Idag kom vår insändare i Vasabladet. För dig som inte läser Vasabladet återfinns den nedan. Tillsammans med andra mammor har vi skrivit ihop detta, jag kan alltså inte helt ta äran åt mig själv.

———–

Goddag! Det är faktiskt en fin vårdag idag, varmt och torrt ute. Jag kunde fortsätta mitt inlägg i samma stil, men min vana trogen måste jag ju hitta något annat att skriva om. Något som berör. Annars blir det ju så himla svensson-aktigt och tråkigt. Inte för att någon har sagt att det inte får vara det heller förstås. Men men.. Vi kör.

Dagvård. Det är mer aktuellt än någonsin. Framför allt för oss som bor i Kvevlax. Men det återkommer jag till en annan dag. (Läs gärna Vasabladet de kommande dagarna, bekanta namn kan figurera  i tidningens andra del).

Jag sitter och funderar på det här med dagvården och rätten till dagvård när ena föräldern är hemma. Enligt lagen har vi alla rätt till dagvård, heltid och utan begränsningar även om föräldrarna är hemma.

Detta ämne kan väcka diskussioner och upprörda känslor. Varför då? Ja, naturligtvis därför att det finns så få dagvårdsplatser. Överallt. I alla kommuner är det väl så. Och då tycker ju många att sitter mamman eller pappan hemma och daltar och lever på statens pengar eller något annat skojigt så ska de minsann hålla sina barn hemma också. Jep, jep. Hur tänker man då?

Är dagvården till för föräldrarna, för att de skall kunna jobba? Är dagvården till för barnen, för att de skall få kompisar och lära sig det sociala spelet?

Ja, hur är det riktigt?

Jag tänker inte hålla er på sträckbänken, jag ska delge er min åsikt. Naturligtvis.

Jag tycker att barnets plats är hemma tills barnet är minst 1 år men gärna 3 år. Det här är ingen universell lag, det här är mina åsikter baserat på mina erfarenheter. Julia var hemma med oss föräldrar tills hon var 10 månader. Därefter var hon hos farmor tills hon fyllde 2. Då började hon hos dagmamman och det fungerade i vårt fall utomordentligt bra. Aldrig att hon skulle ha gråtit och velat komma hem eller med mamma till jobbet eller något liknande. Efter två dagars inskolning stortrivdes hon med dagmamman och sina nya kompisar. I hennes fall märkte jag att hon hade behov av ett större socialt umgänge redan vid 2 års ålder. Hennes ordförråd förstorades och förstärktes också när hon fick prata med andra än fammo. Vilket naturligtvis inte innebär att fammo inte kan prata men det innebär kanske framför allt det att hon fick höra många olika personer prata, och på olika sätt.

När Julia var 3,5 kom hennes lillasyster. Skulle de här allvetande föräldrarna få sin vilja igenom skulle hon alltså inte längre få leka med sina dagiskompisar alls. Hon skulle få gå hemma med mamma och börja klättra på väggarna, eftersom mamma som just fött barn är trött och energilös och orkar inte springa runt och jaga Julia som helst av allt vill vara ute och springa eller att nån jagar henne och framför allt vill hon ha uppmärksamhet till 110%. Den där lilla bebisen är ju nog skoj, men varför kom den och förstörde min och mammas lekar, tänkte hon nog.

Korsholms kommun fattar egna beslut och tror kanske att de har makt att strunta i lagen. Jag vet inte. De kanske bara inser att föräldrar är lite naiva och tror på det de hör. Här i kommunen i varje fall får barn till hemmaföräldrar vara i dagvård 9 dgr/månad. I höstas visste inte jag att det här går emot lagen, men det är nu det samma. Julia fick leka 2 dagar i veckan med sina gamla kompisar och vara i församlingens dagklubb 2 förmiddagar i veckan och fick därmed även nya kompisar. Det gick ju utmärkt då hon fick en plats där också.

Det här systemet har fungerat jättebra och Julia har varit glad åt att vara hemma ibland och glad åt att få leka med kompisarna ibland. Egentligen är jag glad att jag inte visste att jag skulle haft rätt att kräva heldagsvård.

Så, hur ska vi ha det?

Skall barnen få leka med sina kompisar och lära sig sociala färdigheter även om föräldrarna har turen eller oturen att vara hemma? Jag tycker ju att vi ska utgå från barnens behov. Barn som är minst 2 år har behov av kompisar. Åtminstone till en viss del. En mamma som just fött barn är trött och kan vara nedstämd, orkar knappt något, det är bra om man vissa dagar ens orkar byta blöja på den nya familjemedlemmen. Då är det nog skönt om man får sova på dagen när bebisen förhoppningsvis sover, så att man kan ta igen sig och några månader senare kanske vara sitt normala jag igen. Om man har tur.

Oj, fick man säga sådär? Att det är skönt att storasyskonen får underhållas av någon som orkar bättre? Ja, för inte skall man väl skaffa barn om man inte orkar ta hand om dem?

Jag föreslår följande:

Vill man ha barnet i heldagsvård så ok, då ska man få ha det. Det ska vara utgående från familjens situation och behov. Det är kommunens uppgift att se till att det finns dagvårdsplatser. Det måste alltid finnas dagvårdsplatser.

I alla fall de 6 första månaderna borde man få ha syskon i heldagsvård, det är mycket hälsosammare för barnet än en trött, gnällig, sur, energilös mamma. Syskonet behöver då inte heller gå hemma och känna sig svartsjuk och som nummer 2 när mamma inte orkar, utan har möjlighet att utveckla sin egen identitet och fortfarande få vara den person det var innan syskonet kom och förstörde allt.

Så att ja – jag tycker att dagvården skall fortsätta som hittills. Heltidsvård åt alla som behöver. Punkt.

Nu är det då dags för stenkastning. Vad tycker ni?

Riksdagsvalet var en rysare, speciellt valvakan. Det var verkligen spännande in i det sista att se vilket parti som blev störst.

Jag är mest glad åt att SDP blev andra största partiet och minst glad åt att min kandidat inte kom in.

När man ser på statusuppdateringarna på Facebook ser man ilska, bitterhet, hat.. ja mot Sannfinländarna då förstås. Sannfinländarna kännetecknas väl i första hand bland oss finlandssvenskar som ett främlingsfientligt och svenskhatande parti. Jag är absolut ingen sympatisör av sannfinländarna, jag tycker det är skrämmande att de är så avogt inställda till svenskan och till invandring och deras syn på hur samhället borde se ut skiljer sig inte mycket från hur samhället såg ut för 100 år sen.

Men – gott folk – kom ihåg att vi inte lever i en diktatur. Soini är inte diktatorn i vårt land. Faktum är att vi inte ens vet om Samlingspartiet vill samarbeta med Sannfinländarna ännu. SDP borde ingå i nästa regering. Då har vi en ljusare framtid för svenskan.

Men tillbaks till Facebook. De flesta av oss som motsätter oss ett ”sannfinländskt Finland” säger att vi är toleranta och accepterar människor oberoende av religion, hudfärg, sexuell läggning, politisk övertygelse..

..eller väntas nu. Det sista kanske inte alls stämmer. Nu ser man väldigt många statusuppdateringar som påminner om hets mot folkgrupp – hets mot Sannfinländarna. Varför? Var vi faktiskt så mycket bättre än dem?

Gott folk, inget blir bättre av att gräva ner sig, att deppa ihop och ta en överdos sömnpiller. Inget blir bättre av att frysa ut sannfinländarna – ja hur var det nu, vi accepterar ju alla människor eller? Framför allt blir inget bättre av att vi sjunker till samma nivå och börjar förtala och nedvärdera Sannfinländarna.

De är också människor – tro det eller ej. De har rätt till sina tankar och åsikter. Dock skall vi väl hoppas att de inte får för stor makt i regeringen så att det mest extrema får för stort utrymme.

Vi vill alla ha demokrati. Men vi vill inte att de som röstar på sannfinländarna skall få ha rösträtt. Hm. Vi är konsekventa.

I mitt Finland får alla blommor blomma, även sannfinländarnas. Ok, de kan få vara närmast dikesrenen, men jag tänker inte frysa ut dem. Jag tänker inte heller gräva ner mig för det här. Jag fortsätter min kamp för rättvisa och solidaritet och framför allt för mer kärlek till folket. Både du och jag är sanna finländare, med sisu och envishet och vi ger inte upp. Vi kämpar för det vi tror på.

Mer kärlek till sannfinländarna så kanske de också börjar inse värdet av en brokig sommaräng.

Jag har haft en lite tyngre period bakom mig. Mentalt. Det har hänt mycket i mitt och mina vänners liv nu. Det tar ganska mycket energi, men samtidigt behövs sånt mellan varven. Att fundera igenom saker och ting, grubbla, glädjas, hata, skratta, gråta.. och sen kunna lämna en del av problemen bakom sig. Förhoppningsvis.
Jag har inte haft inspiration att skriva något vettigt här under den tiden. Och utöver grubblandet har jag jobbat med Steven Frostdahls valkampanj, främst genom att dela ut valreklam. Sånt tar faktiskt tid. Men man utvecklar en lasersyn över var det finns postlådor. Jag kan se en postlåda på flera hundra meters avstånd numera. (För övrigt – rösta gärna på nummer 84 i valet)

Men, nu känner jag bara att det har blivit lite tungt med allt och att jag skulle behöva lite tid för mig själv. Vilket är nästan omöjligt att ordna när man har en liten en som fortfarande ammas.

Men som svar på den tanken blev jag ”serverad” Sanna Ehdins blogg om nothingness. Läs gärna inlägget om ni inte känner till uttrycket. För övrigt ett mycket tänkvärt inlägg. Att inte göra något. Bara sitta och ”titta in i en vägg”. Själv skulle jag föredra att gå ut på bryggan och titta över Kyro älv, om det vore sommar.

Jag tror faktiskt att man behöver det där med jämna mellanrum. Inte göra något, låta tankarna komma och gå. Det är ju också lite ett sätt att hantera en depression. Att hoppa av ekorrhjulet och bara leva. Vara. Finnas till. Låta saker och ting ske. Andas. Känna efter.

Hon skriver att man kan göra det en timme då och då. Jag har prövat. Ibland blir allt bara för mycket. Då säger jag åt sambon att jag måste gå ut. Då vill jag vara ifred. Titta på ett träd. Men jag är hjärntvättad av prestationssamhället. Jag kan sitta i still max 10 minuter, då känner jag att ”nä, det här blir inte till nåt” och så går jag in igen. :/ Det var ju inte riktigt så det skulle funka.

Jag kan inte slappna av ordentligt. Jag är   van vid att måsta prestera. På jobbet, på fritiden. Ibland undrar jag hur hälsosamt det är. Att redan vid 30+ känna att det här inte kommer gå hela livet. Att jag vill ha ett jobb med mindre krav på prestationer. Att jag vill göra något som känns meningsfullt och inte bara stirra på resultat och hur jag skall nå ännu bättre resultat. Fast jag tycker om mitt jobb ändå. Jag behöver inte ta med det hem. Jag kan fokusera på att köra hårt där, och sen när jag kommer hem höra fågelkvittret och ladda batterierna. Om jag klarar av det.

Mest av allt just nu skulle jag vilja göra som Sanna Edhin. Åka bort. Långt bort eller nära. Det har mindre betydelse. Men någonstans där mobiltelefonen är förbjuden. Där jag inte behöver känna kravet på att vara nåbar dygnet runt. Där jag inte kan kolla Facebooken eller mailen var tionde minut. Där jag inte behöver laga mat eller se till att nån av tjejerna inte trycker in fingret i ett eluttag. Där jag får sova. Där jag får vara. Där jag får tänka. Eller låta bli att tänka. Där jag inte behöver prata. Om jag inte vill. Där jag inte behöver städa. Inte behöver prestera någonting förutom att äta och sköta hygienen. Där jag bara får ta en dag åt gången, leva i nuet. Och samtidigt veta att mina barn tas väl omhand så jag faktiskt kan slappna av.

Gaah! Jag längtar efter något sådant nu. Helt otroligt. Jag vet att det inte kommer ske. Inte ännu. Men om jag önskar mig en sådan helg när jag fyller 40. Kanske det är realistiskt. :/

Jag blir så arg på mig själv. Jag är mammaledig. Officiellt ungefär 2 veckor till. Sen vårdledig fram till 1 augusti. Jag har hittat på en massa projekt hela tiden under mammaledigheten. Jag har kunnat göra det eftersom Alicia sover så bra och jag känt att jag måste ”göra nytta”. Eller kom igen, det är ju prestationskraven – jag har inte kunnat hoppa av hjulet helt. Men det har varit roligt också.

Ibland önskar jag att jag kunde avsluta allt jag håller på med och låta nån annan ta över. I alla fall allt som inte ger mig bröd på bordet. Jag måste ha råd att bo nånstans. Men kanske det skulle räcka med en helg i nothingness, en helg två-tre gånger om året.

Mina batterier känns just nu som kamerans batterier. Urladdade. Jag försöker ladda upp dem, men kan bara ta tre kort och så laddar de ur. Jag borde få nya Lindabatterier också. Eller ladda dem ordentligt.

Men någon dag kanske. Hur laddar man sina batterier när man har småbarn, varav ett fortfarande ammas?

Jag blev nominerad av både Mia och Joanna till en Liebster Blog Award!

Wow!! Jag känner mig verkligen hedrad. Att bli nominerad en gång är jätteroligt, men två gånger! Hjälp! Jag måste ha gjort något rätt eftersom det finns folk som orkar läsa och t.om. kanske tycker om det de läser. Känns som att jag borde fira det här på något vis.

Reglerna för en Liebster Blog Award är följande:

Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg. Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts till Liebster award.

Den som får awarden länkar till den person som gav den till dem,  3-5 av hans/hennes favorit bloggar med mindre än 100 läsare.

Hur man vet att en blogg har mindre än 100 läsare är väl av mindre betydelse, tanken är nog att uppmärksamma favoritbloggar som inte är så himla kända. Än.

Jag i min tur tänker också nominera några härliga människor; Lotten, Xenia och Leena och Marina.

Jag har många favoritbloggar, flera har blivit nominerade redan, men ovanstående följer jag med aktivast. Skall jag vara helt ärlig läser jag ingen av de sk ”populära” bloggarna (ja Joannas då kanske, hon har ju många läsare), utan det är mer ”små” bloggar jag fastnat för. Av någon orsak. Kanske det också har nåt att göra med att jag måste gå emot strömmen.

Jag vet fortfarande inte riktigt vart jag hör i vaccinfrågan, men ofta känns det som att jag borde sätta mig i motståndarbåset, för folk behandlar mig så. Att det skulle vara enklast att vara emot allt eftersom det ändå ”förväntas”. Nåja. Jag har fortfarande inte beslutat hur vi skall göra med Alicias vaccinering. Men jag orkar inte ta någon stress över det. Jag får själv stå med beslutet och konsekvenserna och just nu kan jag inte ta några stora konsekvenser av eventuella biverkningar av vaccinet.

När man är lite kritisk och studerar och läser på och diskuterar stöter man väldigt snabbt på vaccinförespråkare. Fanatiska och mindre fanatiska. Just nu grubblar jag på några frågor som förespråkarna alltid använder som motargument. Jag har inte hittat några bra svar på dem, kanske någon kan hjälpa mig.

- Om du inte vaccinerar är du självisk och osolidarisk och smittar ner alla andra.  Hm, väntas nu, brukar inte förespråkarna säga att vacciner är jättebra och skyddar mot allt de sägs skydda mot? Hur kan jag då smitta ner ”alla andra”, det är väl bara att vaccinera sig så slipper man bli smittad och ingen blir skadad av mitt beslut? Eller? Eller kan det vara så att förespråkarna undermedvetet vet att vaccinerna inte alls är så bra, inte alls 100% säkra, inte alls kanske skyddar överhuvudtaget? Skulle mitt barn få mässling tex skulle jag naturligtvis hålla det hemma så länge att det inte smittar längre. Likadant med andra sjukdomar.

- Nuförtiden behöver du inte resa någonstans, det kommer folk utifrån till Finland också.  Ja, som motargument till att jag kanske inte behöver vaccinera mig om jag bara stannar i Finland. Men väntas nu.. ja, det kan komma flyktingar och turister och gästarbetare och vem som helst. Men är det inte så att de sjukdomar vi vaccinerar mot har någon sorts inkubationstid från smittan? Dvs om dessa personer är smittade borde ju sjukdomen bryta ut ganska snart, och då är de immuna och smittar inte längre.. eller har jag missförstått något? Kan man bära på ett poliovirus hela livet och sjukdomen smittar hela livet och den bryter ut först vid 60? Dessutom kanske utlänningarna vaccinerar sig eller barnen när de kommer hit? Eller? Hur menar man riktigt här?

- Det går inte att jämföra med Neurosedyn, forskningen har gått framåt sen dess. Ja, det får vi väl hoppas att den gjort. Men har vi nu då mitt i allt nått allvetandets ände? Finns det absolut ingen möjlighet att vi gör fel längre? Väldigt länge trodde man jorden var platt, sen insåg man att nej, det var visst inte så. Finns det ingen mikroskopisk möjlighet att man har missat något med vacciner, att de kanske inte är så hälsosamma? Att tom. faran kan överstiga nyttan? Och varför skulle det vara annorlunda än med allt annat man misstagit sig om under de senaste hundra åren? Varför är man så rädd att säga ”ok, vi kan ha fel”. Bara att kunna erkänna det skulle visa på lite ödmjukhet. Att man inte lever i sin allvetandesbubbla. Jag kan också erkänna att jag kan ha fel. Vacciner kan vara det mest hälsosamma man hittat på. Visar det sig så är jag beredd att ändra ståndpunkt. Direkt!

- Det är så små mängder gift i vacciner att det inte spelar någon roll, det påverkar inte kroppen. Väntas nu. Jag trodde gift var gift. Det kanske inte är en dödlig dos, även om folk har dött efter vaccinering. Kan man då också ta liiiite marijuana och påstå att det kanske t.om. kan vara hälsosamt?

- Vi vill inte gå tillbaka till tiden före vacciner. Varför inte? Ok, det kanske inte jag heller vill, men stanna upp lite. Varför inte? De flesta sjukdomar vi vaccinerar  mot idag är inte dödliga. Så som jag förstått det – och rätta mig om jag har fel – så försämrar vaccinerna immunförsvaret. Vi blir således mer mottagliga för de sjukdomar vi inte vill ha. Att det riktiga viruset inte är lika farligt om man får det ovaccinerad som om man råkar illa ut vaccinerad? Jag har också förstått att mässling som exempel kan vara t.om. positivt att ha genomgått som barn, och att ha skött om den på rätt sätt så är risken för följdsjukdomar minimal. Att tex mpr-vaccinet också kan ge hjärninflammation som biverkning. Och säg mig – om vi inte vill återgå till den tiden och tror att det skulle uppstå epidemier överallt, var är tbc-epidemin? Vi slutade vaccinera mot tbc 2006. Jag känner ingen som fått tbc sedan dess. Borde i såfall inte en epidemi ha uppstått nu? Om det är så att det bara är vaccinen som tagit bort sjukdomarna? Och tex förbättrade levnadsförhållanden och hygien inte alls har något med det att göra?

- Läkemedelsbolagen är inte alls intresserade av att göra vinst, de vill bara vårt bästa. Hoppsan! Det var tydligen första bolaget som inte bryr sig om vinst! Är det då också så att vacciner inte kostar något, betalar ingen för dem? Har det inte alls någon betydelse om någon köper dem? Vem finansierar i såna fall läkemedelsbolagens personals lön?

Jag förväntar mig egentligen inga svar, men skulle naturligtvis vara glad om nån kunde upplysa mig. Jag tror att det kanske inte finns så många svar på de här frågorna. Jag tror att det är något var och en bör fundera över. Jag borde kanske ställa dem till läkarna och rådgivningspersonalen. Men fritt fram – förespråkare! Nu har ni er chans att omvända mig!