Mia undrar över mina bästa ögonblick i livet, förutom barnens födelse, samt varför vi bor där vi bor.

Wow. Mina bästa ögonblick i livet. Vid en första titt bakåt kommer jag bara på negativa saker, kriser och liknande. Det är ju förkastligt om jag inte sådär inom några minuter kan komma på något omvälvande, som betytt mycket för mig. Är mitt liv så tråkigt!? Det får vi göra nåt åt.

Fast när man funderar en stund, en ganska lång stund så kan jag nog komma på ögonblick i livet som är väldigt fina. Och tänker man på själva ordet – ögonblick – så är det kanske inte en viss händelse, utan ett ögonblick bara. Jag är ju fortfarande ogift så mitt bröllop har jag ännu inte upplevt. Fast visst, språkresan till Tyskland glömmer jag aldrig, inte heller mitt första karateläger i England. Men jag tänkte faktiskt inte fokusera på så ”världsliga” saker nu. Det får alla andra göra.

Man glömmer värdesätta dem, de små sakerna som är fina. De här frågorna hör faktiskt egentligen ihop. För de finaste ögonblicken har jag nog upplevt här hemma. Vi bor i Kvevlax bredvid Kyro älv. En fin solnedgång på hösten tex är ett sånt ögonblick. Det är faktiskt vackert att bo vid vattnet. Jag brukar försöka komma ihåg att uppskatta det sommartid. 

Och det är såna ögonblick som är lyckliga fast det inte förändrar framtiden på något vis. För då lever man i nuet några sekunder och glömmer allt runtomkring. Och då – när kroppen och själen förenas på något magiskt vis, det är lycka.

Det kan också vara att sitta på verandan i en solstol. Njuta av en  varm vind. Se på en klarblå nästan molnfri himmel. Andas.

För jag tror att när man lär sig leva i nuet – vilket jag fortfarande kämpar hårt med – då behöver man inte en resa till Maldiverna, eller Japan eller månen för att uppleva oförglömliga ögonblick. Då lär man sig njuta av nuet och varje ögonblick är oförglömligt.

Varför vi bor där vi bor då. Kvevlax. Det har alltid varit litet av ett paradis för mig. Svärföräldrarna har en tomt här, vi brukade tidigare alltid åka hit på sommarkvällarna och grilla. Det var lugnt, fridfullt – det var härligt! Jag skojade med sambon då i början på 2000-talet om att vi kunde ju flytta hit, eftersom släkten äger marken här kunde vi säkert bygga här. Vi avfärdade dock tankarna på det. Herrejestas, det var ju 20 km från stan. Tog ju en evighet att åka ut hit.

Senare 2004-2005 när vi började fundera på allvar på hus och tomt insåg vi ganska snabbt att en fjuttig någrahundrakvadrats tomt kostade en förmögenhet. Sen erbjöd sig en äldre släkting att sälja en tomt åt oss billigt. Och det var ett sånt pris att det hade lönats att åka längre bort för det priset. Numera känns inte sträckan Kvevlax-Vasa speciellt lång. Det går ju i ett huj.

Så – släkttomt och av en händelse blev det här vi bosatte oss. Svärföräldrarnas tomt är mittemot, vilket betyder att vi har nåt hektar som är ”vårt”. Lyxigt värre. Vilket också betyder att vi är ganska bundna till den här platsen. Och det passar mig bra – jag har inga planer på att flytta härifrån.

Hone is where the heart is

Lite narcissistiskt är det ju nog att be att folk skall vara intresserade av att fråga en saker o ting. Men jag var ju tvungen att testa. Tack för att ni räddade mig från en vecka under täcket.

Vandraren har en så bra fråga, varför jag anser att jag är annorlunda, så den måste jag tillägna ett helt eget inlägg.

Jag tycker det är en bra fråga i och med att jag själv började fundera på det här. Jag har en stor del av livet känt att jag på något sätt är lite annorlunda än andra. Varken bättre eller sämre, men lite – annorlunda. Visserligen är alla människor unika, så det kanske bara är frågan om det.

Men jag skall ändå utveckla tanken lite.

Jag kanske ofta befinner mig på ”fel” ställen. Kanske det finns jättemånga som är som jag. Bara att jag inte hittat dem ännu. Men i följande fall känner jag mig annorlunda:

- När man diskuterar med andra småbarnsmammor. De flesta är jätteintresserade av inredning och prylar och grejer. Det är naturligtvis en viktig del av ens liv om man bor nånstans men i de sammanhangen har jag inte så mycket att komma med. Jag är inte så intresserad av sånt och kan diskutera det vid behov, men jag bryr mig faktiskt inte om jag har en vit eller beige gardin. Eller orange. Jag försöker ha en färgskala i varje rum, men det är allt. Jag är helt enkelt inte så materiellt intresserad. Däremot skulle jag gärna diskutera hur man får en bra energi (feng shui) i ett rum, men hittills har jag inte stött på så många som vill fördjupa sig i det. Ja i själva verket är jag så annorlunda att jag nog är den enda kvinnan i världshistorien – känns det som – som inte skriker av välbehag när någon nämner ”Ikea”. Ja, jag har faktiskt aldrig varit dit och är nog inte så himla intresserad heller. Slå det om ni kan.  

- De flesta andra småbarnsmammor är också jätteintresserade av vagnmärken, bilstolsmärken, klädmärken… jag är glad om jag vet att Emmaljunga har något att göra med barnvagnar och om .. äh, jag kommer inte ens på nåt bilstolsmärke. Kläder köper mor- och farföräldrarna och annat köper jag på loppis. Jag köper kläder som ser bekväma och mjuka ut och det får duga. Däremot skall de nog vara fina och passa ihop. Men är det ett visst märke eller inte bryr jag mig mindre om. Ja, jag kan känna mig ”utanför” eller t.om. som en dålig mamma eftersom jag inte vet vilka bilstolar som är bäst i test eller vilka vagnar som har bästa bromsen. Däremot är jag jätteintresserad av tygblöjor och har faktiskt funnit några jämlikar. Återigen mindre materialism, mer återanvändning och miljötänkande.

- Vaccin. Nästan alla småbarnsföräldrar höjer på ögonen när jag säger att jag funderar om jag ska vaccinera eller inte och när. Då känner jag mig verkligen som en outsider. Det verkar som att den här ifrågasättningsförmågan gällande barnvagnar o bilstolar lämnar på det materiella. När det gäller något man sprutar in i barnen är de flesta inte längre intresserade. På nätet finns det jämlikar, men i verkligheten har jag inte så många att bolla dessa tankar med. Ja, som skulle ha ett intresse av att göra det utan att tro att jag är helt dum.

- Läkemedel, tillsatsämnen och liknande. Jag ifrågasätter även där. Här är det samma gällande småbarnsföräldrar. Många kan ha ett intresse att diskutera sockrets varande eller inte varande för barnen. Eventuellt även tillsatsämnen. Men att ifrågasätta läkarvetenskapen, som att fett är det farligaste som finns, där finns det inte många jämlikar. Det är nästan bara jag.

- Andlighet. Här är jag dock försiktigare. Jag skriver bara om det i bloggen så att alla i hela världen skall kunna läsa. Men sådär normalt talar jag inte om sånt. Jag känner igen att folk kommer börja höja ögonbrynen. Se på mig som en Di Leva som kommer ”från en annan planet”. (vilket jag i själva verket tror han gör och vet vilken det är, men det resonemanget tänker jag inte föra här..)

- Barnuppfostran. Säg sovmetod och de flesta prisar Anna Wahlgren. Hon har säkert bra tankar och allt, jag känner inte till dem så mycket. Annat än sova-hela-natten. Nästan alla andra småbarnsföräldrar än jag prisar sovmetoder, och vill att barnen skall sova i eget rum så fort som möjligt. Även här är jag annorlunda. Som vi såg i förrförra inlägget. Jag har inte så mycket att komma med när föräldrar börjar prata om vilken sovmetod de använder. Hos oss sover vi bara då vi är trötta. :S Jag brukar normalt inte heller säga nåt eftersom det kan uppfattas som kritik. Fast jag aldrig kritiserar nån.

- Jag har aldrig druckit speciellt mycket sprit. Inte är jag heller religiöst troende så att jag skulle springa i kyrkan stup i kvarten. Jag är nåt däremellan. Jämlikar har jag inte hittat så många av. Andra får dricka sprit hur mycket de vill, jag gör det inte. Och kan ofta känna mig lite utpekad. Jag är också väldigt starkt kritisk till att barn skall få sprit av föräldrarna för att ”man skall veta vad de dricker”. Jag förstår tanken, men hoppas att jag med kommunikation och uppfostran skall få tjejerna att själva inse att det inte är nåt man behöver prova innan man är 20 och hjärnan är fullt utvecklad. Jag har inte heller så mycket att komma med när andra diskuterar hur mycket de drack i högstadiet.

-  Det jag däremot skulle kunna diskutera massor är parapsykologi, andar och spöken, energier.. jag har gått 6 år i Hanken och ja.. även där kände jag mig annorlunda. Jag var inte lika karriärsinriktad som de flesta andra. Marknadsföring kan jag. Men frågan är om jag ändå inte kunde skriva en avhandling i parapsykologi bara på basen av det jag nu kan. En teoretisk avhandling.

Hm. Var det bara det? Jag tror det var det viktigaste. Och vid närmare titt på vilka situationer jag känner mig ”obekväm” eller annorlunda i så är det kanske så att jag inte ska umgås med småbarnsföräldrar. Men samtidigt vill jag ju förstås göra det, för mycket gemensamt har man ju ändå. Och roligt att träffa andra med barn i samma ålder.

Kanske jag bara är unik som alla andra. Kanske jag bara borde börja prata mer om de saker som jag nämnt ovan, kanske det finns nån annan som tycker samma om man tar upp det till diskussion.