Som jag skrev i förra inlägget har Peter Albäck till vår stora glädje återvänt till tidningarnas webbsidor. Han är lika välkommen som årets första stare jag såg för ett par dagar sedan. I förra inlägget citerade jag en av hans kommentarer och tar mig friheten att citera även kommentar numro 2:

”Sfp har i alla tider skolat upp kollektivpolitiker som i gruppen kan vara hänsynslösa och gemena. Man är van att stå och sparka i gäng på enskilda oliktänkare men som ensamma individer är ni Sfp:are rädda och fega. Därför kommer detta parti att dö sotdöden. Min gissning är att partiet är under 3 % i valet 2018.” Så långt Peter.

I alla partier finns det hänsynslöshet och gemenhet. Sådant har funnits i alla tider och kommer alltid att finnas. Det enda parti (politiska distrikt) som haft skolning i hänsynslöshet, gemenhet, ljugande, förtal och smädande är dock Centerpartiets svenska distrikt. Under ledning av ”rektor” Peter Albäck. Skolningen har dessutom mest gått ut på att sparka på försvarslösa kvinnor.

Fega och rädda? Jag har aldrig upplevt någon så feg, rädd och ryggradslös politiker/man som Peter Albäck. Han har luffat till skogs och jamat högt varje gång han beretts möjlighet att stå för lögner, förtal och dylikt.Då har han krupit under mammas kjolfåll och fällt krokodiltårar.

Hans karriär som politisk siare saknar nästan motstycke i närhistorien. Inför riksdagsvalet 2007 skulle Sfp närpå utplånas. I kommunalvalet som blev en enorm framgångssaga för svenska distriktet blev resultatet i verkligheten så eländigt att styrelsen beslöt att hemligstämpla det. I valet till EU-parlamentet fanns det inte en chans att Sfp skulle behålla sitt mandat och inför riksdagsvalet 2011 orerade han med att han från centerledningen fått veta att Sfp inte sitter i den regering som bildas efter valet. Nu profeterar han att Sfp i valet 2018 inte når upp till 3 %.

Till saken hör att 2018 arrangeras endast ett politiskt val i Finland, nämligen presidentvalet. Det troliga är att Sfp i det valet inte har någon egen kandidat. Jag antar att så är fallet. I övrigt tror jag att mina läsare är så allmänbildade att de ler åt Peters profetior. Hitintills har de slagit fel till 100 %. 

Jag har, hur underligt det än låter, saknat min ”gode vän” Peter Albäcks briljanta kommentarer på Vbl:s webbsidor. Men nu har de dykt upp. Av innehållet verkar det dock som om han häckat i någon gyttjegrop utefter Nilens stränder under bortavaron. Åtminstone av tvenne webbkommentarer på Vbl idag. Jag citerar den kortare kommentaren:

”Wallin tycks inte alls skämmas för den enorma skada han med sina falska kabinettbeslut orsakat oss vanliga svenskspråkiga. Bra att han avgick.” Så långt Petrus Albäck. Kan nämnas att 8 läsare håller med honom och 37 är av annan åsikt. Albäck ligger alltså för tillfället under med siffrorna 8 -37!

Det verkar vara så att Albäck är läskunnig. Dessvärre synes det vara så att han inte alltid förstår vad han läser. Har noterat detta fenomen flere gånger under årens lopp. Läskunnighet är bra. I kombination med läsförståelse en gudagåva.

Stefan Wallin har ju inte avgått. Det han gjort är att meddelat partistyrelsen att han inte ställer upp för omval under partidagen inkommande sommar. Ett faktum som helt undgått Peter Albäck.

I sammanhanget gör jag en koppling till det kommande ordförande valet inom Centerpartiet. Nuvarande ordföranden Mari Kiviniemi har fått åtminstone två utmanare, Paavo Väyrynen och Mauri Pekkarinen. De två herrarna står ju inför den situationen att de inom tio år får boka plats på åldringshemmet.

Partiets svenska distrikt har fört fram som sin kandidat Paavo Väyrynen. En man under sin krafts dagar i finländsk politik sysslat med ”kabinettsbeslut” som är så nära landsförräderi en finländsk politiker någonsin kan komma. Men det förvånar inte det minsta att Albäck & Co vill ha en helt ryggradslös politiker till partiets ordförande.

Jag beslöt för några dagar sedan att slipa och olja trädgårdsmöblemanget i god tid. På eftermiddagarna nu går det utomordentligt bra att sitta i solen på terrassen och avnjuta kaffetåren tillsammans med en Blå Belmont. Nu har jag slipat och oljat färdigt och de sex stolarna och bordet skiner som bässballar i månsken.

Vad gör jag då? Givetvis brygger jag två koppar gott kaffe och ser på mitt verk. Alldeles liksom vår Herre i tiden efter skapelsens morgon. Även han såg på sitt verk och tyckte att det var gott och välgjort. Så jag är i gott sällskap. För att ytterligare höja stämningen går jag in på Rune Paros blogg, skrållar bakåt i tiden och kommer fram till sången ”Lugna hamn” med Teofil Enström och sällskap. Jag känner att jag nått den lugna hamnen. Åtminstone vad trädgårdsmöblemanget anbelangar. Snart kommer sambon från jobbet, tittar på det välgjorda arbetet, småler och säger: Fantastiskt bra jobbat! Säger hon något annat blir det stormvarning!

Debatten om försvarsreformen och inte minst om Nylands Brigads vara eller inte vara har tagit på krafterna. Nu skall jag göra en tillfällig omsadling och testa minnet på de av mina läsare som fyllt åtminstone 70 år. Vi börjar ju vara i den åldern att vi får besök av en kommunal minnestestare. Utrustad med mätare, blanketter och annan kommunal rekvisita.

Jag antar att minnestestarna sedan överför resultaten i någon databank för framtida behov. Vår minnesförmåga bedöms antagligen enligt betygsskalan i den gamla folkskolan. Alltså från 4 till 10. Våra testresultat är antagligen ”hemligstämplade” för omvärlden men finns säkerligen tillgängliga när vi  i tidens aftonrodnad installeras på äldreboendet. Bra så.

Nu gäller denna minnestest närmast läsare i Vasa med omnejd. Jag kan ju inte kräva att exempelvis Scriptrix borta i värmländska Kil skall kunna tillgodogöra sig minnestestet. Knappast heller Greta i Terjärv. För att nu inte nämna Zwei på Solkusten.

Till minnestestet: Vad sysslade en förening, hemmahörande i Vasa, med i tiden som bar namnet Vaasan Kärpät? Det var fråga numro 1. Fråga numro 2 lyder: Vad sysslade ett gäng under namnet Tornado med? Även det gänget hade sin aktivitet förlagd till Vasa. Fråga numro 3 lyder: Vad sysslade en förening som hade namnet Sandvikens IF med i Vasa ”förr i vääden?”

Till Mamma!

Jag får nu taga mig den ledigheten och sända Er några rader. Jag mår som vanligt, men huru mår Ni där hemma? Är Ni alla friska och vid  god hälsa? Det hoppas jag. Vi ligger i Åbo, vi  skall lägga upp på remont här, vi har redan varit här ett par dagar.

Jag skrev hem ett brev när vi var i Viborg, men jag har ej fått något svar på det, så jag vet ej om Ni har fått det. Jag skrev där att vi blir avmönstrade, men jag har hört att vi inte blir avmönstrade utan vi får vara här under hela remonten. Den räcker väl en tre månader. Så ungefär till julen blir vi färdiga.

Jag vet ej om jag stannar ombord eller vad jag gör. Men om jag stannar så måste jag hava mera vinterkläder skaffade åt mig. Men jag skall skriva hem litet längre fram, så skall jag säga vad jag gör. Så får ni veta det också.

Men jag undrar huru det har gått med Emil och militären. Han har väl varit på syn nu. Har han blivit duglig eller ej? Låt mig veta det. Emil har bara skrivit en några rader till mig på hela tiden, så inte vet jag om han är arg eller vad han felar. Men hälsa åt Emil att jag har fått ett brev åt honom från Koskö som var skrivet i vårast. Det är en flicka från Koskö.

Nu när jag får ledigt någon vacker kväll så skall jag skicka hem en ”sigaretslåda” åt Pappa, så får jag se om det fram med posten. Sedan skall jag skicka mera, när jag fått höra att det har gått fram. Men jag undrar huru det står till med Pappa. Nog vet jag att han är arg på mig, jag som inte var hem på några ängar. Men det var inte min mening att vi skulle vara borta, både Emil och jag. Jag tänkte att en av oss skulle vara hemma under höbärgningen.

Jag hade funderat om jag hade kommit på en resa till England före julen, men det blev inte så. Jag tänkte skaffa Pappa julbrännvin då, men skall väl skaffa honom ännu fast det inte blir till julen. Det kommer väl nog någon passlig gång ännu. Men huru är det med pappersvirket? Har Petsmoborna tagit det ännu? Det har väl varit mycket arbete med det, att lägga det i grimmor. Det var ju många platser vi hade lagt det på. Har Edith förtjänat nå mycket med bärplockningen? Eller har det alls varit nå bär alls i sommar? Då vi låg i Kemi så köpte vi oss ett par liter blåbär, och nog var de goda.

Huru är det med August Ek, lever han nå mera? Jah har ej hört av honom, jag har skrivit ett par brev åt honom men jag har ej fått nå svar av honom, så jag vet om han lever nå mera. Lever han, så hälsa åt honom att han skall skriva ett brev åt mig så får jag höra huru han mår.

Jag har hört att Ungdomshuset är stängt.Är det sanning eller ej? Ja, nog var det tråkigt att Antis hästen skulle gå ihjäl. Huru skall de nu få en häst? Huru är det med folket i Replot nu för tiden, är folket lika onda på Pappa nu, som förut? Eller har det blivit nå bättre?

Huru är det med Ribak Karl och Öijas Hilda, skall de inte börja gifta sig snart, eller är de gifta? Jag undrar om Ellen har fått sin kammare i stånd ännu, och om hon går och dansar, kanske hon är full dansare redan? Jag får väl se när jag kommer hen! Jag får nu sluta för denna gång, med många hälsningar till Eder alla.

Adjö. Werner Öjst

Min adress: s/s Lapponia

Vikerströms kontor, Åbo

Brevet är daterat den 30 september 1919. ss Lapponias ”remont” blev antagligen klar tidigare än beräknat eftersom fartyget med besättning firade julen i hamn i London. Emil är Werners bror, född i juli 1899. När bröderna hälsade på hemma åkte de ofta till mor Lovisas hemby Koskö på dans. Brevet som Werner fått och vilket var adresserat till Emil var skrivet av en flicka i Koskö som Emil haft en romans med.

Förståeligt nog är fadern Karl-Gustaf litet sur på sina söner eftersom de inte kommit hem till höbärgningen sommaren 1919! När det gäller virkesleveranserna till Petsmo hänger det ihop med att Karl-Gustaf, vid sidan av polistjänsten, köpte upp skog, avverkade och forslade till Petsmo.

Rätt rörande är att 18-årige Werner vill veta om Karl och Hilda gift sig, hur August Ek har det, om Ungdomshuset är stängt och dessutom tycker han synd om Antis som mist sin häst. Sedan vill han veta om ”folket i Replot” är onda på Pappa ännu. Orsaken var att far Karl-Gustaf var polis i Replot under åren 1913 – 1928. Han dog i mars 1928 i magkräfta. Orsaken till varför han endast skriver brevet ”Till mamma” känner jag givetvis inte till.

Ett brev betyder så mycket. Åtminstone för länge, länge sedan. Idag skriver vi sällan brev för hand. Om vi ens skriver brev. E-post, Sms och annat har tagit över. Efter hundra år finns inget kvar. Likaså är det med dagens fotograferande. Allt är borta efter hundra år. Kanske långt tidigare.

Sjömansbrevet i inlägg nr 461 skrev sensommaren 1945 ombord på Svenska Amerika Linjens ss Drottningholm av min morbror Werner Öjst. Det äldsta sjömansbrevet som Werner skrev är daterat 27 december 1919 i London. Werner seglade då på vasaångaren ss Lapponia och de ligger över julen i hamn i London. Befälhavare ombord är sjökapten Gustaf Burman. En legend under sin livstid. Kapten Burman avled i London i medlet av 1920-talet och är begravd där. Werners julhälsning till föräldrarna Lovisa och Karl-Gustaf lyder:

Ihågkomna Mamma och Pappa!

Goddag på Eder alla! Jag lever och mår bra och hoppas detsamma. Jag undrar huru Ni firat julen och huru Ni har haft det. Jag skall berätta huru jag har firat julen. På julaftonen så var ute och handlade åt mig några småsaker, för här i England så firas det inte julafton.

Jag köpte åt mig en Grammofon. En mycket bra sådan. Den liknar en kaffekvarn, med mycket bra ljud och många vackra plåtar. Vi hade en mycket vacker julgran, lika vacker som i Finland. Gubben här i huset hade fått en julgåva som bestod av vin, whisky, gin och många andra sorter.

På kvällen dukades bordet med ungefär 197 olika sorter och vi läto spritosan väl smaka, ja, jag hade roligt må Ni tro. Dagen därpå var det juldagen. Då låg jag och sovde nästan hela dagen. Nu och då steg jag upp för att inte låta vhiskyn skämmas bort. Så förflöt den dagen.

Den andra dagen följde. Då var vi bjudna till middag hos en svensk familj klockan 2 på dagen. Klockan 12 började vi resa och reste i två timmar, både med spårvagn och tåg. Kom så småningom fram till den bestämda platsen. Vi väntade en stund och så var maten färdig.

Vi bjöds till bordet, det var mycket trevligt folk och en gosse ungefär lika gammal som jag hade de också. Men den middagen var den värsta jag varit med om. Jag räknade inte rätterna men nog var det minst 20 olika rätter och till på köpet konjak, vhisky, rom, monk, vitt vin, rött vin och champagne, ja, och ölet. Så mycket spritosa hade de, så Ni kan tänka Eder vilken middag det var. Så nog hade vi roligt. Vi kom hem klockan 1 på natten och efter den förfärliga middagen så var det en nöjd gosse som anlände till fartyget och fick gå till sängs.

Hördu Pappa, i morgon så är det väl åter tiden inne då det skall dragas i det stora lotteriet, som  staten har hand om. Var vänlig och berätta för mig om det har lyckats för mig att få någon vinst, och det andra, sänd mig Vasa Posten där alla nummer är uppförda, så jag får se, jag vill hava den. Du får köpa Dig en annan tidning. Försök uppfylla min önskan. Lägg bara en pappersremsa runt tidningen och sätt adressen på så går det nog. Ja, och 20 penni i postmärken.

Jag har tagit kort av mig, jag sänder ett kort i brevet, så Ni får se hur jag ser ut. Jag skall sända ett till en annan gång. Men om Ellen tar kortet till kammaren, så se till att ingen stjäl bort det, för den som stjäl det kortet slår jag ihjäl när jag kommer hem.

Får så sluta med många hälsningar till Eder alla, från Eder son. Adjö!

Tecknar Werner.

Jag utgår från att när Werner skriver om ”gubben i huset” så avser han kapten Burman och att middagen på julaftonen intogs ombord på fartyget. När Werner sedan ber far Karl-Gustaf sända Vasa Posten till honom så att han skall kunna kolla upp om han vunnit i statens lotteri drar jag parelleller till våra bloggande vänner Zwei och Oops. Werner hoppades på den stora vinsten 1919. Zwei och Oops när samma förhoppning varje lördagskväll år 2012 vid Lottodragningen. Varken Werner, Zwei eller Oops hade eller har lyckan på sin sida. Werner var fyllda 18 år när han skrev brevet i London.

Under fortsättningskriget förklarade England Finland krig. Finländska fartyg som vid det tillfället låg i någon av det brittiska samväldets hamnar togs i beslag eller belades med kvarstad. Besättningen internerades. Min morbror Werner Öjst förde befäl på ett finländskt lastfartyg som låg i hamn på Jamaica. Han hamnade tillsammans med den övriga besättningen i interneringsläger.

På vägar och av orsaker jag inte i detalj känner till kom han till Amerika och tjänstgjorde under andra världskriget i den amerikanska marinen. Det betydde att han när kriget var över kunde återvända hem till Finland. Under kriget upplevde Werner mycken dramatik.

Natten den 27 augusti 1940 stävade ss Elle, under befäl av Werner, mot Europa ute på Atlanten väster om ögruppen Hebriderna. Fartyget på 3 868 ton ägdes av Oy Vasa Steamship Co Ltd.  Men även andra farkoster rörde sig i samma farvatten Bland dem den tyska ubåten U101. Under tiden 30.5 – 16.7 1940 hade den sänkt fyra handelsfartyg. Nu hade kaptenlöjtnant Fritz Faruenheim det femte i sikte.

Klockan 02:25 avfyrar ubåten en torped mot ss Elle. Torpeden träffar midskepps, i höjd med maskinrummet, och en våldsam explosion följde. Vasaångarens öde är beseglat och den försvinner långsamt i havets djup. Med i djupet följde tvenne besättningsmän. som befann sig i maskinrummet, Eino Marjamaa och Juho Hyytiäinen. Båda hemma från Gamlakarleby. Den övriga besättningen går i livbåtarna och räddas småningom av ett engelskt marinfartyg.

Men den september sitter Werner ombord på Svenska Amerika Linjens s/s Drottningholm. På väg från Amerika till Europa. Han är glad över att kriget ä slut och freden kommit. Särskilt glad är han över att återförenas med sin hustru Agnes och sina två barn Åke och Solveig som bor i Mariehamn. Sin lilla dotter har han inte ens sett. Werner tar sin tid att skriva ett brev till sin syster Ellen i Replot. Jag är vid tillfället mor Ellens ögonsten. Werner skriver:

Kära Ellen!

Hälsningar från Oceanernas härskare ”Drottningholm” som på sin första trevliga fredsresa så storslagen går mot målet, målet, drömmarnas och längtans borg. Om ett par dagar når vi Göteborg och en några dagar efter hoppas jag hemkomma till Öarnas land, till barn och blomma och glömma de år som gått men så otrevliga i mångt och mycket.

Det är nu 4 1/2 år sedan färden styrdes ut mot icke okända men farliga vatten som nu fullbordas i ett enda penndrag. Jag hoppas att år som stunda skall omsätta i glädje vad som jag upplevt under de gångna åren, som sent, om någonsin, skall glömmas.

Lång har tystnaden varat, och de brev jag sänt dig känner jag ej till om de överhuvudtaget kommit fram. Därför vet jag icke hur livet farit fram med dig och de dina, men jag kan blott hoppas att de icke varit alltför hårda utan att du pigg, frisk och kry går till verket som fordom tida….

Många äro de bekanta jag träffat på under mina strövtåg och som bett mig framföra sina hälsningar till ”gamla landet” som de hoppas kunna en vacker dag besöka. Bland dem får jag nämna faster Fia (Sofia) som mer än någonsin längtar hem till sina bröder och systrar, men jag förmodar och tror att hennes drömmar icke kommer till uppfyllelse så framt hon icke gör det fort.

Så snart jag kan skall jag komma upp till Vasa och personligen se alla som har hälsningar, tills dess var hjärtligen hälsad och sprid med dig till alla bekanta som känner sjömansgossen med det alltid glada humöret, trots alla motgångar.

Hej sweis!

Werner

För Werners faster Sofia gick drömmen om att återse sitt hemland inte i uppfyllelse. Hon hade emigrerat till Amerika i slutet av 1800-talet och bosatt sig i Boston. Gift sig med annan emigrant med släktnamnet Östberg. Hon dog 1948 och ligger begravd i Boston. Ubåtskaptenen Fritz Frauenheim avled 1967 och är begravd i Hamburg. Werner avled vintern 1977 i Mariehamn och begravdes där. Jag hoppas att Sofia, Fritz och Werner nått den lugna hamnen!

Läsningen av brevet till brorsan i mars 1956 kan förliknas vid att se på ett klassfotografi från tiden i folkskolan. Du minns mycket bättre om du läser ett brev du skrivit eller ser på ett klassfotografi. Det finns ett par detaljer från vintern 1956 som jag inte riktigt begriper.

Den första detaljen undrat över är att jag tog mod till mig och sent en kväll knackade på kyrkoherdefamiljens dörr. Jag antar att mor innerst inne insåg att hennes dagar var räknade. Och antagligen insåg jag det också eftersom jag sökte upp kyrkoherden Hemming Kankkonen och bad om goda råd. Vi samtalade rätt länge. Han tog sin bibel och läste kung Davids 23:dje psalm. Herren är min herde, mig skall intet fattas! Läs den för mor, sade han. Och jag tog honom på orden.

Åtskilliga gånger under vinterns lopp satt jag vid mors säng och läste herdepsalmen. Om det gav henne någon lisa för själen vet jag inte. Däremot tror jag att den gav mig tröst och hopp för egen del. Långt senare i livet har jag funderat som så: Kanske kyrkoherden insåg att jag behövde psalmens hälsning bättre än mor? Präster kan vara ganska knepiga av sig!

Men än mer märkligt var att jag månader innan mor dog i gamla årgångar av Vasabladet sökte efter en lämplig vers till hennes dödsannons! Jag fann det jag sökte och lade versen ”i spaaron”. Den 27 juni klockan 19:15 somnade mor in för alltid på Centralsjukhuset i Vasa. Hon hade då varit intagen där i ungefär fyra veckor. Läkarna kunde inget annat göra än ge henne morfin. Hon tynade helt bort och var bara skinn och ben när hon dog. Versen jag hittat i ett Vasablad på vinden kom väl till pass:

Moder du som slutat lida

och till vila lagt dig ner.

Nu du funnit har den friden

som ej denna världen ger

Allt bekymmer, sorg pch smärta

som dig följt på livets stig

Allt som plågat har ditt hjärta

är för evigt skiljt från dig.

Jag hade skrivit brev till brorsan om mors situation. Han seglade då på ett svenskt fartyg. Kommen i hamn i Sverige mönstrade han av och kom hem till Replot på eftermiddagen den 28 juni. Han fick sedan i uppgift att hämta mor från Vasa. När likbilen kom ner till färjan vid Alskat hände något rätt märkligt.

På den tiden fanns en militärförläggning ute i Södra Vallgrund som gick under namnet Fort Sommarö. Just den dagen råkade det sig så att ett 20-tal beväringar, ledda av en officer, per cykel var på väg från Vasa till fortet i Södra Vallgrund. Officeren var snabbtänkt. När bilen med Hemming och mor körde ombord på färjan gav officeren order om att soldaterna skulle bilda spaljé, kan heta något annat, och skyldra med sina gevär och på så sätt hedra den avlidne. Ganska häftigt tyckte vi pojkar! Eftersom mor under många år varit aktiv i Lotta Svärd-rörelsen var det ju helt på sin plats. Hon blev 52 år gammal.

Min bror Hemming gick till sjöss hösten 1955 och jag har ett minne av att jag skrev brev rätt regelbundet till honom. Han seglade som jungman ombord på finländska ångaren ss Constantia, hemmahörande på Korpo. Av de brev jag skrev till Hemming finns endast ett bevarat. Brevet är skrivet 19 mars 1956. Eftersom brevet inte innehöll några ”militära hemligheter” kan jag glädja mina läsare med att som omväxling i dieten publicera det:

Hejsan!

Det har varit litet si som så nu när jag inte kunnat skriva några brev. Men nu är strejken slut och man kan åter andas ut. Det har inte kommit någon post alls under de veckor strejken varat. Men det har gått.

Mamma är mycket sjuk, hon har legat till sängs sedan oktober. Det är nog inte många veckor hon varit uppe under de månader som gått. Hälsosystern färdas hit nästan varje dag. Hon har också varit hit nattetid några gånger. Hon påstår att det är en hjärnblödning. Mamma ligger med en ispåse på huvudet.

För mig har det inte gått att vara på något arbete. Jag har mer än nog att göra både inne och ute. Men jag måste hålla ut. Sommaren kommer och med den kommer åkerarbetet. Det kan jag nog inte klara ensam. Men tills dess får jag hoppas att mamma blir frisk. För en vecka sedan var mamma så pass bra att jag spände Linda för släden och så for vi och gästa till Koskö. Men sedan dess har mamma legat hela tiden igen. Men det går ju dag för dag.

Jag har under de sista veckorna gått ner flere kilogram i vikt på grund av nattvak och allt arbete. Jag har kört ut virke ur Nabbas skiftet på förtjänst. I morgon skall jag köra fyra dynglass till Skiftet. De senaste dagarna har det varit omkring fyra grader varmt. Jag har också varit efter en halmskrind till ”Själis” i Jungsund.

Jag har också mårat och skidat ikapp varje söndag. Stafetten mellan byarna vann Norra Vallgrund, tvåa blev Södra Vallgrund och tredje Replot. Det har också varit skidtävlingar i Södra Vallgrund. Man skidade 30 kilometer. 1. Emil Nyqvist 2.08.10, 2. Rurik Bengs 2.08.14,  3. Ragnar Blom 2.08.30,  4. Frans Ståhl 2.14.10 och 5. Paul Nyback 2.15.21. Jag kom på andra plats på 5 kilometer under 16 år. Holger Snygg vann.

Häromdagen kom en liten överraskning. Vi fick 10.710 mark för mjölken. Finfint tycker jag. I går hade Linda sluppit loss i stallet och ätit upp en halv säck mjöl. På morgonen när jag gick för att mjölka korna var hon rund som en boll om magen. Jag fick inte ens ut henne genom fähusdörren. Jag sprang till ”Noodin” och han kom och hjälpte till så att vi fick ut henne.

Idag har jag varit vid Antis och kört hem två skrindor hö och så var jag också hos Simos-Albin och körde några dynglass. Jag förtjänade 2 000 mark! I  går skida vi ikapp vid föreningshuset. Resultat: Seniorer 10 km. 1. Elis Nabb 43.36  2. Olav Lönnbohm 45.39  3. Paul Moliis 46.05. Under 16 år 5 km. 1. Herbert Lindén 23.08  2. Georg Ek 23.14  3. Vitalis Rönnholm 24.46  4. Birger Sten 25.19  5. Klas Isaksson 26.32.

Avslutar med skidhälsning

Herbert

Aningen motvilligt lät jag också mor Ellen skriva en hälsning till sin först

födde son och hon skrev:

Kära Hemming!

Sänder en kär hälsning från mamma. Må väl. Har varit så sjuk men är nu bättre. Sköt om dig du kära Hemming. Glad påsk!

När jag läser mitt rätt roliga och intressant brev, inte alls illa skrivet av gosse som nyss fyllt femton år, inser jag att innehållet är i överkant soligt. Men jag ville inte göra min broder ledsen. Den 28 juni var han dock aningen sur på mig för att jag undanhållit det ena och det andra för honom. När det gäller strejken vintern 1956 så minns alla mogna kvinnor och män att det var generalstrejk i republiken med kravaller och elände här och där.

Dagstidningar, teve och radio har de senaste dagarna kryllat av analyser, ledare och notiser om försvarsreformen, Stefan Wallin och Nylands Brigads vara eller inte vara. Är någon av mina trogna läsare intresserade att läsa en ledare av första klass så rekommenderar jag dig att googla in på ”Åbo Underrättelser” och läsa chefredaktör Torbjörn Kevins ledare från den 24 mars med rubriken ”Politiskt slagfeldt”. Bättre ledare får vi söka efter.

Den korrekta rubriken skall givetvis vara ”Politiskt slagfält” och Kevins felskrivning är helt medveten. När han skriver feldt i stället för fält hänvisar han rätt finurligt till riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta, bosatt i Raseborg. Jag ids inte desto mera redogöra för vad Kevin skriver. Den som är intresserad googlar in på tidningens webbsidor och läser ledaren.