lindaforth

Samma gamla visa. Igen ställer högra smalbenet till det för mig. På fredagmorgon höll det inte att springa på. Men jag litade helt på att Yngve Backman skulle lyckas få det i skick samma kväll. Min gissning är att benet är så sprängfyllt med slaggprodukter att det därför stretar och spänner åt vid muskelfästena.

Det är alltid lika svårt att veta när det lönar sig att stå ut med smärtan eller när det är smartare att kliva av. I går kväll tog jag det säkra före det osäkra och avbröt intervallträningen på sportplan i Vörå.
Det fina i kråksången den här gången är att det inte stressar mig att högra benet krånglar. Inte som för tre år sedan när det kändes som om världen rämnade för att jag inte kunde springa. Då gav smalbenet upp efter West coast race och det blev ingen mer löpning den säsongen. Jag var stressad och besviken och jag gjorde allt som stod i min makt för att få benet i skick igen för att bli i skick till vintern.

Nu när ambitionsnivån inte är lika hög är besvikelsen inte heller stor. Men någonstans inom mig hoppas jag att benet håller för löpning på andra underlag än en sportplan. Ja, visst tusan ska det hålla. Det tror jag nog att det gör.

Det finns ingen bättre tidpunkt för rullskidåkning än söndagmorgnar. Så lungt och stilla. Knappt några bilar. Bara en och annan cyklist. I dag blev det en runda jag inte åkt på länge: vis Högbacken till Fladan, genom Tölby, Solf och Sundom. Strandvägen är knepig för rullskidåkning. Smal, ställvis rätt dålig asfalt och ofta väl trafikerad. Men nu var åtminstone bilarna få. Det gjorde turen betydligt trevligare.

För ett tag sedan läste jag i Vasabladet att lunchlådans tid är förbi. Visserligen var hon som låg bakom uttalandet krögare med planer på att öppna en lunchrestaurang i Nykarleby. Men på Vasabladet är vi som regelbundet har med lunchlåda i klar minoritet. Är lunchlådans tid faktiskt förbi? När hände det?
Själv tycker jag lunchlådan har massor med fördelar. Enkelt sätt att spara både tid och pengar. Bra för kroppen att inte äta mat som är tillverkad på restaurang varje dag. När jag själv gjort maten vet jag vad den består av och jag väljer själv vad jag äter. Dessutom är det roligare att äta ute när jag inte gör det varje dag. Så jag har inga som helst planer på att överge min lunchlåda.

Det känns som om kroppen är tömd på varenda liten fiber – efter 60 minuter löpning följt av 45 minuter bodypump. En skön trötthet. En sund trötthet. För att inte tala om känslan när det äntligen är dags att fylla depåerna igen.
I den bästa av världar hade jag sovit en halvtimme efter lunchen och kanske tränat ett till pass på eftermiddagen. Nu väntar i stället åtta timmar jobb. Och vackert så. För jag är ju faktiskt ingen tävlingsåkare längre.

En fin dag. Men också en intensiv dag. Jag sprang första sträckan för Vörås damlag i West Coast Race. Startade på Karlsplan och växlade i Smedsby som andra dam. Svetten rann. Och jag överraskades av håll, som jag inte känt av en enda gång denna säsong.
På andra sträckan lyckades Mimmi Markén sedan ta in på ledande Team Helga och innan Vassor hade Annika Granfors gått upp i ledning.
Men spänningen var långt ifrån över. En skada på följande etapp gjorde att det som varit en ledning med flera minuter plötsligt krympt till ett försprång på 30 futtiga sekunder.

Spänningen blev ändå inte speciellt långvarig. Några kilometer senare var ledningen betryggande igen. I målet vid Andra sjön var segermarginalen 34 minuter till Team Helga, efter att Lussi Engström, Linda Backlund, Annika Lundström, Johanna Häggman, Lizette Österlund, Anette Rokala, Jessica Strandholm och Annika Rikberg jagat på längs Riksåttan och vidare genom Monäs och Munsala.

När sista sträckan avverkades lämnade jag stafetten för att följa prinsessbröllopet. Visserligen framför teven. Men ändå med största intresse. Och självklart blev det prinsesstårta – en dag som denna.
Fint jobbat, alla lagkamrater! Ett privilegium att vara Vörå IF:are.

Torsdagkväll på mossen i Malax. Så sugande. Så tungt. Så skönt på ett verkligt plågsamt sätt. För visst är det en  märklig njutning – att springa omkring med ett par stavar i händerna och med ett par genomblöta skor på fötterna. I gassande sol och stekhet värme.
Svetten rinner. Låren fylls av mjölksyra. Hjärtat slår så att det känns som om hela bröstkorgen ska sprängas i bitar.
Emellanåt är det så sugande tungt att benen bara stannar – mitt i en intervall. Men det är bara att försöka ta ny fart och fortsätta jaga – sporrad av att se träningssällskapet slita på bland tuvorna.

Jag hade nästan glömt tjusningen med mossen. Men det blir garanterat fler pass.

Så är det nya rullskidparet testat. Och det märktes minsann att Pro Ski Flex-modellen är gjord i stål. Den sviktar verkligen. Första halvan av passet gjorde fjädringen att jag nästan fick en känsla av att jag höll på att ramla. Men småningom vande jag mig och rullskidan är stabil och följsam. Tanken med att rullskidan sviktar är att åkkänslan ska påminna mer om skidåkningen. Tja…? Själv ser jag mest svikten som en fördel på all halvsliten asfalt som jag åker på.

Nu är det bara att hoppas att lagren och hjulen håller bättre än på de Pro Ski-skidor jag haft innan. Å andra sidan kanske hållbarheten också hänger ihop med hur jag pass väl jag sköter rullskidorna. Eller inte sköter om dem.

Jag trodde faktiskt att jag aldrig någonsin mer skulle köpa ett par rullskidor i mitt liv. Ändå är det precis vad jag gjort.
I söndags gick ena rullskidan sönder. I måndags gick jag ut från My Sports med att par splitternya rullskidor. Helt oplanerat. Det är knappt så jag förstår det själv – jag som var så urbota led allt vad rullskidåkning hette att jag endast avverkade fem pass på hela förra sommaren.

Men mitt livs tredje rullskidpar är utan tvekan mitt livs snyggaste rullskidpar.

Även om jag älskar rejäl sommarvärme och strålande sol så är det faktiskt behagligare och lättare att springa när temperaturen ligger på 11 grader och det duggregnar. Och exakt så var det i dag. Efter 19 fina, varma, soliga dagar är hettan plötsligt som bortblåst. Men åtminstone underlättar det löpningen.

Lera, inte bara längs vaderna utan upp långt över hela ryggen. Benhinnor som stramar åt värre än ett par alldeles för tighta strumpbyxor. Händer sprängfyllda med blåsor.
Men vilken lyckad träningshelg det blev! Så varje liten skavank är minsann värd sitt pris.

Sedan fredagkväll är vi ett gäng som kört fem gemensamma pass. Kul med sällskap. Effektivt med sparring. Och jätteroligt med nya rutter. Cykling i Molnträskterrängen på grusvägar och längs stigar på en cykel utan speciellt mycket stötdämpning. Rullskidåkning upp på toppen av Replotbron i en stekhet värme med händer som gnagts sönder i värmen. Däremellan intervallpass, löpning och cirkelträning. På flera av passen har tempot varit ovanligt högt, men viljan att vara med har gjort att jag bitit mig fast likt en igel.
Just nu känner jag mig mör. Men på ett väldigt skönt sätt.