Tar mig friheten att tillönska läsare och vänner en angenäm, trevlig och härlig Valborg. Väderspåarna har ju utlovat rätt hyggligt väder så det kan bli hur trevligt som helst. Påminner mig dock att det i Vasa under en 1-majdag i början av 1960-talet kom tio centimeter snö. Dessutom blåste nordan riktigt ordentlig.

Under barndomens glada dagar var 1-maj en riktig festdag. Hemma i Replot sparng pojkar och flickor med snunnor, vippor och klockor av olika slag i ett band om midjan. Som mest hade jag en gång sju stycken välklingande mässingsklockor i olika storleker runt magen. Mjöd drack vi inte men nog Bockens rödlimonad. Det var tider det. Tider som aldrig återkommer.

Hur var vädret under andra halvan av 1940-talet? Ja, två gånger minns jag att vi kunde springa barfota på 1-maj men ibland fanns det rätt gott om snö på ställen där inte solen sluppit till att värma med sina strålar. Oberoende av vädret så minns antagligen de flesta av oss 1-maj som en trevlig dag. Jag hoppas att Ni alla även i år upplever en vederkvickande 1-maj!

Om Peter Albäck och Herbert Lindén visade upp fin vårform i förra inlägget så gjorde Närpes Kraft samma sak i vårens första match i division 2. I ett strålande väder och på en härligt grön gräsmatta mötte Kraft på hemmaplan Kiisto från Vasa. Gänget från Närpes visade var kraften finns och slog gästerna från Vasa med 5-1. Så det blev en kraftig seriestart för hemmalaget.

Som vanligt hade också en talrik publik sökt sig till fotbollsstadion. Närapå 500 personer. Eller för att vara exakt var publiksiffran 472 personer. Tror inte att det på andra orter där division 2 matcher spelades fanns större publik. Planens gigant var onekligen Mario Rac som gjorde tre mål för hemmalaget. Talade efter matchen med förre VPS-spelaren Leo Tuisku och han var av den åsikten att Mario väl skulle platsa i ett ligalag. Kan så vara.

Att anrika Vasa IFK också lyckades vinna över Jämsänkosken Ilves med 1-0 är ju också glädjande. Samma gäller Jaro som hemma i Jakobstad lyckades ta fulla tre poäng genom att vinna över Kuopion Palloseura med 1-0 tack vare en straff i sista valetet. I kväll möter VPS på bortaplan JJK i Jyväskylä. Jag kan tänka mig att vasabor, jakobstadsbor och närpesbor håller tummarna för VPS. Aningen osäker är jag på jakobstadsbornas tumhållande. I vilket fall som helst var det roligt att sitta på läktaren i Närpes. Med det spel som killarna från storstaden visade upp tror jag att både Real Madrid, Barcelona och Blackburn fått bita i det sura äpplet om något av lagen mött Kraft i Mosedal igår!

Hufvudstadsbladet följer bra upp kampen om ordförandeskapet inom Centerpartiet. Helt naturligt eftersom det rör sig om ett stort parti. Hbl slog givetvis också upp Mauri Pekkarinens meddelande om att han drar sig ur spelet. Bland de som kommenterade på tidningens nätsidor fanns bland annat byfånen. Min kommentar retade antagligen upp Peter Albäck och han kom med följande riktigt humoristiska kommentar:

”Man bleknar av vördnad för att två så prominenta och politiskt kunniga och tunga påverkare inom rikspolitiken som Christian Ojonen och Herbert Lindén blandar sig i Centerns ordförandeval. Tryggt att veta att man alltid har dessa otroligt kunniga mentorer att anlita ifall det kniper”.

Jag blev verkligen glad över det överraskande berömmet. Jag är ju inte direkt bortskämd med sådana ljuvliga toner från Peter Albäck. Helt naturligt skrev jag en svarskommentar så lydande:

”Bästa Albäck! Jag känner varken dig eller Christian Ojonen men i politisk bemärkelse går både Peter, Christian och Herbert i  politiska ”knäbyxor”. Trions påverkningsmöjligheter på rikspolitiken torde vara plus minus noll.

Att Christian och Herbert skulle ha någon möjlighet, ens teoretiskt, att blanda sig i Centerns val av ny ordförande är totalt uteslutet. Det valet sköts av valda centerdelegater under stämman i Rovaniemi. Det förvånar att Albäck inte synes vara medveten härom.

Om jag hade möjlighet att ens för en dag fungera som mentor för Peter Albäck skulle jag uppmana honom att från svenska distriktets hemsida omedelbart radera informationen om att vi har presidentval inkommande söndag och att Paavo Väyrynen i valet har nr 4. Hemsidan meddelar också att Väyrynen inlett slutspurten i valkampanjen. Inför ett val som hölls för snart två månader sedan! Något som synbarligen undgått ordföranden för centerns svenska distrikt.

Dock: Valet av ny ordförande för ett stort politiskt parti intresserar alltid. Så Peter Albäck får antagligen finna sig i att folk kommenterar. Även på Hbl:s nätsidor”.

På Linda Forths och Rune Paros bloggar diskuteras det livligt om vilopuls och pulssiffror efter ansträngning. Vi kan utan tvekan fastslå att Peters och min puls just nu inte ligger i vila. Vi har höjt på nivån en aning. Min pulsmätare visar just på 176,5. Borde kanske ringa Peter för att få veta hans pulssiffror. Nåväl, alla ser att vi nu för en debatt i Hbl med stor vördnad och humor. Alldeles som det brukar vara när byfånar och mirakelmän duellerar!

Hufvudstadsbladet och Vasabladet meddelar i morgondagens tidningar att centerns ordförandekandidat Paavo Väyrynen hamnat ut för bannlysning. Ordet bannlysning används i modernt språkbruk i överförd bemärkelse för uteslutning ur en gemenskap eller grupp i största allmänhet. Innan läggdags anser jag att en begreppsförvirring föreligger. Landet ligger till som följer:

Centerpartiets Helsingforsdistrikt har av tradition arrangerat en Valborgsfest i huvudstaden. Så även i år. Det är inte PARTIET som ordnar festen. För länge sedan har distriktets ledning belutat att talen under festen skall hållas av partisekreteraren Timo Laaninen och stadsfullmäktigeledamoten Terhi Peltokorpi. Festen hålls invid statyn av framlidne presidenten Kyösti Kallios staty nära Riksdagshuset. Så långt är allt väl.

Nu har dock Paavo Väyrynen ”trängt sig emellan” och propsat på att han skall tala på festen. Väyrynen hör inte till Helsingforsdistriktet utan möjligen till det nyländska distriktet. Eller kanhända Lapplandsdistriktet. Partiordförande Mari Kiviniemi har meddelat Väyrynen att han kan sluta dagdrömma om att tala på festen under Valborg. Helt korrekt. Någon bannlysning är det inte fråga om.

Det förhåller sig nämligen så att Helsingforsdistriktet välkomnar Paavo Väyrynen att närvare vid valborgsfesten som åhörare. Vilket bekräftar att han på inget sätt är bannlyst från deltagande. Men antagligen står inte Paavo ut med att lyssna på Laaninens och Peltokorpis eminenta tal.

Vi kan ställa oss frågan: Vad menar Paavo med sitt löjliga utspel? Givetvis är avsikten att få rubriker i medierna och möjligen därmed få sympatiröster från delegater när det är dags att i Rovaniemi välja ny ordförande för centerpartiet. Och rubriker får han minsann. Men måhända sågar han av den klena gren han sitter på. Risken finns. Nu hoppas jag att mina läsare, både bannlysta och icke bannlysta, skall sova en riktigt god natt. På Byfånens blogg är ingen bannlysning i sikte utan det är ”frittare än fritt” att kommentera. Även i valborgstider.

Bloggaren Zwei skrev idag ett inlägg som han av okänd anledning gav rubriken ”Kva säir et”. På ren svenska betyder det: Vad säger du? Jag kommer mycket väl ihåg när jag första gången i mitt liv hörde frågan ställas på närpesdialekten. Dagen, månaden eller året minns jag inte men det måste ha varit mellan 1949-1952. Troligen sommaren 1952.

Sommarkvällen var vacker. Tillsammans med några andra pojkar i 11-årsåldern hade vi lekt indianer och vita i Nyysto back. En populär lek på den tiden för pojkarna i byn. Nu var leken över och vi stod samlade på gårdstunet hemma hos oss när jag såg ett par rätt unga, främmande damer komma cyklande utefter Öjastået som strök förbi vårt torp. De samtalade med varandra och skrattade högt.

Jag beslöt av okänd anledning att ställa mig halvvägs ut på tået och när de cyklade förbi mig skulle jag vara vitsig och ropade att ”bakhjulen snurrar fel väg”. Mina kamrater skrattade åt mitt tillrop. Den ena av de främmande, unga damerna såg på mig och ropade: Kva säir et pojk, kvill ett pussas? Jag blev helt mållös och kom mig inte för att säga något. Knockout på direkten.

Varifrån kom damerna? Ja, småbönderna i skärgården hade 1948 byggt ett mejeri i kyrkbyn som hann fungera fram till julen 1952 när den första färjan sattes i trafik mellan Replot och fastlandet. Efter det fördes mjölken från skärgården per bil till Milkas mejeri i Vasa.

Under de år som mejeriet i Replot var i drift besöktes byn regelbundet av unga damer som vi kallade kontrollanter. De besökte mjölkproducenterna i byn, tog mjölkprover och jag antar att de också delade ut goda råd av varierande slag. De bodde i en liten lägenhet i mejeriets andra våning. Lägenheten bestod av 2 rum och kök. De två damerna som cyklade förbi vårt torp den vackra sommarkvällen var med säkerhet tvenne kontrollanter på besök i byn. Kva säir et pojk, kvill et pussas? Nej, det ville jag verkligen inte just den kvällen.

Frågan i inläggsrubriken kommer sig av att jag nu, på ålderns sensommar, beslutat att förverkliga en gammal dröm. En dröm som jag hitintills förträngt. Anledningarna härtill är många. Kanske den främsta anledningen är att plånboken inte varit tillräckligt tjock. Ett problem som dock gick till historien under Lottosnurrningen senaste lördag. Vinsten kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt.

Den 16 juni har jag ombetts att hålla ett föredrag/anförande under en fest som Kvarkens Båtmuseum anordnar ute i Åminne i Malax. Huvuddelen av föredraget kommer givetvis att handla om båtar och om den omfattande trafiken med farkoster av olika slag som förde till och från något i gången tid. Helt klart är det nödvändigt att vid ett sådant festligt tillfälle var välklädd. Och eftersom jag nu, efter lottovinsten!, har att ta av gjorde jag slag i saken.

Jag känner givetvis inte till om mina läsare håller till i den sociala klass som går med handväskor och portföljer tillverkade av märket Gucci. Hur som haver beställde jag en Gucciportfölj från Paris. Billig var den sannerligen inte, den kostade hela 1452 euro. Publiken i Åminne kommer sannolikt att bli minst sagt imponerade. Inte minst mina många byggmästarkompisar i Malax som, i bästa fall, bär en portfölj från Minimani i Vasa. Men inte nog med Guccin.

En ny sommarkostym behöver jag. Även den kommer att levereras från Paris. Designad av självaste Louis Vuitton. Skriftskolkostymen som jag köpte våren 1956 av bröderna Borenstein i Kansa-butiken i Vasa kostade 1200o mk. Den skräddarsydda Louis Vuitton-kostymen går lös på 4765 euro. Bör nämnas att i leveransen ingår en vitskjorta designad av samme Louis.

När jag talade i telefon med Louis Vuitton undrade jag om han har någon kompis som är hejare på att designa kortkalsonger så rekommenderade han Alexander Mc Queen. Som en sina storkunder har han bland annat prins Daniel i Stockholm, Rune Vestergård och Lars Gästgivars i Korsholm. Klart jag slog till. Kalaset går lös på 1825 euro. Av en händelse tipsade Alexander mig om en keps från Givenchy. Den kostar hela 1250 euro. Blankskorna köper jag från Halpa-Halli i Närpes. Persedlarna från Paris och Milano kommer sammantaget att kosta 9 292 euro. En medelmånadspension för en finländsk byggmästare alltså eller liksom.

Dyrt blir det alltså och cirka 10 % av lottovinsten for snabbt sin kos. Men 90 % återstår om jag nu räknat rätt. Hur satsa de överblivna pengarna? Ja, en möjlighet är att satsa på ett par välplanerade lägenheter i ett nybyggt våningshus i ett kändiskvarter i Vasa absoluta centrum i storleken 5 rum, kök, bastu och gillestuga. Efter tio år kan jag sälja dem och räkna med en rejäl vinst. Prisstegringen kommer att vara minst 70 %. Enbart vinsten kommer att räcka till biljetter till IFK:s hemmamatcher i Vasa till livets slut. Kanske också till något besök på hästsportcentret i Vikby. Om de nu hinner få det klart tills jag lämnar arenan? Ha en bra dag allesammans. Och givetvis är ni allesammans välkomna till Åminne i Malax den 16 juni 2012!

Möjligheten att kommentera en del notiser och reportagen på Vasabladets nätsidor är alldeles utmärkt. Men som nätsidorna nu fungerar ser jag dem som ett sämre aprilskämt som betytt, betyder och kommer att betyda att seriösa kommentetare helt enkelt struntar i att kommentera. Vill HSS Media Ab ha det på det viset är det upp till dem. Synbarligen vill man det.

Moderandet har antagligen återgått i de gamla kärrhjulsspåren. Och vem kan förbjuda medialedningen att så göra? I läsarenkäten som jag lyckades fylla i och returnera kunde man gärna ha gett nätläsarna tillfälle att kommentera eländet på tidningens nätsidor. Men icke, sa Nicke.

Kvällsfunderingar:

Mina läsare kan gärna gå in på Vasabladets webbsidor och under notisen om Stefan Wallins bostadsaffär i Åbo läsa vad superkommenteraren Leif Holmblad från Vettmossvägen i Närpes skriver. Av sammantaget 13 kommentarer står Holmblad för 6 stycken. Den ena vidrigare än den andra. En man eller kvinna må vara minister, riksdagsman, chefredaktör eller konduktör men inte skall det närapå vara skottpengar på dem för att de köpt och sålt en bostadslägenhet och gjort sig en hacka på affären.

Det är inte förenat med några större problem att skriva en bok. Det som behövs är ett manuskript och ett tryckeri. No problema! Hösten 1984 slog mig tanke på att ge ut en bok i egen regi. Närde inte i något skede ens tanken på att ta kontakt med de etablerade förlagen. Tanke och handling har aldrig varit långt från varandra för mig.

Våren 1984 tryckets min debutbok ”Herberts vänner” på ett tryckeri i Göteborg i en upplaga om 1000 exemplar. Den innehöll 182 sidor text och fotografier. Kommer väl ihåg när boklådorna anlände till Vasa och jag lastade in dem i bilen. Då var min första tanke: Vad har jag ställt till med? Tryckkostnader och frakt gjorde tillsammans ungefär 40 000 mark!

Försändelsen från Göteborg kom en vecka före Mors dag. Lördagen före Mors dag stod jag på torget i Vasa med bord, parasoll och fyra stolar. Jag parkerade mig framför Frihetsstatyn. Jag hade förberett mig bra och paketerat in ett hundrtal böcker i vackert omslagspapper med en röd konstgjord ros limmad på paketet. Inne i boken fanns ett färdigt ifyllt bankgiro. Jag sålde drygt 150 böcker kontant och delade ut lika många till höger och vänster till folk som inte råkade ha 70 mk i plånboken. Jag brydde mig inte att fråga efter namnen på kunderna. Med andra ord sålde/delade jag ut 300 exemplar på samma dag. Det var en bra start.

Vem var min första kund? Jo, det var den kände vasaförfattaren Olof Granholm. Han kom cyklande på en damcykel som inte sett en droppe olja på tio år. Gnisslet av otrligt. Olof hade ju gett ut många böcker och var en känndis. Både i Finland och i Sverige. Rik som ett troll var han dessutom. Vi råkade ofta i luven på varnadra i Vasabladet i slutet av 1960-talet, hela 1970-talet och ända in på 1980-talet. Nu ville han köpa en signerad bok.

Men innan han köpte boken höll han en märklig föreläsning. Han undrade till  allra första ”vad du tror att du är för en karl eftersom du tror att du kommer att sälja tusen böcker i Svenskfinland”. Nej Herbert, detta kommer att sluta mycket illa! Jag har nog vetat att du är tokig men inte att du så här ofattbart tokig! På eftermiddagen återvände han på sin gnisslande cykel och undrade: Hur många böcker har du sålt? Ungefär 300 exemplar, svarade jag. Han trodde jag skojade.

Jag hade också utverkat lov av VD:s för Vasa Andelsbank, Kaj Skåtar, att jag fick lämna boken till försäljning på bankens kontor i Österbotten. Via bankens kontor sålde jag omkring 300 exemplar. Bokhandlarna sålde rätt bra. Inte minst Montins Bokhandel i Vasa. Upplagan var på 1000 exemplar var i praktiken slutsåld efter ett drygt halvår. Jag var en lycklig, ung man.

Jag hade givetvis bekantat mig med andra författares utgåvor och lagt märke till att ett förord av någon ”kändis” möjligen skulle göra susen. Men hade jag någon sådan i min vänkrets? Visst fanns det en sådan. Jag vände mig till min gode vän, pingstpastorn Jean-Erik Mårtensson, född på Houtskär i Åbolands skärgård, och han skrev följande förord på pärmens baksida:

”HERBERTS VÄNNER är inte bara en rolig och underhållande läsning. Herbert Lindén har i själva verket lyckats skapa ett allmogekåseri med färgstarkt össterbottniskt skärgårdskynne.

Till charmen hör att åtskilliga ännu levande i Herberts stora vänkrets finns med i galleriet och tecknas med ögonblickets träffsäkerhet, som nästan bara en kamerablixt kan prestera. Men så är Herbert också en god fotograf.

Som läsaren snart skall finna älskar Herbert det svartvita fotografiet. Han är skeptisk till färfotot. Det står sig nämligen inte. Men ingen skall tro att mörkret och skuggorna dominerar i Herberts fotoalbum.

Tvärtom är det så att solen och ljusglimtarna alltid tycks finna en yta i Herberts bildvärld. Den uppmärksamme läsaren kan gissa att det är Guds välsignelse och glädje som hela tiden glimmar till också där mänsklig torftighet och trånboddhet lätt förjagar ljuset.

Den som skaffat sig HERBERTS VÄNNER har säkerligen samtidigt skaffat sig ytterligare en vän i sin trevligaste och bästa krets.

Jean-Erik Mårtensson   

Jag blev så ”tagen” av det fina förordet att jag i de böcker jag senare gett ut skrivit förordet själv! Det var till och med någon skojare som sommaren 1984 med glimten i ögat undrade hur mycket jag betalat vännen Jean-Erik för det välskrivna förordet!

Givetvis åkte jag runt till dagstidningarnas redaktioner i Svenskfinland, talade med kulturens journalister och undrade om de möjligen kunde tänka sig att recensera min debutbok. Det gjorde de med råge och dessutom fick jag fina recensioner. Jag blev nästan aningen högfärdig. Men bara en aning.

Men det är inte bara att spela och sjunga. Satsar du eller jag cirka 8000 euro för att ge ut en bok i egen regi gäller det att vara aktiv och så vid alla vatten. Det har jag gjort. Innan jag skördar nypotatis ute vid fritidsstugan har min sjätte egna bok gått i tryck. Då blir att öppna spjällen för fullt. Än en gång!

Under morgondagen och söndagen är det dag för den vårliga Stormässan i Botniahallen. I ett hörn av hallen finns och Bokmässan där olika aktöter presenterar och säljer sina verk. Jag har under de senaste åren också salufört mina böcker på mässan och varit helt nöjd med kommersen.

Nu hade jag planerat att ha ett mellanår men ur den villfarelsen togs jag för ett par veckor på ett överraskande sätt. Jag fick nämligen ett telefonsamtal från en byggmästare från Vasa som under andra halvan av 1960-talet var timlärare vid Tekniska skolan i Vasa. Vi som gick på byggmästarlinjen fick av honom undervisning i arbete under vatten. Det var denna byggmästare som ringde upp mig och förslog att vi skulle dela bord under mässan. Hans namn är Bengt Cygnel. Född i Karleby.

Han har gett ut en minst sagt annorlunda och spännande bok med titeln ”Marhaba” där han skildrar sitt liv som byggare. Jag har läst boken och hans skildring över åren som byggare i Saudi-Arabien. En minst sagt färgstark skildring. Jag sträckläste faktiskt boken. Så intressant var den.

Aningen orolig är jag vad Bengt kommer att ställa till med. Han ringde mig häromdagen och berättade att han kommer att stå bakom försäljningsbordet ekiperad i en arabdräkt som han fått i gåva av en förmögen oljeshejk i tiden. Dessutom sade han sig ha kompletterat klädseln ur Vasa Teaters lager! Undra på att jag är orolig. Jag hoppas att det inte blir någon form av kravaller vid bordet. Jag ser med spänning fram emot morgondagen.

Själv kommer jag givetvis att vara klädd enligt Halpa-Hallis modejournal från 1994. Så jag kommer inte att tävla med Bengt i det fallet. Men på ett plan kan jag klarar jag mig. Jag är betydligt längre än honom och så har han än vitare hår än mig. Om det nu är värt att notera! Har mina läsare vägarna till mässan i Botniahallen under veckoslutet så stanna upp för en pratstund.

Under dagens gång har de internationella nyhetsbyråerna förmedlat en nyhet från Finland som fått stor uppmärksamhet. Läsare runtom i världen har skrattat och gråtit om vartannat. För ett par timmar sedan landade ett mindre chartrat flygplan på flygfältet i Täktom i Hangö medförande ett 20-tal journalister från den engelsktalande världen samt ett 10-tal fotografer.

Det hela började med att en äldre man hade ringt till polisen i Raseborg och samtalet hade kopplats till överkonstapel Hans Dido. Mannen berättade att han, via en annons i Västra Nyland, ringt en en uppfinnare som hävdade att han uppfunnit en sängkonstruktion som slagit världen med häpnad och bett honom komma till hans hydda i Bromarf och visa den häpnadsväckande sängen. Så långt var allt gott och mer än väl.

Mannen i Bromarf och sängkonstruktören tecknade ett bindande avtal om leverans av en ny säng. En säng som skulle innebära en revolution i Bromarfs nattliv. När kontraktet var undertecknat kom sängkonstruktören på att han glömt att montera golvsilen i sängbotten. Han kröp därför in på sängen från fotändan. Endast sextiotvå centimeter av hans ben stack ut ytterom sänggaveln. Då hände det som inte skulle få hända.

Lockkonstruktionen slog igen och sängfabrikören hamnade i kläm. Eftersom lockats automatiska lyftmekanism låst sig var det en omöjlighet för mannen från Bromarf att få upp locket och sängfabrikören befriad ur sängens gap. Han gjorde det enda rätta och ringde polisen Hans Dido i Raseborg. Den raska polisen ryckte ut med tjutande siren och ambulansen hack i häl.

Väl framkomna till olycksplatsen hade Hans Dido och han assistent svårt att hålla sig för skratt. Det rådde ingen tvekan om att sängfabrikören inte befann sig i direkt livsfara så de tog det lugnt och undersökte olycksplatsen nogsamt. Bland annat konstaterade Dido att sängfabrikörens skonummer var 43. Redan på gårdstunet hade de lagt märke till en bil av märket Ford. Mannen från Bromarf intygade att bilen tillhörde den i kläm varande sängfabrikören.

Konstapel Didos assistent lyckades på outgrundliga vägar ta reda på lösenordet till sängmekanismen och sakta men säkert lyfte sänglockets gavel mot taket och sängfabrikören kunde befrias. Innan dessa hade dock de engelsktalande journalisterna och fotograferna anlänt och intervjuade såväl konstapel Dido, mannen från Bromarf och sängfabrikören. Jag har inte lyckats få en bild av sängkonstruktionen från de internationella bildbyråerna. Men går ni in på Zveis blogg ser ni vidundret. Slutet gott allting  gott. Notera dock att lockmekanismen ännu är provisorisk.