En resa till Israel gav mig några tankar om ett exempel på uttryck av så kallad mångkultur. Det som jag här ger uttryck för är helt säkert inte en verklighetsenlig beskrivning på tillvaron i Israel. Beskrivningen är istället ett exempel på hur en finländare som vet mycket lite om det israeliska samhället, dess komplexitet och villkor kan uppfatta ett besök i Jerusalem.
Det är så att man inte kan fråga personliga frågor av personer som man nyss har träffat. Kan man fråga en person från Israel som man träffar när man tränar karate om hur det är att bo som liberal jude i Jerusalem? Kan man fråga om hur det är att leva i Jerusalem där flertusenårig historia blandas med spänningar mellan folkgrupper och människor med olika religiös tillhörighet? Kan man fråga om vad det betyder att träna karate i en omgiving och i en situation där våld och allvarliga konflikter är överhängande? Eller är de överhängande? Kan en finländare förstå något överhuvudtaget om hur det är att leva i Jerusalem?
Judarnas historia av förtryck är antagligen den mest välkända i hela västvärlden. De flesta känner också till att judar varit och är framgångsrika inom många yrken. Konflikten mellan israeler och palestinier hör man om på nyheterna hela tiden, men få förstår vad det hela egentligen handlar om. Jag har ingen aning. Jag skulle dessutom bara bli mer förvirrad om jag läste in mig på konfliktens historia och nuläge, tror jag. Hur lever då ”vanliga människor” i Jerusalem? Kan jag förstå mig på det?
Det mesta under min korta visit handlade om karate. Man skulle kunna tro att karate är precis samma sak i hela världen. Fel. Karate inom samma karatestil är inte alls samma sak i olika länder. Människorna som utövar kampsporten skiljer sig nämligen åt i erfarenhet, föreställningar och sätt att agera. Bland annat. Karaten är kanske ändå mera likartad om man har tränat under samma ledare och delar sättet att ta sig an träningen på? Eller är det? Hur mycket ”kultur” finns i utövningen av en kampsport? Friidrott är ju ytterst likartat världen över, eller är det? Sättet att närma sig det man gör skiljer väl sig lika mycket världen över vilken idrott det än handlar om?
Jag är en person som av naturen söker efter ett sätt att förstå mig på saker och ting. Jag känner den finländska kultuern väl och vet hur jag ska bete mig i en mängd olika sammanhang. Jag känner också till den brittiska kulturen förhållandevis väl och vet hur jag ska bete mig i en sådan kontext. Jag har rest i alla världsdelar och också bott utomlands. De längst hunna inom vår karatestil finns i första hand i Storbritannien. De fyra britter som jag reste med är fyra av de längst hunna inom vår karatestil och de reser världen över för att undervisa karate. Deras sätt att undervisa påverkas av deras brittiska sätt att ta sig an saker och ting och av deras personligheter. Deras sätt att leda påverkas ändå förstås också av karatestilens ledare som de tränat mycket med, känner väl och valt att följa. Karatestilens ledare är japan, men kallar sig själv för världsmedborgare. Han är 81 år gammal och har bott i Europa sedan 1960-talet. Han har en liberal läggning och ger utrymme för olika uttryck i sin karatestil. Alla av de fyra britterna har ändå en väldigt liknande attityd till sin träning och den kan tänkas härröra sig långt från ledarens sätt att närma sig karaten och hans krav på engagemang.
Det var otroligt mycket som jag inte förstod under visiten i Jerusalem. Det är som om jag skulle ha ögonblicksbilder av situationer som jag inte kan avläsa. Jag agerade försiktigt och återhållsamt för att inte göra kulturella övertramp eller vara för påträngande om personliga frågor. De ortodoxa judarna i karategruppen får en kvinna inte röra. Jag är kvinna. Jag får inte röra dem. Jag kan inte träna med dem. Okej. Får jag då prata med dem? Får jag visa att de ska sträcka ut armarna i den där övnngen? Tänk om jag bemöter dem chockerande direkt i deras tycke fast jag själv tycker att jag är väldigt distanserad och korrekt? Jag fick träna med de liberala judarna, men jag vet ju inte heller hur de ställer sig till kvinnor. Det varierar förstås dessutom från person till person. En man kan också i Europa ha svårt med en kvinna som är duktig på karate. Det kan ta hårt på en mans ego att en kvinna är bättre än han. Saken blir inte bättre av att jag råkar vara liten till växten, klent byggd, se ganska ung ut och dessutom i en del personers ögon vara lite söt. En man på 90 kilo ska väl inte bli slängd i väggen av en 50 kilos liten tjej heller? Hur är uppfattar en liberal jude den situationen? Ja, alltså, vad är det att vara liberal jude egentligen och en hurudan syn på kvinnor har de? Jag fick förbereda mig både på att bli attackerad av emotionellt sårade män som verkligen vill skada mig och att ha män som tränar med mig med sneda leenden och en blick av beundran. Utmanad blev jag sist och slutligen inte, utan det var sneda leenden eller neural träning som gällde. Att bli avvisad som träningspartner helt och hållet på grund av mitt kön var däremot nytt. Jag tyckte lite synd om pojken som inte vågade säga åt mig eller någon annan att han inte kunde träna med mig. Han slank iväg och verkade vilsen istället för att be om ett annat par.
Utöver träningarna så besökte vi också gamla stan i Jerusalem och så åt vi på flera olika restauranger. Jag hade läst lite om gamla stan, men visste inte hur jag skulle förhålla mig till de beväpnade soldaterna på torget eller de olika personerna vi träffade på. En pojke sade åt oss att det här stället är bara för muslimer. Hans vänner knuffade till honom. En ortodox jude tog tag i en av oss, en brittisk man, och lade handen på hans panna. Han kanske led av Jerusalemsyndromet, tron på att man är en profet eller messiasfigur. Mest troligt är ändå att han ville få lite pengar av en turist. Vi gick också på smärtans väg, vägen där Jesus bar korset, och så såg vi var Jesus blivit korsfäst, var han lagts att ligga när han togs ner från korset och var han blivit begravd. Vi åt lunch på ett litet ställe som är känt som väldens bästa hummusställe. Det var arabiskt, tror jag.
Det som slog mig efter besöket i Jerusalem var att det som irriterar mig är att jag inte kan veta vad som pasar sig och inte passar sig och hur folk tänker och varför därför att jag vet så lite om de olika kulturerna där, deras förhållningssätt till varandra och till sin egna grupp. Jag får fragment av information om de olika inriktningarna i judendomen och av händelser som folk varit med om. Jag är en person som bemöter andra människor med respekt och förväntar mig att bemötas på samma sätt. Jag vill kunna vara mig själv, men samtidigt kunna ta deras kulturella system i beaktande. Det gör mig frustrerad att jag inte kan verka inom deras kulturella system och relatera på ett bra sätt till den komplexitet som finns runt mig därför att jag vet så lite om vilka normer som gäller i vilka situationer.
Något som var intressant med Jerusalem var också att det i mina obildade ögon föreföll som att samhället var mångkulturellt på skillda håll. Det fanns en stor mängd olika kutlurer, men de höll sig alla i sin egen krets. Gamla stan var indelad i tre delar, kristen, palestinsk och judisk. Man skulle bo på rätt ställe med sina gelikar. Det sociala umgänget fungerade också på det viset i Jerusalem som stad, verkade det som. Man öppnade en restaurang med en viss typ av musik och en viss typ av mat. En meny med mat som inte var kosher exkluderade de ortodoxa judarna. Vi gick också in i en byggnad i gamla stan där det fanns ett österrikiskt café. Dörren hade en porttelefon. Man skulle aldrig hitta palestinier eller ortodoxa judar i det caféet. Det var som att förflytta sig till en hemlig trädgård för ett slutet sällskap i Wien.
Jerusalem verkade vara en stad där det är möjligt att hitta sin plats genom att söka sig till ställen som erbjuder det som passar ens förhållningssätt till livet. Man kan leva ett liv i en mångkulturell miljö till synes utan att bland folkgrupper överhuvudtaget. Man rutar istället in olika fysiska platser och skapar en speciell atmosfär i den rutan. På det viset kan man leva parallella liv utan att alls behöva ha med varandra att göra. Det här kan säkert vara helt fel, men det var den känslan jag fick. Det är i så fall inte ett mångkulturellt samhälle, utan ett parallellkulturellt samhälle.
