lindaforth

Plötsligt kom jag på att jag har inte haft ont i magen en enda gång hittills i vår när jag sprungit. I fjol hade jag ont i magen mer eller mindre varje löptur. Det tog ända till augusti innan magen blev van vid löpning. Jag som annars aldrig har ont i magen.

Kanske blev det en mental grej – jag var inställd på att få ont i magen varje gång jag sprang. Enda sättet att klara en löptur var att jag inte ätit eller druckit något på flera timmar före. Och inför en tävling blev tiden jag tvingades vara oäten ännu längre.
Därför är det en enorm lättnad att jag inte haft ont i magen den här våren. Men varför det är bättre i vår har jag ingen aning om.

Johanna Renqvist, jag, Marianne Ekman, Linda Backlund, Annika Rikberg, Ann-Louise Engström, Annika Granfors och Anette Renvaktar. 100 procent Vörå IF.

Det blev en andra plats i Korsholmsstafetten. Så efter att ha segrat tre år i rad – i både Korsholmsstafetten och West Coast Race – är segersviten nu bruten. Det blev samtidigt en generationsväxling. Segrande Femman skidor (med förstärkning av VIS-friidrottare) har ett väldigt, väldigt ungt lag jämfört med Vörå IF. Äldsta löparen i Femman är många år yngre än vår yngsta löpare. Häftigt att det kan vara sån skillnad på två föreningslag!

Min egen insats är inget jag är direkt stolt över. Visst, Replotbron passade mig som hand i handske och benen kändes helt okej hela sträckan. Men självklart märktes det på tiden att jag inte kommit igång med löpningen än. I Fjärdskär växlade jag  som femte dam.

Vid växlingen i Helsingby låg vi etta. Det var enda gången i hela stafetten som vi ledde. Så jag säger: Grattis till Femman skidor. Och ett stort tack till mina lagkamrater!
Det jag tar med mig från Korsholmsstafetten är att jag kände en glädje och energi i idrotten igen. Och den känslan är minsann guld värd!

Bodybalance klockan 7.30. Frukost i lugn och ro efteråt. Så visst finns det fördelar med att jobba kvällstid ibland. Och anledningen till att jag gick på bodybalance är att benen alltid känns en aning lättare efter den träningen, tack vare all tänjning.

Det här var verkligen en rivstart på träningssäsongen. Jag orkade inte hålla löptempot uppe hela vägen. Benen var inte vana vid löpning ännu i detta skede på säsongen.

Teodor Peterson, segrare i sprintvärldscupen
efter att han sprungit i mål som elfte man i terräng-DM i Närpes

De här meningarna ska jag trösta mig med hela vägen mellan sportplanen i Replot och växlingsområdet i Fjärdskär. För att springa i maj är ingen enkel match för en skidåkare. Det är bara att acceptera. Göra det bästa av situationen. Och se det som en effektiv träning.

Nåja, att springa uppför Gerbyberget är inget jämfört med att springa uppför Replotbron. Men hur som helst så tycker jag riktigt bra om motionsslingan i Gerby. Att den dessutom ligger tjugo minuter hemifrån är alldeles perfekt. Och de minuterna är räknade med löpskor på fötterna.

Och plötsligt gick jag med på att springa första sträckan i Korsholmsstafetten. Om jag hade blivit erbjuden den sträckan från början hade jag utan tvekan sagt nej till hela stafetten.
Nu sa jag ja. Utan ens någon större övertalning.

Jag litar helt enkelt på att lagledaren tänkt ut vad som är bäst för helheten efter att det blev en ändring i laguppställningen.  Såna här gånger är det en fördel att ha tränat mental träning. Nu är det bara att glömma grusvägen mellan Koskö och Kvevlax och koncentrera mig på det positiva med en startsträcka i stället.
För det finns fördelar. Jag vet exakt vilken tid startskottet går och har därför enklare att värma upp – kontrollmänniska som jag är. Det är dessutom enklare att pressa sig maxmialt när alla löpare startar på en gång, jämfört med om jag springer största delen av sträckan ensam. Jag är helgarderad mot att inte behöva uppleva känslan att förlora en eventuell ledning. Det är min stora skräck i en stafett. Nu räcker det att jag koncentrerar mig på att göra en stabil insats så att jag får laget iväg skickat.
Det handlar alltså om konsten att tänka positivt. Att intala sig själv att det blir bra trots att jag knappt ens kommit igång med löpningen än.

Det här är också ett sätt att skaffa sig energi på. Att diskutera livet över en kopp kaffe är  något av det bästa jag vet. Så i dag blev det ännu en lördagsfika.

Beslutet att ge mig själv två månader vila är något av det klokaste jag gjort på länge. Hittills under vilan har jag inte haft dåligt samvete en enda gång över att jag inte tränat. Inte heller har jag en enda gång känt att jag borde röra på mig.

Det märkliga är att det inte känts som jag tränat. Ändå rör jag på mig nästan  varje dag. Senast i morse var jag på bodypump. Men antagligen är det för att passen är så korta som livet inte alls känns så inrutat. Kanske känns det också lättare för att jag varken har en plan eller ett program, utan bara rör på mig när jag har tid och lust.
I april och maj har träningen inte känts som ett måste. Utan som något som jag verkligen vill.

Med fem veckor kvar är förberedelserna i full gång. I fjol var det 545 personer som sprang eller gick. Återstår att se om vi lyckas få ett nytt deltagarrekord i år.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag lovade springa Korsholmsstafetten för Vörå IF om exakt en vecka. Just nu känns det väldigt optimistiskt att tävla i löpning, eftersom jag inte ens har sprungit totalt tio gånger under det senaste halvåret. Av de löpturerna är dagens pass på sextio minuter dessutom det längsta. Fortfarande i en fart som påminner mest om lätt joggning.
Men det är väl bara att förlita sig på rutinen. Gilla läget. Och försöka att inte känna en press trots att det är en stafett.