Poster taggade uppgift
Target-lock, del 1
Postat av hundstund i Agility, Egna hundar, Grundliga grunderna, 10 januari, 2011
I mitt förra inlägg skrev jag att jag introducerat ett target-lock åt Rallybruden. Detta gör jag för att få henne att arbeta lite mera självständigt, för att hon inte bara ska arbeta runt mig. Jag försöker alltså ta bort fokus från mig – bl.a. genom att erbjuda target-locket som alternativ.
Targetlocket innebär att jag nu lär / har lärt Rallybruden att markera ett litet (10×10 cm) plastlock. Det är ‘målet’ för hennes beteende. När jag sedan ska lära Rallybruden att springa genom agilitytunneln är det ”bara” att sätta locket i andra ändan och ‘på vägen’ så gör hon det hon ska. Samma sak när Rallybruden ska hoppa upp på agilitybordet, jag lägger locket på bordet och hon vet att det är dit hon ska söka sig.
Alternativet kunde vara att jag går till andra ändan av tunneln och lockar på henne… Men, då är det jag som är i fokus och det ville jag ju inte.
Samma target-lock kan man använda om man vill lära hunden att hoppa in bakluckan eller gå till ett bestämt hörn i köket. Targetlocket använder man alltså i början av inlärningen. Det blir ett hjälpmedel för att hunden ska göra nya beteenden. När hunden har gjort beteendet ‘med hjälp’ flera ggr, så kan man ta bort locket. Vi tar agilitytunneln som exempel: Först springer hunden genom tunneln bara för att locket finns i andra ändan, den ser inte ens tunneln. Sedan springer hunden genom tunneln, för att snabbt komma till locket. Så småningom när hunden ser tunneln, så vet den att locket brukar vara i andra ändan… Locket = belöning. Vi tar bort locket, men belönar narturligtvis ändå. Nu behövs inte locket som draghjälp, för hunden har blivit medveten om vad det är den gör. ”Det lönar sig att springa genom tunneln.”
Targetlocket lär jag in såhär: Jag gick ner i källaren hos mamma och ‘lånade’ ett gammalt plastlock. Jag utrustade mig med MÅNGA SMÅ godbitar. I närheten av hunden släppte jag ner locket på golvet. Rallybruden tittade på locket och jag utbrast ”Bra” och gav henne en godbit. Jag sparkade genast till locket med foten lite, hon tittade på locket och fick igen ett ”Bra” och en belöning. Jag tog upp locket och satt ner det igen. Hon tittade på locket. Jag berömde och belönade. Minst 10, gärna 30 gånger ska detta upprepas. Med lite paus emellan.
Mitt mål var/är att hon ska stampa på locket med tassen. Så efter en liten introduktion så ‘lade jag in lite mera energi’ i utförandet. Jag blev ivrigare och mer energisk, varpå hon också blev det… Och eftersom hon har benägenhet att använda tassarna tog det inte länge innan hon började stamppa till locket med sina tassar. Jag berömde och belönade VARJE kontakt med locket, också då hon bara tittade på det med nosen… Men tassarna fick mera entusiastisk beröm och uppskattning.
Så långt har vi kommit nu:
Genast locket placerats / släppts på golvet så tar hon sig an locket med tassen.
Nu gäller det att flytta locket längre och längre bort från mig. Locket behöver också få ett tydligt ‘kommando’. Ordet jag ska använda kommer att vara ”okej!”. Ordet behövs så att locket inte blir en godisautomat. För bruden lönar det sig att stampa på locket bara till följd av tillåtelsen ”okej!”. I annat fall så uteblir belöningen. I och med tillåtelsen ”okej!” så kommer det lite tålamods- och vänta-träning som bonus. När jag kommit vidare i träningen ska jag uppdatera precis hur jag gjorde fortsättningen.
Give me five!
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, Konster, Valpkurs, 19 oktober, 2010
… eller ”High Five” är ett annat trick (förutom Rulla!) som kan vara roligt att lära hunden.
Som jag skrivit tidigare är trick och konster framför allt en av nycklarna till positivt samarbete mellan förare och hund. Med ‘onödiga’ trick jobbar vi mycket mera avslappnat – om man jämför med något som vi tycker att hunden absolut måste och borde kunna.
Så på mina kurser brukar jag alltid uppmuntra till så mycket onödigheter som möjligt 
. Om man jobbar flitigt med den biten kommer resten nästan av sig själv… Nästan!
”Give me five!” innebär att hunden reser sig på baktassarna och klappar med tassen i din öppna handflata.
Har du en Bichon så sätter du handen i höjd med dina knän, har du en stövare kan du sätta handen i axelhöjd.
Men detta är alltså när hunden kan tricket och är fullvuxen nog att börja lockas upp på bakbenen ( ca. 1 år för stora/tyngre raser).
Vi börjar från början:
Du kan välja att själv vara riktigt passiv och bara vänta, eller så kan du välja att locka hunden lite och ”hjälpa” den.
Skillnaden är att vid det första så ska hunden lista ut VAD den ska göra – vid det andra så ska hunden försöka förstå vad DU menar. Båda är bra, båda funkar för alla. Men vissa hundar och vissa förare funkar bättre med det ena eller det andra, så välj det sätt som känns mest hemma på basen av dina kunskaper om dig och din hund.
Nyckeln till ”give me five” är din HAND.
Du ska få hunden intresserad av handen. Handen ska, så småningom, vara med handflatan öppen och mot hunden. Och hunden borde, så småningom, använda tassen för att röra handen.
Men nu gäller det till en början att få hunden intresserad av handen. Du kan hålla handen öppen och stilla framför hunden. På låg höjd, ungefär knähöjd på hunden. Se klurig ut och vänta. Uppmuntra och var positiv. ”Lista ut det här nudå, om du kan…” . Var tålmodig och låt det ta den tid det tar.
Beröm och belöna genast hunden visar intresse för din hand. Den kanske bara kastar en blick på den… Det räcker i början! Hunden blir ivrigare och du fortsätter uppmuntra och belöna hand-intresset. Från att bara kika så ska hunden nu röra vid handen, kanske den först rör den med nosen? Det är ok, ett par gånger! Beröm och belöna.
Fortsätt uppmuntra och förr eller senare så viftar hunden med tassen mot handen – nu kanske den inte nuddar, men det gör inget! Jubla beröm och belöna! Upprepa!
Om hunden inte alls ser din hand kan du röra handen lite, t.ex. gunga den fram och tillbaka.
En annan hjälp kan vara att börja med knuten hand (uppåt) och ha en godisbit i handen. Många hundar tar spontant med tassen för att öppna handen: Jubel! Beröm och belöning. När det lyckats några ggr. så knyter du handen utan godis i. Hunden nuddar handen med tassen och får beröm och belöning, men belöningen kommer från annat håll.
Det är otroligt viktigt att berömmet kommer genast tassen nuddar vid handen. Vi vill inte locka fram att hunden klöser och river och krafsar! Mjuk fin ”tasspåläggnig” är vad vi vill ha. Och vi får det som vi belönar.
Nu ger jag illusionen av att detta kanske lyckas på 5 minuter. Det brukar det inte alls göra. Det kan behövas många tillfällen och vid första tillfället kommer man kanske inte längre än att man får hunden att titta på handen… Det är dock viktigt att du avslutar träningen innan hunden blir frustrerad och riktigt upp i varv och/eller innan du blir irriterad. Bara du intar samma position: t.ex. sittande på knä med handflatan uppåt framför dig 5-10 cm från golvet. Så känner hunden igen situationen och vet att det är samma ‘problem ni försöker lösa’.
När hunden utan tvekan ‘klappar’ din hand med sin tass så är det ”bara” att börja flytta och svänga handen lite. Varvat med att du byter din position. Du kan t.ex. ställa dig upp, men sätta ner handen på samma ställe där den brukar vara. Du kan höja och vinkla handen lite osv. osv.
Nu kan du också börja lägga in uppmaningen / ”kommandot”. Skippa hela långa ramsan ”give me five” – säg bara ”five!”. För hunden spelar det ingen roll att du sedan lägger till de två framförvarande orden. Säger du bara ”five!” så kan man också kombinera med ”high five!” och ”low five!” beroende på var du sätter din hand.
Målet är, som sagt, att hunden reser sig på bakbenen för att klappa din hand. Men var försiktig med valpar och unga hundar! Det är onödigt att belasta deras höfter och armbågar. Dessa yngre hundar hålls på golvet och klappar en hand som är i höjd med deras bröst. När hunden börjar vara färdigväxt (små raser ungefär 6 månader och större ungefär 1 år) så kan man börja locka dem högre.
Enjoy!
2434
svar till Elovena, del 2. Koppeltrassel.
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, Hundfilosofi, svar till..., 20 augusti, 2010
Jag fortsätter plocka ut delar ur Elovenas inlägg om kvällspromenaden med hundarna, och kommentera dem 
”Vid byvägen gick vi åt olika håll. Det brukar vara lättare så, om vi följs åt vinglar kopplen ihop sig stup i ett. Om den ena doggen stannar och nosar i dikesrenen måste den andra givetvis också undersöka vad det finns där, och vi lokförare har ett sjå att reda ut trasslet.”
När jag till vardags går med mina två hundar har de båda fritt löpande flexikoppel (och selar), ungefär 8 meter koppel alltså. Jag håller hundarna i en hand och andra handen brukar vara upptagen av ett barn på cykel eller en barnvagn. Jag har inte resurser att stanna var och varannan meter och reda upp trassel. Inte har jag lust heller.
Om mina hundar trasslar in sig är det deras problem. Dom förstår också att gå på rätt sida alla stolpar, träd och buskar.
Hur har jag lärt hundarna detta då? Jo, genom att göra ingenting.
För det första har hundarna (då valparna) var för sig fått lära sig att akta sitt eget koppel. Flexi-kopplet är ju ganska enkelt, då det hålls relativt bra undan. Men samma sak gäller för alla andra koppel. Om mina hundar fått kopplet mellan benen, så har jag bara konstaterat ”Oj! Nu har du kopplet mellan benen!” Om hunden tyckt att det varit ok att gå på det viset, så har kopplet fått vara så. Då har vi förståss gått ganska saktat och jag har noga kollat att kopplet inte gör hunden illa. Men det stör ju rörelserna att ha kopplet mellan benen, naturligtvis. Så, när de inom kort börjat lyfta på tassarna för att få bort kopplet så har jag uppmuntrat dem och lite halvhjärtat hjälpt till från min ända av kopplet. När de lyft benen över kopplet så har jag berömt lite och så har vi fortsatt färden i normal-fart igen. Det är tillräcklig belöning för hunden, att obehindrat kunna gå vidare.
På samma sätt så blir det tvärstop på promenaden om hunden går på fel sida en stolpe. Jag har ingen lust att gå ner i diket och ta runt kopplet. Nej, vi står där och jag försöker lite halvhjärtat antyda åt hunden att den ska backa tillbaka. Efter en stund så har de listat ut hur de kommer loss. Och de får sin belöning eftersom färden kan fortsätta.
Självklart hjälper jag till de gånger kopplet suttit hopplöst fast. Om t.ex. hunden kakkat i något buskage och det där rätta-platsen-letandet bidragit till en knut runt en buske. Det kan hunden inte klara själv. Eller om hunden i möte med någon kär bekant fjanttar till det så till den milda grad att kopplet har snurrat sig ett par varv runt dess bröstkorg. Det förväntar jag mig inte heller att den ska reda upp.
Sedan är det bara att tillämpa samma princip med flera hundar och flera koppel. Om en hund kliver över ett annat koppel, så kommer den att ha ett koppel under magen… tills den tar ett skutt med baktassarna eller lyfter en framtass åt gången och befriar sig. Om hundarna snurrar ihop kopplen när de står och snusar… så går vi vidare med ihoptrasslade koppel. Efter en stund så suckar jag lite och ojjar mig lite samtidigt som jag (helt eller delvis) reder upp kopplen.
Det är bara helt logiskt att hundarna snabbt lär sig akta först sina egna och sedan även andras koppel. Det är ju de själva som vinner på det. Och så smarta är faktiskt alla hundar, att de gärna gör sådant som lönar sig.
besökare…
Senaste kommentarer