Jag har ändrat inställningarna nu så att det bara går att kommentera inlägg yngre än 14 dagar. Så nu gäller det att vara snabb. Vi ska se om det hjälper mot spammandet.

Jag tänkte skriva lite om det tragiska som hänt i Norge. Eller egentligen inte om det i sig. Det finns så många som skriver om det och är upprörda och förfärade, och jag har inget annat att tillägga. Det är hemskt. Så nära oss. Och när det gäller en attack mot socialdemokrater berör det ju mig på ett helt annat sätt.

Jag funderade några minuter om mitt politiska engagemang är helt vettigt. Tänk om jag är nästa måltavla. Ok, inte jag personligen, men någon större socialdemokratisk sammankomst. Men så kan man inte tänka. Då har våldet vunnit.  Och visst, mitt liv är mycket värt och jag skulle inte utsätta mig för vad som helst. Men kampen för solidaritet och rättvisa måste fortgå. Jag behövs säkert lika mycket som mina politiska kamrater. Någon måste fortfarande vilja jobba för dem som har det sämre ställt. Min kamp fortsätter. I värsta fall får jag ta med sambon på något större möte, han har ju i alla fall gått livvaktskurs.

Efter sådana här dåd börjar man antagligen också i något skede i Finland att fundera vad som är fel och hur man kan undvika detta.

En enkel och den allra enklaste lösningen kanske, är att  skärpa vapenlagen. Då ändrar man en formulering i lagetexten och tror att man löst problemen på så sätt. Naturligtvis tror inte jag det är så lätt. Det drabbar mest hobbyskyttar som i de allra flesta fall är friska individer och inte har några baktankar med sin hobby. Att få tag på ett vapen går nog om man vill, det är inte vapenlagen vi skall fokusera på.

Jag tror att vi skall fokusera på betydligt svårare och mer djupgående problem. Från fosterstadiet tex. Från en människas början. Sätt pengarna istället på att skapa bättre resurser för psykologer, familjeterapeuter, barnrådgivare. Låt alla gravida föräldrar gå några gånger i parterapi. Alternativt egen terapi. I själva verket tror jag att alla föräldrar borde få mycket mer stöd i barnens uppväxt och uppfostran. För det är där det börjar. Barnen behöver ses och barn och ungdomar behöver också ha möjlighet att prata med någon utomstående vuxen under sin uppväxt. Kanske några gånger per år varje skolår. Någon som ser dem, har tid för dem och deras funderingar och någon de tryggt kan prata med om precis vad som helst. Jag tror nämligen inte att det finns någon ungdom som gått genom uppväxten så smärtfritt att det inte skulle vara skönt att någon gång få prata med någon, kanske är en sån sak som ”vad ska jag göra då Sara hellre vill leka med Anna än med mig” eller större saker som ”är det mitt fel att pappa dricker” eller ”jag vill inte att mina föräldrar skall skiljas” osv.

Jag tror att sådana här våldshandlingar i grund och botten handlar om en trasig själ, ett barn som inte blivit sett av sina föräldrar och inte heller av någon annan, något som under årens lopp fått växa till en ångest som till slut måste få utlopp och i värsta fall går det så här.

Jag tror inte att våld slutar förekomma om vi sätter in mer resurser för att befrämja barn och ungas psykiska hälsa, men jag tror att vi kommer långt på väg! Eventuellt kan vi rädda liv! Och framför allt tror jag att samhället skulle spara mycket pengar på det.

Mycket krångligare och arbetsdrygare än att ändra vapenlagen. Men mycket bättre på lång sikt.

Så tror jag.

Min kamp för solidaritet och rättvisa fortsätter. Nu om nånsin behövs den!

Peace, love and understanding!