtasche” (handväska alltså). Blev naturligtvis heeelt begeistrad över utbudet av även nya väskor som finns där. Några minuter senare, med mentalt stöd av en kollega och van Ebay-köpare, hade jag konto vid Ebay och satt och väntade på att ”min väska” skulle komma till försäljning. Vid 30 minuter före sluttiden var endast 3.05€ bjudna. Jag väntade. Ingenting skedde, och med 45 sekunder till godo bjöd jag 3.55€. Och det lyckades! Betalade väskan och portot med det samma, men var fortfarande lite skeptisk fastän försäljaren fått bra kritik av typ 99.4% av kunderna. När jag kom tillbaka från München igår på kvällen väntade väskan redan vid dörrgaveln. Min granne måste ha tagit emot paketet. Vilken service alltså, för en 3.55€-väska! Och inte blev jag besviken när jag öppnade paketet heller: Förutom faktumet att väskan överträffade alla förväntningar, hade försäljaren lagt ett par örhängen med i paketet. Inte speciellt fina örhängen, men man blir ju liksom lite extra glad av sånt. Tummen upp för Ebay alltså!

Bildkälla: ebay.de

De senaste dagarna har det verkat som allting jag tar i går sönder. Det började i helgen när min splitternya digitala köksvåg vägrade visa andra siffror än O gram. Sagda köksvåg fick jag i utbyte mot en precis likadan som även vägrat visa gram.

Igår på jobbet höll jag på att programmera in ett temperaturprogram på en av våra högtemperaturugnar när det mitt i allt sa ”dunk” ”KLIRR” inne i ugnen, precis som någonting på andra sidan displayn fallit ner och gått sönder. Ugnen fungerar visserligen som den skall, men jag är ändå skeptisk.

Imorse tappade min TV talförmågan. Två gånger till och med. Problemet går visserligen att fixa genom att man stänger av den och slår på den igen (tack gode gud för ”restart”), men vem vet hur länge till.

Det är ju nästan så jag måste vara försiktig när jag kramar om F imorgon när jag anländer till München på kvällen. Tänk om han också går sönder!

Det är mycket på jobbet nu igen. För några dagar sedan blev jag och Chef#1 ombedda av Chef#2 att skriva ett kapitel i en Review-bok, som Chef#2 är editor till. Jag känner till Review böckerna ifråga och det är inte illa att vara författare till ett kapitel i en sådan bok. Inte alls illa. Ser super ut på CV:n under ”Publikationer”. Dessutom måste inbjudan att skriva kapitlet betyda att Chef#2 tycker att jag skriver helt OK, eftersom det är tänkt att jag skriver kaptilet och Chef#1 rättar. Och dessutom är temat delvis detsamma som i min avhandling, vilket betyder att jag redan har rätt bra koll på vad det finns i literaturväg att citera. Allt bra så långt, dock måste jag få avhandlingen färdig och deadlinen för Review-kapitlet är sista maj. Dock borde jag ha avhanlingen färdig innan sista maj. Just nu står den på sida 66. Måste skriva skriva skriva de kommande veckorna alltså. Och försöka hitta röda tråden i alla mina analysresultat. Jag vet att den är gömd där någonstans…

Fick en lyckogris i keramik av en kollega för någon dag sedan. Den lär jag behöva i vår…

I Tyskland är man bra på att domedagsrapportera ALLT: Svininfluensa, klimatförändringen eller normalt väder – här kan man dö av allting. I helgen kommer lågtrycket Daisy (… eller var det Denise…?) att nå landet. Meteorologerna varnar för mer snö än nååågonsin förr, minusgrader och snöstorm. Man skall absolut inte röra sig utomhus om man inte måst, typ bunkra in sig med mat för några veckor samt varma kläder ifall det blir strömavbrott. Jag är skeptisk. Men eftersom jag ändå inte hade några planer på att vara ute i helgen, gör det inte så mycket. Låt ovädret komma bara! Jag handlar mat för helgen på eftermiddagen och sedan kurar jag ihop mig i soffhörnan med ett glas rött vin  och väntar på snön. Fastän de tyska meteorologerna gärna överdriver väderprognosen hade de rätt om orkanen Kyril som drog in över landet i januari 2007. Skall bli spännande att se vad Daisy lyckas med i helgen. Spektakulärt väder är jämt spännande.

Kanske är det åldern som spökar eller så har jag semestrat för länge. Igårkväll stupade jag i säng klockan halv tio, och tänkte ”Nämen, så bra – då är jag pigg imorgon”. Hade varit flitig hela kvällen med joggingrunda, klädtvätt och med att sätta lägenheten i någonsånär ordning efter semestern. Egentligen borde jag alltså ha sovit som en katt och vaknat pigg och munter. Jag sov visserligen som en katt, men morgonen kom, väckarklockan gick på 06.45 och jag var trött som om jag inte alls sovit alls. Mina 9-10 timmars nätter från semestertiden följer tydligen mig in i det nya decenniet. Före semestern vaknade jag oftast av mig själv innan väckarklockan sa sitt, speciellt när jag gick så tidigt i säng som halv tio.  Trettondagen är ingen en helgdag i Niedersachsen, vilket betyder business as usual hos mig. Gääääsp.

Åter i Tyskland. Åter på jobb. Visst är det lite trist att semestern är slut, men jag är så utsovd som en människa bara kan bli och ser riktigt fram emot att få komma in i lite rutiner på nytt. Visserligen kändes världen rätt orättvis när klockan ringde 06:30 imorse, men dagen ser ändå lovande ut. Solen strålar från en molnfri himmel, snön glimmar på marken och med endast -7 grader på termometern bjuder kvällen säkert på en joggingrunda. Skönt med normalitet, fastän hemlängtan gör sig påmind nu som då. Men det är ju inte så länge tills påsk.

Det här med att doktorera inom naturvetenskapligt/ingenjörsområde medför att man labbar en hel del, vilket inte är illa i sig. Ibland är det till och med ett välkommet brott i allt datorarbete man är tvungen att göra. Men ibland känns labbandet som förlorad tid. Igår t.ex. stod jag i labbet två timmar bara för att mala ca. 100 gram glas. Min tid hade kommit mycket bättre till nytta vid skrivbordet, men glaset måste malas, så jag var tvungen att labba. Just för sådana situationer finns det HiWi:s vid tyska universitet. HiWi står för ”HilfsWissenschaftler”, och betyder att man anställer en student att göra rutinlabbarbeten. Alla vinner: Studenten får lön och doktoranden kan koncentrera sig på skrivning/utvärdering och sånt. Pengarna för HiWi:n kommer vanligtvis från doktorandprojektet, och även i mitt projekt finns det pengar för att anställa en student. Så varför malade jag alltså själv glas två timmar igår? Jo, INGEN vill ha HiWi-jobb hos oss! Själv hade jag som student hoppat på chancen, ser ju för sjutton bra ut på CV:n. Och man får lön. Pengar. Cash, liksom. Förstår mig inte på dagens ungdom…

För att vara riktigt ärlig förtjänar jag inte storkovan. Nåja, vem gör nu det som doktorand… Dock gillar jag att shoppa, att hitta bra erbjudanden, att köpa mycket saker för liten peng (nåja, vem gillar nu inte det). Idag hittade jag en ny tysk internetsida: Kiss a Frog, där man kan köpa alla möjliga märkeskläder. Jag är ingen stor vän av märkeskläder, de är oftast på tok för dyra, men jag hittade dock en t-skjorta jag blev lite förtjust i (se bilden). Den kostade endast 19€ och leveranskostnaderna är gratis fram till nyår. Jag tog fram mitt Visa-kort och skred till verket. Enligt Kiss a Frog-sidan kostade t-skjortan normalt 95€. Vem med förståndet i behåll skulle betala 95€ för en t-skjorta?? Undrar just om min 76€-rabatt verkligen stämmer, eller om jag blivit dragen vid näsan? Sak samma egentligen. Jag tycker t-skjortan är snygg och hoppas att den passar.

Bildkälla: kissafrog.de

Igårkväll träffades jag och några kollegor samt chefen och fru till Tapaskväll i staden-nedanför-berget. God mat och dryck och gott sällskap, och det blev en rätt lång kväll. Jag var i säng först efter halv tolv. Idag åker jag norröver till svärföräldrarna, vilket betydde att jag redan i morse måste diska, packa, hämta ut soporna och allt som hör ett reseveckoslut till. Tågresan norröver kommer att tillbringas med laptopen i famn, med förhoppningen att min avhandling växer åtminstone några rader. Just nu känns det inte speciellt motiverade att vara kreativ och skriva. Jag skulle så gärna skylla omotivationen på gårdagens långa kväll, dock är jag oförskämt pigg. Måste nog erkänna att jag bara är hederligt lat.

Idag är det 20 år sedan Berlinmuren föll. Jag var elva år när det skedde, och som barn är det inte själva händelsen som lämnat i minnet utan hur de vuxna reagerade. Extra nyhetssändningar i TV och radio. Mamma, som påstod att jag nog inte skulle få några nya BRD- och DDR-frimärken till min samling.

Att Berlinmuren föll så fridligt som den gjorde är näst intill ett litet mirakel. Under sensommaren och hösten 1989 hade det förekommit enorma demonstrationer mot regimen i Östtyskland, vilka även till största delen fridligt förlöpt. DDR var financiellt på botten. Under hösten hade tusentals DDR-medborgare flytt till väst: Via Ungern, via västtyska ambassaden i Prag. I oktober avgick Erich Honecker av ”hälsoskäl”. Några dagar innan muren föll hade en arbetsgrupp inom DDR-regeringen utarbetat nya reseföreskrifter för DDR-medborgarna, vilka innebar att alla kunde resa till väst utan resetillstånd av regeringen. De nya reglerna skulle träda i kraft natten till 10.11, men under en presskonferens kvällen innan fick en talesman för regeringen ett papper med de nya reseföreskrifterna i hand och läste upp dem i direktsändning. En reporter frågade när reglerna trädde i kraft. Och med ett ”Tja, så vitt jag förstår är det med omedelbar verkan” var gränsen öppen. Så odramatiskt.

Berlinmuren delade upp Väst- och Östberlin i 21 år. Idag har den varit borta i 20. Tummen upp för ett återförenat Tyskland idag.

Bildkälla: tagesschau.de

I helgen var jag och F hos svärföräldrarna i norra Tyskland för att besöka Martinimarkt, en lokal marknad/festival/happening. Förutom Bratwurst och Glühwein så långt ögat kan se finns det även en hel massa berg-och-dalbanor och liknande attraktioner. F:s syster med pojkvän beslöt sig för att prova på det mest iögonfallande av alla, nämligen Sky Trip (klicka här för att se hur galet det är…). Jag hörde mig själv säga ”Jag kommer med!” och innan jag visste ordet av satt (eller rättare sagt hängde) jag fast i en kvarnarm. Det var fruktansvärt. Till sist hade jag ingen aning om vad som var upp eller ner, vågade inte öppna ögonen och var för paralyserad för att skrika. Men man känner sig faktiskt mäkta stolt när man väl är ner på marken tillbaka.

I somras köpte jag en Savanni Marimekkoväska (se bilden). Den har varit i hemskt flitig användning sedan dess och blivit utsatt för det mesta i fläckväg. För någon månad sedan märkte två svarta ränder frampå väskan och slängde den i tvätten. Ränderna, vilka säkerligen härrör sig från att ha fastnat i någon tågdörr, gick inte bort. Tja, tänkte jag, vissa fläckar sitter ju helt enkelt i, och resignerade. Efter helgens tågfärd norröver hade jag återigen svarta ränder frampå väskan (månne jag är lite klumpig i tåg…?). Var på väg att slänga den ännu ett varv i tvättmaskinen, när jag kom ihåg galltvålen jag fått av mamma, med motiveringen att ”den tar bort allt”. Kletade in galltvål (bilden) på alla ränder, både gamla och nya, och tvättade sedan väskan i 40°C. Jag blev mäkta förvånad när alla fläckar var borta! Hade tänkt mig att de kanske bleknar något, men nej, de var försvunna. Tummen upp för galltvål!

Bildkälla och inköpsställe för galltvål: luontokauppa.com (kostar 3.70€)

Bildkälla för marikmekko: finnishgifts.com

Det är en mörk dag för tysk fotboll idag: Igårkväll omkom nämligen Hannover 96:s målvakt Robert Enke. Han blev överkörd av ett tåg, troligtvis självmord. Ännu i söndags stod han i mål mot Hamburg SV. Spelet slutade 2-2. Enke var även omtalad som tyska landslagets första målvakt under VM-slutspelet i Sydafrika nästa sommar. Tragiskt. I Hannover 96 spelar förövrigt även Mikael Forssell.

Det är fysiskt också en mörk dag i Tyskland idag. Vet inte när jag senast såg solen här upp i Clausthal. Vi kör med tredje dagen totaldimma och småregn. En liten solglimt skulle inte skada för att piffa upp D-vitaminförrådet…

Bildkälla: tagesschau.de

När jag först flyttade till Tyskland åkte jag ofta hem med Blue1 – det var relativt billigt och bra. Tyvärr är Blue1 nuförtiden inte lika förmånlig och jag har hoppat över till Finnair. Under min tid som som Blue1-kund hade jag skaffat mig ett Eurobonuskort. Samlade lite poäng här och där, men tänkte inte dessto mer på saken. Eftersom mitt Eurobonuskort fortfarande är giltigt, får jag ännu poänguppdaterings- och reklamemail från SAS. Idag kom åter ett, som erböjd mig att julshoppa med mina bonuspoäng. Jag kollade in internetsidan lite slött och märkte till min förvåning och glädje att mina poäng räckte till en Villeroy & Boch vinkaraff (se bilden). Jag som gillar ett glas rött nu och då, tog gärna emot presenten. Ifall SAS nu är så generösa så…

Bildkälla: saseurobonusshop.com

Den här helgen jag har överträffat mig själv: Trots sömnbrist var jag igång hela helgen. Sömnbristen var förövrigt självvållad. Lördagkvällen tillbringades på en födelsedagsfest och jag var hemma och i säng först kl. 4 på söndagmorgon. Trots det skrev jag två sidor på avhandligen, joggade 5 km och lagade potatisgratäng igår, smorde in vinterskorna med skokräm, dammsög, stickade ett halvt sockskaft. På kvällen såg jag på Tatort, och höll på att somna innan jag fick reda på vem mördaren var. Tatort är en tysk institution: Deckarserien utspelas i diverse tyska storstäder med diverse olika polisenheter, och har visats i TV varje söndagskväll sedan början av 70-talet. Igår var Tatort Hannover i turen, och det är jämt lite roligt, eftersom man känner till omgiviningen. Igår utspelade sig handlingen delvis på Autobahn, och i ett par scener såg man en Lillbackas lastbil i bakgrunden. Fick hemlängtan. Sen somnade jag.

Bildkälla: daserste.de

I helgen är jag på jobbets vägnar i Aachen, på något som inte kan klassifieras som mycket annat än en klassresa. Min jobbgrupp skall träffa Aachen universitetets glasjobbgrupp, och programmet är allt annat än vetenskapligt. Vi startar från Clausthal fruktansvärt tidigt på fredagmorgon… fredagnatt är närmare sanningen. Kl. 10 på förmiddagen åker vi med buss från universitetet i Aachen till en glaskonstär någonstans i närheten. Där tillbringar vi största delen av eftermiddagen. Kl. 18.30 äter vi middag på en thailändsk restaurang, varefter vi dricker några glöggar på den nyöppnade julmarknaden i Aachen. På lördag blir det frukost tillsammans med jobbgruppen samt ett besök vid Lindts chokladfabrik innan vi åker hem till Clausthal. Julchokladen är alltså räddad! Men huruvida resan är nödvändig tåls att diskuteras…

I helgen var jag med jobbgruppen på arbetsresa till Aachen. Jättetuff arbetsresa med besök hos glaskonstär, trerätters lunch med vin på fin restaurang, shopping och pubbesök. Ibland gillar jag mitt jobb. Vi startade från Clausthal redan kl. 2 på natten till fredag – en rätt omänsklig tid med alla mått mätt. Men skall man hinna med en dag av roligheter i Aachen måste man vara ute i tid. Vi var framme redan halv tio på förmiddagen och hann således med en massa. Eftersom det är slutet av månaden och kontot lider av torka, hade jag bestämt mig för att inte spendera extra pengar under resan – lite utgifter kommer ju jämt när man är på resa, men jag var besluten att inte spendera mera än kanske 30€. Första haken kom redan vid glaskonstären. Jag inhandlade nämligen en underbar röd-lila glaskula att hänga i fönstret. Ångrar inte alls köpet, fastän 15€ sist och slutligen är rätt mycket pengar. På fredagkväll hade vi några timmar ledigt för att se runt i Aachen. Några av mina kollgeor ville shoppa och jag gick med, med plånboken i ett fast grepp. Hittade dock (tyvärr) ett par jeans i min storlek på 50% rea, och de passade jättebra. 25€ mindre i plånboken. ”Ett billigt par jeans lämnar man helt enkelt inte kvar i butiken”, förklarade jag åt mig själv… Kvällen fortsatte med middag på thailändsk restaurang. 17€ mindre (den nobla lunchen var lyckligtvis betalad av universitetet). Eftersom alla goda förutsättning för helgen var ut genom fönstret fortsatte lördagen med ett besök hos Lindts chokladfabrik (jättevetenskapligt alltså…). Lindts produkter är vanligtvis rätt dyra, men vid chokladfabriken kostar allting ca. 30% mindre. Jag handlade julgodis åt hela familjen. Tänker inte säga hur mycket jag spenderade, för det är pinsamt. Lördagen fortsatte med ett besök hos en kexfabrik… Vi var fyra personer med rätt lite bagage när vi kom, men på hemvägen fick vi nästan inte igen bakluckan till Skoda Oktavia Kombin som vi hyrt. Mycket sött inhandlat, mycket surt på kontot. Jag behöver mer kuri…

Bildkälla: lindt.com

Jag väntar på ett paket. Det blev skickat redan 5.11, men har fortfarande inte kommit fram. Fram till nu har jag ringt till paketleverantören DHL minst sju gånger. Första gången berättade damen i andra ändan åt mig att husnumret i adressen saknades. Jag uppgav numret och tänkte: ”Fint, nu äntligen kommer paketet”. Det var för en vecka sedan. Väntade två dagar, ringde igen. ”Jo, husnumret saknas”, påstod damen i andra ändan. ”Jo, jag vet”, sa jag och uppgav numret igen. Åkte till Aachen över helgen. Kom tillbaka på lördagkväll. Inget paket. På söndag ringde jag till DHL igen, uppgav husnumret och väntade. Igår gick jag hem strax efter lunchen för att se om paketet kommit fram. Inget paket. Idag likaså, dock på väg tillbaka till jobbet möter jag DHL-lastbilen. Den stannar. Jag stannar. En gubbe hoppar ut och delar ut paket åt någon lycklig och kör vidare. Jag smyger efter. DHL-bilen svänger in på en sidogata. Jag väntar. DHL-bilen dyker upp igen och delar ut ännu några paket. Jag skuggar. DHL-bilen svänger in på min gata och kör glatt förbi mitt hus… Jag ringer DHL för sjunde gången. ”Husnumret saknas”, meddelar damen i andra ändan, ”men det bearbetas som bäst. Paketet kommer helt säkert fram imorgon.”. Jo jo, heeelt säkert.

Bildkälla: dhl.de

Igår gick allting snett. På morgonen ringde jag ännu en sista gång till DHL (se förra inlägg) och ingen kunde hjälpa mig. Ingen visste var paketet var eller vem som var ansvarig. Fint liksom. På jobbet fick jag post från resebyrån (åker nämligen på jobbresa nästa vecka) och i kuvertet fanns en tågbiljett. Naurligtvis FEL tågbiljett. Senare på kvällen, efter att jag druckit glögg med några jobbkompisar i Goslar, tappade jag både mobilen och mp3-spelaren i bussen. Kl. 23 på natten fick jag alltså börja söka efter telefonnummer till Vodafone för att spärra sim-kortet. Var inget större problem, men nu är jag i vilket fall som helst mobillös till 6.12, när jag kommer hem från jobbresan (förhoppningsvis på rätt tågbiljett). Nytt sim-kort är i posten. Och ni vet ju hur imponerad jag är av tysk post…

Det här lär troligtvis vara sista gången jag är på jobbresa i Karlsruhe, åtminstone med mitt nuvarande jobb. Hittills förlöper glasanalyserna toppen, och jag hoppas på fortsatt fin tur. Jag är visserligen lite mör i huvudet av att i princip ha jobbat nonstop sedan kl. 8 i morse, men ibland måste man väl offra sig. Jag vet även att jag egentligen borde skriva avhandling istället för att blogga, men halv nio på kvällen är liksom för sent för att vara kreativ. Imorgon är min kollegas glasprov i turen, och då lär jag ha det lite lugnare.  Jag hoppas på en tupplur snart, eller något att äta, vilket än som kommer först. Imorgon hoppas jag på bra väder så att jag kan ta mig ut på en länk. Skogarna kring forskningscentret har underbara joggingspår.

Eftersom jag föregående vecka lyckades med konststycket att slarva bort både MP3-spelaren OCH mobiltelefonen, var det inte mycket annat för mig att göra än att köpa ny denna vecka. Det blev en mobil från LG samt en MP3-spelare från Philips. Jag har hittills haft nästan uteslutande Philips MP3-spelare och varit helt nöjd. Det betyder att dagstraktamentet som jag får för jobbresan jag är på för tillfället redan är använt. Tja, är det egentligen roligt att sitta och spara pengar? Nej, konsumtion är ju bra för finansvärlden, eller hur det nur var. Jag bidrar så gott jag kan.

Bildkälla: amazon.de

Jag har en tendens att blir riktigt sur och ledsen över banala saker: Paket som försvinner på posten, mp3-spelare och mobiltelefoner som försvinner i bussar. Och dagar som denna skäms jag över det. Sedan ett halvt år tillbaka har jag följt med en blogg skriven av en norsk 18-åring med leukemi. Jag har bara följt med i smyg, aldrig kommenterat. För ett par veckor sedan stod det rätt klart att hon inte kommer att leva tills jul. Hon var rädd. Jag var ledsen. Idag hade hennes syster uppdaterat bloggen: Regine dog på eftermiddagen. Skulle det inte vara för att jag är på jobb med en massa folk runt mig skulle jag säkert gråta fastän jag inte kände henne. Gråta för att livet är så himla orättvist ibland, och det helt utan minsta lilla förklaring. Gråta för att man oftast inte förstår vad som är viktigt innan något hemskt händer. Och framför allt skärpa mig när det gäller oväsentligheter.

Vila i frid, Regine!

Länk till Regines blogg finner ni här (dock kan det för tillfället vara svårt att komma in på sidan…).

Idag är det sista dagen på jobbresan i Karlsruhe för denna gång. Börjar också känna mig rätt sliten efter 3 dagar med närmare 15 timmars arbete. Men när det bara gäller någon dag går det jämt. Ett par av glasen har fått riktigt interessanta värden. Man kallar det ”interessant” när man inte vet hur man skall tolka det, och det enda man är säker på är att resultaten kommer att betyda en hel del huvudbry. Okej, men det hör väl till jobbet… Forskningscentret heter för övrigt inte längre Karlsruhe Forschungszentrum utan K.I.T. (Karlsruhe Institute of Technology). Kunde de inte liksom ha hittat ett T till någonstans och döpt stället till K.I.T.T? Karlsruhe Institute of Technology and Trouble? Karlsruhe Institute of Technology and Trauma? Skulle liksom också passa…

Bildkälla: wikipedia.org

I lördags upplevde jag den hittills värsta tågresan jag varit med om. Jag skulle åka från Karlsruhe via Stuttgart till München. Allting började riktigt lugnt. Tåget från Karlsruhe till Stuttgart var visserligen lite efter i tidsplanen, men jag hade rätt mycket tid till ombyte i Stuttgart och oroade mig inte desto mer. I Stuttgart åkte mitt IC-tåg iväg i tid och jag tog fram datorn i hopp om att utvärdera lite analysdata under de två timmar det skulle ta till München. Ungefär 10-20 minuter efter att vi startat från Stuttgart kom vi till en mindre stad och det var inte meningen att vi skulle stanna där, dock började tåget bromsa in rätt kraftigt strax innan perrongen. I sig heller ingen ovanlig händelse, ifall ljussignalerna inte ändrar som de skall. Vi stannde i varje fall vi perrongen. Mitt i allt sprang en man förbi tåget och ropade något. Jag fick en känsla av att det var något som inte stämde. Strax efteråt kom ett meddelande i högtalaren att ingen skulle öppna dörrarna till tågot. Och strax efter det ett meddelande till att vi just kört över någon. Personenunfall am Gleis. Man kunde höra hur alla i vagnen kippade efter andan. Det var riktigt obehagligt. Eftersom man inte kunde göra något stannade jag på min plats och efter kanske fem minuter kom ett nytt meddelande att vi högst antaligen måste förbereda oss på att resan skulle skjutas upp minst två timmar, eftersom polisen var på väg. Stämningen i vagnen gick i botten. Jag var också lite irriterad, eftersom jag var trött efter en vecka med rätt mycket arbete och bara vill till München så fort som möjligt. Jag försökte göra det bästa av situationen och arbeta vidare, men hade inte någon riktigt motivation. Efter en stund dök polis, brandkår och första hjälpen upp. De gick upp och ner längs med perrongen och spåret bredvid tåget. En polis gick direkt bredvid mitt fönster, och jag tittade ut och ner på spåret. Ingen bra idé: Där snett bakom mitt fönster, mellan McDonaldspapper och fimppar låg en del av vad som framtill för någon minut sedan varit en människa! Jag kände hur hjärtat började bulta, mina händer skakade och kallsvetten steg i pannan: Det var det värsta jag någonsin sett. Jag mådde illa. Lyckligtvis täckte polisen snabbt över delen med plastik, men för mig var skadan redan skedd. Jag har sett tillräckligt med CSI för att inom en millisekund identifiera vad det var som låg där, och den bilden kommer nog inte att försvinna ur min hjärna den närmaste tiden. Lyckligtvis väntade F på mig i München, när jag en timme senare än planerat dök upp i ett reservtåg, eftersom vårt inte kunde åka vidare. Det var skönt att inte måsta vara ensam. Känner mig fortfarande rätt medtagen och i natt hade jag svårt att somna. Tankarna gick kring vad som får en människa att se livet så svart att de kastar sig framför ett tåg? Vilken tragedi som måste utspela sig i en människas liv när självmord är den sista utvägen? Jag hoppas så innerligt att han eller hon nu har funnit frid. Och jag hoppas att jag aldrig mer måste uppleva något liknande.

Konstaterade just att jag bara har tre dagar kvar på jobbet innan semester! Tänk att jag nästan glömt bort att det finns något som heter ”ledigt”. Jag kommer visserligen att ta med mig datorn och diverse artiklar och jobba en hel del hemifrån också, men största delen av tiden kommer att gå till att ta det lugnt. I inboxen i morse väntade ett email från kompis K: ”Hur skulle det vara med att hyra Ice Age 3, äta Sourcream & Onion chips och dricka Hartwall-limsa?”, undrade hon. ”Ja woll!”, tänkte jag och hjärnan for direkt i semestermodus. Gör inget – nu får ledigheten komma, jag är beredd.

Igår packade jag kappsäcken för morgondagens resa. Locket föll ner med ett ”schvupp”, och jag stod bredvid med öppen mun – aldrig förr har det skett att jag inte måstat sitta på kappsäckslocket för att kunna stänga den. Följdfrågan var ja naturligtvis: ”Vad i hela friden har jag glömt att packa??”. Har ännu inte kommit på något: Tar endast med lite kläder, eftersom jag vet av erfarenhet att jag jämt packar med för mycket, julklapparna samt julchokladen åt familjen är packade, länkskorna måste torka efter gårdagens runda, men har nästan 1/4 av kappsäcken till förfogande när de packas ner ikväll. Alla laddningsapparater jag äger ligger redan i kappsäcken. Extra mössa och vantar också. Samt toalettväskan. Och hårtorken. Det värsta är att jag inte ens packat bra. De saker som är lite mer känsliga har blivit inpackade i diverse jumprar eller blivit omringade av sockor, men resen blev mer eller mindre inkastat. Och ÄNDÅ finns det plats över… Kappsäcken ses på bilden – den är ju inte ens speciellt stor. Jag misstänker att något fattas…

I Österbotten är det kallt. I söndag var jag med far och syster till Meteorian i Sundom för att titta på stjärnor. Det var ordentligt stjärnklart med massor av stjärnfall, stjärnhopar, nebulosor, Jupitermånar och MINUSGRADER. Jag förfrös munnen. Det har jag aldrig gjort förr. Sedan söndag har jag använt upp minst en Labello… Men det var det värt!

Idag var jag på shoppingrunda med mor och en av hennes väninnor till Kokkola. Jag är fullt övertygad om att man visst kan unna sig själv julklappar, fastän man inte varit speciellt snäll. Bara för att. Idag köpte jag ett Kalevalasmycke helt åt mig själv (se bilden). Jag har jämt varit förtjust i björnen och 30€ är faktiskt inte så jättemycket pengar. Att ha en finsk björn runt halsen hjälper dessutom helt säkert mot tysk hemlängtan, så jag väljer att se det som en investering för framtida själsfrid. Och då är 30€ verkligen ingenting.

Bildkälla: kalevalakoru.fi

Granen står grön och grann i stugan. Jag har joggat bort några chokladpraliner i förväg och skall strax se film med mamma.

Kanske julen inte längre är som när man var barn, men visst är den allt bra fin ändå.

Julefrid!

• WP Themes

  • Activate
  • Blindigo
  • Blue Zinfandel
  • Eye Candy
  • Detour
  • Frequency
  • Gladiola
  • Radiance
  • Vertigo
  • Vertigo Squared
  • Wonderland