Johns Logg

Helsingfors blir vackrare för varje besök. Den kallare temperaturen ger energi och Scandic känns som mitt hem. Det är definitivt ett hem, ett andra sådant, kanske också ett lite mysigare, renare, och trevligare än det andra. Men dyrare. Fast det är idiotiskt att jämföra. Speciellt när det handlar om ett hotellrum och en hyresbostad. På samma sätt som det är onödigt att jämföra Stockholm och Hesa eller Tyskland och Österrike. Men jag ser i alla fall fram emot att gå i bastun, som en tonåring, som väntar på sin sexdebut. Jag har bara inte hunnit ännu. Gå i bastun alltså. Det är de småa sakerna som räknas. Som laxrätterna i restaurangen, ceasarsalladen eller frukosten. Den mjuka sängen och personalen. De snabba hissarna och den finska mentaliteten. Sisu, Kossu, vittu och perkele. Och makkara såklart.

Ibland måste man visualisera ljuset i ändan av tunneln, solen, stjärnorna och sina mål. Kvinnan, kojan, äventyren och paradiset. Egentligen ska man göra det konstant. Det är målen och visionerna som får en att energiskt skutta ur sängen på morgnarna, glatt ringa försäljningssamtal och självsäkert göra övertygande presentationer. Det gäller att ständigt påminna sig om resultaten som kommer att uppnås med hjälp av lite tro och konsistens. Eftersom jag tidigare nämnde saknade bitar i livspusslet. Det handlar alltså om balansen mellan nuet och framtiden.  Den var rubbad. Kanske är den fortfarande. Men själen känns lättare.

Det är ju himla tråkigt att villorna är slut. Ännu besvärligare är det att jag inte besökt en endaste i sommar. Ingen finlandssvensk i alla fall. Svenska villor dock. Men det är någonting annat. Det är ingen orsak att vara sur och nedstämd. Ett avslut är bara ett början på någonting annat. Och jag har en känsla av att det blir storslaget. Vad än det är. Först blir det österbottnisk fest, i Hammarby, och imorgon finsk fest, i Helsingfors. Livet är en fest.

Jag hade hoppats att genom att sitta och stirra på min blogg skulle magiska ord flyta upp på skärmen. Men efter evigheter av gloende på en relativt tråkig administreringssida, får jag bara konstatera att WordPress kommer att utleva mig. Just nu skulle jag föredra en tankeläsande service, som förutom att plita ner text också hämtar sushi, klär på mig och ger erotisk massage. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Dethär är inte på något sätt riktat till er som läser detta, men om någon skulle råka ta åt sig, ta gärna med något att späda ut alkoholen med.

Inspirationskällorna har sinat, motivationen hostar och prustar. Det stormar i själen. Livspusslet tycks sakna en bit eller två, och jag känner mig ganska hjälplös. Berg och dalbanan är utmattande. Fast jag är medveten om att det går nedförs, förr eller senare.  Man får bita ihop, ha tålamod, vara nöjd med nuet och tro på framtiden. Såhär låter det i mitt huvud när jag går och tycker synd om mig själv.

Det är inte så illa som det låter. Men det handlar om återkommande tankar, och jag vill inte ljuga, varken för er eller för mig själv. Med hjälp av dethär inlägget skakar jag av mig min osäkerhet, mina bekymmer och föds imorgon pånytt. Det är spännande saker på gång. Jag berättar mera i ett senare skede. Kanske.

Det behövdes inte många dagar i någon annans hem för att inse hur hemkär man är. Likt katterna, som mest skrek att dom ville ut,  och kort därefter var lika ivriga att komma in. Det är skönt att vara i det egna boet. Frågan är hur länge. Men jag slarvade bort en katt. Och det kändes fittigt. Som ett personligt angrepp. På samma sätt som en och annan kvinna i mitt liv, vände hon baken till och försvann in i skogen. Höll sig borta, och mig vaken på nätterna. Med hjälp av de andra, som var inomhus och grät över kattproblem.

Tydligen är detta ett återkommande beteende, också vad gäller hon som försvann, så det är sannolikt att hon uppenbarar sig. Jag är inte helt värdelös som kattvakt. Men barn skulle jag inte överlåta i mitt ansvar. Som tur har jag inga. Det blir att skänka bort dom, ifall jag skulle få några. Man vet aldrig.

Kattvaktandet tar på krafterna och texten har ingen lust att samarbeta. Det är det bästa med att driva en blogg, om man inte känner för att skriva, så kan man helt enkelt låta bli. I motsats till en nyhetssida eller annan av signifikant betydelse. Alternativt kan man lägga upp bilder, utan att förklara desto mera. Dagens foton är i alla fall tagna i Uppsala. En mysig stad och en trevlig dag.

Bypojke som man är, tar man i akt varje tillfälle att få bo på landet. Ett nomadpar med ursprung i Österbotten och Eindhoven sökte en hus- och kattvakt för några dagar. Sålänge de åker till Ungern, på semester. Mitt boende är inte det lyxigaste, så det var inte svårt att tacka ja till en helg i ett eget hus, i Bålsta, med egen bil, tv, bastu, utrymme, natur och tystnad. Bålsta ligger norr om Stockholm, inte så långt från Uppsala.

Skulle det inte vara för de tre katterna, skulle det kanske kännas ensamt. Och snart blir det att åka till Arlanda för att hämta upp en kär vän, som har varit på U2-konsert i Helsingfors. Han är hemma från Malax, men bor i Wien, och spenderar en hel del tid i Stockholm. I helgen ska han dela ansvaret för katterna och huset med mig. Jag behöver någon att skylla på, ifall huset skulle brinna upp, en katt skulle försvinna eller bilen skulle skrotas.

Min existens har tack vare Newsweek sakta men säkert förvandlats till ett helvete. För att hälla salt i såren, fick Iltalehti för sig att man kan kyssa det kollektiva egot i röven genom att ifrågasätta resultatet. Det må vara gamla nyheter som uppmärksammas endast i Finland, men dom förföljer en som ett dåligt samvete för stölder i barndomen. I sorgen över att ha valt att bo i ett sämre land straffar jag mig själv med melodier av Vesa-Matti Loiri.

En ung kvinna på Match beundrade min förmåga att skriva meningslös text. Eftersom jag i min presentation påstår att jag är som alla andra, men ändå inte, så undrade hon vad som skiljer mig ur. Jag nämnde mitt muminspråk och ensamvargen. Hon var nog inte så begeistrad, men hennes komplimang som var på gränsen till förolämpande, lämnade en snärtig indierock-tatuering på min självbild.