Själv gillar jag det stundande veckoslutet. Det är antagligen barndomens förtjusning som sitter i, när man var uppe sent och fick uppleva det fina skådespelet på himlen. Men…

För vår Ampperdara och många hundar tillsammans med henne innebär det stundande veckoslutet timmar av oro, ängslan och obehag. Det kan vara ljuden – skarpa och märkliga, det kan vara lukten och ‘röken’ som lägger sig eller ljusfenomenen eller kanske de små ‘luftvågor’ som också barnens smällare orsakar. Hunden upplever omgivningen så annorlunda än vi, så det är svårt att veta.

Ta hundens rädsla i beaktande. Lämna den inte ensam. Om den hamnar vara ensam en kort stund, så sätt den på en trygg plats gärna i ett utrymme utan fönster. Gör det mysigt och bekvämt.

Så här hanterar vi krut-smällar dagar:
- Inomhus brukar jag se till att radion, tv:n eller stereon snurrar, så eventuella smällar inte ska vara så ”ensamma”.
- Vi tar ut hundarna oftare än vanligt. När det sedan blir tvärstopp för Ampperdarans del kan det gå 12 timmar tills hon kan kissa ute igen (och inne kissar hon inte).
- Utomhus går vi raka i ryggen. Vi är lugna, självklara och vänliga. Om det hörs smällar så bekräftar vi åt hundarna att vi hörde dem och fyller lugnt på med lite extra info som att ”det kom från Ekorrvägen”.
- Ampperdaran är kopplad. Vi far inte långt hemifrån, men om ängsligheten tar henne så blir hon blind för allt vad bilar heter… och det kan ju råka komma en just då.

När det blir stop blir det stop. Vi tror att Ampperdaran reagerar starkast på lukten som lägger sig i luften. Då blir det tvärstopp vid ytterdörren. Hon ska tillbaka in och börjar leta gömställen.
- Vi ger henne sitt gömställe. Hon får sitta i dusch-skåpet i det fönsterlösa badrummet. Hon har valt platsen själv. Vi gör den lite trevlig med att sätta dit mjukt liggunderlag och vatten. Och där ligger hon sedan. Vi har lampan släckt och dörren på glänt. Ibland kan hon komma och ta ett lite rastlöst varv i hemmets övriga delar. Hon får höra att hon är fin och att hon kan gå och vila tillbaka.

När det värsta fyrverkeri-skådespelet är över avvaktar vi lite och försöker sedan ta ut henne. Ibland går det, ibland går det inte alls. Jag lyfter ut henne , så vi har 40-50 meter att gå för att komma tillbaka till dörren. Hon siktar genast inåt. Ibland vill hon in snabbt och ibland klarar hon att kissa på vägen. Kissar hon inte då, brukar jag testa igen om en timme eller så.
I detta skede brukar jag träna och leka lite med henne där inne också. För att få igång musklerna och cirkulationen. Jag försöker få hennes kropp att glömma att den varit ihopkurad och spänd.

Under hela dagen lever vår Morrfia helt som vanligt. Hon stunttar fram bredvid oss och tycker att Ampperdaran beter sig märkligt. Hon lystrar till smällarna, men i övrigt bekommer de henne inte.

Om hunden har riktigt svårt – eller varför inte testa åt en lite små-ängslig hund – så finns det adapters man kan sätta i en el-kontakt. De avger då lugnande doftämnen åt djuren. Om jag inte missminner mig skulle det vara bra att koppla in adaptern redan någon dag på förhand. Men ni hinner ju t.ex. ikväll.
Jag har flera bekanta som varmt kan rekommendera dessa. Själv har jag inte testat, ännu. Jag har inte kommit mig för och jag tycker vi har en lösning som fungerar något så när.

Om din hund inte tar någon notis om smällarna och fyrverkerien, så ska du vara glad. Eftersom smällarna är ganska skarpa så mår hunden helt bra av att vara inomhus, men visst klarar den utsidan också. En raket-jagande hund behöver naturligtvis vara kopplad eller uppbunden, för sin egen säkerhet.

Ta hand om era hundar detta veckoslut.