HundStund

Det har varit full fart en tid nu. Allt mellan varven tänker jag att jag borde skriva om dittan och dattan. ”Det här” måste jag skriva om! … Och jag ska, så fort jag hinner.

Men jag börjar med en liten ”fallstudie”. En enskild situation som beskrivits för mig.
Då jag inte sett händelsen och aldrig träffat matte eller hund – så återstår för mig att ”fritt reflektera” över det jag läser.  Här kommer beskrivningen av ‘problemet’:

Min 1,5 års golden som är hur god som helst -får springa löst över ängar och in på skogsvägar springer av sig, har hur kul som helst. — Men nu kommer vi till problemet: Vi svänger hemåt och kommer vi till den punkten då kopplet behövs igen … Min kära Maxi biter i kopplet nafsar mig i handleden. Jag säger bestämt nej, försöker att vända ryggen åt busfasonerna. Men inga resultat som är godtagbara för min del. Det slutar med att matte blir arg – tar tag i nackskinnet – å lägger busen på rygg . Jag håller och håller – ibland kan proceduren upprepas 2-3 ggr innan vi går hem. Jag på dåligt humör  och vad Maxi tycker sa han inte.
Varför händer detta ? Och vad gör jag för fel ?

Kort sagt: det blir alltså problem då hunden ska kopplas igen i slutet av promenaden. Det kan bero på olika saker och man kan hantera det på olika sätt. Frågan: Vad gör jag för fel? … är bra till den delen att matte uttrycker att hon vet att det här är hennes ansvar (det är sällan fel på hunden). Men samtidigt  mår vi inte bättre av att känna att vi gör fel – så så ska vi inte tänka. Vi ska bara tänka annorlunda:

Hur vill jag det ska funka? Vad är viktigt? Vad är viktigast? Hur gör jag för att det ska bli så?
I beskrivningen ovan så är det så mycket som är rätt! Matte har så bra kontakt med hunden att hon kan ha honom lös. Han försvinner inte. Han kommer till henne när kopplet ska på!  osv.
Men jag förstår att det är koppelbitandet och framförallt handledsnafsandet som ska bort.

Den allra enklaste lösningen, den tråkiga, är att inte alls koppla lös hunden. Det är den korta enkla vägen. Då kommer inte situationen när han ska kopplas igen och då uppstår inte problemet heller. Men åtminstone jag värderar frihet så högt att den lösningen inte tilltalar mig. En annan ”quick fix” – bara för att ändra på något kunde vara att byta halsbandet (om det är det du har nu) till sele. Selen blir på när du kopplar lös och när hunden ska kopplas är det enkelt och smidigt att knäppa fast kopplet tillbaka. Man gör ingen sak av det, helt enkelt. Det var om man vill testa ändra de yttre faktorerna.

Om vi också vill/behöver ändra på skeendet så får vi tänka vidare. Förutom att Maxi är en ganska ung och lite hormonstinn pojke (vilket gör att han reaktioner blir ‘lite’ överdrivna) så tänker jag att själva beteendet kan bero på två olika saker. Mitt förslag till ”lösning” blir ändå ganska lika:

Efter att ha fått springa och njuta och härja så kan jag bra tänka mig att Maxis adrenalinnivå är ganska hög när han ska kopplas. Han är ännu uppe i varv och ‘bara måste’ få utlopp för ännu lite energi… Så han avreagerar sig på matte och på kopplet.

Alternativ två är att Maxi springer mycket sälvständigt när han är lös. Han sysslar med sitt och matte njuter av stunden. När så hunden ska kopplas har han ett stort behov av ‘kontakt’, lek och samspel… Som tar sig ut på lite olyckligt sätt.

Jag skulle då tipsa om att matte engagerar sig i Maxis lösa stunder. Inte konstant hela tiden, men med jämna mellarum och med lite ‘rytm’. Det behöver inte blir mera invecklat än att man ‘skickar’/hänvisar honom från skogen på ena sidan skogsvägen till skogen på andra sidan. Byt riktning ibland när du går, gå 50 meter tillbaka och vänd sedan igen. Ta in längs en stig, inse att du valt fel väg och vänd om. Du ger alltså promenaden lite mera innehåll och struktur och hunden får en orsak att vara uppmärksam på dig. Han känner att ni verkligen går tillsammans att han också är medräknad.
Kalla in honom med jämna mellanrum, för att ge och få en stund med närkontakt. Ta lite dragkamp med en pinne eller en liten brottningsmatch. Se till att ha kopplet utom räckhåll/synhåll – det ska inte ingå i leken. Busa! Den här inkallningen får gärna vara lite låg och fånig. Tjoa lite och vifta med pinnen, eller brottas i luften . ”Släpp” honom sedan igen.
Andra gånger kallar du in honom lite mera ‘behärskat’ – inte bestämt eller något, men du är rak och reslig i kroppen. Då belönar du med en liten godbit, inte med bus. Ta samtidigt ett par sitt eller ett par ligg, eller ta några språngsteg tillsammans… och belöna med godis. Sen tackar du för dig och ”släpper” iväg honom.

När promenaden sedan närmar sig den punkt när kopplet ska på så tar du en av de två inkallningarna. Antingen lite behärskat, som följs av mycket beröm, en liten belöning och en liten uppgift (sitt) som igen belönas. Koppla.
Eller så tar du en bus inkallning, beröm och busa. Busa en stund. Reser dig sedan rak och ståtlig, som ett tecken på att leken är avslutad. Koppla.

Om han nu börjar härja och ha sig så reagerar du så lite som möjligt. Knyck inte undan, varken hand eller koppel. Stelna till och ge ifrån dig behärskat och lite nasalt ”nej”, avvakta och  invänta att han besinnar sig – varpå du lugnt och sansat uttalar din uppskattning ”fiiiint” eller ”sååååå”. Förbli lugn i kroppen, men ansiktet får gärna se lite positivt överraskat ut – då  blir känslan i rösten också rätt. Om du drar undan händerna eller viftar med kopplet så är ju leken i full gång, i hundens ögon. Att vända sig bort kan också bjuda till någon typ av gömma-söka-hitta lek. Att vända sig bort funkar bäst med riktigt små valpar. Försök var målmedveten, lugn och fast i dina rörelser. Prata så lite som möjligt (inte alls). Släpp dig inte stressad.

Det blev långt igen. Förhoppningsvis har du, Maxis matte, och kanske också någon annan läsare nytta av detta.

Jag önskar er trevliga hundstunder ute i naturen!