Gamla talesätt och dialektord

Ovannämnda uttryck brukade husets ungdomar få höra om de klagade på maten:  Åm to sko va huosmåor sko vi fo svelt eitt ööga in,  å ti anna uot.  Innebörden är att ena ögat skulle svältas in och det andra ut.  Ord och inga visor.

Det var inte acceptabelt att klaga på maten, utan man skulle äta vad som sattes fram.  Man fick ta uttrycket lite på skämt i alla fall.

Ännu en gång få man konstatera att växtligheten är tidig i år.  Redan nu blommar tobossan, alltså vitklöver.  Det är länge sedan jag hörde någon kalla dem tobossan.  Rödklövern blommar också, men nu är jag osäker om de också brukade kallas tobossan.  Kanske någon annan minns bättre.

In toboss kunde också vara tuggtobak, som vissa brukade förströ sig med förr.  På City Café i hemkommunen minns jag att en del gamla herremän brukade sit å röik å fondäär.  Den ena av dem var speciellt gemytlig och frispråkig av sig.  Han kunde ställa en fråga åt skolpojkarna som kom in på caféet eller steg av bussen:  Va e to fyrin toboss (vad är du för en toboss)?  Pojkarna visste nog inte riktigt vad han menade med frågan.  Han ville kanske bara skämta lite med dem.

I dag fick jag igen en gång erfara hur viktigt det är ti skåd se o ass,  alltså att titta bakom sig.  Speciellt när man ska backa ut bilen från en butiksparkering.  Jag hade ju faktiskt skåda me o ass, men just som jag skulle till att backa ut kom en pytteliten röd bil pjuokkand (pilsnabbt, i hög fart) bakom bakluckan på min bil. Hann just och just ställa mig på bromsen.

Föraren i andi pjuonili bilen visade sig vara en ung flicka med sin far på passagerarsätet.  Ingendera av dem såg ut att ha märkt hur nära det var att de fått närkontakt med en dragkrok.  Tur att det gick bra, för det hade väl blivit mitt fel i alla fall.

När vi var barn brukade vi gå omkring och plocka smultron runt stenar och skogsbackar.  Då blev vi alltid itutade att vi sko skåd ås fy föötrin, alltså se efter var vi satte fötterna.  Det fanns ormar där och det hände sig att vi fick vi syn på någon.  Då lade vi benen på ryggen och sprang hem det fortaste vi kunde.

Bilden är tagen vid vår villa för ett par somrar sedan.

E kåm it jåovvit räin.  Vi fick alltså ett ljumt regn, vilket var efterlängtat.  Möjligen var det inte tillräckligt, men åtminstone fick jag ämbaret fullt me jåovvit vatn vid liderknuten.  Det har varit väldigt torrt i markerna och gräsmattan bakom huset har redan börjat gulna, vilket är ovanligt på försommaren.

Jåovvit kan användas om regnvatten, sjövatten, badvatten och tvättvatten.  Även vinden och vädret kan ibland beskrivas som jåovvin eller jåovvit. 

Däremot kan jag inte få ordet att passa i överförd bemärkelse – som i ljumt intresse.  Då säger vi nog kleint inträssi i stället.

Ordet jåovvit håller på att falla i glömska och den yngre generationen använder jomt numera.

Ett av de mest utmärkande orden i vår dialekt är utan tvivel baaket, som betyder efter i alla möjliga sammanhang.  När vi som barn ska lära oss standardsvenska brukar baaket vålla problem, för det är svårt att arbeta bort.

Några exempelmeningar:

Ja kåmbä tiid baaket arbeiti (efter jobbet).

Ja jär e baaket (efteråt, senare), ja hendar it no.

Tjöör baaket andi gobbin (efter dendär gubben)!

Ja kåplar huosvaagnin baaket biilin (efter bilen).

Baaket he (efter det, därefter) så by vi sluot.

An je na liiti baaket (lite efterbliven).  Mindre trevligt sätt att uttrycka sig.

Ga jedan!  Uppmaningen är ganska brysk och riktas sällan till någon man inte känner.  Snarare kan det var något husdjur eller i värsta fall något olydigt barn som får höra den.  Jedan betyder härifrån och kan användas i alla möjliga sammanhang i den betydelsen.  Ja fa jedan ett in halv tiima, alltså jag far härifrån om en halv timme. Ibland kan vi också säga järifroån i samma bemärkelse.

Jedanett är en avledning av samma ord och betyder härefter eller från och med nu:  ”Jedanett e do heim åm vadaskvelldan!”, vilket betyder:  Härefter är du hemma om vardagskvällar!

Jag vet att det finns andra varianter av de här vanliga orden i andra dialekter. Är nyfiken på att få veta vad ni använder.  Kommentera gärna med egna exempel!

Trädgårdar ska ansas så gott som varje dag eller åtminstone ett par gånger i veckan.  Om man slarvar syns det på en gång,  men det går förstås att reparera skadan.  Om trädgården däremot får stå orörd något år eller till och med något decennium falldär an i öid.  Uttrycket betyder ordagrant att det blir en ödeträdgård.  Ogräset tar över och järvvexin (starkväxande) buskar och träd växer ohämmat till sig. Förädlade blommor dukar under i brist på ljus och näring.

Det är med vemod i hjärtat man ser ett sådant förfall.  Jag tog ett par bilder från min mormors gårdsplan, som stått orörd sedan slutet av 80-talet.  I början av 1900-talet hade man ju inga egentliga trädgårdar, utan gräset fick växa fritt på gårdstunet och slogs ner mitt i sommaren, varefter man tog vara på höiji (höet).

På sin höjd hade man ett par äppelträd och några bäribåskar (bärbuskar).  Trots det är förfallet så tydligt på bilden.  Den gamla björken har gett upp och en stor gren har ramlat ner tvärs över den lilla backen upp till huset.

Till vänster växte tidigare en stort snår av midsommarros, som brukade blomma så vackert i midsommartid.  Nu finns inte ett spår av den mera.

Obligatorisk rekvisita för röikbastobad var björkriskvastar, som man slog sig på kroppen med när man satt po lavan.  Allt för att öka blodcirkulationen.  Nackdelen med den sotiga laven var att man blev svart både här och där på kroppen.  En distinkt röklukt satt också i efteråt, vilket gjorde att sådant bad inte var att tänka på när man sko ti dansin.  När jag var barn brukade jag nog följa med mamma i röikbaston ibland.

Tvättrummet som också syns på bild är helt normalt för en bastu på den tiden.  Vattnet bars in och  värmdes på laven i stora tunnor under eldningen.  Man tvättade sig i alomiinomfat som var lätta och behändiga att hantera.  På bilden syns modernare plastfat som man började använda senare.

Ytterligare rekvisita var en hård borste och gååltåålan.  Gååltåålan, som är gammalt uttal för gultvål, var låglöddrande  och ståppsam.  En rejäl bit kunde räcka en hel sommar.  Senare minns jag att vi började använda Sun light tvål, som var av samma typ men doftade betydligt behagligare.

I bastun förekom det också att folk leett kåpp se, alltså man lät åderlåta sig med kopphorn, men det såg jag aldrig med egna ögon.

Det var också effektiv lusbekämpning att hänga upp fällar och kläder i röken under eldningen.  Ifall man hadd draiji luosin i langollfelldin.

På första bilden in bastokvast, sedan följer bastun från framsidan och på sista bilden interiör från tvättrummet.

I går företog jag en planerad nostalgitripp bakåt i tiden.  Målet var min mormors gamla stuga, där hon inrättade sig som nygift.  Själva stugan är i ganska dåligt skick då golvet håller på att ge vika och ramla ner i källaren.

Den gamla röikbaston på tomten är däremot i förhållandevis gott skick, även om där är skräpigt och fullt med låkknet (spindelnät).  Hur gammal den är vet jag inte säkert, men den var i bruk redan i mormors ungdom.  Bastun torde alltså vara bortåt hundra år gammal.

Den var senast i användning i slutet av 1980-talet, då min moster och hennes man använde stugan och tillhörande röikbasto som sommartorp.  Han var duktig på att hålla byggnader i skick och lade nytt plåttak på både stuga och bastu. Efter hans frånfälle i slutet av 80-talet har ingen eldat bastun. Det kan bero på att det är arbetsdrygt att elda i den jättestora bastukaminen. Det finns ingen skorsten i in röikbasto, utan röken ska välla ut i basturummet under eldandet.

Jag minns,  att man började elda tidigt om morgonen och först mot kvällen när elden slocknat skulle röken vädras ut och badasi kunde börja.  Man kasta påå (kastade en skopa vatten på stenarna) en gång för att rena luften innan de första badarna fick gå in.

Väggarna och laven är kolsvarta av åratals rök- och sotimpregnering och det lilla fönstret släpper inte in mycket av dagsljuset.  I röösti (takröstet) på gaveln finns ett litet fönster som kallas akkon (från finskans akkuna), varigenom röken ska släppas ut.

Mera om bastobadasi och annan användning av bastun i morgon.

Jag trodde inte mycket skulle synas på bilderna då det var så svart inne i bastun,  men de blev ganska hyfsade.

Röikbaston  från baksidan med vedapino från 80-talet.

Akkon i röösti (takröstet) och vattentunnor för varmvatten på lavan

Bastokamiinin

Mangälbröiti väntar på åtgärder som brukligt vid den här tiden på året.  Om vintrarna orkar eller ids jag inte mangla alls, utan samlar allt på hög i ett skilt rum, som vi använder som ett upplagsrum.  Många skulle säkert tycka att det är slarv, men för mig funkar det bra att ha it mangälbröit, alltså en stor hög med omanglat linne.

På det sättet får jag varje år använda upp alla mina manglade lakan, som blivit rätt många när jag ärvt välhållna lakan från olika håll.  Om man inte använder lakanen kan dem vaal fyliga (betoning på andra stavelsen), vilket betyder att de blir sköra och kan gå sönder väldigt lätt.

Det brukar ta flera timmar i anspråk att mangla dem. Först ska de i alla fall stänkas med vatten och stå och dra några timmar.

Kleebröiti brukar vi kalla de stora högar av tvättade kläder som bärs in när de torkat utomhus.  De ska också småningom tas om hand – vikas och strykas.

Vi brukade prata om höibröiti (stor höstack) när tårrhöiji (torrhöet) hade körts in i höiladon (höladan).  Där var det som barn roligt att hoppa och leka.  Numera har man väl inga höibröit mera utan höet balas och staplas.