En liten tunn bok som jag haft lånad på tok för länge fick jag också färdigt läst i veckan. Den heter Digitala kampanjer och är skriven av Anders Häger Jönson. Handlar om hur man kan lägga upp reklamkampanjer i den digitala världen, dvs bloggar, Facebooksidor, Twitter, Youtube o.dyl. Det räcker liksom inte längre med enbart en hemsida. Man måste ha direkt kontakt med konsumenterna, en dialog. Helst få dem att jobba för en så att man får sitt budskap, sitt varumärke, sin vara eller tjänst omtalad, diskuterad eller länkad till. Budskapet är tydligt: Konsumenterna har tröttnat på reklam, smyg alltså in den via köksdörren och gör något utöver det vanliga. Nånting som får dina kunder på gott humör eller ger mervärde. Det gäller också att reagera snabbt genom t ex Twitter.

Varför boken fick sådan genomslagskraft i de svenska marknadsföringskretsarna vet jag inte riktigt. Visst, den är välskriven, trevligt och pedagogiskt upplagd. Varje kapitel börjar med ett case för att sedan gå in på fakta. Men jag kommer inte ifrån att den redan känns gammalmodig. Eller är jag så blasé redan? Been there seen that…

Självklart räcker det ju inte heller för företag att ha enbart en Facebooksida och tro att allting ordnar sig. Nej, man behöver aktivitet, nånting som tilltalar konsumenterna. Risken att man drunknar i mängden är annars stor. Men som sagt, det här tycker jag ju att vilken reklamnisse som helst förstår utan nån särskild bok.
Å andra sidan, hur många företagare tänker på sitt varumärke och att de förväntningar man skapar ska gå hand i hand med den bild man vill visa utåt?
Svårast är att använda humor i marknadsföringen. Den misstolkas så lätt och slår tillbaka mot en själv.
Men om du känner att du kör på i gamla hjulspår visavi marknadsföringen kan du gärna kolla in boken och låta dig inspireras både av lyckade och misslyckade kampanjer. Lycka till!

Kvinnodagen till ära ska jag kort presentera en bok jag läste ut häromdagen. Helen Kellers värld heter den och är skriven av Bo Renberg. Vet ni vem Helen Keller är? Jo, en helt fantastisk kvinna, som föddes 1880 och dog 1968. Hon blev dövblind när hon var 1½ år och levde i fem år i totalt mörker utan medveten kontakt med omvärlden. 1887 träder läraren Anne Sullivan in i Kellers liv och lär henne handalfabetet och öppnar nyckeln till språkets mirakel. De två kvinnorna blev sedermera oskiljaktiga.
Boken handlar på ett sätt inte specifikt om Helen Kellers liv för det vävs in så många andra trådar och människor. I början varnar dessutom författaren för att han inte kommer att framskrida i kronologisk ordning. Men det tycker jag att han nog på något sätt ändå gör åtminstone i den senare halvan av boken.

Boken har två spår, dels att försöka tränga in i den värld som Helen Keller konstruerade med hjälp av språket och dels den faktiska världen hon levde i. Det blir en kulturhistoriska resa.
Helen Keller är en märklig person; radikal feminist, revolutionär marxist, djupt religiös samtidigt som hon jobbar för storkapitalet och inte har råd att stöta sig med de rika potentaterna.Alla som träffar henne blir djupt berörda av hennes karisma. Bland sina vänner kunde hon räkna bl a Alexander Graham Bell och Mark Twain. Trots att hon arbetar för att blinda och döva skall få det bättre vill hon aldrig själv betraktas som i första hand dövblind. Hon säger att hon upplever världen med sinnena istället för syn och hörsel. Hon är verkligt intresserad av världen runt omkring, vill förstå och hjälpa. Hon hyser en allomfattande förlåtande kärlek till omvärlden. Hon ger ut böcker och hon föreläser i över trettio länder på fem kontinenter.

Helen Keller erövrar språket på en gång som sjuåring. Hon har inte möjlighet att ta det steg för steg, som barn vanligen gör. Genom att erövra språket  blir hon medveten om både sig själv och sin omgivning. Under hela hennes livstid fanns det människor som inte kunde förstå hur hon kunde skriva t ex om ”månens skära nyans” när hon inte såg den. Hon jämförde sig med en skeppsbruten sjöman som kastats upp på en konstig ö där invånarna talar ett främmande språk och har en helt annan kultur: ”Jag måste lära mig att se med deras ögon, höra med deras öron och tänka på deras språk.”

Boken är uttömmande och givande. Den ger en bra bild av hur språket blir till, hur fantastiskt det är med vår förmåga att kommunicera och hur man med envishet, hårt jobb och en portion stort mod kan gå hur långt som helst. Nånting som kan vara bra att påminna sig själv om då och då.
Det enda som stör mig i boken är alla skrivfel och ibland en del syftningsfel. Trots att det ligger ett gediget fakta-arbete bakom verkar det ändå som om boken skulle vara ett hafsverk just på grund av alla slarvfel. Lite ironiskt är det ju nog att en lärare i svenska inte får det skrivna rätt!

Nej, nej, rubriken har inget med den nyfödda prinsessan att göra. Grattis förresten till henne.

Rubriken syftar förstås på en boktitel; Flickan som blev fel, skriven av Karin Ehrnrooth. Den har jag läst nu i februari och jag vet inte riktigt vad jag skall säga om den. Den är på något sätt en både och bok, liksom. Jag både förstår och gillar, men blir stundvis irriterad över kontaktlösheten och flatheten.
Boken handlar om Karins uppväxt i generalsfamiljen. Barndomen innehåller både ljusa minnen, men en hel del mörka med. Karins känsla av att vara fel leder senare till självdestruktivt beteende, som är nära att kosta henne livet. Trots saknaden av närhet till föräldrarna går hon aldrig riktigt hårt åt dem. Hon ser sammanhangen och förstår hur familjemönstret har uppkommit. Boken är mera att betrakta som äldsta dotterns sätt att bearbeta sina egna upplevelser. Det här ger vid handen att inte allting är objektiv sanning, så som det ju sällan är i böcker av det här slaget. Det är en personlig subjektiv känsla som satts på pränt.

För mig tog det jättelänge och många sidor innan jag alls började känna med barnet Karin. Kanske mest för att hon blandar barnperspektivet med resonemang från vuxenåren. Eller kan hon ha varit så klarsynt redan som barn? Att det är fråga om en känslig själ, som far illa och desperat kämpar för att få moderns uppmärksamhet står helt klart. Men steget till att känna med de båda parterna blir liksom för långt och för avlägset. Smått irriterar jag mig också på att det inte finns någon kronologi utan det hoppar mellan saknaden efter au-pair-flickor till skolgångens vedermödor. Känns som om minnena har fått styra skrivprocessen utan hänsyn till helheten.

Den som för övrigt väntar sig snaskiga detaljer om det Ehrnroothska familjelivet ska glömma det meddetsamma. Karin lämnar inte ut vare sig syskon eller föräldrar, inte på ett hjärtlöst hudlöst sätt. Respekten och kärleken lyser igenom. Lillasystern förekommer minst i boken, längtan efter mamman mest, liksom kärleken till fadern. Med lillebror blev det ofta bråk, men riktigt hur grälen gick till och vad de handlade om kommer man som läsare aldrig till klarhet med.
Först mot slutet av boken inser jag att kontakten mellan mor och dotter aldrig blev till efter förlossningen, ett kejsarsnitt. Här borde kanske nån ha hjälpt till så babyn hade fått närhet, ömhet, kärlek redan från början. Mönstret av en dysfunktionell familj där mycket tegs ihjäl eller lämnades obearbetat träder också fram. Karin blev familjens syndabock och åskledare på gott och på ont. Mitt hjärta blöder för alla inblandade. Riktigt ilsken blir jag på oförmågan att kommunicera, på kraven att man inte skall sticka ut, inte ens om man håller på att gå under i blindtarmsinflammation. Man ska ju inte störa julfirandet, bevars.
Barnen fick aldrig karameller, men modern kunde smaska i sig godis. Fickpengar trodde man inte heller på i familjen, osv.

Ofta saknar jag de konkreta exemplen, som skulle ha gett en bättre inblick i det lilla barnets verklighet och underlättat förståelsen. Men jag inser att balansgången har varit svår mellan det som går att skriva och det som mår bäst av att inte dras upp i ljuset.
Boken är utgiven på Gummerus både på finska och svenska. På vilket språk den är skriven vet jag inte, men redan på baksidan finns det skrivfel och såna förekommer rätt ofta i texten.
Ska man läsa den här boken? Ja, det tycker jag nog, i synnerhet om man är intresserad av självbiografier.