Bodybalance klockan 7.30. Frukost i lugn och ro efteråt. Så visst finns det fördelar med att jobba kvällstid ibland. Och anledningen till att jag gick på bodybalance är att benen alltid känns en aning lättare efter den träningen, tack vare all tänjning.
Det här var verkligen en rivstart på träningssäsongen. Jag orkade inte hålla löptempot uppe hela vägen. Benen var inte vana vid löpning ännu i detta skede på säsongen.
Teodor Peterson, segrare i sprintvärldscupen
efter att han sprungit i mål som elfte man i terräng-DM i Närpes
De här meningarna ska jag trösta mig med hela vägen mellan sportplanen i Replot och växlingsområdet i Fjärdskär. För att springa i maj är ingen enkel match för en skidåkare. Det är bara att acceptera. Göra det bästa av situationen. Och se det som en effektiv träning.
Nåja, att springa uppför Gerbyberget är inget jämfört med att springa uppför Replotbron. Men hur som helst så tycker jag riktigt bra om motionsslingan i Gerby. Att den dessutom ligger tjugo minuter hemifrån är alldeles perfekt. Och de minuterna är räknade med löpskor på fötterna.
Och plötsligt gick jag med på att springa första sträckan i Korsholmsstafetten. Om jag hade blivit erbjuden den sträckan från början hade jag utan tvekan sagt nej till hela stafetten.
Nu sa jag ja. Utan ens någon större övertalning.
Jag litar helt enkelt på att lagledaren tänkt ut vad som är bäst för helheten efter att det blev en ändring i laguppställningen. Såna här gånger är det en fördel att ha tränat mental träning. Nu är det bara att glömma grusvägen mellan Koskö och Kvevlax och koncentrera mig på det positiva med en startsträcka i stället.
För det finns fördelar. Jag vet exakt vilken tid startskottet går och har därför enklare att värma upp – kontrollmänniska som jag är. Det är dessutom enklare att pressa sig maxmialt när alla löpare startar på en gång, jämfört med om jag springer största delen av sträckan ensam. Jag är helgarderad mot att inte behöva uppleva känslan att förlora en eventuell ledning. Det är min stora skräck i en stafett. Nu räcker det att jag koncentrerar mig på att göra en stabil insats så att jag får laget iväg skickat.
Det handlar alltså om konsten att tänka positivt. Att intala sig själv att det blir bra trots att jag knappt ens kommit igång med löpningen än.
Det här är också ett sätt att skaffa sig energi på. Att diskutera livet över en kopp kaffe är något av det bästa jag vet. Så i dag blev det ännu en lördagsfika.
Beslutet att ge mig själv två månader vila är något av det klokaste jag gjort på länge. Hittills under vilan har jag inte haft dåligt samvete en enda gång över att jag inte tränat. Inte heller har jag en enda gång känt att jag borde röra på mig.
Det märkliga är att det inte känts som jag tränat. Ändå rör jag på mig nästan varje dag. Senast i morse var jag på bodypump. Men antagligen är det för att passen är så korta som livet inte alls känns så inrutat. Kanske känns det också lättare för att jag varken har en plan eller ett program, utan bara rör på mig när jag har tid och lust.
I april och maj har träningen inte känts som ett måste. Utan som något som jag verkligen vill.
Med fem veckor kvar är förberedelserna i full gång. I fjol var det 545 personer som sprang eller gick. Återstår att se om vi lyckas få ett nytt deltagarrekord i år.
Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag lovade springa Korsholmsstafetten för Vörå IF om exakt en vecka. Just nu känns det väldigt optimistiskt att tävla i löpning, eftersom jag inte ens har sprungit totalt tio gånger under det senaste halvåret. Av de löpturerna är dagens pass på sextio minuter dessutom det längsta. Fortfarande i en fart som påminner mest om lätt joggning.
Men det är väl bara att förlita sig på rutinen. Gilla läget. Och försöka att inte känna en press trots att det är en stafett.
Blåsipporna i backen på vägen till gymmet.
Jag avslutade helgen med ett pass i bodybalance. Skön känsla att gå hem från gymmet på söndagkväll och känna mig avslappnad och utvilad. Det är fascinerande hur långa helgerna plötsligt känns när jag inte ger mig iväg på några tre timmar långa träningspass och när jag inte ens överväger att träna två gånger per dag. Nu hinner jag njuta av att vara ledig och av att helgen inte är så inrutad. Det är så skönt jämfört när jag känt mig på gränsen till stressad på fredagkväll när jag äntligen jobbat klart och jag vet att jag har tre eller fyra träningspass framför mig före det är dags att vara på jobbet igen.
När jag hörde sprintåkaren Teodor Peterson tala om sitt träningsupplägg fick jag mig än en gång en tankeställare. Senaste säsong tränade han 720 timmar. Jag tränade 630 timmar.
Teodor Peterson varken jobbar eller studerar. Han tillhör landslaget och har alla läger och tävlingar finansierade. Jag jobbar heltid och finansierar allt själv. Lägg till att Östersundsbon bor alldeles i närheten av ett skidspår, medan jag periodvis har 35 kilometer till närmaste spår.
Inte konstigt att jag känt mig sliten. För så här har jag dessutom hållit på de senaste tre åren.
Jag gjorde en tidseffektiv träning i lördags. Jag sprang från Brändö till Smedsby, med en ryggsäck fullpackad med ombyteskläder, necessär och skor.
Det var första gången jag sprang med ryggsäck. Men det var ingen dum idé, eftersom de extra kilona gjorde att löpningen blev ännu tyngre än normalt. I synnerhet i uppförsbackarna var det riktigt kämpigt. Det svåra var också att inte sjunka ihop alldeles för mycket i löpsteget. Men at springa med ryggsäck kommer jag absolut att göra igen.
