L&M

Den senaste tidens händelser har fått mig att reflektera och fundera på sådant som lögn och sanning. Sanningen är ofta mångfasetterad. Hur är det med lögnen?
Sanningen är så beroende av människans erfarenheter, tro, och naturligtvis också med vad man vill uppnå med det man säger eller låter bli att säga. Är då lögnen alltid motsatsen till sanningen?
Det finns som sagt alltid olika sätt att se på händelser. Och efteråt kan man naturligtvis också redogöra för händelsen på många olika sätt. En har uppfattat saken på ett sätt, en annan på ett annat sätt. Men det är inte lögn i mina ögon utan baserar sig just på personens erfarenhet, kunskap, mognad osv. Och åsikter är åsikter, de kan variera och vara olika men sällan finns det bara ett rätt sätt att ha åsikter om en sak.
Men lögnen, när den är så uppenbar att det inte kan förklaras bort. Kan det vara annat än lögn? Ska ett sådant beteende försvaras och förklaras? Åtminstone tycker inte jag det. Kan man inte avhålla sig från en lögn är det bättre att vara tyst. Och en lögn kan inte heller bortförklaras med att det hör till någons personlighet eller att hon är nu bara sån som inte riktigt håller sig till sanningen. En personlighet är ju inget som man föds med och som sen är oföränderlig livet igenom. Man föds inte till lögnare. Det är ju en ovana som man skaffar sig under livets gång. Och en ovana som man skaffat sig kan man sluta med.
Varför man börjar ljuga finns det däremot knappast bara en förklaring till, i stället finns det säkert lika många förklaringar som det finns lögnare. Kanske man redan som barn började hitta på små vita lögner som gjorde att man fick uppmärksamhet. Och eftersom uppmärksamhet och att bli sedd är något som de flesta människor eftersträvar är det lätt hänt att ett litet kanske ”bortglömt” barn börjar hitta på sätt att bli sedd. Och det i sin tur kanske leder till en vuxen person som inte längre förmår skilja på sanning och lögn utan lever i sin egen värld med egna regler och lagar.
Kanske man som barn gjorde något som var ”fel” och var ärlig nog att tala om det men istället för förståelse fick skäll. Kanske det barnet växte upp till en rädd person som inte vågar stå för sina misstag utan i stället försöker ljuga sig ur situationen.
Förklaringar till varför man gör olika saker och beter sig på ett visst sätt kan man säkert hitta. Men att det finns en förklaring betyder inte att man därmed har rätt att fortsätta med det som är fel, nämligen ljuga. Som vuxen är man alltid ansvarig för vad man gör och säger, man kan inte skylla på andra, omständigheterna eller barndomen. En människa som mognat och växt inser också att det finns negativa saker i ens liv och personlighet som bör arbetas med och förbättras. Det behöver vi alla inse.
Jag vet ju inte hur andra uppfattar världen och människor omkring sig. Men jag för min del vet precis när någon ljuger, åt mig, eller så där i allmänhet. Och nu pratar vi lögn och inte fabler och påhittade saker som de flesta kan komma med när man överrumplas. När det är viktiga saker som inte får ljugas om reagerar jag. Och jag reagerar starkt. I andra fall kan jag låta det passera om det inte för tillfället har betydelse eller skadar någon. Ofta när folk ljuger, ljuger de ju mest åt sig själva för att de då just inte orkar, kan eller vågar ta tag i det svåra. Sånt kan jag lätt låta passera för jag vet att den dagen kommer när de tvingas se sanningen i vitögat och göra något. Men den uppenbara lögnen som skadar andra, som försvårar samarbete, som gör livet besvärligare för någon känner jag alltid. Och den lögnen kan inte förklaras med personlighet, olika sätt att se på sanningar och världen. Utan den lögnen är bara lögn och ska inte förekomma. Så enkelt är det. Och att ljuga när jag är i närheten är helt onödigt. Jag vet och jag känner det. En av orsakerna varför man inte borde syssla med till exempel politik.

Marina

En dag när vi vandrade runt i Bandol beslöt vi oss för att nu ska Casinot besökas. Allt som man inte gjort måste provas. Det som vi visste var att de flesta som far dit antagligen förlorar mera än de vinner och att speldjävulens klor kan bita sig djupt fast i vissa människor. Med den kunskapen anträdde vi röda mattan. Vi visste inte ens om vi kommer in, semesterklädda som vi var i kortbyxor och t-skjorta. Men svängdörren tog oss in och där väntade då första prövningen. Passet skulle kollas, det hade vi inte med oss men körkortet dög som id-handling även om det tog en stund för dem att kontrollera att allt var ok. Sen togs ryggsäcken i förvar men efter det var det bara att träda in i det allra heligaste.  In i aulan och sen till höger där ett Täyspotti storlek XXXL med glitter och glamour uppenbarade sig. Vi steg in och såg oss omkring på spelmaskinerna och människorna. Maskiner fanns av allehanda slag liksom människor. Slantarna bestående av en 2 euro och en 1 euros slant skulle nu hitta sin rätta maskin och ge oss mångfalt igen.  I första maskinen ramlade pengarna bara ut tillbaka  så den var ur bruk konstaterade vi. Följande maskin samma sak, tills jag såg en annan öppning där pengarna passade.  In med slantarna, nu skulle det spelas. Tryckte på knappar och drog i spakar men inget hände och eftersom franska inte är vårt första språk förstod vi ingenting av texterna på maskinen. I salen fanns ett antal svartklädda unga vackra män med Pepsodent-leenden som väl fanns till för att hjälpa. Stegade iväg till en sådan, för ingen skulle lura oss på våra surt förvärvade slantar, och ryckte honom i ärmen och med händer och fötter förklarade att vi behövde hjälp. Han kom med och vi visade och förklarade att maskinen inte fungerar och vi visade var vi lagt in pengarna. Han skakade på huvudet, tog fram en fickkniv och försökte peta ut pengarna. Men icke, de satt fast där de satt och det i helt fel öppning.  Småningom kom vi underfund med att sedlar kan man spela med men inte egna slantar, de ska växlas till särskilda låtsasmynt som passar i maskinerna.

Efter några vändor när vi förlorat våra futtiga euron så gick vi runt och bara tittade. In i aulan och sen till vänster där den riktiga spelsalen fanns. Där var helt tomt, det var ju mitt på dagen men spelborden fanns där, baren och en restaurang med havsutsikt som stod fint dukat och väntade på finare gäster än vi. Här tyckte vi att skulle vara ett idealutrymme att föreviga vårt besök. Kameran fanns i ryggsäcken som  var i förvar men telefonerna fanns ju tillhanda. Jag ställde opp mig och lutade mig passligt mot ett av spelborden och Leena började fota när två vakter kom galopperande och sa en massa franska ord. Av deras miner och gester kunde vi utläsa att det tydligen inte var en bra idé att börja fotografera där. Försökte förklara att vi bara var dumma turister från Finland som inte förstår oss på sådana här märkvärdiga saker men tvingades likväl radera bilderna från telefonen.

Tyckte att vi just då hade sett tillräkligt så vi gick ut i solen och hittade andra nöjen att förlusta oss med.

Några kvällar senare när vi gick om Casinot beslöt vi oss för att ta en titt till på stället. Underligt var det, de såg lite konstigt på oss och gav stränga order om att ingen fotografering får förekomma. Undrar hur de kunde komma ihåg oss.

Dagarna går i sakta mak. En natt åskade det och följande natt var det ordentligt med blåst. Ännu dagen därpå var det så gott som storm men solen sken ändå från en klarblå himmel. Kanske det var det som kallas Mistral-vind. Vi hyrde bil och besökte vingårdar, körde uppe i bergen och beundrade utsikten. Tog promenader och besökte platser som inte nås med bil. Allt var vackert och vägarna smala och slingrande. Där och då fanns ingen rädsla eller stress, bara stillhet, ro och en förundran över vilka märkliga ställen man hamnar på när man inga planer har. Vi har inte någon dagsplanering, ingenting vi måste se eller annat som kräver en klocka. Vi stiger upp när vi vaknar, äter frukosten på terrassen, njuter av att inte behöva ha bråttom någonstans. När vi är mätta och belåtna besluter vi oss för vad vi skall göra för dagen. Enda nackdelen med våra dagar är att vi vanligtvis hamnar i otakt med fransmännens syn på hur en dag ska vara strukturerad. När vi är redo för lunch, ja då har de siesta. Och är lunchtiden förbi, ja då får man ingen mat i restaurangerna förrän det är tid för middag. Visst, det finns nog snabbmat och smörgåsar här också att köpa dygnets alla timmar, för att inte tala om batonger, men för oss som inte äter sådant är det inte ett alternativ. Nåja, butikerna öppnar på nytt halv fyra så då kan man köpa lite korv och ost så man klarar sig tills man är ”hemma” tillbaka och kan laga middag, eller fara ut och äta. Något nattsudd blir det däremot inte. När man är ute hela dagarna är man mer än redo att krypa till kojs innan klockan många gånger ens hunnit bli tio. Om det är möjligt så kommer vi varandra ännu närmare än tidigare. Böckerna som vi läser väcker tankar och diskussioner som aldrig vill ta slut. Frågorna som dyker upp är många och kanske svaren många gånger ännu förblir oklara men det känns hur någonting åter en gång håller på att hända. Något som tar oss vidare och framåt. Sakteligen sker saker inom oss som ger oss nya möjligheter att förstå både oss själva och andra bättre. En viss klarhet uppstår som gör att framtiden ter sig ännu mer spännande än många gånger förr. Det var kallt i vattnet idag men solen är fortfarande varm även om man kanske efter åskan och stormen känner att det inte är riktigt samma sommarvärme som förra veckan. Kanske det är så att hösten också småningom börjar göra intrång här. Men det är inte samma höst som vi har. Vindruvorna är nu mogna för skörd men oliverna ska ännu få vara kvar en tid innan det är dags att skörda dem. Dagarna går och säkert är det dags så småningom att ta farväl av det här stället för att åter möta vardagen hemma i Finland. Men inte riktigt ännu, än finns flera dagar kvar att njuta av, växa på och samla krafter.

Sitter på ett café nere i hamnen. Skall om en stund ta båten över till Ile de Bendor, en ö strax utanför Bandol. Men först lite vatten och kaffe innan vi drar vidare. Det tar lite på 20 minuter att i rask takt promenera till staden därifrån vi bor. Det är backigt, betydligt mera backigt än hemma i Brännkärr. Men å andra sidan får vi följa Medelhavet under vår promenad. Men visst tar det fram svetten, men det känns skönt att röra sig och svettas och veta att kroppen får välbehövlig rörelse.

Jag vill påstå att vi idag är klokare än igår, mera visa och mera lyckliga. Vår utveckling tog ett stort steg framåt i natt. Däremot försöker jag inte påstå att vi ens är i närheten av målet men jag vet att vi är på god väg.

I går kväll knackade rädslan på dörren. Den steg in där vi satt med våra böcker och våra vinglas. Den bad varken om lov att komma in eller om ursäkt att den trängde sig på. Den bara fanns där och dess långa armar omslöt oss helt. Vi hade inget annat val än att välkomna den.

Den väckte frågor om hur vi ska klara oss. Orkar vi med allt nytt som är på gång och på kommande? Står våra kroppar oss bi? Allt det som följer med det nya, klarar vi den press som kommer att läggas på oss från olika håll? Det förflutna? Är vi klara med det eller finns det mera där som ska fram och vårdas för att sen läggas åt sidan? Allt detta tvingade rädslan oss till igår. Timmarna gick under tiden frågorna fick sitt svar och vi växte.

Till slut somnade vi utmattade av att vår gäst lämnade oss. Och i morse vaknade vi nya och pigga. Man kan aldrig springa undan rädslan, för den kommer att jaga en i evighet i så fall och växa  sig till oanad storlek och styrka. Det finns bara ett sätt att övervinna rädslan, det är att möta den när den dyker opp. Även om den oftast kommer vid de som vi tycker mest opassliga tillfällena.

Vi är medvetna om att det inte var sista gången rädslan steg in genom vår dörr, men vi övertygades igår om att vi har styrkan att möta den och förgöra den. Ur den striden går man alltid starkare.

Kaffet är urdrucken, Leena lägger sin bok åt sidan. Strax skall vi åter bege oss ut i solskenet på nya äventyr. Vi är lyckliga och vi är fria.

Marina

Sitter på terrassen och dricker vårt morgonkaffe. Det ser ut att återigen bli en varm dag. Fåglarna sjunger och det franska småstadslivet har kommit igång.  Någon som arbetar i trädgården, en hund som skäller i bakgrunden, någon enstaka bil som kör förbi ute på gatan. Vi är väl skyddade från insyn i vår del av trädgården, endast de som ska vidare upp till husen på backen passerar oss där vi sitter och njuter av tillvaron. De hälsar oss vänligt med ett Bonjour varje gång de kommer eller går, oberoende om det är första eller tionde gången för dagen.

Om man riktigt känner efter kan man känna doften av Medelhavet som gömmer sig bakom kullen framför oss. En mycket kort promenad tar oss dit och havet är vackert. Det fascinerar på ett sätt som är svår att förklara, den gömmer på hemligheter som vi inte ännu förstår. Det skiftar färg från en stund till en annan, vågorna leker eller det är helt stilla.

Vi befinner oss i en idyll, avskärmade från omvärlden. Om vi ids och orkar kanske vi någon dag tar med oss laptopen ner till stan och kopplar upp oss på ett café. Just nu känns det inte nödvändigt, det känns inte fel att inte veta vad som pågår i resten av världen. Att bara finnas till räcker gott för stunden.

Vi har promenerat långa sträckor, sett på havet, båtarna, sett staden och dess små gator och gränder. Det har varit hett mellan varven, men då har det bara varit att slå sig ner på ett café och ta igen sig, svalka sig med något kallt och ta en cappucino. Visst är det liv och rörelse i hamnen, men de stora turistmassorna har redan lämnat staden. Kvar finns lokalbefolkningen och andra eftersläntrare som vi.  I hamnen ligger de enorma lyxbåtarna förtöjda sida vid sida med de små fiskebåtarna. Där finns också casinot där stora pengar rullar in och ut. Högst antagligen mera in än ut.

Ännu har vi inte doppat oss i havet, det blir antagligen idag, kanske, beroende på hur det känns. Känslan av att bara finnas till, utan planer eller klocka är en ovanlig upplevelse och kräver tid och även lite mod att låta sig sjunka in i. Men känslan när man når den inre friden då ingenting utifrån stör och kräver uppmärksamhet är obeskrivlig. Risken kan finnas att man vill stanna kvar i den känslan för evigt men kanske det ändå är så att när man är färdig så är man åter redo att möta vardagen och världen.

Men just nu i denna stund finns bara vi. Vi kan låta våra kroppar och själar vila upp sig efter en mycket intensiv period. Vi kan låta våra tankar komma och gå och kanske vi även når ett annat djup i oss själva under denna tid. Nu när vi inte behöver fundera på andras mående, inte behöver ta del av det politiska livet, inte behöver bry oss om vad som står i tidningen kan vi låta själen tala till oss på ett sätt som är svårare att lyssna på i vardagen. Inte omöjligt, bara svårare när hela livet kör sitt race på samma gång. Men nu är bara nu, då och sen existerar inte för tillfället. Senare kommer säkert tankarna på vad som händer i världen, senare kanske vi börjar fundera på allt som är ogjort och som vi måste ta itu med när vi kommer hem. Men inte nu, inte ännu. Själen får nu ro att hitta tillbaka till sin egen rytm, att känna och iaktta livet inom oss. Och inom oss finns mycket kvar att upptäcka, många nya sidor kommer fram när man ger möjlighet till det. Rädslor ska bekämpas, nya idéer ska begrundas men allt sker i ett tempo som inte ställer krav.

Ödlorna springer upp och ner på trädgårdsmuren, ibland stannar de upp och är helt stilla, de njuter av värmen och solen de också. Men så fort man gör minsta rörelse pilar de snabbt iväg igen. Man kan sitta och iaktta dem och bara låta tankarna kretsa kring deras liv, var bor de, vart är de på väg? Vad månne de tänker om oss som säkert är inkräktare i deras liv? Tankarna kommer och går i en mycket långsam takt. De stannar upp en stund vid en fågels ovanliga läte eller en fjärils flykt bland blommorna. En svag vindbris letar sig fram mellan träden.  Och vi bara finns mitt i allt detta.

Marina

Skriva, skriva, orden växer i mitt inre men slipper inte ut. Jag är avstängd, vill så mycket, tankar ramlar över mig utan inbördes ordning. Vad är viktigt i denna jämna ström? Vad kan jag lämna därhän och låta andra nedteckna? Vad ska just jag säga eller behöver jag säga något alls?  Blir världen bättre på något vis om jag öppnar munnen eller rättare sagt knackar på tangentbordet? Knappast, eller vem vet det egentligen före orden är skrivna?

Finns det någon annan som bryr sig om hur vår värld ser ut och vart vi är på väg? Eller är det bara jag? Fast det där var nu en onödig och konstig mening. Klart att det finns andra som bryr sig, det ser jag ju dagligen, mer och mer hela tiden. Just det där att vi människor så gärna tror att vi är de enda med de här tankarna, eller de enda som vill förbättra världen och alla andra bara är dumma jävlar gör ju att vi egentligen hela tiden förminskar oss själva.  Visst är vi alla unika på vårt eget sätt men alla ord och alla tankar har ju redan blivit sagda och tänkta under årtusendets lopp, vi bara upprepar gamla sanningar och tror att de är våra egna och helt nya för denna värld. Men redan för tusentals år sedan formades samma tankar, samma längtan, samma undran i människor. De blev skrivna och uttalade redan då, sen kanske de glömdes bort under en tid för att åter en gång födas i vår nutid.

Orden om frihet och fred, om kärlek och enhet. Det är ingenting nytt under solen, men kanske det just nu åter en gång krävs att just de orden upprepas gång på gång. Kanske vår värld ser ut som den gör för att orden och tankarna, känslan och kärleken fått stiga åt sidan för en tid. Kanske det i den tiden, den kanske mera kärlekslösa tiden föddes en längtan inom oss människor att åter en gång få förenas utan gränser och utan rädsla och hat.

Kanske det är sant att en förändring håller på att ske. Inte en ny en, för den här förändringen som nu är på väg har också inträffat tidigare, för länge sen när jorden ännu var i sin linda. Men just nu kommer förändringen att vara större och mer omfattande. Till det finns inga alternativ. Det är dags att ta fram allt det goda som finns, det goda som finns inom oss alla envar. Ondskan som endast beror på rädslan ska vi nu förgöra, inte med våld, utan med kärlek.

Den förändring som kommer nu sakta men säkert närmare är inget att frukta, den för bara gott med sig. Kanske inte alla hinner med, allas tankar och attityder hinner kanske inte förändras men fortfarande är det inget att frukta. Det kommer liv efter detta liv, vi får återkomma gång på gång till vår vackra jord tills vi lärt oss vår läxa. För varje gång blir vi lite klokare, för att en gång när vi är färdiga uppgå i ljuset varifrån vi är komna. Det är ingenting konstigt med det.

Vi är här för att lära. Vi är inte här för att behöva vara rädda om vi gör rätt eller fel, vi är inte här för att straffas av någons gud om vi vissa gånger inte förstått. Vi har olika saker att lära, vissa har hunnit längre, andra kom hit igår, men fortfarande är vi alla ett.

De som har hunnit längre ska visa  oss andra vad som får oss att växa, de är våra lärare i denna tid. Vi möter dem dagligen i olika skepnader. Inte alla gånger de som vi tror. Kanske inte de som enligt våra ögon har mest utbildning eller största rikedomen, utan läraren kan finnas där vi minst anar.  I barnet, i  missbrukaren, i städerskan, i ungdomen, i skogshuggaren, i den arbetslösa, den hemlösa, ja var som helst där ett möte sker och där vi tillåter det ske. Där finns lärdomen att hämta. Nu är frågan, vågar vi ta emot lärdomen eller väljer vi att blunda ännu? Är vår vilja att leva ett, som vi tror bekymmerslöst liv vikigare än möjligheten att skaffa oss äkta vishet? Är vi beredda att ändra oss nu eller tar vi den enkla utvägen och väntar på nästa möjlighet? Oberoende när det sker är det den bästa tiden för just den personen. Man kan inte tvingas framåt, man måste gå själv.  Men förr eller senare möter man sin egen läromästare. Ibland kommer man säkert att ångra att man inte gjorde det tidigare, för visst kan det hända att ju längre vi tvekar desto smärtsammare blir livet men ändå är slutet gott i alla fall. Vi går alla olika vägar, och det har vi rätt att göra fast målet är densamma. En dag kommer vår jord att återigen vara det paradis som det var tänkt.

Marina

Sista tiden har gått ut på att städa vinden och fundera ut innehåll till våra  nya hemsidor. Förutom jobb och en massa fester, gäster och annat som hör sommaren och livet till.

Gårdsloppis ordnar vi alltså hemma hos oss lördagen den 30.7 kl 12-18. Finns massor av leksaker (Barbie med olika tillbehör, lego, dockskåp, osv) väskor, kläder, lampor, möbler och mycket mera. Kom och fynda. Kl 13, 15 och 17 uppträder Anna Phoenix och ger smakprov från nya skivan som kommer ut i höst. Univocal music säljer också skivor under tiden. Adress: Backändavägen 219, Nedervetil.

Och våra nya hemsidor hittar ni på: http://www.medwind.fi/

Då för länge sen, i en annan tid. Då när jag satt vid brasan och värmde mina händer och natten var stjärnklar och kall. Där föddes en tanke inom mig som växte och växte och jag visste att snart är det dags att lämna allt och söka mig nya vägar. Jag måste för min egen skull vandra vidare och lära mig förstå vad livet handlar om. Jag måste lära mig att älska mig själv och andra men lika viktigt var att jag måste lära mig att bli älskad.

Jag satt ensam där i natten. Alla andra hade redan svept in sig i sina filtar och det hördes bara svaga snarkningar lite här och var runt lägerelden. Jag såg mig omkring på alla dem som varit mina vänner under en lång tid. Och jag kände redan saknad och ett visst vemod när jag insåg att mitt beslut att vandra vidare innebar att jag måste lämna dem. Men på den resan som jag nu var beredd att starta  måste jag gå ensam. Jag måste våga, för att möta mig själv.

Att möta sig själv är något av det svåraste. Den resan är också den som tar mest tid. Och den resan måste man göra ensam. Inte låta sig påverkas av andra, inte tillåta sig att falla. Inte gå tillbaka för att det är lättare utan bara gå framåt och hela tiden vinna ny mark.

Beslutet gjordes då för länge, länge sen. Hur många liv som gått sen beslutet togs har jag ingen aning om, jag bara vet att de är många och det är först nu i detta liv som jag har kommit mig iväg. Det är nu först, här i detta liv som jag tog de för mig så livsviktiga stegen på min svåraste resa. Det var först här i detta liv som jag vågade börja blotta min själ. Här och nu vandrar jag stadigt inåt, och lär mig nya saker om mig själv varje dag. Någonstans under resans gång fann jag andra halvan av min själ, och vi två blev ett men resan fortsätter.

Det kanske vore enklare om det fanns biljetter att köpa, en guide som följde med hela resan och en färdigplanerad resrutt. Men inget sånt finns att tillgå. Varje steg, varje riktning är upp till mig själv och det finns ingen att klandra om det visar sig bli fel. Visst kan man fråga råd om riktningar och färdsätt av de som hunnit längre, men ingens väg är helt den andres lik. Men att pausa en stund med andra vandrare på livets väg ger färdkost och ny energi att vandra vidare. Att lyssna på någon som varit länge på väg ger nya tankar och insikter. Att känna trygghet i att vila en stund innan jag vandrar vidare känns avslappnade. Att dela tankar med dem som kanske snart är framme vid sitt mål ger mig nytt mod att åter ta upp vandringsstaven och fortsätta min färd.

När allt det som började då för länge sen har ett slut vet jag inget om. Så länge det finns mera att lära så länge pågår resan. Och högst antagligen kommer resan att räcka många liv ännu. Men det är frågor som inte känns svåra, jag är trygg i vetskapen om att så länge det behövs finns det tid.

Marina

En härlig vårdag där ute. Solen skiner från en klarblå himmel, takdropp, fåglar som sjunger ut sin jubel över att det snart är vår. Kan man annat än vara lycklig? Eller?
Det kommer skrämmande nyheter om eventuell härdsmälta i kärnkraftverket i Japan efter jordbävningen. Och det får åter en gång tankarna att ställa frågan att hur dumma är vi människor riktigt och hur långt ska vi gå i vår dumhet innan det sker en förändring? Varför bygger man kärnkraftverk på ställen där man vet att det förekommer flera jordbävningar per månad? Eller höghus? Eller kärnkraftverk överhuvudtaget?
Svaret är ju att hela världen är ett stort kapitalistiskt svin där pengar är viktigare än allt annat. Och vi människor blir itutade att vi måste ha mer och mer, vi måste konsumera mera för att hålla hjulet snurrande. Mera prylar, mera allting. Och till det behövs bland annat energi. Och vi låter oss ledas som en skock fårar mot avgrundens brant. Människans intelligens har inte tilltagit under det som vi kallar evolution, snarare tvärtom vill vi påstå. Och därmed får vi också lida.
Vi har val snart och det märks. Kandidaterna slåss om uppmärksamheten, men säger de något? Om de inte käbblar om oväsentligheter som t.ex. vem sa vad så talas det om tillväxt och skatter, hjulet måste snurra snabbare, annars blir vi efter i utvecklingen. Pyttsan heller säger vi.
Vem av kandidaterna talar om kärlek och omsorg? Ingen, eller om de gör det så är det i termer om att allt blir dyrare och dyrare och att vi inte längre har råd till samma service som hittills. Pyttsan igen. När ska någon vara så modig att hon/han säger att vi har byggt upp ett samhälle där byråkratin slukar det mesta av pengarna? Där det finns en massa onödiga jobb för att hålla statistiken snygg? Där de rikare blir rikare och klyftorna mellan människor bara ökar? Man talar om att alla behöver ett arbete. Visst, men ett arbete som man vill göra och som man känner sig tillfredsställd och lycklig med. Inte ett påhittat arbete för att göra höjdarna nöjda och belåtna för att de tror att de åstadkommit något. Vår dotter fick karens och blev utan sin arbetslöshetsersättning eftersom hon vägrade ställa sig i Snellmans fabrik. Helt rätt att hon vägrade. Varför skulle hon bidra till en verksamhet som hon inte kan omfatta? Men det behövs flera som på olika sätt vågar säga ifrån. Vågar säga att vi behöver inte alla dessa prylar, vi behöver inte jobba oss sjuka för ett system som bara gynnar de redan starka. Vi måste börja tänka i andra banor och fundera på vad som är viktigt. Gå tillbaka, lyssna på vårt inte och följa naturen. För har vi inte nu åter en gång sett att när naturen säger sitt har vi människor inget att sätta emot? Men vi kan lära oss, kanske. Om det inte är för sent.
Så jordbävningen i Japan handlar om så mycket mera än den katastrof som drabbade befolkningen där. Den är en signal för hela mänskligheten att vi nu måste ta vårt förnuft till fånga och börja tänka om. Den här var inte första signalen åt oss, men kan vi tro att den var den sista innan vi börjar göra något?

Hur många liv jag levt

hur många jag har kvar

det vet jag inte ännu

där jag står just nu idag

Jag är en elev i livets skola

här för att lyssna, lära, se

att utvecklas, mogna, växa

för att till sist förstå Universums hemlighet

Det är ingen brådska

det får ta den tid det tar

vissa har varit här förut och länge

andra kom hit först idag

Ibland stannar jag upp helt medvetet

jag vill inte ta de steg som krävs

ty att växa och att mogna

kräver förändringar och nya mål

Men då kan jag helt lugnt vila

en stund, en vecka, några år

för som sagt det är ingen brådska,

för att bli vis, krävs många liv och många år

Att veta att jag har val

och själv kan välja

att Universums enorma kraft bor inom mig

då är det lättare att välja nya vägar och förstå

att nog finns svaret där till sist ändå.