… den ständigt återkommande inkallningen … Jag brukar fråga folk vad de vill att vi ska satsa på under kurserna och ett mycket vanligt svar är något i stil med ”Hon vill inte riktigt komma när vi ropar, det skulle vara bra om hon skulle lära sig det”.

Inkallning består av så oerhört många små små delar att man helt klart kan säga att inkallningen är det yttersta måttet på förarens och hundens relation. Allt vi tränar och samarbetar med hunden har vi sedan nytta av i inkallningen. All tid och allt positivt samarbete med hunden som vi ‘satsar’ gör att vår relation förstärks. Du ska vara någon hunden VILL komma till. ”Nära dig” är en bra plats.

Inkallning är egentligen inget annat än hundens förmåga och beredskap för kontakt. När vi sedan satsat tillräckligt och fått ner beredskapen i muskelminnet, då har vi en inkallning som sitter! Vissa hundar uppfattar tilltal bäst, andra läser vårt kroppsspråk och våra rörelser – medan vissa nästan tycks läsa våra tankar… Och så finns det de som bara tycks bry sig om korvbiten i handen . Vägen till en bra inkallning blir bredare, rakare och enklare bara vi bryr oss om att lära känna vår hund och sedan uttrycker oss på det sätt som intresserar den mest.

Från början kan så gott som alla hundar inkallning helt perfekt… När valparna leker och busar tillsammans i valphagen, 5 – 6 – 7 – 8 veckor gamla, och en människa plötsligt sätter sig ner och lockar ”Komkomkom!!”, så kommer ALLA rusande. Oberoende av hur roligt de just hade. De släpper allt! Valpar är hungriga krabater och när de 5 ggr om dagen får mat, som en följd av detta ”Komkomkom”, så behöver de inte ens tänka. De bara VET att det lönar sig att kasta sig iväg när någon lockar, det sitter i muskelminnet. Det här brukar sitta i ganska länge… Men senast i puberteten (vid 6-12 månader någon gång) lyckas vi ställa till det. Hunden blir ”omöjlig” och vi börjar tjata på den. Den är ju redan så stor att den borde förstå dittan och dattan… Vi blir tråkiga och börjar kräva lydnad – i stället för att, som med valpen, uppskatta allt som bara blir rätt. Vi sätter käppar i hjulen för oss själva och måste sedan jobba dubbelt hårdare för att få tillbaka det vi förlorat. Men det går! Det kräver dock en ansträngning från vår sida, och det är det värt.

För förarna på valpkurserna (har hundar under ca. 7 mån) är det inte försent att få det att lyckas enkelt! Se valpen! Utnyttja dens spontanitet. Träna inkallning ofta ofta ofta. Det kan handla om bara några meter inne i köket. Sätt dej plötsligt ner och säg ”Kom!” (1 kommado) och sedan tex. ”Hejjahejjahejja!” eller ”Skyndaskyndaskynda”. Bli inte förskräckt om valpen först tar ett ärevarv i vardagsrummet utan sitt kvar och vänta på den. Ärevarvet är bara ett uttryck för glädje. Vissa valpar kanske sticker iväg åt ett helt annat håll, men bara för att hämta en leksak. När valpen väl kommer så ska du vara glad! Busa en kortkort stund, men riktigt riktigt helhjärtat. Sedan reser du dig och säger med lugn vänlig röst att du tyckte det där var trevligt. Sedan fortsätter du med ditt.

Själva inkallningen (momentet) består av två delar. Dels slutförandet, att hunden faktiskt kommer till dig. Dels den ”aktiva” delen när hunden rör på sig, springer. Liksom med allt annat vi vill lära hunden måste vi först lista ut hur vi får hunden att utföra dessa beteenden. T.ex. så att vi lyckas locka hunden att göra dessa saker. Sedan ger vi beteendet namn, ett kommando/ en uppmaning.

Slutförandet kan vi träna i leken eller med godis. Flytta dej någon meter bakåt, varpå hunden kommer efter. Den ska komma TILL dej, inte bara mot eller efter. Därför kan det vara bra med leksaken eller godiset i handen. Berömmet och belöningen kommer alltså när hunden är vid dig. Om du ger godis så ger du det så nära din kropp som möjligt, och leksaken håller du nästan tryckt mot benen. På vägen fram kan den få uppmuntran. Allt detta gör du hjärtligt och med entusiasm.

Det finns hundar som av naturen är mera avvaktande än andra, som inte vill komma riktigt ända fram. Ge akt på din kropp! Lutar du dig över hunden? – Det kan upplevas lite hotfullt och dämpande. Sitt gärna ner och gör dej tillgänglig. Sträck inte armarna mot hunden, utan öppna famnen. Belöna alla framsteg. Först behöver du belöna där hunden känner sig bekväm. Sedan försöker du få hunden någon centimeter närmare, lite i taget, för varje upprepning. Var glad över framstegen men acceptera villkoren.

Farten kan ni locka fram genom att sprinta korta sträckor tillsammans med hunden. Det gör inget att/om ni inte är lika snabba som hundarna. Hunden läser din ansträngning och bara du springer så hårt du kan, så gör hunden det också. När du vet att hunden kommer att springa med dig, så hojtar du t.ex. ”hejjahejja” strax innan du far iväg. Farten kan man också arbeta in genom att ge den ett namn (t.ex. ”hejjahejja”) när hunden spontant får fart på benen.  Ni som har hundar som brukar få dessa rusa-runt-attacker, vet säkert precis vad jag menar.

När båda delarna funkar är det bara att börja kombinera dem. T.ex. kan man till att börja med kombinera dem så att fart-övningarna avslutas med en ”kom-nära”-övning. Efter att du rusat några metrar med hunden, så sätter/ böjer du dig ner och lockar hunden intill dig för lite bus eller godis-belöning. Detta utvecklar du genom att rusa iväg när hunden är en bit från dig. Antigen så att det bara var så, eller så kan någon hålla hunden. Så småningom räcker ett litet ryck i din kropp eller vidöppna armar och ett steg bakåt som rusa-signal och då står du bara stilla och låter hunden rusa till dig. Använd inkallnings-uppmaningen (kommandot) parallellt med övningarna/ lekarna.

Olika hundar, beroende delvis på ras och delvis på individ, är olika mycket angelägna att vara sin förare till lags. Men det som är gemensamt för alla hundar är att denna angelägenhet också speglar förarens vilja att umgås med och vara tillsammans med sin hund. En förare som ger omgivningen nästan 100% av sin uppmärksamhet, får heller inte mycket uppmärksamhet av sin hund i det skedet man kommer sig för att tilltala den. På hundkurserna händer det ofta att två, tre förare pratar och pratar med varandra och sedan förundrar sig över varför hunden inte lyssnar på dem… Nej, om du far någonstans med din hund behöver den få ett klart besked att ni är där som ett par (en familj). Du kan prata med andra, men hunden ska känna att ni också kommunicerar med blickar och små signaler. Ni håller koll på varandra, för att ni hör ihop. Precis som du skulle göra med din partner, ditt barn eller en god vän om ni gick någonstans tillsammans. Då är hunden också beredd att lystra till och reagera på t.ex. en inkallning fast det är störningar runt om.

Låt hundarna komma till er