Arkiv för kategori svar till…
Valpskola ??
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, svar till..., Valpkurs, 30 augusti, 2011
I ett tappert försök att lära mig att skriva kort och inte behandla många saker på en gång, huller om buller. Så lämnade jag igår andra delen av en ”läsarfråga” obesvarad. (Känns lite proffsigt att använda ordet läsarfråga! 
)
Nu tar vi alltså nya tag:
Är det bra att gå med hunden i valpskola först, innan man börjar med annat eller lika bra att lära sig grundreglerna hemma?
På denna fråga så svarar jag: Både och!
En av fördelarna med valpskola är att man får träningstips och -idéer. Vad kan man träna och hur.
Där finns också en utomstående observatör (skolaren) som förhoppningsvis kan handleda dig och t.ex. hjälpa dig att förstå varför ”det” inte fungerar. Många av oss är t.ex. otroligt omedvetna om vårt kroppsspråk: våra handrörelser och vårt ”knyckiga” sätt. Skolaren kan berätta för dig hur det du gör ser ut från sidan… Då blir det enkelt att förstå varför hunden inte förstår – vi skärper oss och så lyckas det bättre!
I valpskolan har hunden också möjlighet att lära sig fungera bland andra hundar. Den ser att den inte är ensam fyrfoting i världen: Det är inget farligt, konstigt, speciellt med andra hundar. Och den får förhoppningsvis lära sig att det är roligt att jobba med matte/husse också fast andra hundar finns runt omkring.
Valpskolan kan vara mycket bra med tanke på hundens socialisering: Att den behöver få lära sig att vara med och fungera på många olika ställen i många olika situationer.
Men: Också när man deltar i valpskola så måste man förstå att den egentliga träningen sker där hemma.
Det är svårt för valpen/ unghunden att koncentrera sig på vad den gör under valpskolans lektioner. Det som finns runtomkring lockar och stör. Hemma kan hunden slappna av och verkligen förstå vad du försöker förmedla – och den lär sig. Sedan när den kan något tillräckligt bra, DÅ lyckas det också med alla störningar på valpskolan.
Första gången en valpgrupp träffas så vet hundarna inte ens vad de heter… Och fast matte hävdar att Fido kan ”ligg” där hemma på köksmattan, så stirrar Fido oförstående på henne, viftar med tassarna och hoppar efter godisen
Så. Träning där hemma och träning i grupp kompletterar varandra!
Vi måste lära hunden allt vi vill att den ska kunna: Om vi vill att hunden ska förstå att ”sitt” inte bara betyder sitt hemma i vardagsrummet – så måste vi se till att träna och öva det på andra ställen också. Med olika störningar, i olika miljöer.
Så – Jag tycker definitivt att det lönar sig att delta i valpskola OCH att träna grunderna hemma.
Beroende på vilken hunderfarenhet man har – så kan man börja träna hemma redan innan. Fundera på vad du vill få ut av valpskolan. Är det den sociala biten: att hunden ska lära sig att vistas bland hundar och människor? Är det skolarens tips och hjälp du vill ha? Eller är det utmaningen att behålla kontakten med din hund och jobba vidare med sånt ni kan också med störningar runt omkring?
Med önskan om många valp-glada hundstunder!
Koppelval
Postat av hundstund i Agility, svar till..., 29 augusti, 2011
Det är himla roligt när man får frågor! Då vet man att åtminstone en där ute kommer att få nytta av det man skriver 
Mireille undrar:
En fråga till, finns det regler på vilket koppel man ska ha då man tränar ex. agility eller lydnad?
Är det bra att gå med hunden i valpskola först, innan man börjar med annat eller lika bra att lära sig grundreglerna hemma?
Vi börjar med koppel-frågan:
När man tävlar i agilty har man inget koppel på hunden. Den ska vara helt ”fri”. Inga halsband och inga selar. Inte ens ”fästing-halsbandet” får vara på på tävlingsbanan. Före och efter tävlingsprestationen får du ha hurdant koppel du vill. Det som man kan tänka på är att kopplet med fördel kan vara enkelt att ta av och sätta på.
Lydnad då… Jag hade ett ”spontant” svar på lut – men ville gärna hitta det i skrift också… Vilket jag inte gjorde! Hur är det möjligt?? I bästa ”Vem vill bli miljonär”-anda, så använde jag en livlina och frågade en vän. Hon hade samma svar som jag, så nu förlitar vi oss på vår gemensamma kunskap:
I toko-lydnad finns inte destomera bestämmelser. Du kan välja själv: allt från ett rosa fluffigt fusk-päls halsband till en metall-kedja. Men halsbandet får inte strypa hunden. I bruks-lydnad så rekommenderas ett ordentligt läderhalsband, halvstryp eller en metall-kedja – men kedjan får inte heller här användas i strypande ”läge”.
Under inlärning är det upp till var och en vad man använder för koppel. Dock ska vi komma ihåg att hundar är vanedjur. Om du använder ett halsband riktigt första gången på ett hundprov – på en ung och orutinerad hund – så kan det mycket väl hända att den inte förstår vad du säger… För ni har fel halsband för sammanhanget
Nu blev detta redan så långt att jag väljer att återkomma med svar på ”andra delen” av din fråga lite senare.
Ta hund om er!
Vandrar vidare i koppelfunderingarna
Postat av hundstund i Agility, Hundperspektiv, svar till..., 13 juli, 2011
Som alltid när jag försöker uttrycka mig kort (inte min starka sida), så försvinner nyanserna… Allt är inte svart-vitt, bara nästan
Hundekipage (människa + hund) som inte använder kopplet att slita och dra i kan utanvidare använda även strypande koppel. Om hunden kan hålla sig lugn och människan inte heller har för vana att knycka och rycka i kopplet – så är det ju inte någon fara.
Följande fråga kom som en kommentar till mitt tidigare inlägg:
Blev lite fundersam här. Jag använder sele på min hund .Men när vi tränar agility brukar jag byta till stryp-koppel (hemskt ord) strax innan vi börjar. Detta för att jag tycker det är så enkelt att lösgöra hunden. Nu är det viktigaste inte vad jag tycker och min bekvämlighet utan vad som är bäst för hunden. Morgan ”drar” inte när han är i koppel.
I miljöer och situationer där vi vet att vår hund inte drar i kopplet tycker jag att vi kan använda vilket koppel som helst. Just i agility, eller t.ex. i jaktsituationer med retrievrar, där det underlättar om hunden smidigt kommer i och ur kopplet är en ”ögla” en behändig lösning.
Följaktligen kan man försöka tänka på att dessa ggr hålla kopplet med bara pekfingret – det ska räcka med det. OM hunden av någon orsak knycker så slinter kopplet av fingret i stället för att strama till om halsen. Om du har som vana/ behöver snurra kopplet flera varv om handen så är stryp-koppel inte rätt alternativ.
Gosiga valpar kissar och bajsar…
Postat av hundstund i Hundfilosofi, Hundvård, svar till..., 24 oktober, 2010
En bekant ringde mig och ville få lite tankar då hon nu tagit en valp. När hon senast hade valp kom den från en engagerad uppfödare som kommit bra igång med viktig socialisering och med kiss och bajs -träningen. Den här valpen kom från en annan uppfödare som inte haft samma resurser att jobba med de sakerna. Så, nu kände sig valp-matten lite osäker… och det här är vad vi konstaterade:
För att lyckas så bra som möjligt med rumsrenhet bör vi tänka på följande:
En vaken valp som är 2 månader gammal har förmåga att hålla sig (vara okissad) ungefär 2 timmar. Dessutom behöver den kissa när den vaknar, när den ätit och efter att den varit lite mera igång – t.ex. lekt lite. Med andra ord: Valpar behöver kissa ofta! Om vi inte tar ut dem, så kissar de inne. De kissar för att de behöver.
Ibland hinner man bara komma innanför dörren, så kissar valpen igen!?!
Det kan bero på att det är så spännande där ute att valpen omöjligt kommer på att den ska kissa. Den har inte tid. Det kan också vara så att valpen är lite osäker och spänd. Och är man spänd, så kniper man ihop. Man slappnar inte av och kissar. När man kommer in i det sköna trygga hemmet så slappnar man av och kissar.
Samma sak gäller med bajsandet. Det ska vara tryggt och lugnt för att många valpar ska ta sig tid och möjlighet att bajsa.
Ibland har valpen faktiskt kissat lite, men blivit avbruten av något … En lukt, ett ljud, en rörelse i en buske, en matte osv. När den kommer in kissar den klart.
Ta gärna valpen till ungefär samma ställe för kissandet och bajsandet. Om området är för stort, så går det mycket tid åt att undersöka om allt är som det brukar vara… Vi får för oss att valpen inte var kissnödig och går in igen.
Beröm valpen lugnt när den kissar. Du får inte jubla och störa. Du får inte säga ”duktig duktig” på samma sätt som du säger ”kom kom”. Säg bara ”fiiina valpen” och se stolt ut. Stå stilla, då förmedlar du åt valpen att det får ta tid.
Min personliga åsikt är också att man inte belönar kissandet och bajsandet med godis. Då inför man en orsak att kissa snabbt och bajsa snabbt, för en belöning väntar. Om valpen ska kissa snabbt, så kanske den inte kissar klart. Samma sak med bajsandet.
Som en fortsättning på ”trygg och bekant” linjen så kan du hjälpa din valp att kissa och bajsa på tidnigspappren inne (om du använder sådana) genom att låta dem lukta lite valpkiss. Om det t.ex. händer en olycka på golvet och du torkar upp det med hushållspapper, så kan du dutta med det pappret på den rena tidningen. Följaktligen är det också viktigt att städa bort kisset noggrant och med något städmedel. Om det blir kisslukt kvar på golvet, så är det ju en kissplats.
Tänk också igenom var du sätter tidningarna. Få valpar kissar mitt på köksgolvet. Lite bakom och undan är att föredra. Jag har helt enkelt låtit valparna bestämma. Där de kissat ett par gånger, har jag sett till att sätta en tidning. För att underlätta städandet för mig själv.
Min valp vill äta sitt bajs, blää !
Det är inte ovanligt – inte direkt farligt heller. Knappast är det riktigt gott och framför allt en ovana. Förhindra helt enkelt att hunden gör det. När den bajsat klart lockar du bort den och samlar sedan upp bajset så det inte ligger där nästa gång. Valpen växer ifrån bajsätandet. När valpen är så stor att ni börjar röra er bland andra hundars bajs kan man börja ”äckla sig”. Var inte arg på hunden för att den är intresserad, men förmedla med hela kroppen och med ansiktet att det där är riktigt äckligt – och rädda din hund från äckligheterna. Andras bajs ÄR ju äckligt.
Ungefär så.
2517
Maxi och matte
Postat av hundstund i Hundfilosofi, svar till..., 12 oktober, 2010
Det har varit full fart en tid nu. Allt mellan varven tänker jag att jag borde skriva om dittan och dattan. ”Det här” måste jag skriva om! … Och jag ska, så fort jag hinner.
Men jag börjar med en liten ”fallstudie”. En enskild situation som beskrivits för mig.
Då jag inte sett händelsen och aldrig träffat matte eller hund – så återstår för mig att ”fritt reflektera” över det jag läser. Här kommer beskrivningen av ‘problemet’:
Min 1,5 års golden som är hur god som helst -får springa löst över ängar och in på skogsvägar springer av sig, har hur kul som helst. — Men nu kommer vi till problemet: Vi svänger hemåt och kommer vi till den punkten då kopplet behövs igen … Min kära Maxi biter i kopplet nafsar mig i handleden. Jag säger bestämt nej, försöker att vända ryggen åt busfasonerna. Men inga resultat som är godtagbara för min del. Det slutar med att matte blir arg – tar tag i nackskinnet – å lägger busen på rygg . Jag håller och håller – ibland kan proceduren upprepas 2-3 ggr innan vi går hem. Jag på dåligt humör och vad Maxi tycker sa han inte.
Varför händer detta ? Och vad gör jag för fel ?
Kort sagt: det blir alltså problem då hunden ska kopplas igen i slutet av promenaden. Det kan bero på olika saker och man kan hantera det på olika sätt. Frågan: Vad gör jag för fel? … är bra till den delen att matte uttrycker att hon vet att det här är hennes ansvar (det är sällan fel på hunden). Men samtidigt mår vi inte bättre av att känna att vi gör fel – så så ska vi inte tänka. Vi ska bara tänka annorlunda:
Hur vill jag det ska funka? Vad är viktigt? Vad är viktigast? Hur gör jag för att det ska bli så?
I beskrivningen ovan så är det så mycket som är rätt! Matte har så bra kontakt med hunden att hon kan ha honom lös. Han försvinner inte. Han kommer till henne när kopplet ska på! osv.
Men jag förstår att det är koppelbitandet och framförallt handledsnafsandet som ska bort.
Den allra enklaste lösningen, den tråkiga, är att inte alls koppla lös hunden. Det är den korta enkla vägen. Då kommer inte situationen när han ska kopplas igen och då uppstår inte problemet heller. Men åtminstone jag värderar frihet så högt att den lösningen inte tilltalar mig. En annan ”quick fix” – bara för att ändra på något kunde vara att byta halsbandet (om det är det du har nu) till sele. Selen blir på när du kopplar lös och när hunden ska kopplas är det enkelt och smidigt att knäppa fast kopplet tillbaka. Man gör ingen sak av det, helt enkelt. Det var om man vill testa ändra de yttre faktorerna.
Om vi också vill/behöver ändra på skeendet så får vi tänka vidare. Förutom att Maxi är en ganska ung och lite hormonstinn pojke (vilket gör att han reaktioner blir ‘lite’ överdrivna) så tänker jag att själva beteendet kan bero på två olika saker. Mitt förslag till ”lösning” blir ändå ganska lika:
Efter att ha fått springa och njuta och härja så kan jag bra tänka mig att Maxis adrenalinnivå är ganska hög när han ska kopplas. Han är ännu uppe i varv och ‘bara måste’ få utlopp för ännu lite energi… Så han avreagerar sig på matte och på kopplet.
Alternativ två är att Maxi springer mycket sälvständigt när han är lös. Han sysslar med sitt och matte njuter av stunden. När så hunden ska kopplas har han ett stort behov av ‘kontakt’, lek och samspel… Som tar sig ut på lite olyckligt sätt.
Jag skulle då tipsa om att matte engagerar sig i Maxis lösa stunder. Inte konstant hela tiden, men med jämna mellarum och med lite ‘rytm’. Det behöver inte blir mera invecklat än att man ‘skickar’/hänvisar honom från skogen på ena sidan skogsvägen till skogen på andra sidan. Byt riktning ibland när du går, gå 50 meter tillbaka och vänd sedan igen. Ta in längs en stig, inse att du valt fel väg och vänd om. Du ger alltså promenaden lite mera innehåll och struktur och hunden får en orsak att vara uppmärksam på dig. Han känner att ni verkligen går tillsammans att han också är medräknad.
Kalla in honom med jämna mellanrum, för att ge och få en stund med närkontakt. Ta lite dragkamp med en pinne eller en liten brottningsmatch. Se till att ha kopplet utom räckhåll/synhåll – det ska inte ingå i leken. Busa! Den här inkallningen får gärna vara lite låg och fånig. Tjoa lite och vifta med pinnen, eller brottas i luften . ”Släpp” honom sedan igen.
Andra gånger kallar du in honom lite mera ‘behärskat’ – inte bestämt eller något, men du är rak och reslig i kroppen. Då belönar du med en liten godbit, inte med bus. Ta samtidigt ett par sitt eller ett par ligg, eller ta några språngsteg tillsammans… och belöna med godis. Sen tackar du för dig och ”släpper” iväg honom.
När promenaden sedan närmar sig den punkt när kopplet ska på så tar du en av de två inkallningarna. Antingen lite behärskat, som följs av mycket beröm, en liten belöning och en liten uppgift (sitt) som igen belönas. Koppla.
Eller så tar du en bus inkallning, beröm och busa. Busa en stund. Reser dig sedan rak och ståtlig, som ett tecken på att leken är avslutad. Koppla.
Om han nu börjar härja och ha sig så reagerar du så lite som möjligt. Knyck inte undan, varken hand eller koppel. Stelna till och ge ifrån dig behärskat och lite nasalt ”nej”, avvakta och invänta att han besinnar sig – varpå du lugnt och sansat uttalar din uppskattning ”fiiiint” eller ”sååååå”. Förbli lugn i kroppen, men ansiktet får gärna se lite positivt överraskat ut – då blir känslan i rösten också rätt. Om du drar undan händerna eller viftar med kopplet så är ju leken i full gång, i hundens ögon. Att vända sig bort kan också bjuda till någon typ av gömma-söka-hitta lek. Att vända sig bort funkar bäst med riktigt små valpar. Försök var målmedveten, lugn och fast i dina rörelser. Prata så lite som möjligt (inte alls). Släpp dig inte stressad.
Det blev långt igen. Förhoppningsvis har du, Maxis matte, och kanske också någon annan läsare nytta av detta.
Jag önskar er trevliga hundstunder ute i naturen!
svar till Elovena, del 4. Drag-kamp.
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, Hundfilosofi, svar till..., 26 augusti, 2010
Jag fortsätter med samma två korta stycken som del 3 baserar sig på:
”Vi väntade på dottern som skulle agera kusk för Pendolino-loket Mosse. Där kom hon, jag öppnade dörren och räckte henne kopplet precis i tid innan loket rivstartade.”
- – -
”Han är alltid så ivrig, men han drar ändå mindre än sin mor. När hon var yngre försökte vi vänja henne av med att dra, men resultatet var klent. Därför är det bäst jag tar henne; vid eventuell KATT risk behövs alla mina kilon för att hålla henne i styr!”
Först vill jag skilja på plättar och pannkaka. Så lika varandra, men ändå så olika. Hundar har instinkter och en mycket säker instinkts-utlösare är dessa kisse-missar Man kan, absolut, även få en så djup kontakt med sin hund att man når fram och kan ‘gå runt’ instinkterna. Men de kräver mycket mycket engagemang och målmedveten träning.
Så, att dra i kopplet och vilja jaga en katt är två helt skilda saker. Men just för att slutresultatet är det samma bör man noga beakta detta när man väljer hund åt familjen och hur man planerar tillvaron. Precis som Elovena skriver, så kan vem som helst inte gå ut med en hund av storleken Golden Retriever. Det är bara att acceptera.
Sedan har vi detta med att dra i koppel. Promenaden blir mindre trevlig för föraren, lite beroende på om det är en Papillon på 4 kg eller en Bernersennen på 40 kg. Har man en hund som drar i kopplet känner man sig ofta ganska obetydlig. Det blir plötsligt mycket svårt att överhuvudtaget få någon kontakt med hunden.
Det är egentligen ganska enkelt: För de flesta hundar är dragandet en möjlighet som leder till resultat. För oss är det bara att informera hunde om det motsatta, antingen så att vi kullkastar båda sanningarna eller redan bara den ena.
Inledningsvis ska jag nu konstatera att om vår tanke är att hunden inte ska ”använda” kopplet genom att dra i det, så får vi aldrig göra det heller. Inga stryphalsband för ökad kontroll, inga korrigerings-selar och inga ”mot-knyck” eller ”mot-drag” ens fast du använder sele på hunden. Vi använder inte kopplet som arbetsredskap, det är bara en livlina.
Koppel-kommunikation är ingen kommunikation.
Allra enklast är det ju om man lyckas avleda/avbryta dragandet redan med valpen. Det är enkelt. Använd dig av din enorma dragningskraft (=’utstrålning’ alltså, inte din förmåga att fysisikt dra i kopplet ) och positiv kontakt. Kommunikation och uppmärksamhet. Ha kopplet som en livlina, men låt det aldrig bli drag i kopplet. Jobba med rösten, ögonen, handkontakten och kroppskontakten. På detta sätt blir valpen aldrig medveten om möjligheten att dra i kopplet.
Men när hunden redan är vuxen och diagnostiserad… då gäller det alltså att kullkasta sanningarna: Antingen så ska dragandet avledas (omöjliggöras) och/eller så ska det aldrig leda till något. Hur vi väljer att jobba med detta beror lite på hur aktiva vi vill vara själva. Ingen av metoderna är någon snabb-fix, det tar tid innan hunden är övertygad om att det plötsligt är helt andra ”naturlagar” som gäller. Men det får ta den tid det tar, eller hur ?
Om du själv vill vara så lite aktiv som möjligt så gör du ingenting. Du kopplar hunden och vägrar sedan att flytta dig ur fläcken sålänge kopplet är spänt och hunden stirrar ut i omgivningen. Snart kommer hunden att börja undra varför ni inte rör på er och kastar då, förr eller senare en blick på dig. ”-Braaa.” säger du då och börjar röra dig. Om kopplet då genast späns igen, så stannar du. Se glad och finurlig ut! Det är inte frågan om att hunden ska sättas på plats, det handlar bara om att du gör något du borde gjort för länge sedan. Eventuellt kommer ni ingenstans den här promenaden… Men reservera lika mycket tid som en vanlig promenad brukar ta. Efter halva tiden, om ni kommit någonstans, så vänder du om och börjar sikta hemåt. Det leder absolut ingenstans att dra i kopplet. Lätt .
Använd även godbitar som belöning, om du vill. När hunden kikar på dig så berömmer du och släpper/kastar en godbit på marken i din närhet. Då får du ju hunden att ta ett par steg mot dig också. Du kan sakta börja röra dig, men hunden måste hinna hitta och äta sin godbit utan att bli stressad över att du nu rör dig.
Om du vill vara lite mera aktiv och har en hund som är mottaglig för instruktioner kan följande vara ett alternativ:
Hunden får, helt enkelt, gå bakom dig på promenaderna. Då kan den inte dra i kopplet. Använd inte koppel och fysisk kraft för att få hunden bakom dig. Utan locka dit den genom att använda kroppskontakten och handkontakten. Den behöver naturligtvis inte gå rakt bakom ryggen på dig, men den får inte gå över den osynliga linjen som går rakt ut från dina sidor. Om/ när hunden passerar linjen så tar du kontakt med den och hjälper den att hitta rätt ställe, varpå färden kan fortsätta. Hoppa över allt extra prat och muntliga utläggningar. För hunden lugnt med handen och snurra t.ex. med själv. När hunden är på rätt ställe rätar du på dig, svänger dig i färdriktning och går vidare. Upprepa, upprepa, upprepa. Går den bakom så blir det en omöjlighet att dra i kopplet. Lätt
Bara du lite håller ögonen på hunden så ser du ju också när den är påväg att tassa över linjen. Då kan man ”lite lagom diskret” glida sidledes och blockera för hunden, varpå den saktar in.
Här får vi också vara frikostiga med berömmet. Med jämna och ojämna mellanrum uttalar vi vår uppmuntran. Det går också bra att ha lite godbitar i fickan som vi släpper ner bakom oss åt hunden. Då gäller det att vara noga med att hunden ska hinna ta och äta dem också, utan att vi knycker i kopplet.
Detta, att hunden går bakom, använder jag själv ibland med Ampperdaran, som mellan varven i sin iver glömmer bort sig. Jag har använt uppmaningen ”tillbaka” då jag visat henne var jag vill ha henne. Nu förstår hon uppmaningen och ‘faller tillbaka’ bakom linjen när jag ber henne. Där får hon sedan gå och snusa och bete sig hur hon vill.
Det är viktigt att komma ihåg att det absolut inte är en bestraffning för hunden att få gå bakom oss. Där finns ju hur mycket utrymme som helst! Om man, som jag, använder flexikoppel på promenaderna så kan hunden stanna och snusa när jag lugnt går vidare. Innan kopplet ”tar slut” så ber jag hunden komma. Om jag inte alls vill att hon stannar så informerar jag henne om det genast hon saktar in. Hon måste få veta vad som gäller och ska inte överraskas av en plötslig knyck i kopplet.
Som kompensation för (eventuellt) missad fysisk motion behöver hunden få lite annan aktivering. Träna något trick t.ex. Hundar är smarta, den kommer att förstå vad det är frågan om. Och en kort övergående tid utan de vanliga koppel-promenaderna tar den inte skada av.
Nu har ni bara fanTASStiska promenader att se framemot .
svar till Elovena, del 3. Förväntan!
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, Hundfilosofi, Okategoriserade, svar till..., 20 augusti, 2010
Sakta men säkert benar jag ut Elovenas inlägg angående deras hundar och en kvällspromenad för inte så länge sedan. Detta är mitt tredje inlägg i serien och flera är på kommande. Jag är lite imponerad att Elovena vågade bjuda på sin historia på detta sätt, men jag är också ganska säker på att hon inte riktigt förstod vad som väntade .
Jag vill påpeka att jag absolut inte hittar något ”fel” i Elovenas redogörelse över hur det gick till. Jag tror verkligen att hennes hundar har det riktigt bra, och det är det viktigaste. Men, jag är också säker på att Elovena (och familjen) kunde göra några saker lite annorlunda och därmed underlätta för sig själva och ge hundarna lite mera utmaningar och innehåll (uppgifter) i tillvaron. Det blir ofta så att vi servar och passar upp våra hundar ganska mycket. Vi ställer upp både på det ena och det andra. I stället för att låta hundarna jobba och ta lite ‘ansvar’ själva.
”Vi väntade på dottern som skulle agera kusk för Pendolino-loket Mosse. Där kom hon, jag öppnade dörren och räckte henne kopplet precis i tid innan loket rivstartade.”
- – -
”Han är alltid så ivrig, men han drar ändå mindre än sin mor. När hon var yngre försökte vi vänja henne av med att dra, men resultatet var klent. Därför är det bäst jag tar henne; vid eventuell KATT risk behövs alla mina kilon för att hålla henne i styr!”
Dessa två korta stycken får mig osökt att tänka på följsamhet. Vi leder och hunden följer. Vi är loket… Alternativt, om vi nu tänker oss att vi är på promenad i skogen och kan låta hunden sträcka på benen utan koppel, så är vi solen och hunden cirkulerar runt och orienterar sig utifrån oss. I detta inlägg tar jag bara fasta på en liten del av vad som händer i textraderna ovan. Linförighet / koppelbeteende måste sedan bli ett inlägg skillt för sig .
Vi börjar från början. Mosse-hunden får inte kasta sig ut ur sin hage bara för att dörren öppnats. Detta kan han, och vilken annan hund som helst, lätt lära sig med samma arbetsmetod som jag berättade om i mitt första svar till Elovena . Rätt beteende från hunden är nyckeln till något den gillar: Börja öppna hag-dörren. Stå inte ivägen för hunden. Om hunden rör sig det minsta, stäng dörren. Upprepa, upprepa, upprepa. Förr eller senare kommer hunden att undra vad du riktigt håller på med. Då kommer den att kasta en blick åt ditt håll. Jubla och beröm! (Kasta en godis till hunden om du vill.) Fortsätt öppna dörren. Beröm hunden när den lyckas behärska sig! När dörren så är fullt öppen så är det bara att ge tillåtesle med glad röst. ”Varsågod!” ”NU! kan du gå.” ”Spring iväg!” eller vad som helst.
Detta tränar man naturligtvis bara så att hunden vid slutfört uppdrag faktiskt får kasta sig ut. Kopplet t.ex. är färdigt på, om det ska vara det.
Samma metod och tillvägagångssätt kan vi använda för att infomera hunden om att den inte får hoppa ur bilen genast luckan/dörren öppnas. Ytterdörren, trädgårdsgrinden osv. osv. Enda sättet att komma ut, är att vänta på tillåtelse.
En rivstart från stillastående är kanske inte heller det jag vill ha? Kanske väljer jag att stå som fastgjuten tills hunden är stilla så länge att jag först hinner säga ”Nu går vi!” .
Kom ihåg att ha några uppsättningar tålamod med i bagaget när du jobbar med din hund på detta sätt. Det får ALDRIG vara frågan om att ”Nu ska jag minsann lära Fido hur detta ska gå till!!” utan vi jobbar med inställningen ”Nu ska vi se hur länge det tar innan Fido listat ut vad jag förväntar mig .”
Trevliga, tålmodiga, långa HundStunder 
svar till Elovena, del 2. Koppeltrassel.
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, Hundfilosofi, svar till..., 20 augusti, 2010
Jag fortsätter plocka ut delar ur Elovenas inlägg om kvällspromenaden med hundarna, och kommentera dem
”Vid byvägen gick vi åt olika håll. Det brukar vara lättare så, om vi följs åt vinglar kopplen ihop sig stup i ett. Om den ena doggen stannar och nosar i dikesrenen måste den andra givetvis också undersöka vad det finns där, och vi lokförare har ett sjå att reda ut trasslet.”
När jag till vardags går med mina två hundar har de båda fritt löpande flexikoppel (och selar), ungefär 8 meter koppel alltså. Jag håller hundarna i en hand och andra handen brukar vara upptagen av ett barn på cykel eller en barnvagn. Jag har inte resurser att stanna var och varannan meter och reda upp trassel. Inte har jag lust heller.
Om mina hundar trasslar in sig är det deras problem. Dom förstår också att gå på rätt sida alla stolpar, träd och buskar.
Hur har jag lärt hundarna detta då? Jo, genom att göra ingenting.
För det första har hundarna (då valparna) var för sig fått lära sig att akta sitt eget koppel. Flexi-kopplet är ju ganska enkelt, då det hålls relativt bra undan. Men samma sak gäller för alla andra koppel. Om mina hundar fått kopplet mellan benen, så har jag bara konstaterat ”Oj! Nu har du kopplet mellan benen!” Om hunden tyckt att det varit ok att gå på det viset, så har kopplet fått vara så. Då har vi förståss gått ganska saktat och jag har noga kollat att kopplet inte gör hunden illa. Men det stör ju rörelserna att ha kopplet mellan benen, naturligtvis. Så, när de inom kort börjat lyfta på tassarna för att få bort kopplet så har jag uppmuntrat dem och lite halvhjärtat hjälpt till från min ända av kopplet. När de lyft benen över kopplet så har jag berömt lite och så har vi fortsatt färden i normal-fart igen. Det är tillräcklig belöning för hunden, att obehindrat kunna gå vidare.
På samma sätt så blir det tvärstop på promenaden om hunden går på fel sida en stolpe. Jag har ingen lust att gå ner i diket och ta runt kopplet. Nej, vi står där och jag försöker lite halvhjärtat antyda åt hunden att den ska backa tillbaka. Efter en stund så har de listat ut hur de kommer loss. Och de får sin belöning eftersom färden kan fortsätta.
Självklart hjälper jag till de gånger kopplet suttit hopplöst fast. Om t.ex. hunden kakkat i något buskage och det där rätta-platsen-letandet bidragit till en knut runt en buske. Det kan hunden inte klara själv. Eller om hunden i möte med någon kär bekant fjanttar till det så till den milda grad att kopplet har snurrat sig ett par varv runt dess bröstkorg. Det förväntar jag mig inte heller att den ska reda upp.
Sedan är det bara att tillämpa samma princip med flera hundar och flera koppel. Om en hund kliver över ett annat koppel, så kommer den att ha ett koppel under magen… tills den tar ett skutt med baktassarna eller lyfter en framtass åt gången och befriar sig. Om hundarna snurrar ihop kopplen när de står och snusar… så går vi vidare med ihoptrasslade koppel. Efter en stund så suckar jag lite och ojjar mig lite samtidigt som jag (helt eller delvis) reder upp kopplen.
Det är bara helt logiskt att hundarna snabbt lär sig akta först sina egna och sedan även andras koppel. Det är ju de själva som vinner på det. Och så smarta är faktiskt alla hundar, att de gärna gör sådant som lönar sig.
svar till Elovena, del 1. Ordning och reda.
Postat av hundstund i Grundliga grunderna, svar till..., 18 augusti, 2010
Ja. Elovena skrev ett alldelse underbart inlägg om senaste kvällspromenad…
http://bloggen.fi/elovena/2010/08/18/kvallspromenaden/… och jag ska göra mitt bästa för att ge mina kommentarer. Dock, det är otroligt svårt att pricka riktigt rätt när man varken träffat hundarna eller människan. Vem vet, kanske tillfälle kommer att ges och då har både Elovena och jag något att skriva om
Nåja. Jag tänkte att jag plockar ut stycken ur Elovenas inlägg och svarar på/ kommenterar dem, ett i taget. Detta första blir ett riktigt konkret tips:
” Guldlock dansade och hoppade runt mig en stund i sin iver men stod sen stilla rätt bra så jag fick på henne selen. – - – Under tiden som vi trixade hoppade Mosse av och an som en vild galning i sin bur, skällande så det ekade i hela byn, givetvis utom sig av rädsla för att han kanske inte får komma med!!! Men jag tog ner hans sele från kroken och öppnade dörren… – - – Efter x stycken totalt okontrollerade volter, piruetter och kullerbyttor var han också färdig,… ”
Det är ju inte det minsta konstigt att hundar blir till sig av lycka när de listar ut att något roligt kommer att hända. Så ska det vara och det ska vi inte ta ifrån dem. Jag tycker alltså inte att vi ska börja tjata om ”tyst!” eller ”sluta!” åt hundarna. I stället ska vi hjälpa dem att hjälpa sig själva. Vi ska ge dem en uppgift (och samtidigt ett litet ultimatum), som kommer att leda till att de kan komma ut på promenaden.
Man kan inte gå på promenad utan sele. För att jag ska sätta selen på hunden vill jag att den sitter stilla. (Alternativt vill jag ‘bara’ att den ska vara stilla och ha alla tassarna på marken.)
Ta selen med och gå (in) till hunden. Hälsa på hunden, för den är ju himla glad att träffa dig. Ställ dig sedan upp. Stå lugn och rak och tänk på din hållning. Se gärna lite ‘klurig ut’. Precis som om du just hade gett hunden en gåta och nu väntar på vad svaret ska bli. Det ska finnas förväntan och lite utmaning i luften.
Ge hunden sitt-kommando (nu utgår jag från att den kan det!?), varpå hunden sätter sig. Beröm genast-bums med ett lugnt ”bra!” och som belöning böjjer dig snarast, men lugnt, ner för att trä på selen. Om hunden stiger upp reser du dig genast och upprepar lugnt sitt-kommandot. Sittandet beröms och du gör ett nytt försök att trä på selen …. Detta upprepas, helt enkelt, så många gånger det behövs.
Om du väljer alternativet att hunden ska stå lugnt så ger du förstås inget sitt kommando. Utan när du reser dig efter att ha hälsat så väntar du bara att hunden stannar upp i en rörelse (om bara för en halv sekund). ‘Halten’ beröms och du gör ett försök att trä på selen. osv.
Det är jätte viktigt att man förblir lugn och är förberedd på att det tar tid de första gångerna. Det är inte fråga om att få hunden att lyda. Utan vi vill få hunden att jobba och tänka. Den kan inte misslyckas. Det kan bara gå snabbt eller ta lite längre tid.
Samma arbetsmetod kan man använda för att få en hund-i-hage att vänta lugnt och inte hoppa mot grinden när man vill gå in: Bestäm dig för vad du vill hunden ska göra. T.ex. vänta med alla fyra tassarna på marken. Ta tag i grinden och vänta, med förväntan. Genast hunden ger minsta lilla prov på beteendet du söker så berömmer du och börjar öppna grinden, lugnt men inte för långsamt. Om hunden rör på sig så stängs grinden, vänligt men bestämt, igen. Och genast hunden är stilla en sekund så berömmer du och öppnar osv. osv.
Risken finns att du står där med hunden väldigt länge. Väldigt väldigt länge. Tänk om ni inte hinner ut på någon promenad alls? Risken finns. Kanske någon annan kan ta ut hunden så den får göra sina behov? Och den människan får då ta på selen efter bästa förmåga. Hunden behöver inte någon lång promenad. För jag kan lova att tanke-arbetet hunden gjort är mycket mera tröttande än promenaden.
Alternativt så släpper du plötsligt din hållning och tar samtidigt bort klurigheten från ditt ansikte. Se glad ut och meddela åt hunden att det var en svår gåta… Ni får fundera mera imorgon. Sedan är det bara att trä på selen i vanlig ordning.
-
Du bläddrar för närvarande i arkiven för svar till… kategorin.
besökare…
Senaste kommentarer