Sextio minuter vattenlöpning. I dag gick tiden hur snabbt som helst, eftersom jag hade sällskap av en nyopererad klubbkompis.
Så det här var ett riktigt trevligt pass. Dessutom intalar jag mig att vattenlöpning är bra.
Ibland skulle jag bara vilja gå klädd i ett par mjuka träningsbyxor och en lös collegetröja.
I dag är en sån dag. En dag när mina ben absolut inte vill vara inklämda i ett par jeans. Antagligen är orsaken att musklerna är trötta. Det är oftast före jag hunnit återhämta mig som det känns så här.
Men nu är jeansen på – tur att de åtminstone inte är nytvättade.
Vattenlöpning 60 minuter med start klockan 7.40.
Egentligen trivs jag inte speciellt bra i simhallen. Det är alltså inte med samma iver jag cyklar iväg till simhallen som till Sports gym.
Ändå var det här en riktigt skön början på dagen. Känslan när svetten tränger fram i vattnet är mäktig. Liksom känslan när flåset stiger. Så det går att få vattenlöpningen effektiv.
Och att komma på jobb och redan ha tränat är nog något av det bästa som finns.
Sällan har jag varit så glad över att få jobba som jag är nu. Tanken var att jag skulle ha semester den här veckan, men eftersom jag inte kan träna för fullt kändes det onödigt att vara ledig just nu. Så jag bad om att få komma på jobb och det fick jag.
Men jag är igång med träningen igen. Har styrketränat, åkt rullskidor – och framför allt vattenlöpt. Så det tar sig.
Det blir inget Otepää. Benet håller inte för att åka på träningsläger just nu. Därför har jag bestämt att ta det säkra före det osäkra och stanna hemma.
Jag var till Yngve i dag. Han avrådde mig att åka. Före det hade också Henkka sagt samma sak. Och jag vet att de har rätt. Därför var beslutet sist och slutligen inte så himla svårt att ta. Såna här gånger är det otroligt värdefullt att ha personer som Henkka och Yngve att diskutera med – jag litar på dem och vet att de vill mitt bästa. Så det är åtminstone en tröst.
Problemet i mitt ben är att lymfarna inte funkat som de ska. I WCR var det regnigt och kallt. Det här i kombination med spänningen och att jag tog ut mig till max gjorde att det helt enkelt blev för mycket. När lymfarna inte funkade lämnade alla slaggprodukter kvar i benet. I tisdags när jag var på massage var vaden ännu i så dåligt skick att den inte var mottaglig för behandling. Nu har vilan gett litet resultat och i dag verkade blodcirkulationen komma igång igen. Men att träna hårt två gånger om dagen är inte att tänka på. Nu är det rehabilitering som gäller (vattenlöpning och simning) och förhoppningsvis kan jag så småningom trappa upp träningen.
En kollega frågade om jag är besviken. Självklart är jag. Jag var inställd på att resa bort och träna hårt på ett ställe jag aldrig tidigare varit på. Nu blir det i stället att räkna kakelplattor i Vasa simhall.
Men jag sa också åt honom att som det känns just nu är skadan nästan ändå värd sitt pris. Jag behöver bara tänka på stämningen i West coast race så börjar jag le – för vi vann ju faktiskt.
I West Coast Race fick jag ett 30 euros presentkort på en resa med Svanbäcks bussar. Synd att det inte var Ingves Resor, för med dem ska jag åka på både Vasaloppet och Tartu ski maraton.
Bara resan till Estland nu blir av. Än är vi så få anmälda. Så anmäl er om det är någon som vill med på Tartu ski maraton, den 20 februari.
Förresten i går blev Vasaloppet fulltecknat. 15800 skidåkare har anmält sig. Jag är en av dem.
Nej. Benet är inte bra. Så fort jag suttit och ska resa mig upp igen är det som om benet inte riktigt funkar som det ska.
I kväll ska jag testa att vattenlöpa och simma. Om det skulle få ordning på det hela.
Att delta i Korsholmslöparens deltävling Kvevlaxlöparen i kväll är därför inte aktuellt. För just nu är jag bara angelägen över att bli i skick igen. På lördag åker jag på träningsläger till Otepää i Estland.
West Coast Race blev en riktig urladdning. Det jag upplevde var kanske det näststörsta jag upplevt i idrottsväg. Stämningen under sträckan var obeskrivbar. Mina lagkamrater gav mig en sån energi genom att heja, hålla koll på avstånd och springa bredvid (Jessica & Milli, ni sprang ju nästan en sträcka till, förstår inte var ni får era krafter ifrån!).
Natten efteråt kunde jag knappt sova. Var så speedad.
Jag har hört talas om ”runner’s high” och jag antar att det var det jag upplevde.
Så kom då bakslaget. Genast efter att jag pustat ut i målet fick jag plötsligt svårt att gå – vaden var stel och höger ben gick inte att stöda på. Än i morse haltade jag riktigt rejält.
I dag har jag varit på behandling hos Yngve. Nu återstår att se om han lyckades reda upp det. Jag är fortfarande stel, men så som det pittrar i benen håller något tydligen på att hända.
Orsaken till att jag släpat höger ben efter mig de två senaste dagarna satt i ryggen och WCR var självklart bara en utlösande faktor. Dessutom var vaden otroligt spänd och blodcirkulationen i benen ungefär lika med noll.
Är glad att jag inte kände något medan jag sprang – på det sättet är kroppen verkligen förunderlig.
Och om det går som Yngve tror så tränar jag i morgon igen.
West Coast Race blev en riktig rysare. Jag hade sista sträckan, 11,3 kilometer från Sundby till målet i Skolparken i Jakobstad. På förhand kände jag mig inte ett dugg nervös. När jag fick höra att det är otroligt jämnt mellan Vörå IF och IK Kronan slog nervositeten till. Nu kändes det inte längre kul.
Ibland låg Kronan i täten. Ibland Vörå IF.
Men så strax efteråt kom beskedet som gjorde mig lugn: Kronantjejerna hade delat sista sträckan. Då kändes det som om de springer ifrån mig är det ändå ingen katastrof.
Linda Backlund gav över åt mig 21 sekunder efter att Alexandra Strandvall skickat iväg Lina Boholm. Jag kom snabbt ikapp henne och sprang förbi. Hon hängde på ett tag, men när de växlade efter drygt fyra kilometer hade jag ett försprång på omkring 200 meter.
Jag trodde att Malin Boholm skulle komma ikapp mig rätt så snabbt. Därför var jag förvånad över att mina lagkamrater ropade gång på gång att hon inte ens tar in på mig.
Före starten kändes det nästintill omöjligt att jag skulle orka sträckan snabbare än två Kronantjejer. Men rätt så snabbt kände jag att i dag är jag stark.
Egentligen tror jag inte att jag hade en speciellt bra dag. Däremot hade jag en extremt stark vilja. Längs hela sträckan stod mina lagkamrater. De sprang bredvid mig, de hejade, de höll koll på avstånd och de langade dricka.
Eftersom de var överallt kunde jag aldrig sakta in.
Med en kilometer kvar började jag förstå att det här kan hålla hela vägen. När jag sedan kom in i Skolparken upplevde jag faktiskt ett av mina största idrottsögonblick.
Vi vann!
37 sekunder senare korsade Malin Boholm mållinjen. Vår tid på den 104,3 kilometer långa sträckan blev 7.45.11. De 11,3 kilometrarna tog mig 48.23.
Tack, tack, tack till alla mina lagkamrater! Ann-Louise Engström, Linda Backlund, Jessica Strandholm, Pernilla Kvist, Marie-Louise Carp, Lizette Österlund – och Annika Granfors, Marie Sippus, Marie-Louise Påhls och Marianne Ekman, som inte finns med på bilden. Tack för att ni gjorde dagen så otroligt spännande!
En sak till: tur att endast stillbildsfotografer var på plats och inte några tv-team. Vid prisutdelningen kom jag knappt upp på scenen – högra vaden hade fått någon sorts kramp och jag var stelare än någonsin. Inte var det heller enkelt att ta sig ned från scenen när jag knappt kunde gå.
När Kronantjejerna fick sina medaljer hjulade tre av dem efteråt. Vadå skillnad? Men vi vann!
Förra sommaren använde jag Asics Trainer på varje löppass. Förra sommaren kämpade jag också med en envis skada.
I dag köpte jag ett par nya löpskor – ett par Asics Trainer. Men nu är min plan att använda de här skorna endast på tävling, bana och under tuffare träningspass.
Det som jag tycker om med Trainern är att den sitter så tight på foten – samtidigt kan det också vara en orsak till att slemsäckarna inflammerades. Men den här gången ska jag vara uppmärksam.
En annan sak jag tycker om med skon är förstås färgen.
I morgon blir det en provtur för att se om jag kan springa i dem på söndag. Då är det West Coast Race. f jol vann vi Vörådamer stafetten. Blir spännande att se hur det går i år.
